Om livet med IVF:

Jag är så skakis att jag knappt kan skriva... 
Äntligen... 
ÄNTLIGEN! 
Detta har hänt: 
Vi har ringt till RMC en gång i veckan för att höra hur det har gått med vår remiss. Det vi har lyckats få ur dem har varit att det verkat som att läkaren har glömt skicka vår remiss. Vi har fortsatt ringa, de har sagt att de skrivit lappar och påminnelser till läkaren, men - ingenting. 
Igår fick jag nog och mailade till Vårdgarantin. 
Imorse klockan kvart över åtta hade jag fått ett svar där det stod "jag har talat med kliniken som kommer att ringa snarast"! Hjälp! Jag trodde att snarast betydde... Snarast! Men icke, hela dagen har jag gått på nålar inför samtalet som aldrig kom och ännu ett mail hann gå iväg till Vårdgarantin. Det här betyder ju liv eller död för oss, eller, kanske inte liv eller död utan snarare liv eller icke liv! 
Har tagit med mig telefonen in på toaletten hela dagen ifall ifall och mycket riktigt - när jag satt och kissade ringde det från någon slags koordinationsavdelning på RMC (tror jag det var). 
Hon sammanfattade hela förloppet och sa att det hade gått enligt skolexemplaret! Hon sa dock att det hade gått lite längre tid än nödvändigt mellan kontakten på Vårdcentralen och mötet på RMC och "självklart ska ni inte behöva vänta tre månader till!" Vilket vi ju iofs nästan gjort, haha, men strunt i det! Jag var så tacksam över samtalet såå! 
Sedan sa hon att vi skulle få en kallelse efter nyår och jag frågade "kallelse till vadå?" - Ja vänta lite ska jag kolla, sa hon, det kan ju ha hänt att NN redan har skrivit in det... Ja, den X:e januari ska ni få komma på inskrivning och den XX:e på IVF-skola! 
HALLELUJA! Sa jag inte, men jag tänkte! 
Och hon var så himla himla fin... 
Hon sa bland annat att det var viktigt att min sambo var med då för stötta och för att vi är två som går igenom detta. 
Då sa jag att ja, det är ju roligt att det är JAG som ska gå igenom allt trots att...
Då sa hon att "Vi (kvinnor, antar jag) klarar det här! Vi är starka och gjorda för det här!" Hon avslutade med ett "Du får ha en riktigt god jul och så kanske vi ses i korridorerna!" Då sa jag med darrande röst "Du anar inte hur mycket det här betydde för mig!", hon hörde nog att jag var på väg att börja gråta och sa "Naaaaaw". 
Så fin. 
Nu har vi ÄNTLIGEN en milstolpe att se fram mot!