Om livet med IVF:

Jag måste säga (Ah! Heter det säg eller säga? Man blir galen för mindre när man är tillsammans med en anal svensklärare.) att jag gillar det här uppslaget i min kalender allra, allra mest: 



(Sen att den 7:e är min tjugosjunde födelsedag är ju bara en bonus...)

... comes to those who wait. 

Simple as that va. Det händer så mycket bra saker nu så att (luttrad som man är) jag börjar undra när backlashen ska komma. Förhoppningsvis icke alls för om man tänker efter så är det "bara" två bra saker som hänt oss: 

1. Vi är gravida. 
2. Vi har fått en ny lägenhet! 

Och innan vi blev gravida hade vi ju det skitjobbigt med barnlöshetsliv och allt vad det innebär så kanske, kaaaanske, att vi bara kan få ha det bra nu och vara glada. 

Vi ska alltså flytta till en mycket större och bara liiite dyrare lägenhet som har allt! Fyra rum, badrum med badkar, en extra toalett, högt i tak, hiss och balkong! Det kan inte bli bättre. Nu känner vi att vi kan bo där. Vi kan bo där tills vi vill köpa hus. Vi kan bo där i fem till tio år om det ska vara så eller ett, två kanske till och med tre barn om vi ska räkna så! Beskedet om den nya lyan kom ungefär en vecka efter att vi hade gett upp bostadsletandet. Jag bara konstaterade att jag inte orkar leta byteslägenhet eller kolla Blocket varje dag eller eller eller och aldrig veta om eller när vi skulle flytta eller att ingen ville ha vår sjaskiga och alldeles för dyra lägenhet och hela grejen gjorde mig bara så stressad att jag gav upp. Och han förstod. Så vi skulle helt enkelt börja göra allt för att kunna gtrivas här. Måla om, se till att hyresvärden fixar mögel och trasigt kakel och och och. Och så en dag fick jag ett mail om att ett privat hyresbolag hade en lägenhet som skulle passa oss och vi råkade visst dessutom ligga först i kön och trots att vi är två studenter som inte har någon inkomst (dessutom är jag nolltaxerad 2008/2009 eftersom jag då jobbade och skattade i landet i väst, inte uesa då utan dänmärk) som syns i någon kreditupplysning så fick vi lägenheten med hjälp av borgensman och finfina hyresreferenser. Sådär bara. Sex dagar från första mailet till kontrakt. 

Life IS good!

De senaste dagarna har det varit riktigt livat där inne. Igår fick jag bland annat uppleva känslan av när någon sparkar på ens urinblåsa - inifrån. Mycket märklig känsla som osökt fick mig att tänka på den här låten: 




Senare på kvällen när vi skulle gå och lägga oss höll jag handen på magen för att liksom känna efter om det kanske äntligen kändes något utanpå magen, men jag tycker det är så svårt att avgöra så jag bad honom att hålla handen på magen. Och så hände det! Han fick en rejäl spark rakt på handen! Vilken känsla! Jag tror att vi blev lika glada båda två - äntligen får han också känna hur vårt älskade lilla barn lever om där inne! Lycka!

Jag (liksom många med mig) är helt säker på att Vickan och Daniel gjort IVF. Hallå, han har genomgått en njurtransplantation och vem som helst fattar väl vad sådana starka mediciner som man måste ta för att kroppen inte ska stöta bort det nya organet kan göra med spermierna. På Universitetet har jag fått lära mig att vara källkritisk, men just den kunskapen tycker jag inte att jag behöver tillämpa i verkliga livet. Jag googlade och hittade det här vattentäta "beviset" för att de gjort IVF och när det står på Familjeliv är det väl inte en själ som tvivlar på att det är sant? Nej, skämt åsido, jag tror verkligen att det är så och OM det är så hoppas jag att de så småningom kommer att gå ut med det. Tänk vad det skulle göra för IVF-Sverige! Och så kan man väl tänka på hur Victoria i sådana fall måste ha känt under Nobelmiddagen när hon fick chans att samtala med IVF-faderns närmaste, häftigt! Nu är ju jag så långt bort från rojalist som man kan komma, vilket jag känner att jag vill förtydliga, men jag förstår också värdet i att offentliga personer är öppna med att de genomgått IVF och vilken betydelse det kan ha. Dessutom känner jag extra med alla som har svårt att få barn och gläds extra med dem. Vilken lycka!

Tack och lov att jag är tillsammans med en modern man! 

Han fick ett gäng pappaböcker av mig i födelsedagspresent. 
Han förkastar dem alla. Tål inte att de ska vara så grabbiga. Den enda han än sålänge uppskattat är Hemliga Pappan av Andreas Ekström som vi fick på det första informationsmötet för förstagångsgravida. Grattis: Du ska bli pappa av Magnus Reithner vägrar han ta i med tång trots att jag menar att den faktiskt och trots allt innehåller ett par konkreta och bra råd a la typen "Bär barnet på din vänsterarm så du har din högerarm fri." Det går inte. Han vägrar. För att boken inleds med att författaren pedagogiskt talar om att det kan vara bra att ha en kall öl i kylen hemma efter förlossningen. Som om det är det viktiga?! Koka makaroner av Johan Nilsson gillar han inte heller. Även den för grabbig. Enligt mig inte särskilt grabbig alls utan ganska helyllemysig sådär. 

Men jag förstår honom. Det måste ju vara hemskt frustrerande om man som man verkligen vill ta del av och veta precis lika mycket som sin kvinna om alla böcker och all litteratur och alla artiklar behandlar en som om man tänker som en gorilla?! 

Jag köpte Amelias Vänta barn som har kommit ut nu. Där fanns en (1) sida för männen. Där stod det bland annat att "Om du undrar varför alla pratar om veckor och inte månader hela tiden så är det för att graviditeten räknas i veckor!" DUH?! Jag tycker på riktigt synd om dem som är tillsammans med män som är så lite engagerade och intresserade av graviditeten att de inte ens vet om det.

Jo. VI är gravida. Tillsammans.

En av min sambos föräldrar kommer från ett land i sydeuropa i vilket de har ett hus i vilket vi brukar vara om somrarna. Just den här sommaren bestämde vi oss för att stanna hemma i Sverige av olika anledningar. Dels för att vi ville ha tillgång till sjukvård utifall något skulle hända, dels för att jag inte trodde att jag skulle orka åka bil genom hela europa när jag är gravid och dels för att vi tänkte att det har ju varit så fint väder här hemma just när vi varit iväg innan så så hemskt kan det ju inte vara att spendera en sommar i Sverige. Vi måste ju ge det en chans någon gång också.

Så här i efterhand kan jag väl säga att det inte var det bästa valet. För det första har det varit den sämsta sommar jag någonsin kan minnas. Det har regnat mer eller mindre varje dag. Jag har aldrig badat så här lite en sommar. För det andra har det inte hänt något som gjort att vi behövt tillgång till sjukvård, det enda som hade kunnat vara hade varit att vi fått skjuta på ett barnmorskemöte och för det tredje hade det ännu inte varit några problem att åka bil långt och länge. Jag hade inbillat mig att jag skulle vara höggravid och ha världens foglossning och allt vad det var. Nej, jag vet inte riktigt vad jag tänkte... 

Så vi stannade hemma. Och led. Vi har ömsom jobbat och ömsom varit lediga. Han hade skittråkigt på sin semester eftersom det regnade hela juli och trots att vi har försökt liva upp skiten genom att åka på diverse utflykter minns man ju inte mycket annat än regn. Och nu är "sommaren" förbi. Och mig kan det kvitta för jag längtar bara till vintern på grund av anledning och så längtar jag till nästa sommar. Då ska vi vara lediga tillsammans och hela vår lilla familj på tre ska vara i det där landet långt i söder i tre månader utan att behöva bry oss om vad det är för väder imorgon för det kommer vara sol och minst trettio grader då också. Och har vi tur så kommer det en regnskur och ett hejdundrande åskväder någon gång i slutet av sommaren. Tre månader!

Mitt uppe i all den här oron och den plåga det innebär att vänta ett barn och tycka att hela världen beror på om det lilla livet mår bra där inne i mig så är jag så otroligt lycklig för att vi får vara med om det här. Jag tänker på vetenskapen och tacksamheten gentemot den och att Pyret bannemig inte är något jäkla mirakel utan resultatet av vetenskaplig forskning och flera års arbete och hundratusentals miljoner kronor som till sist (och alldeles för sent) resulterade i ett Nobelpris och ett älskat och efterlängtat liv i mig. 

Samtidigt tänker jag på alternativa sätt att få barn på. På adoption, som jag bland annat frågat Cecilia om här. På människor som inte har egna äggreserver eller spermier, på lesbiska par som tack och lov kan få hjälp i Sverige även om det går långsammare och är besvärligare och på bögpar (och frågan om surrogatmammor som jag ännu inte har avhandlat i min lilla hjärna eftersom det är en så svår moralisk fråga) och att det är i princip omöjligt för dem att adoptera eftersom det är tillåtet i teorin men omöjligt i praktiken. 

Och så tänker jag på den oerhörda lycka det innebär att vänta ett barn och att den största gåva jag någonsin skulle kunna ge någon annan (som vill gå den vägen) är möjligheten att vara gravid. Hur skulle jag kunna förvägra någon det om jag själv känner att jag kan bidra till det? Jag är medveten om att det är långt ifrån alla som känner att de skulle kunna ge bort en könscell som de annars skulle mensat bort en månad, men det handlar inte om det, det handlar om hur jag känner. Och jag känner att jag vill donera. Jag vill donera när jag fått så många barn jag vill ha, oavsett vilket sätt de kom till oss på. Jag vill donera om jag känner att jag orkar efter att själv ha gått igenom många påfrestande hormonbehandlingar. Jag vill donera om jag känner att jag kan gå igenom äggplock igen utan att morfinet verkar. Förhoppningsvis kan de ge mig något annat, alternativt söva mig eller droga mig rejält mycket mer de kommande gångerna, för liknande smärta har jag (ännu inte) varit med om. Så. Det finns många omständigheter som kan sätta käppar i hjulen på vägen. Men om jag orkar och kan vill jag absolut donera ägg i framtiden. Det är viktigt tycker jag.

Efter den där hårda inbromsningen har jag varit otroligt orolig. Särskilt eftersom jag inbillat mig att jag inte har känt Pyret så mycket efter det. Jag vet att jag inte borde oroa mig, jag såg ju att det var ett jäkla hålligång där inne utan att jag kände ett skvatt så jag borde inte. Men verkligheten är en annan. 

Gårdagen spenderade jag (förutom att prata med min barnmorska och boka in en hjärtlyssning enbart för att lugna mig) med att storgråta och apatiskt ligga i sängen tills han kom hem med indiskt och choklad och tyckte jättesynd om mig. Sen grät jag och käkade choklad om vartannat. Det är verkligen en evig plåga att vara gravid. 

Idag åkte vi alltså till Cura igen och jag måste säga att jag fått världens bästa barnmorska. Människor som kramas måste vara bäst! Jag började såklart gråta igen. Minsta tecken på sympati när jag känner mig ynklig gör att tårkanalerna öppnas direkt! Vi fick lyssna på Pyrets hjärtljud och trots att det tog henne någon minut att hitta dem (jävla moderkaka i framvägg) så var jag inte orolig. Jag visste ju att Pyret levde. Det var moderkakan jag var orolig över. Men jag tänker att om Pyrets hjärta slår i 150 kan det inte vara något fel på strömförsörjningen där inne. Förutom en kram och att få lyssna till Pyrets hjärtljud fick jag även ett nummer till ett ställe dit man kan få komma och prata om sin oro. Det tror jag verkligen behövs. Det känns skönt men när man alltid varit den starka så känner man sig så fånig som helt plötsligt känner sig vek. Fast det struntar jag i. Nu är det min tur att vara lite svag. 

När vi åkte hem fick jag, förutom gränslös kärlek, tillåtelse att köpa bebiskläder för tusen kronor som tröst. Han vet hur man tröstar en materialist. (Usch vad hemskt, jag skojar bara, lite...)

Det är en förlamande trötthet som har slagit till. Inte riktigt lik den där illamående tröttheten som man led av i början av graviditeten, utan mer plain trötthet liksom. Skön trötthet, som att man kan somna här och nu oavsett var man är. Det är nog hög tid att börja knapra de där järntabletterna nu alltså. 

Igår var vi så äntligen iväg på rutinultraljudet. Jag var, i vanlig ordning, så nervös att jag höll på att dö innan. Att vi fick vänta i tio minuter efter avtalad tid gjorde inte heller saken bättre. Jag hade både hjärtklappning och yrsel innan vi fick komma in. Vi träffade återigen underbara barnmorskan B-M (som för övrigt är den enda i sverige som skrivit en lärobok om ultraljud) och hon tyckte det var väldigt onödigt att slösa energi på att vara nervös. Hon skulle bara veta hur mycket man tycker det är som står på spel. Alldeles särskilt när man gjort IVF eller eventuellt varit med om andra hemska grejer i samband med detta ultraljud.

Jag hade tidigare funderat på om jag kanske skulle blunda till jag fick höra att allt såg bra ut, men i stundens hetta glömde jag bort det och istället såg jag direkt ett hjärta slå fint på skärmen. Sedan gick hon igenom ansikte - ingen gomspalt, magsäck - fylld, sedan kom vi till hjärnan och jag höll på att dö men den såg bra ut - one down one to go, och så kontrollerade hon hjärtat som såg perfekt ut med fyra kammare! Vilken lättnad! Barnet är friskt! Och trots att vi hamnade mitt i ett gympapass kände jag inte ett skvatt! Nu kan jag sluta oroa mig över att jag knappt känner något, livmodern ligger nämligen i framvägg. Sedan frågade vi om vi kunde få veta könet och det fick vi, så nu vet vi både Pyrets kön och namn! Eftersom Pyret är lik sin mamma och ska födas på nästan samma dag och därmed bli en enveten liten stenbock så vägrade h*n visa ansiktet och ge oss en profilbild, trots att vi försökte få till det väldigt länge. Så idag bjuder jag bara på en bild när h*n tittar bort, lite åt höger liksom: 



Man ser även navelsträngen som en korv framför magen. Och att de glömt ändra klockan till sommartid. 

Jag fick vara lugn i ungefär fyra timmar tills jag åkte bil med min bror och han tvärnitade varpå säkerhetsbältet drogs åt hårt mot magen. Sedan dess har jag knappt eller inte alls(?) känt av Pyret och det gör mig våldsamt orolig. 

Idag var det en bonnig typ som (på grov skånska) kommenterade mina tatueringar och sedan sa: "Själv har jag mina barns namn på armarna och får jag ett barn till ska jag tatuera in IDIOT i pannan!" Höö höö höö... Well, det sa du nog till fel person herrn. Till en 1. gravid 2. fd (blir det någonsin det?) ofrivilligt barnlös. 

För övrigt är jag väldigt stressad över vår boendesituation. Vi vill flytta till ett lugnare område, men det verkar praktiskt taget omöjligt att hitta en ny lägenhet/byta lägenhet. Detta, att inte kunna boa som jag vill och att inte vara säker på om man ska flytta hipp som happ om vi hittar något bättre, gör mig stressad så till den milda grad att vi nu bestämt oss för att stanna. Jag har bott i den här lägenheten i sex år och jag har älskat den men nu känns den mest som ett gissel. Han har bott här sen vi flyttade ihop och allra helst skulle vi vilja ha något nytt, något som är VÅRT. Vi har hela tiden levt här som om vi vore på väg och jag vill inte det längre. Så ikväll bestämde vi oss för att vi stannar här, med risk för att bli skjutna i någon slags uppgörelse på gatan utanför, men för att kunna skapa en trygg punkt i tillvaron. Vi målar om, möblerar om, flyttar sovrummet för att minska oljudet från grannarna och imorgon är det jag som ringer hyresgästföreningen för att få hjälp att sänka hyran och hyresvärden för att hota med det ena och det tredje och kräva lite jävla ordning på torpet. Nu jävlar är det krig!

Idag var det en som sa till mig att "det inte syns så mycket" på tal om att jag är i vecka 19. 

Vad jag har att säga om det? 

Hmpf!

Idag har jag gråtit två gånger. En gång när jag pratade med honom och en gång när jag pratade med mamma. 

Anledningen är denna: 

På jobbet imorse var jag tvungen att springa på toa heeela tiden - panik - urinvägsinfektion! Så jag ringde in en kollega och sen satte jag mig att ringa Cura. Där var i princip alla på semester. Så jag ringde vårdcentralen, som gav mig ett nummer att ringa först på eftermiddagen. Sen ringde dumma naiva jag Barnmorska Direkt som, tro't eller ej, gjorde det igen! Bort sig alltså. De skällde ut mig för att Cura inte kunde ta emot mig. Suck! Ja, sen gick jag hem och ringde Cura igen och sen ringde en barnmorska upp. Hon sa att jag gärna får komma och lämna urinprov imorgonbitti. Sen ringde jag läkaren och var där nu ikväll med ett urinprov. Snabbt och lätt och hon i labbet gav mig ett nytt provrör "till nästa gång!" 

Urinprovet såg perfekt ut, men de skulle skicka det till odling i alla fall. Jag förstår inte vad det är som gör mig så jädrans orolig att jag jagar upp mig så mycket att jag måste ringa någon och gråta. Sån jäkla oro hela tiden.

... så skulle jag vara ett Vildhallon. Det är inte jag som bestämt det, utan en av mina allra finaste vänner. Så idag kom en annan vän till mig och gav mig en flaska hemgjord vildhallonsaft. "Vildhallonsaft till vildhallonet!" sa hon, helt utan att veta att jag och den andra vännen bestämt frukter flera år tidigare. Det passar mig ganska bra för förutom vildhallonets egenskaper och personlighetsdrag som jag tydligen innehar så är Vildhallon Cornelis Vreeswijks bästa skiva och även den skiva (bland andra) min mamma brukade sätta på varje fredag och sjunga högt till när jag var liten. Jag kan fortfarande alla texterna utantill. 

För övrigt har jag gått in i en period av sjuk oro. Jag kan inte sluta oroa mig. Hur ska jag veta att den där inne fortfarande lever? Jag känner ju ingenting? Usch, det är hemskt det här. Och hur ska jag stå ut i en hel vecka till RUL? Herregud, ikväll får han lyssna med den där jäkla toarullen tills han hör hjärtat igen. Banne mig.