Goodbye and good riddance!
Det är dags för ett bokslut.
2011 har varit ett mycket omtumlande år med både höga berg och djupa dalar. Många långa djupa dalar i början av året förstås men sedan mest omvälvande och helt fantastiskt höga berg! Men det allra högsta berget är vi ju på väg uppför nu. Som jag sa till honom innan, att det är konstigt hur livet just nu kan kännas helt meningslöst (mellandagsdepp) och att LIVETS MENING tydligen ska komma till oss om bara några dagar och förändra våra liv och göra det mycket större och ljusare och ge oss en MENING. Det känns så konstigt och avlägset. Men det kanske inte är så konstigt, egentligen, för det är ju inte förrän nästa år! ;)
Det är fantastiskt det där, hur livet detta år har förändrats och hur det skall förändras ännu mer nästa år. Tänk att den 5 januari 2011 var vi på vårt allra första läkarmöte på RMC och den 5 januari 2012 ska vår lilla älskling komma till världen enligt IVF-datumet. Ett år tog det från IVF-start och vi är oerhört lyckliga för det.
Jag tänkte göra en summering av året som gått.
2011 - year of hope and glory
Januari:
Vi var på RMC den 5 januari och vi bestämde behandlingsschema. Jag fyllde år och hade en fantastiskt fest med "bara de närmsta", vi var väl en 20 pers och jag insåg hur lyckligt lottad jag är. Jag började en ny utbildning pluggade och jobbade. Den 27 januari började jag spruta Gonal-f 112,5 IE.
Februari:
Föreläsningar blandades med besök VUL-besök på RMC och vi hade kick-off på jobbet. Minns att jag hade så ont i magen av svullna äggstockar att jag nästan började gråta. Den 10 februari var det äggplock. Det gjorde inuttahelvetesont och i efterhand har jag förstått att det är för att morfinet inte biter på mig. Vi fick ut 10 ägg varav 6 var mogna och efteråt mös vi i soffan med glass och godis och jag var Stesolid-yr. 12 februari klockan 11.30 står det såhär i kalendern: "ET!! 11.30! Gick super! 1 tillbaka!" Fick ett fyrcelligt toppembryo tillbaka, det enda av två befruktade som klarade sig. Pluggade, jobbade och tjuvtestade minus den 21 februari. Defintivt minus på blodprovet på RMC den 23 februari.
Mars:
Hade möte med vår favoritläkare Maggan på RMC den 3 mars. Det var skönt och bra och behövdes verkligen. Var mer som ett terapisamtal faktiskt. Jobbade, pluggade och hade uteserveringspremiär den 20 mars! Hade fina vårdagar och råkade gå ut på stan i två olika Vans en dag - pinsamt! Mensen tog lååång tid på sig och det var nära att den inte kom alls. Den 31 var sista dagen för mens fick jag veta men...
April:
... den 1 april fick jag mensen som ett riktigt aprilskämt och ringde RMC och bönade och bad om att få börja sputa dagen efter - det fick jag! (Och vilken TUR, vet jag nu!) Alltså sprutstart den 2 april, denna gång med Puregon 100 IE. Första sprutan tog jag på en rastplats på hallandsåsen på väg hem för att fira min brorsdotters första födelsedag! 8 april höjdes dosen till 125 IE och den 14 april var det dags för äggplock klockan 8.00. det var lika fasansfullt den här gången trots att jag fick dubbel dos morfin. Bad om mer men kunde inte få mer, hade fått maxdosen och efteråt var jag inte ens yr. Slutsats: Morfin fungerar inte på mig. Uselt resultat på äggplocket: 2 ägg. Blev mycket ledsen eftersom vår befruktningsgrad tidigare varit så låg och tänkte att det var kört. Dagen efter fick vi veta att båda äggen fantastiskt nog blivit befruktade! Den 16 april var det dags för återföring klockan 11.00. Vi var båda mycket nervösa eftersom vi inte visste om embryona skulle ha överlevt natten men ingen ringde. När vi kom dit fick vi vänta länge och jag höll på att kissa på mig så jag fick gå och kissa liiiite. Vilken plåga! Sedan fick vi komma in och se vårt embryo på skärmen, femcelligt och inte toppklassat denna gången men "bra". Blev lite besvikna. Det hade haft lite bråttom i starten och det kunde visst vara farligt och visa på stress. Efteråt har jag läst att ju förr de delar sig, desto bättre. En jobbig ruvartid men vi var positivare än någonsin, särskilt han och vi gav den i magen arbetsnamnet Pyret. Pyret visade sitt första livstecken när jag tjyvtestade den 26 april. Vi var lyckliga som aldrig förr. Dagen efter slogs vi till jorden av att blodprovet på RMC visade ett HCG på 41, gränsen för gravid går vid 50. Två ovissa och VIDRIGA dagar följde. Den 29 tog vi nytt blodprov på RMC och precis innan han ringde yttrade han de första negativa orden under denna IVF:en: "Vi får ställa in oss på att det inte är något." Ett par minuter senare grät han av lycka eftersom HCG:et nu låg på 102! Mer än en fördubbling på två dagar! Vi är gravida! Barnmorskan rådde oss att gå ut och dricka ett glas champagne "för det blir sista gången på nio månader och det spelar aaaabsoluuuut ingen roll nu!" Vi tog det som en order och gick ut och drack champagne!
Maj:
Vi pluggade, jobbade, firade vår dag och hans födelsedag och var fånigt lyckliga i vårsolen. Vi åkte och hälsade på hans föräldrar och berättade den glada nyheten trots att vi inte varit på VUL än. Konduktören på tåget visste att jag hade något i magen - läskigt! Men samtidigt betryggande. Pyret lever. Den 27 var det dags för VUL klockan 8.10 och jag var så nervös att jag på riktigt höll på att dö men vi fick se ett friskt bankande hjärta och en 1,8 cm lång Pyret! Det var sol när vi gick hem och jag skickade en bild på underverket till pappa!
Juni:
Åkte hem och berättade för resten av familjen (bröder med familjer) den 4 juni på ett väldigt roligt vis. Vi hade varit på stranden och när vi skulle käka middag sa pappa: "Jag har hört att vi ska få ett barnbarn till..." Mina bröders fruar tittade på varandra och sa i munnen på varandra: "Det är inte vi!" och "Det är inte vi!" och trots att jag var den enda som inte drack vin tog det ett bra tag att förstå att det var lillasyster som nu skulle få barn! Dagen efter premiärbadade jag och vi berättade även för hans syster med familj. Glädje! Resten av juni bestod av jobb.
Juli:
Skippade utlandssemestern i år och åkte på sverigeturné istället. Eller till småland och halland och södra skåne i alla fall. Hälsade på vänner och familj och gjorde loppisar! Den 18 juli var det inskrivning på Cura och vi fick höra Pyrets hjärtslag på 149 bpm. Dagen efter var det glukos-prov pga pappas diabetes. Jag hade ingen diabetes och resten av juli bestod av jobb och ytterligare en sväng hemom päronen.
Augusti:
Den 9 augusti på mammas födelsedag (och hans mammas födelsedag) var det dags för Rutinultraljud. Samma dag som min mamma 26 (27?) år tidigare gjorde RUL med mig. Jag var så nervös att jag höll på att dö men ultraljudet visade en PERFEKT liten FLICKA! Vi var oerhört lyckliga och solen lös och Malmö var varmt! Resten av augusti var jobbjobbjobb och ny lya!
September:
Skolan började igen. Vi gick på Svansjön med Ryska statsballetten och det var så fantastiskt att jag grät! Fick veta att mamma hade fått bröstcancer vilket färgade resten av hösten svart. Varavade barnmorskebesök med tandläkardito. Jobbade och pluggade om vartannat.
2011 har varit ett mycket omtumlande år med både höga berg och djupa dalar. Många långa djupa dalar i början av året förstås men sedan mest omvälvande och helt fantastiskt höga berg! Men det allra högsta berget är vi ju på väg uppför nu. Som jag sa till honom innan, att det är konstigt hur livet just nu kan kännas helt meningslöst (mellandagsdepp) och att LIVETS MENING tydligen ska komma till oss om bara några dagar och förändra våra liv och göra det mycket större och ljusare och ge oss en MENING. Det känns så konstigt och avlägset. Men det kanske inte är så konstigt, egentligen, för det är ju inte förrän nästa år! ;)
Det är fantastiskt det där, hur livet detta år har förändrats och hur det skall förändras ännu mer nästa år. Tänk att den 5 januari 2011 var vi på vårt allra första läkarmöte på RMC och den 5 januari 2012 ska vår lilla älskling komma till världen enligt IVF-datumet. Ett år tog det från IVF-start och vi är oerhört lyckliga för det.
Jag tänkte göra en summering av året som gått.
2011 - year of hope and glory
Januari:
Vi var på RMC den 5 januari och vi bestämde behandlingsschema. Jag fyllde år och hade en fantastiskt fest med "bara de närmsta", vi var väl en 20 pers och jag insåg hur lyckligt lottad jag är. Jag började en ny utbildning pluggade och jobbade. Den 27 januari började jag spruta Gonal-f 112,5 IE.
Februari:
Föreläsningar blandades med besök VUL-besök på RMC och vi hade kick-off på jobbet. Minns att jag hade så ont i magen av svullna äggstockar att jag nästan började gråta. Den 10 februari var det äggplock. Det gjorde inuttahelvetesont och i efterhand har jag förstått att det är för att morfinet inte biter på mig. Vi fick ut 10 ägg varav 6 var mogna och efteråt mös vi i soffan med glass och godis och jag var Stesolid-yr. 12 februari klockan 11.30 står det såhär i kalendern: "ET!! 11.30! Gick super! 1 tillbaka!" Fick ett fyrcelligt toppembryo tillbaka, det enda av två befruktade som klarade sig. Pluggade, jobbade och tjuvtestade minus den 21 februari. Defintivt minus på blodprovet på RMC den 23 februari.
Mars:
Hade möte med vår favoritläkare Maggan på RMC den 3 mars. Det var skönt och bra och behövdes verkligen. Var mer som ett terapisamtal faktiskt. Jobbade, pluggade och hade uteserveringspremiär den 20 mars! Hade fina vårdagar och råkade gå ut på stan i två olika Vans en dag - pinsamt! Mensen tog lååång tid på sig och det var nära att den inte kom alls. Den 31 var sista dagen för mens fick jag veta men...
April:
... den 1 april fick jag mensen som ett riktigt aprilskämt och ringde RMC och bönade och bad om att få börja sputa dagen efter - det fick jag! (Och vilken TUR, vet jag nu!) Alltså sprutstart den 2 april, denna gång med Puregon 100 IE. Första sprutan tog jag på en rastplats på hallandsåsen på väg hem för att fira min brorsdotters första födelsedag! 8 april höjdes dosen till 125 IE och den 14 april var det dags för äggplock klockan 8.00. det var lika fasansfullt den här gången trots att jag fick dubbel dos morfin. Bad om mer men kunde inte få mer, hade fått maxdosen och efteråt var jag inte ens yr. Slutsats: Morfin fungerar inte på mig. Uselt resultat på äggplocket: 2 ägg. Blev mycket ledsen eftersom vår befruktningsgrad tidigare varit så låg och tänkte att det var kört. Dagen efter fick vi veta att båda äggen fantastiskt nog blivit befruktade! Den 16 april var det dags för återföring klockan 11.00. Vi var båda mycket nervösa eftersom vi inte visste om embryona skulle ha överlevt natten men ingen ringde. När vi kom dit fick vi vänta länge och jag höll på att kissa på mig så jag fick gå och kissa liiiite. Vilken plåga! Sedan fick vi komma in och se vårt embryo på skärmen, femcelligt och inte toppklassat denna gången men "bra". Blev lite besvikna. Det hade haft lite bråttom i starten och det kunde visst vara farligt och visa på stress. Efteråt har jag läst att ju förr de delar sig, desto bättre. En jobbig ruvartid men vi var positivare än någonsin, särskilt han och vi gav den i magen arbetsnamnet Pyret. Pyret visade sitt första livstecken när jag tjyvtestade den 26 april. Vi var lyckliga som aldrig förr. Dagen efter slogs vi till jorden av att blodprovet på RMC visade ett HCG på 41, gränsen för gravid går vid 50. Två ovissa och VIDRIGA dagar följde. Den 29 tog vi nytt blodprov på RMC och precis innan han ringde yttrade han de första negativa orden under denna IVF:en: "Vi får ställa in oss på att det inte är något." Ett par minuter senare grät han av lycka eftersom HCG:et nu låg på 102! Mer än en fördubbling på två dagar! Vi är gravida! Barnmorskan rådde oss att gå ut och dricka ett glas champagne "för det blir sista gången på nio månader och det spelar aaaabsoluuuut ingen roll nu!" Vi tog det som en order och gick ut och drack champagne!
Maj:
Vi pluggade, jobbade, firade vår dag och hans födelsedag och var fånigt lyckliga i vårsolen. Vi åkte och hälsade på hans föräldrar och berättade den glada nyheten trots att vi inte varit på VUL än. Konduktören på tåget visste att jag hade något i magen - läskigt! Men samtidigt betryggande. Pyret lever. Den 27 var det dags för VUL klockan 8.10 och jag var så nervös att jag på riktigt höll på att dö men vi fick se ett friskt bankande hjärta och en 1,8 cm lång Pyret! Det var sol när vi gick hem och jag skickade en bild på underverket till pappa!
Juni:
Åkte hem och berättade för resten av familjen (bröder med familjer) den 4 juni på ett väldigt roligt vis. Vi hade varit på stranden och när vi skulle käka middag sa pappa: "Jag har hört att vi ska få ett barnbarn till..." Mina bröders fruar tittade på varandra och sa i munnen på varandra: "Det är inte vi!" och "Det är inte vi!" och trots att jag var den enda som inte drack vin tog det ett bra tag att förstå att det var lillasyster som nu skulle få barn! Dagen efter premiärbadade jag och vi berättade även för hans syster med familj. Glädje! Resten av juni bestod av jobb.
Juli:
Skippade utlandssemestern i år och åkte på sverigeturné istället. Eller till småland och halland och södra skåne i alla fall. Hälsade på vänner och familj och gjorde loppisar! Den 18 juli var det inskrivning på Cura och vi fick höra Pyrets hjärtslag på 149 bpm. Dagen efter var det glukos-prov pga pappas diabetes. Jag hade ingen diabetes och resten av juli bestod av jobb och ytterligare en sväng hemom päronen.
Augusti:
Den 9 augusti på mammas födelsedag (och hans mammas födelsedag) var det dags för Rutinultraljud. Samma dag som min mamma 26 (27?) år tidigare gjorde RUL med mig. Jag var så nervös att jag höll på att dö men ultraljudet visade en PERFEKT liten FLICKA! Vi var oerhört lyckliga och solen lös och Malmö var varmt! Resten av augusti var jobbjobbjobb och ny lya!
September:
Skolan började igen. Vi gick på Svansjön med Ryska statsballetten och det var så fantastiskt att jag grät! Fick veta att mamma hade fått bröstcancer vilket färgade resten av hösten svart. Varavade barnmorskebesök med tandläkardito. Jobbade och pluggade om vartannat.
Oktober:
Flyttade in i nya lyan den 15 oktober. Levde sedan i renoveringskaos i mer än en månad. Nytt glukosprov på Cura - fortfarande ingen diabetes. 29 oktober, inga rörelser från lillan. Vecka 31. Fick åka direkt in till förlossningen på kontroll - fina hjärtljud och ett jäkla buffande samt det minst tillfredagsställande ultraljudet någonsin. Vilken lättnad! tanken slog oss att vi kanske skulle bli föräldrar redan där och då, men som tur är mådde hon bra och fick stanna där inne!
November:
Tillväxtultraljud i vecka 34 den 17 november klockan 12.00. Lillan är fortfarande en LillAn och låg på +3%. Tänk vad glad man kan bli över något sådant! Allt låg på precis normalt, förutom lilla magen som var lite extra rund! Finingen mår alltså alldeles utmärkt där inne.
Flyttröran och renoveringsstöket fortsatte här hemma och ångesten över städ och renovering av gamla lyan tog vid. Köpte flyttstäd och lyckades på något mirakulöst vis bli kvitt skitlägenheten utan anmärkning. För övrigt: Jobb, plugg och en sväng hem till mamma, pappa och farmor på söndagsmiddag!
December:
Hardcore julmys hela långa december. Glögg och lussekatter vareviga advent och som han sa, katolik och allt: "Den här advent är verkligen advent på riktigt!" Förlossningskurs på KK och föräldrakurs på Cura. Vi är redo - bring it! Tätare barnmorskebesök. Vi firade jul ensamma med familjerna på Skype. Det gick det med.
Och nu är det nu och på lördag avslutar vi det här året och på söndag börjar vi ett nytt som ska bli det allra bästa någonsin, för det har jag bestämt!
Men med ny tid kommer ny strid och det är även dags att avsluta gamla kapitel och påbörja nya. Därför kommer jag nu att avsluta den här bloggen och påbörja en ny. På den här bloggen har jag vänt ut och in på mig själv och skrivit om mycket privata saker och känslor. Jag har gråtit och hoppats och misströstat och varit barnsligt lycklig och ni har varit de allra mest fantastiska läsare man kan drömma om! Vilken kärlek och vilket stöd och så många fina nya vänner jag fått! Nu hoppas jag att ni vill följa med mig till min nya blogg och mitt nya liv som strax skall börja och på den bloggen finns även det utlovade bildregnet från julen. Maila mig på:
orattvisan [snabela] gmail [punkt] com
Så får ni adressen dit!
Med så mycket kärlek och tacksamhet att det inte finns ord för det och önskan om ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
<3<3<3
Er tillgivna (O)Rättvisan.
(Jag: Fäller ett par tårar och darrar med läppen.
Han: Känns det sorgligt?
Jag: Mmm...
Han: Ja, tänk vilken hjälp den har varit för dig!)
Flyttade in i nya lyan den 15 oktober. Levde sedan i renoveringskaos i mer än en månad. Nytt glukosprov på Cura - fortfarande ingen diabetes. 29 oktober, inga rörelser från lillan. Vecka 31. Fick åka direkt in till förlossningen på kontroll - fina hjärtljud och ett jäkla buffande samt det minst tillfredagsställande ultraljudet någonsin. Vilken lättnad! tanken slog oss att vi kanske skulle bli föräldrar redan där och då, men som tur är mådde hon bra och fick stanna där inne!
November:
Tillväxtultraljud i vecka 34 den 17 november klockan 12.00. Lillan är fortfarande en LillAn och låg på +3%. Tänk vad glad man kan bli över något sådant! Allt låg på precis normalt, förutom lilla magen som var lite extra rund! Finingen mår alltså alldeles utmärkt där inne.
Flyttröran och renoveringsstöket fortsatte här hemma och ångesten över städ och renovering av gamla lyan tog vid. Köpte flyttstäd och lyckades på något mirakulöst vis bli kvitt skitlägenheten utan anmärkning. För övrigt: Jobb, plugg och en sväng hem till mamma, pappa och farmor på söndagsmiddag!
December:
Hardcore julmys hela långa december. Glögg och lussekatter vareviga advent och som han sa, katolik och allt: "Den här advent är verkligen advent på riktigt!" Förlossningskurs på KK och föräldrakurs på Cura. Vi är redo - bring it! Tätare barnmorskebesök. Vi firade jul ensamma med familjerna på Skype. Det gick det med.
Och nu är det nu och på lördag avslutar vi det här året och på söndag börjar vi ett nytt som ska bli det allra bästa någonsin, för det har jag bestämt!
Men med ny tid kommer ny strid och det är även dags att avsluta gamla kapitel och påbörja nya. Därför kommer jag nu att avsluta den här bloggen och påbörja en ny. På den här bloggen har jag vänt ut och in på mig själv och skrivit om mycket privata saker och känslor. Jag har gråtit och hoppats och misströstat och varit barnsligt lycklig och ni har varit de allra mest fantastiska läsare man kan drömma om! Vilken kärlek och vilket stöd och så många fina nya vänner jag fått! Nu hoppas jag att ni vill följa med mig till min nya blogg och mitt nya liv som strax skall börja och på den bloggen finns även det utlovade bildregnet från julen. Maila mig på:
orattvisan [snabela] gmail [punkt] com
Så får ni adressen dit!
Med så mycket kärlek och tacksamhet att det inte finns ord för det och önskan om ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
<3<3<3
Er tillgivna (O)Rättvisan.
(Jag: Fäller ett par tårar och darrar med läppen.
Han: Känns det sorgligt?
Jag: Mmm...
Han: Ja, tänk vilken hjälp den har varit för dig!)
Kommentarer
Postat av: ruht.
Och här sitter jag och bölar en skvätt till det här fin fina inlägget!! Gaaah vilket år ni har haft, älskade ni.. upp och ner och jag minns nästan erat år mer tydligt än vårat :]. Tack för att jag har fått vara en del av det, och eftersom jag redan har den nya adressen så frågar jag inte efter den, men ser dock fram emot att även i fortsättningen få vara med på eran nya resa :].
<3 <3 <3
Postat av: moi
nu har jag inte ens börjat läsa och ska det strax men jag vill bara säga att 2012 har inte riktigt helt och hållet passerat ännu ;) Jag fick ångest och trodde jag missat ett helt år och att jag var äldre än jag var när jag gick in här, skräms inte så där :)
Postat av: moi
okej nu har jag läst och tycker det känns rätt fantastiskt att se en helhetsbild så där. och jag ska maila dig för jag vill ju se hur det går fortsättningsvis också.
Postat av: Orättvisan.
Hahaha! Ooops! Det var en liten hälsning från framtiden det där, 2012 var tydligen ett mycket omtumlande år! ;) Förhoppningsvis bara med höga berg!
Har fixat det nu dock! Kramar till er bägge!
<3<3<3
Postat av: baltazaar
UUÄÄÄHHH, jag bölar som en liten unge!! Gravid-böl? Nja, inte bara! Jättefint inlägg! När jag kom till biten "Därför kommer jag nu att avsluta den här bloggen..." så bara nej nej nej nej!! Hann bli skit deppig innan jag läste vidare att det kommer en ny, hahah :)
Postat av: Orättvisan.
Hahaha, gölle du! <3
Postat av: SmålandsJenny
Tydligen dags att säga hej då då.... kommer sakna dig. Tillhör ju inte gänget så inte ens lönt att be om lösenordet.
Postat av: Cecilia summerar
Tack för denna blogg, för denna röst om orättvisa, smärta och kamp. Men också efterlängtad glädje.
Nu kommer mejlet - och många kramar!
Postat av: Fertilitetsresresa
Vilken fantstisk resumé och vilket hopp det ger!!
Jag ligger 2 år efter dig, ska börja med hormoner 22 jan 2013. Hoppas kunna skriva samma om dig i slutet på året då :)
Kramar till dig och lycka till med allt nu!!
Trackback
