Brev.
Idag fick vi ett brev på posten. Det kändes lite som julafton, för i brevet låg det ett USB-minne och så stod det:
------ & ------,
Stort grattis! Här kommer bilden på ert embryo.
Vänliga hälsningar
Laboratoriet
På USB-minnet låg den allra första bilden av Piraten. Fem celler stor och två dagar gammal.
------ & ------,
Stort grattis! Här kommer bilden på ert embryo.
Vänliga hälsningar
Laboratoriet
På USB-minnet låg den allra första bilden av Piraten. Fem celler stor och två dagar gammal.
Uppdatering.
Jag har liksom varit för trött och illamående för att orka skriva något om kvällarna. Man kan ju skriva om dagarna också i och för sig men då är jag alldeles för upptagen med att vara trött och illamående. Så här kommer nu en uppdatering om helgen:
Fredag: Han var iväg och drack öl med sina vänner. Med var även en vän till mig som är tillsammans med en vän till honom. När han förstod att en vän skulle berätta att han ska bli pappa ringde han mig i panik och frågade om han också skulle berätta trots att min vän var där (som jag kanske skulle vilja berätta för själv, tänkte han) - men klart han skulle! Det var ju hans dag! Vi hade ju till och med varit på ultraljud! Så efter att vännen hade berättat berättade även han och jag fick ett grattis-samtal där på kvällen. Härligt.
Lördag: Ofrivilligt barnlösas dag, instiftad av Wilda Mathilda och föreningen Barnlängtan. Jag hade planerat att skriva men under dagen som gick satte jag inte ens på datorn. Skönt. Jag tycker att Wilda Mathilda beskriver känslorna kring barnlöshet så bra här. En annan bra hemsida för nya och gamla ofrivilligt barnlösa är Villhabarn.se.
Kommande veckan: Slutspurt i skolan. Can't wait. Till helgen åker vi hem till västkusten och berättar för resterande del familj.
Fredag: Han var iväg och drack öl med sina vänner. Med var även en vän till mig som är tillsammans med en vän till honom. När han förstod att en vän skulle berätta att han ska bli pappa ringde han mig i panik och frågade om han också skulle berätta trots att min vän var där (som jag kanske skulle vilja berätta för själv, tänkte han) - men klart han skulle! Det var ju hans dag! Vi hade ju till och med varit på ultraljud! Så efter att vännen hade berättat berättade även han och jag fick ett grattis-samtal där på kvällen. Härligt.
Lördag: Ofrivilligt barnlösas dag, instiftad av Wilda Mathilda och föreningen Barnlängtan. Jag hade planerat att skriva men under dagen som gick satte jag inte ens på datorn. Skönt. Jag tycker att Wilda Mathilda beskriver känslorna kring barnlöshet så bra här. En annan bra hemsida för nya och gamla ofrivilligt barnlösa är Villhabarn.se.
På kvällen var vi på förferre hos några kompisar och innan hade vi rekat vilka som skulle dit. Det var precis resterande del vänner som vi ville skulle få veta. Så vi berättade och folk blev glada. Vi fick även veta att vi inte kommer att behöva göra fler IVF sen för efter det här barnet kommer det gå av sig själv för då kommer vi SLAPPNA AV. Vilken himla tur att vi fick veta det. Vi som tänkte att det kommer att bli dyrt att producera kommande barn behöver inte längre spara till det eftersom det kommer lösa sig självt. Suck. (Orkar inte ens försöka förklara för dem att anledningen till att sådana mirakel inträffar är att det är väldigt sällan någon är helt steril och som läkarna sa till oss: "Vi kan bara inte säga om det kommer ta ett år eller tio år för er att få ett barn på naturlig väg.")
Söndag: Slappesöndag.
Måndag: Har spenderat dagen först med att ringa till vårdcentralen angående laxen jag käkade i fredags. Vårdcentralen bad mig ringa Barnmorska direkt, antagligen för att de tänkte att de skulle lugna mig. Sedan satt jag i telefonkö i en timme (jag skojar inte, tur man är student) och fick sedan prata med en barnmorska som först inte verkade ha någon koll men som sedan läste sig till det jag redan hade läst mig till, nämligen att det inte innebär någon förhöjd risk (vad det nu innebär) att äta rå fisk som i till exempel sushi. Sedan rådde hon mig i sin tur att ringa Infektionskliniken. Där fick jag prata med en mycket trevlig och rolig kvinna som förutom att säga att man inte kan göra något blodprov innan en eventuell smitta brutit ut och att det är yttepytteminirisk för Listeria samt att det bara finns ett tiotal fall per år, sa att om jag hade bott i Japan hade jag inte ens tänkt tanken. Och om det hade varit en lott så hade jag inte vunnit ändå. Hahaha! Så. Summa sumarum: Jag får inte lov att ta ett blodprov, jag har förmodligen inte fått Listeria = Jag måste sluta noja.
Söndag: Slappesöndag.
Måndag: Har spenderat dagen först med att ringa till vårdcentralen angående laxen jag käkade i fredags. Vårdcentralen bad mig ringa Barnmorska direkt, antagligen för att de tänkte att de skulle lugna mig. Sedan satt jag i telefonkö i en timme (jag skojar inte, tur man är student) och fick sedan prata med en barnmorska som först inte verkade ha någon koll men som sedan läste sig till det jag redan hade läst mig till, nämligen att det inte innebär någon förhöjd risk (vad det nu innebär) att äta rå fisk som i till exempel sushi. Sedan rådde hon mig i sin tur att ringa Infektionskliniken. Där fick jag prata med en mycket trevlig och rolig kvinna som förutom att säga att man inte kan göra något blodprov innan en eventuell smitta brutit ut och att det är yttepytteminirisk för Listeria samt att det bara finns ett tiotal fall per år, sa att om jag hade bott i Japan hade jag inte ens tänkt tanken. Och om det hade varit en lott så hade jag inte vunnit ändå. Hahaha! Så. Summa sumarum: Jag får inte lov att ta ett blodprov, jag har förmodligen inte fått Listeria = Jag måste sluta noja.
Kommande veckan: Slutspurt i skolan. Can't wait. Till helgen åker vi hem till västkusten och berättar för resterande del familj.
Nom nom.
Titta vad jag har ätit ikväll:
Nya grejen: Gravidsushi!
Men vad är grejen med att alla måste vara så indiskreta? Jag lyckades viska fram att jag ville ha en sån där "Gravid-sushi" och hon som jobbade där ba: "GRAVID?! Är du GRAVID?!" och jag: "Jaa..." Och hon: "En GRAVID-sushi då!" Till slut fick jag i alla fall min gravid-sushi och min miso-soppa och jag hittade inget om att man inte får äta sjögrässallad så det blev en sån också! NOM NOM! Han gillar inte ens sushi, men bad inte ens om att få gå till donken istället (vilket i och för sig hade varit snällare mot min plånbok). Han beställde 8-bitars, åt 6 bitar så jag fick tolv(!) bitar! Plus misosoppa och sjögrässallad! Åh, det var så jäkla gott. Jag har mått lite dåligt när jag tänkt på sushi under hela graviditeten, men så har jag samtidigt varit sugen och ikväll gav jag vika och det är jag glad för.
Fast nu får jag förstås sota för det genom att oroa mig för:
1. Lax. Det står uttryckligen på livsmedelsverkets hemsida att man få äta lax i sushi. Barnmorskan på info-kursen sa det också. Det måste vara ok.
2. Ingefära. Man kan bota illamående med ingefära men man får inte äta för stora mängder för då kan det orsaka missfall. Vad är för stora mängder?!
Fast jag tänker att jag kan ju inte sitta här och oroa mig nu, det är ju lite sent. Då borde jag inte ha ätit det från första början. Så nu ska jag inte oroa mig.
Får man förutom förändrad smak för mat, även förändrad humor när man är gravid? Teven står på i bakgrunden och det är en film som heter Stepbrothers och jag tyckte att just den här scenen var jätterolig:
(I hemlighet vill jag ha en sån familj när jag blir stor, fast med en snällare pappa.)
Nya grejen: Gravidsushi!
Men vad är grejen med att alla måste vara så indiskreta? Jag lyckades viska fram att jag ville ha en sån där "Gravid-sushi" och hon som jobbade där ba: "GRAVID?! Är du GRAVID?!" och jag: "Jaa..." Och hon: "En GRAVID-sushi då!" Till slut fick jag i alla fall min gravid-sushi och min miso-soppa och jag hittade inget om att man inte får äta sjögrässallad så det blev en sån också! NOM NOM! Han gillar inte ens sushi, men bad inte ens om att få gå till donken istället (vilket i och för sig hade varit snällare mot min plånbok). Han beställde 8-bitars, åt 6 bitar så jag fick tolv(!) bitar! Plus misosoppa och sjögrässallad! Åh, det var så jäkla gott. Jag har mått lite dåligt när jag tänkt på sushi under hela graviditeten, men så har jag samtidigt varit sugen och ikväll gav jag vika och det är jag glad för.
Fast nu får jag förstås sota för det genom att oroa mig för:
1. Lax. Det står uttryckligen på livsmedelsverkets hemsida att man få äta lax i sushi. Barnmorskan på info-kursen sa det också. Det måste vara ok.
2. Ingefära. Man kan bota illamående med ingefära men man får inte äta för stora mängder för då kan det orsaka missfall. Vad är för stora mängder?!
Fast jag tänker att jag kan ju inte sitta här och oroa mig nu, det är ju lite sent. Då borde jag inte ha ätit det från första början. Så nu ska jag inte oroa mig.
Får man förutom förändrad smak för mat, även förändrad humor när man är gravid? Teven står på i bakgrunden och det är en film som heter Stepbrothers och jag tyckte att just den här scenen var jätterolig:
(I hemlighet vill jag ha en sån familj när jag blir stor, fast med en snällare pappa.)
Får jag be att presentera:
Pyret! The pirate. Piraten! (Svenska: Pyret, engelska: The Pirate, Svenska: Piraten.)
1.9 cm lång med ett hjärta som slog snabbt och fint!
Jag tror aldrig jag har varit så nervös som när vi gick till RMC idag. Jag höll på att få hjärtinfarkt fyra gånger om på vägen dit. Munnen var torr och jag svettades som en gris. och så var det dags.
- Jag blundar! Nästan skrek jag.
- Jag blundar inte längre! (En sekund senare.)
- Nej, det behöver du verkligen inte göra! Sa läkaren.
Och så såg vi ett hjärta som slog så fint och snabbt. Man såg det direkt, behövde inte ens få det förklarat! och så visade han armar och ben (Iiiiiiiiiih! Tänk att man redan kan seee deeeet!) men jag hade fullt upp med att komma ihåg att be om bilder så jag såg det knappt. Men han (min han alltså, inte läkaren) tyckte att Pyret såg ut som en pepparkaksgubbe. Så fin.
Bilderna blev ju lite suddiga om man säger. Men vi vet ju i alla fall vad (vem!) det är. Huvudet är till höger och så petar det ut en arm upptill. Den uppmärksamme ser kanske även att det står 8+4 och beräknad födsel (vad jag kan tyda det till i alla fall) den 2 januari. Enligt våra beräkningar efter ÄP-datum så är jag idag i vecka 8+1. Så Pyret är lite snabb, men det visste vi ju redan. I övrigt såg allt bra ut. Allt såg jättebra ut till och med.
Det är fantastiskt det här. Att det funkar! Heja, heja vetenskapen! (Och TACK!)
Och så såg vi ett hjärta som slog så fint och snabbt. Man såg det direkt, behövde inte ens få det förklarat! och så visade han armar och ben (Iiiiiiiiiih! Tänk att man redan kan seee deeeet!) men jag hade fullt upp med att komma ihåg att be om bilder så jag såg det knappt. Men han (min han alltså, inte läkaren) tyckte att Pyret såg ut som en pepparkaksgubbe. Så fin.
Bilderna blev ju lite suddiga om man säger. Men vi vet ju i alla fall vad (vem!) det är. Huvudet är till höger och så petar det ut en arm upptill. Den uppmärksamme ser kanske även att det står 8+4 och beräknad födsel (vad jag kan tyda det till i alla fall) den 2 januari. Enligt våra beräkningar efter ÄP-datum så är jag idag i vecka 8+1. Så Pyret är lite snabb, men det visste vi ju redan. I övrigt såg allt bra ut. Allt såg jättebra ut till och med.
Det är fantastiskt det här. Att det funkar! Heja, heja vetenskapen! (Och TACK!)
Mums!
Jag tror aldrig jag har ätit så mycket frukt som jag gör nu.
Frukt är det enda jag är sugen på. frukt, frukt, frukt!
Frukt till frukost, frukt mellan målen, "Vad ska vi äta till kvällsmat? FRUKTSALLAD!"
Och ändå stod jag där och stekte den där jävla pyttipannan till kvällsmat (ja, jag har lovat att sköta markservicen medan det är hans tur att plugga) och mådde illa samtidigt som jag hackade mig en fruktsallad till efterrätt. Samtidigt som jag drack mig mätt på vatten eftersom jag mådde så illa. Så nu har jag så ont i magen efter vatten och pyttipanna att jag inte kan käka den jäkla fruktsalladen. Hur frestande den än är med sina äpplen, nektariner, banan och hallon. Mums!
"Blir du inte dålig i magen?" Frågade han. Jag? Nää, jag har slutat att bajsa!
Ah! Vilken åttiotalsfeeling jag fick till på bilden.
Frukt är det enda jag är sugen på. frukt, frukt, frukt!
Frukt till frukost, frukt mellan målen, "Vad ska vi äta till kvällsmat? FRUKTSALLAD!"
Och ändå stod jag där och stekte den där jävla pyttipannan till kvällsmat (ja, jag har lovat att sköta markservicen medan det är hans tur att plugga) och mådde illa samtidigt som jag hackade mig en fruktsallad till efterrätt. Samtidigt som jag drack mig mätt på vatten eftersom jag mådde så illa. Så nu har jag så ont i magen efter vatten och pyttipanna att jag inte kan käka den jäkla fruktsalladen. Hur frestande den än är med sina äpplen, nektariner, banan och hallon. Mums!
"Blir du inte dålig i magen?" Frågade han. Jag? Nää, jag har slutat att bajsa!
Ah! Vilken åttiotalsfeeling jag fick till på bilden.
Bluöh!
Det är ungefär vad jag har att säga just nu.
Plugg, plugg och bara plugg.
En sak som inte är bra för sinnet ska jag säga er - är att sitta inne och hemma en hel dag och inte orka bry sig om att duscha, klä på sig och göra sig i ordning bara för att man ändå bara ska sitta framför datorn och skriva. Någon gång ska jag bli så ambitiös att jag gör alla dessa ting trots att jag inte ämnar ge mig ut i allmänheten, baaaara för att få känna att jag åtminstone lever. För det är något jag inte upplevt de senaste dagarna!
Plugg, plugg och bara plugg.
En sak som inte är bra för sinnet ska jag säga er - är att sitta inne och hemma en hel dag och inte orka bry sig om att duscha, klä på sig och göra sig i ordning bara för att man ändå bara ska sitta framför datorn och skriva. Någon gång ska jag bli så ambitiös att jag gör alla dessa ting trots att jag inte ämnar ge mig ut i allmänheten, baaaara för att få känna att jag åtminstone lever. För det är något jag inte upplevt de senaste dagarna!
Läskigt! (Häftigt!)
När vi satt på tåget hem och skulle visa biljetten för konduktören sa hon:
"Och så hade vi en liten familjebiljett här! För ni har väl en bebis på g?"
SAY WHAT? Det syns ju inte! (Tycker jag.)
Min ansiktsfärg förvandlades från vit till högröd på en sekund och så sa jag jaa joo, men det är ju väldigt tidigt än jag har nog bara ätit lite för mycket ehe. Och så frågade hon om det var planerat och jag sa att jo, det får man väl säga. Sen frågade hon vilken månad(!) jag var i, högt och tydligt och alla i vagnen tittade och log.
Hjälp.
Kanske dags att vänja sig? Men jag förstååår inte hur hon kunde se det? Det satt ju andra runt omkring som var rundare om magen än mig. När hon hade gått sa jag att hon måste vara synsk och då sa han "Ja, jag tänkte det faktiskt. Det var någonting med henne." Och HAN om någon är en skeptiker. Så det var verkligen något med henne. Och nu i skrivande stund gick han förbi utan att veta vad jag sitter och gör vid datorn (skriver om det) och sa: "Fan vad det kändes som att hon var synsk!" Jepp. Jag tar det som ett tecken. Ett tecken på att allt är bra med den i magen och att vi har en bebis på g.
Helgen har varit alldeles underbar. Det har känts som att vi har haft en liten minisemester mitt i den sista stressen av terminen. Vi har bara lagt skolarbete helt åt sidan och inte brytt oss om att fika eller träffa "gamla vänner" utan bara suttit i solen och gått promenad i skogen. Och umgåtts med hans föräldrar.
När vi kom i fredags hade hans pappa förberett massa plockmat, olika lufttorkade skinkor och salami och kaffe och bullar, precis sådant som jag inte får/kan äta (som jag älskar, min gravidmatsregel är: Ät inget som är gott!) men som tur var hade vi precis hunnit sätta i oss en macka på ett fik innan han hämtade oss. Vi var ju tvungna att vänta med att berätta till hans mamma också kommit hem. Det gjorde hon senare på kvällen och när vi slog oss ner för att käka frågade de hur det var på vår gata, då petade jag lite på honom som för att säga: "Kom igen, det är dags" så han sa "Joo, det är väl lugnt. Men det kommer nog att bli mer liv snart. I januari. Då kommer det en ny liten gangster till gatan." Hahahaha! Jag skrattar fortfarande högt när jag tänker på hur de såg ut! De slutade äta båda två och så sa hans mamma: "Nej men vad säger du?! Ska vi bli farmor och farfar?!" Och så blev det tårar och kramkalas och glädje och en snabb resumé av IVF-historien och sen blev jag behandlad med en ny försiktighet a la "Inte ska väl duuuuu bära! Och vad vill du ha att äta? Dricka? Vill du sitta här eller där?" Och så vidare. Jag kan vänja mig.
Nu är det en hård och jävlig vecka kvar av stress och skolarbete. Ångesten kom som ett brev på posten när vi satte oss på tåget hem. Jag har egentligen haft en molande ångest inför den här veckan hela helgen. Fy fan. Jag längtar till den är över och jag längtar efter ett par veckors ledighet innan jobbet sätter igång på allvar. Jag är för jävla trött på den här stan också. Det gav mig också ångest när vi åkte hem. Jag vantrivs i den här lägenheten. Jag vill bo i ett hus på landet. Nu tack. Men först ska jag klara av den här veckan i skolan och så ett år till och sen ska jag (få ett bra och välbetalt jobb och) bli rik och köpa hus. Bye bye storstan.
SAY WHAT? Det syns ju inte! (Tycker jag.)
Min ansiktsfärg förvandlades från vit till högröd på en sekund och så sa jag jaa joo, men det är ju väldigt tidigt än jag har nog bara ätit lite för mycket ehe. Och så frågade hon om det var planerat och jag sa att jo, det får man väl säga. Sen frågade hon vilken månad(!) jag var i, högt och tydligt och alla i vagnen tittade och log.
Hjälp.
Kanske dags att vänja sig? Men jag förstååår inte hur hon kunde se det? Det satt ju andra runt omkring som var rundare om magen än mig. När hon hade gått sa jag att hon måste vara synsk och då sa han "Ja, jag tänkte det faktiskt. Det var någonting med henne." Och HAN om någon är en skeptiker. Så det var verkligen något med henne. Och nu i skrivande stund gick han förbi utan att veta vad jag sitter och gör vid datorn (skriver om det) och sa: "Fan vad det kändes som att hon var synsk!" Jepp. Jag tar det som ett tecken. Ett tecken på att allt är bra med den i magen och att vi har en bebis på g.
Helgen har varit alldeles underbar. Det har känts som att vi har haft en liten minisemester mitt i den sista stressen av terminen. Vi har bara lagt skolarbete helt åt sidan och inte brytt oss om att fika eller träffa "gamla vänner" utan bara suttit i solen och gått promenad i skogen. Och umgåtts med hans föräldrar.
När vi kom i fredags hade hans pappa förberett massa plockmat, olika lufttorkade skinkor och salami och kaffe och bullar, precis sådant som jag inte får/kan äta (som jag älskar, min gravidmatsregel är: Ät inget som är gott!) men som tur var hade vi precis hunnit sätta i oss en macka på ett fik innan han hämtade oss. Vi var ju tvungna att vänta med att berätta till hans mamma också kommit hem. Det gjorde hon senare på kvällen och när vi slog oss ner för att käka frågade de hur det var på vår gata, då petade jag lite på honom som för att säga: "Kom igen, det är dags" så han sa "Joo, det är väl lugnt. Men det kommer nog att bli mer liv snart. I januari. Då kommer det en ny liten gangster till gatan." Hahahaha! Jag skrattar fortfarande högt när jag tänker på hur de såg ut! De slutade äta båda två och så sa hans mamma: "Nej men vad säger du?! Ska vi bli farmor och farfar?!" Och så blev det tårar och kramkalas och glädje och en snabb resumé av IVF-historien och sen blev jag behandlad med en ny försiktighet a la "Inte ska väl duuuuu bära! Och vad vill du ha att äta? Dricka? Vill du sitta här eller där?" Och så vidare. Jag kan vänja mig.
Nu är det en hård och jävlig vecka kvar av stress och skolarbete. Ångesten kom som ett brev på posten när vi satte oss på tåget hem. Jag har egentligen haft en molande ångest inför den här veckan hela helgen. Fy fan. Jag längtar till den är över och jag längtar efter ett par veckors ledighet innan jobbet sätter igång på allvar. Jag är för jävla trött på den här stan också. Det gav mig också ångest när vi åkte hem. Jag vantrivs i den här lägenheten. Jag vill bo i ett hus på landet. Nu tack. Men först ska jag klara av den här veckan i skolan och så ett år till och sen ska jag (få ett bra och välbetalt jobb och) bli rik och köpa hus. Bye bye storstan.
Mañana.
Åh, jag vill kommentera på alla era fina och bra och göttiga kommentarer, men bara för det så ÄR det något fel på den jäkla kommentarsfunktionen. Det får bli när vi kommit hem på måndag.
Imorgon ska vi åka och hälsa på hans föräldrar. Har ordnat kattvakt och allt. Vi ska berätta. Det gick ju inte så bra när han hade tänkt att berätta om hela IVF-grejen, då gick hela kvällen i en enda lång spänd nervositetsdimma som ledde till... ingenting! Vilket antiklimax. Det var dessutom samma dag som vi hade fått tillbaka vårt lilla embryo (oroa er inte, vi har ett arbetsnamn, det kommer, så småningom) och allt var pirrigt och nytt (igen).
Men imorgon har han fasiken inget val. "Du måste skynda dig att berätta för jag vet inte hur länge jag kan hålla skenet uppe!" Och då får det ju bli inte bara den här glada nyheten utan även hela IVF-historien. Kanske kan vi få lite nys om det finns eller fanns någon försäkring med i bilden när olyckan inträffade som ledde till hela den här cirkusen. Jag menar, skadan märktes ju inte förrän ett par decennier senare så det borde ju finnas möjlighet att få försäkringspengar som kan ge oss möjlighet att köpa ett par barn till?
Ikväll har jag ätit en styck Piggelin och en kvarts vattenmelon till kvällsmat. Jag hoppas det finns tillräckligt mycket nyttigheter i det för den i magen. Ärligt talat, jag skiter i det. Jag äter vad jag kan, när jag kan. Ikväll fanns det bara ett alternativ: Piggelin och vattenmelon. Vilket krävdes besök både på Ica och SevenEleven för honom. Tidigare under dagen tvingade jag honom att hoppa av bussen ganska mycket för tidigt för att gå till mitt favoritfik och köpa med sig min favoritmacka hem till lunch. Gulle. Eller tvinga och tvinga. Han säger att han skulle göra vad som helst för mig och den i magen. Vi får hoppas att han orkar det ett tag till. HÖ. HÖ. En annan matregel som finns är att allt bara går att äta en gång och sedan aldrig mer. Det kvittar om jag köper två av en grej och efter den första tycker det var synd att jag inte gjorde två. Dagen efter kommer jag inte ens kunna tänka på det utan att må illa. Så det var väl sista gången för den mackan.
Så. Imorgon åker vi bort. Jag vet inte hur man mobilbloggar, så ni får hålla till godo med det här under helgen. Ser ni en stackars jävel som panikäter gröna äpplen på tåget och ser lite blekglansigt illamående ut så är det jag. Då kan ni vinka. Eller säga hej.
Nu är det läggdags, det är ju waaaaay past bedtime för mig nu, i mitt nya liv.
Ps. Jag jobbar på att lägga till alla er i min länk-lista, men det går trögt framåt för jag blir så förvirrad av det. Men är ni inte där än så kooooommer det. Promise. Helst av allt skulle jag vilja ha en såndär självuppdaterande som både Ruht och Uma med flera har, men den high techfunktionen finns nog inte på gamla blogg.se
Imorgon ska vi åka och hälsa på hans föräldrar. Har ordnat kattvakt och allt. Vi ska berätta. Det gick ju inte så bra när han hade tänkt att berätta om hela IVF-grejen, då gick hela kvällen i en enda lång spänd nervositetsdimma som ledde till... ingenting! Vilket antiklimax. Det var dessutom samma dag som vi hade fått tillbaka vårt lilla embryo (oroa er inte, vi har ett arbetsnamn, det kommer, så småningom) och allt var pirrigt och nytt (igen).
Men imorgon har han fasiken inget val. "Du måste skynda dig att berätta för jag vet inte hur länge jag kan hålla skenet uppe!" Och då får det ju bli inte bara den här glada nyheten utan även hela IVF-historien. Kanske kan vi få lite nys om det finns eller fanns någon försäkring med i bilden när olyckan inträffade som ledde till hela den här cirkusen. Jag menar, skadan märktes ju inte förrän ett par decennier senare så det borde ju finnas möjlighet att få försäkringspengar som kan ge oss möjlighet att köpa ett par barn till?
Ikväll har jag ätit en styck Piggelin och en kvarts vattenmelon till kvällsmat. Jag hoppas det finns tillräckligt mycket nyttigheter i det för den i magen. Ärligt talat, jag skiter i det. Jag äter vad jag kan, när jag kan. Ikväll fanns det bara ett alternativ: Piggelin och vattenmelon. Vilket krävdes besök både på Ica och SevenEleven för honom. Tidigare under dagen tvingade jag honom att hoppa av bussen ganska mycket för tidigt för att gå till mitt favoritfik och köpa med sig min favoritmacka hem till lunch. Gulle. Eller tvinga och tvinga. Han säger att han skulle göra vad som helst för mig och den i magen. Vi får hoppas att han orkar det ett tag till. HÖ. HÖ. En annan matregel som finns är att allt bara går att äta en gång och sedan aldrig mer. Det kvittar om jag köper två av en grej och efter den första tycker det var synd att jag inte gjorde två. Dagen efter kommer jag inte ens kunna tänka på det utan att må illa. Så det var väl sista gången för den mackan.
Så. Imorgon åker vi bort. Jag vet inte hur man mobilbloggar, så ni får hålla till godo med det här under helgen. Ser ni en stackars jävel som panikäter gröna äpplen på tåget och ser lite blekglansigt illamående ut så är det jag. Då kan ni vinka. Eller säga hej.
Nu är det läggdags, det är ju waaaaay past bedtime för mig nu, i mitt nya liv.
Ps. Jag jobbar på att lägga till alla er i min länk-lista, men det går trögt framåt för jag blir så förvirrad av det. Men är ni inte där än så kooooommer det. Promise. Helst av allt skulle jag vilja ha en såndär självuppdaterande som både Ruht och Uma med flera har, men den high techfunktionen finns nog inte på gamla blogg.se
Oj, felåt.
Nu skäms jag.
Oj! Vad ni skrev och kommenterade, men hey! Vet ni vad? Jag tycker det är skönt att läsa att ni vill läsa! Då vill jag fortsätta skriva. Jag funderade ett tag på om jag kanske skulle återgå till min orginalblogg och ta graviditeten därifrån eller om jag skulle starta en helt ny gravid-blogg. Men då stämmer det ju inte. Det blir lite fel. Det här är ju fortfarande en IVF-blogg och om inte enbart för mig så för alla dem som googlar efter hjälp och tröst. Nu menar jag inte att ni MÅSTE skriva. Jag har full förståelse för att man kanske inte har något att säga om någons graviditets-illamående eller att man rent av tycker det är pyton att läsa om någon annans graviditet. Jag förstår det och jag menade inte att ni. måste. skriva. till. vartenda. inlägg. Men nu vet jag att ni finns kvar i alla fall. Fina ni. Tack för det. Det var skönt att höra. Ni är bäst.
Och det jag skrev om Sea band innan - glöm det. Har mått pyton hela dagen.
Oj! Vad ni skrev och kommenterade, men hey! Vet ni vad? Jag tycker det är skönt att läsa att ni vill läsa! Då vill jag fortsätta skriva. Jag funderade ett tag på om jag kanske skulle återgå till min orginalblogg och ta graviditeten därifrån eller om jag skulle starta en helt ny gravid-blogg. Men då stämmer det ju inte. Det blir lite fel. Det här är ju fortfarande en IVF-blogg och om inte enbart för mig så för alla dem som googlar efter hjälp och tröst. Nu menar jag inte att ni MÅSTE skriva. Jag har full förståelse för att man kanske inte har något att säga om någons graviditets-illamående eller att man rent av tycker det är pyton att läsa om någon annans graviditet. Jag förstår det och jag menade inte att ni. måste. skriva. till. vartenda. inlägg. Men nu vet jag att ni finns kvar i alla fall. Fina ni. Tack för det. Det var skönt att höra. Ni är bäst.
Och det jag skrev om Sea band innan - glöm det. Har mått pyton hela dagen.
Sea band.
Jag har inte skrivit på ett par dagar.
Dels för att jag har mått så dåligt så att all den lilla kraft och energi jag orkat uppbringa har gått till skolarbetet som börjar hopa sig så här framåt slutet på terminen. Jag kan knappt vänta på att skolan ska ta slut och jag ska få ett par veckors ledighet. Hoppas jag. Jag förstår allvarligt talat inte hur man ska kunna vara gravid, ha ett 8-17 jobb, kanske redan två barn och ett helt normalt liv om man ska må så här. Jag tänker på en gammal kollega som vi klagade på i början av hennes graviditet. "Hon kan ju inte må SÅ dåligt så HÄR tidigt!" och "Det måste vara något FEL!" och "Hon hittar bara på!" Nu ångrar jag mig, för jag mår precis likadant. Igår fick jag nog. Gick till apoteket och köpte Sea band. Det låter ju helt sjukt men det är två armband med akupressurkulor i plast som man sätter på handlederna på en viss punkt och så ska det lindra illamående av alla de slag. Och dra på trissor - de funkar! Igår kunde jag vara uppe till tio utan problem.
Den andra anledningen att jag inte skrivit så mycket är för att antal kommentarer sjunkit stadigt sen jag blev gravid. Mamma frågade till och med om kommentarsfunktionen hade gått sönder. Det gör mig ledsen. Inte bara för att jag är en bekräftelsejunkie som gillar kommentarer utan det gör mig ledsen på flera plan. Det gör mig ledsen att tänka att man kanske inte längre är lika intressant som gravid, när allt jag kan tänka på är att vi är ju inte framme än. Inte på långa vägar. Om det är några som vet så är det ni, som vet att det här är en lång och osäker väg att gå och ingen är räddare än jag. Jag blir ledsen av att få dåligt samvete över att just jag är gravid och vill skriva om det. Jag blir ledsen över att inte alla är gravida. Det blir jag rakt igenom ledsen av. Jag blir ledsen av det här.
Jag hoppas ni förstår.
Dels för att jag har mått så dåligt så att all den lilla kraft och energi jag orkat uppbringa har gått till skolarbetet som börjar hopa sig så här framåt slutet på terminen. Jag kan knappt vänta på att skolan ska ta slut och jag ska få ett par veckors ledighet. Hoppas jag. Jag förstår allvarligt talat inte hur man ska kunna vara gravid, ha ett 8-17 jobb, kanske redan två barn och ett helt normalt liv om man ska må så här. Jag tänker på en gammal kollega som vi klagade på i början av hennes graviditet. "Hon kan ju inte må SÅ dåligt så HÄR tidigt!" och "Det måste vara något FEL!" och "Hon hittar bara på!" Nu ångrar jag mig, för jag mår precis likadant. Igår fick jag nog. Gick till apoteket och köpte Sea band. Det låter ju helt sjukt men det är två armband med akupressurkulor i plast som man sätter på handlederna på en viss punkt och så ska det lindra illamående av alla de slag. Och dra på trissor - de funkar! Igår kunde jag vara uppe till tio utan problem.
Den andra anledningen att jag inte skrivit så mycket är för att antal kommentarer sjunkit stadigt sen jag blev gravid. Mamma frågade till och med om kommentarsfunktionen hade gått sönder. Det gör mig ledsen. Inte bara för att jag är en bekräftelsejunkie som gillar kommentarer utan det gör mig ledsen på flera plan. Det gör mig ledsen att tänka att man kanske inte längre är lika intressant som gravid, när allt jag kan tänka på är att vi är ju inte framme än. Inte på långa vägar. Om det är några som vet så är det ni, som vet att det här är en lång och osäker väg att gå och ingen är räddare än jag. Jag blir ledsen av att få dåligt samvete över att just jag är gravid och vill skriva om det. Jag blir ledsen över att inte alla är gravida. Det blir jag rakt igenom ledsen av. Jag blir ledsen av det här.
Jag hoppas ni förstår.
Orättvisan.
Några tyckte att när vi fick vårat plus, då borde jag döpa om bloggen till Rättvisan...
Men jag tycker att så länge VI har det här problemet och innan vi har fått alla barn som vi vill ha, och så länge barnlöshet drabbar ANDRA och så länge mina medsystrar och bröder måste vänta på sina plus för ett sketet sommar eller påsk eller juluppehåll, och så länge som missfall kan drabba oss som gör IVF eller ännu värre och hemskare saker kan drabba oss innan vi får våra barn och så länge som vi kommer att behöva kämpa om och om igen utan att aldrig få ge upp, ja, SÅ länge kommer den här bloggen heta Orättvisan.
Men jag tycker att så länge VI har det här problemet och innan vi har fått alla barn som vi vill ha, och så länge barnlöshet drabbar ANDRA och så länge mina medsystrar och bröder måste vänta på sina plus för ett sketet sommar eller påsk eller juluppehåll, och så länge som missfall kan drabba oss som gör IVF eller ännu värre och hemskare saker kan drabba oss innan vi får våra barn och så länge som vi kommer att behöva kämpa om och om igen utan att aldrig få ge upp, ja, SÅ länge kommer den här bloggen heta Orättvisan.
Illa, jag mår illa.
Jag som trodde jag skulle klara mig från allt det här.
Det som började som trötthet har fortsatt som supermegatröttheten Allan. Jag har varit "tvungen" att sova 12 timmar om dygnet och ändå har jag mått pyton när jag vaknat. Inte illla direkt utan mer som att jag har feber och ont i leder och är helt sjuk. Det värsta går över efter att jag har käkat ett par mackor och druckit några glas juice. Men sen fortsätter det där dåliga måendet hela dagen och om jag bevare mig väl skulle hinna bli hungrig däremellan så känns det som att jag ska spy. Där fick jag för att jag sa att när jag blir gravid då ska jag fantamej vara GRAVID också. Och det där med att man inte ska äta för två. Pft. Om det enda man blir glad av och kan äta är juice och söt yoghurt, ja, då äter man juice och söt yoghurt hur jäkla onyttigt det än må vara. Och när man vet att man börjar må illa så fort man blir hungrig, ja då äter man hellre en macka extra för att slippa bli hungrig!
Så, välkommen till fatcamp 2011!
Det som började som trötthet har fortsatt som supermegatröttheten Allan. Jag har varit "tvungen" att sova 12 timmar om dygnet och ändå har jag mått pyton när jag vaknat. Inte illla direkt utan mer som att jag har feber och ont i leder och är helt sjuk. Det värsta går över efter att jag har käkat ett par mackor och druckit några glas juice. Men sen fortsätter det där dåliga måendet hela dagen och om jag bevare mig väl skulle hinna bli hungrig däremellan så känns det som att jag ska spy. Där fick jag för att jag sa att när jag blir gravid då ska jag fantamej vara GRAVID också. Och det där med att man inte ska äta för två. Pft. Om det enda man blir glad av och kan äta är juice och söt yoghurt, ja, då äter man juice och söt yoghurt hur jäkla onyttigt det än må vara. Och när man vet att man börjar må illa så fort man blir hungrig, ja då äter man hellre en macka extra för att slippa bli hungrig!
Så, välkommen till fatcamp 2011!
Smooth criminal.
Idag har vi varit på vår första kurs! Kurs för förstagångsföräldrar.
Vi kände oss som två riktiga brottslingar som fick för oss att gå på kurs sååå tidigt! Vi ältade fram och tillbaka om det verkligen kunde vara rätt att vi skulle gå på kurs redan och folk har reagerat och undrat Så tidigt?! Jag frågade honom om det verkligen var så att man skulle gå såhär tidigt och han sa att det var något barnmorskan hade erbjudit när han ringde det där allra första inskrivningssamtalet.
Så vi gick.
När vi kom dit var det bara par och en och annan ensam utan stora magar - skönt! Vi var rädda att vi skulle känna oss som värsta outcastsen, som något katten släpat in, men icke! Dessutom kallade barnmorskan kursen för något med tidig graviditet så vi hade kommit rätt. "Det ser ut som att ni kommit rätt!" sa hon som höll i kursen och så fick vi ta tre böcker innan vi gick in i aulan. En av de som hade varit inne i aulan innan oss, på Fetal hjärtkurs (det stod så på dörren), utbrast i ett "Ska alla ni bli föräldrar?!" när han fick syn på oss som stod i kö ivriga att få komma in. Och så sa han "Jamen grattis då! ... och lycka till!" (Med en trötthet i rösten.) Haha. Tack du!
Kursen bestod av ganska mycket onödig information som man redan har koll på. Att alla symptom är normala. En ganska avslappnad syn på mat och en det är dödstraff på det gubbe!-syn på alkohol och hade man råkat få i sig lite alkohol innan man visste att man var gravid, ja då får man skylla sig själv! Och man bör ju helst avstå alkohol helt redan från det att man planerar att bli gravid. Pft. Så vi ofrivilligt barnlösa ska alltså avstå alkohol i ett, kanske två år innan de "riktiga" försöken sätter igång med IVF och allt vad det är. Jo jag tackar ja. I övrigt var det som en vanlig föreläsning och på alla föreläsningar finns det alltid störiga människor som ska fråga onödiga, för många och högst ointressanta personliga frågor som bara gäller dem. Eller exempelvis påpeka att "Min mamma har sagt att förr så sa de att det var OK att både röka och dricka lite under graviditeten?!" Jaha, ja, det har min mamma också berättat för mig men jag känner ändå ingen press eller stark nöd att vilja berätta det för 40 helt okända människor. Sen fick vi se en halvtimmes lång film om KUB-test som vi inte ens får lov att göra, om vi inte vill göra det privat då vill säga. Den handlade mest om obehagliga saker som ryggmärgsbråck och Downs syndrom och att 2 procent av alla barn föds med missbildningar. Den lämnade en fadd eftersmak och han blev provocerad för att det inte framgick tydligt nog att ALLA missbildningar ingick i de där 2 procenten och inte bara Downs syndrom. Det verkade helt enkelt livsfarligt att vara gravid och få barn.
De här böckerna fick vi. Han började gråta redan efter ett kapitel i Hemliga pappan som han började läsa medan vi väntade på att få komma in. Gullet.
Vi kände oss som två riktiga brottslingar som fick för oss att gå på kurs sååå tidigt! Vi ältade fram och tillbaka om det verkligen kunde vara rätt att vi skulle gå på kurs redan och folk har reagerat och undrat Så tidigt?! Jag frågade honom om det verkligen var så att man skulle gå såhär tidigt och han sa att det var något barnmorskan hade erbjudit när han ringde det där allra första inskrivningssamtalet.
Så vi gick.
När vi kom dit var det bara par och en och annan ensam utan stora magar - skönt! Vi var rädda att vi skulle känna oss som värsta outcastsen, som något katten släpat in, men icke! Dessutom kallade barnmorskan kursen för något med tidig graviditet så vi hade kommit rätt. "Det ser ut som att ni kommit rätt!" sa hon som höll i kursen och så fick vi ta tre böcker innan vi gick in i aulan. En av de som hade varit inne i aulan innan oss, på Fetal hjärtkurs (det stod så på dörren), utbrast i ett "Ska alla ni bli föräldrar?!" när han fick syn på oss som stod i kö ivriga att få komma in. Och så sa han "Jamen grattis då! ... och lycka till!" (Med en trötthet i rösten.) Haha. Tack du!
Kursen bestod av ganska mycket onödig information som man redan har koll på. Att alla symptom är normala. En ganska avslappnad syn på mat och en det är dödstraff på det gubbe!-syn på alkohol och hade man råkat få i sig lite alkohol innan man visste att man var gravid, ja då får man skylla sig själv! Och man bör ju helst avstå alkohol helt redan från det att man planerar att bli gravid. Pft. Så vi ofrivilligt barnlösa ska alltså avstå alkohol i ett, kanske två år innan de "riktiga" försöken sätter igång med IVF och allt vad det är. Jo jag tackar ja. I övrigt var det som en vanlig föreläsning och på alla föreläsningar finns det alltid störiga människor som ska fråga onödiga, för många och högst ointressanta personliga frågor som bara gäller dem. Eller exempelvis påpeka att "Min mamma har sagt att förr så sa de att det var OK att både röka och dricka lite under graviditeten?!" Jaha, ja, det har min mamma också berättat för mig men jag känner ändå ingen press eller stark nöd att vilja berätta det för 40 helt okända människor. Sen fick vi se en halvtimmes lång film om KUB-test som vi inte ens får lov att göra, om vi inte vill göra det privat då vill säga. Den handlade mest om obehagliga saker som ryggmärgsbråck och Downs syndrom och att 2 procent av alla barn föds med missbildningar. Den lämnade en fadd eftersmak och han blev provocerad för att det inte framgick tydligt nog att ALLA missbildningar ingick i de där 2 procenten och inte bara Downs syndrom. Det verkade helt enkelt livsfarligt att vara gravid och få barn.
De här böckerna fick vi. Han började gråta redan efter ett kapitel i Hemliga pappan som han började läsa medan vi väntade på att få komma in. Gullet.
Sweets for my sweet.
Den här graviditeten börjar så smått bli verklig. Den blir verklig när andra pratar om den och inte jag. Som innan när jag gick med en kompis till parken och hon sa: "Faaan vad du klagar på att allt är sött hela tiden! Tänk om det är en gravidgrej!" Då hade jag tydligen, och utan att tänka på det, gått och klankat ner på saker som smakat för sött och berömt saker som inte smakat så sött. Inte likt mig alltså. Sedan sa en annan vän att det var en himla fin klännng jag hade på mig och som var bra att ha och växa i nu ett tag. Det är samma vän som har bästa lillkompisen på ettochetthalvt som när mamman hade berättat att hon skulle träffa mig och ---- glatt hade ropat hans namn! Han är favoriten. Hon (mamman till lillpöjken) har även börjat komma med bra tips och saker som gör att man känner sig gravid. Underbart.
Han har berättat för ännu fler vänner idag. Roligt och bra för honom. Och de i sin tur hade berättat att syskon hit och dit hade gjort IVF allihopa. Så nu börjar han också förstå att vi inte är ensammast i världen om det här. Och det är grymt bra att när han berättar så lägger han alltid till: "Det är en liten labbunge!" Vår lilla labbunge! Haha! Det är ju så jäkla många som gör IVf så komigeeeeeeen kan vi inte alla tillsammans bara avstigmatisera det här nu va? Det är på tiden.
(Det är något krux med kommentarerna så hur mycket jag än godkänner och godkänner dom så syns de ändå inte. Tråkigt, men sant. Jag hoppas det löser sig över natten för annars mailar jag minsann blogg.se/ Arga gumman.)
Han har berättat för ännu fler vänner idag. Roligt och bra för honom. Och de i sin tur hade berättat att syskon hit och dit hade gjort IVF allihopa. Så nu börjar han också förstå att vi inte är ensammast i världen om det här. Och det är grymt bra att när han berättar så lägger han alltid till: "Det är en liten labbunge!" Vår lilla labbunge! Haha! Det är ju så jäkla många som gör IVf så komigeeeeeeen kan vi inte alla tillsammans bara avstigmatisera det här nu va? Det är på tiden.
(Det är något krux med kommentarerna så hur mycket jag än godkänner och godkänner dom så syns de ändå inte. Tråkigt, men sant. Jag hoppas det löser sig över natten för annars mailar jag minsann blogg.se/ Arga gumman.)
Kattfan.
Hon som blir så glad av att få komma in och mysa med oss i sängen om morgonen råkade ta sats i min mage och hoppa över den rätt hårt. Nu är jag såklart nojigast och oroligast i världen. Är det farligt? Har såklart googlat allt vad jag kan men det handlar bara om folk som är längre gångna. Jag har lite ont i magen nu men det kan ju vara vanligt ont i magen. Huvva. Det här kommer inte att bli enkla åtta månader I tell ya.
Barnmorska direkt - kan jag hjälpa till med något?
Vi har läst på internet att man kan ringa MVC för att skriva in sig redan i vecka 6. Tur att vi råkade stöta på den informationen av en slump för annars hade vi nog inte ringt förrän efter VUL:et i vecka 8 och här i Malmö ska det tydligen vara svårt att få tid.
Så han ringde Barnmorska Direkt (Via Direkt - kan jag hjälpa till med något?) som vi har här i skåne. De tar emot alla samtal rörande alla frågor man kan tänkas ha om kvinnliga besvär, cellprover, blödningar, missfall, graviditeter och födslar - you name it! Och bland annat så placerar de ut folk som ska bli föräldrar (WOHO!) på det MVC som de tillhör. Men så började han i alla fall samtalet med: "Ja hej, vi har en liten unge på väg!" Haha! Kul eftersom de även tar emot samtal från folk som är på väg att föda, men det visste ju inte han så han fortsatte: "Ja hon är i vecka 6!" Hahaha! Halleda...
Nåväl. Nu har vi alltså fått tid för informationsmöte för förstagångsföräldrar och det äger rum på tredje våningen på Kvinnokliniken, alltså på samma ställe som RMC är. Preggon borde vara portförbjudna på den våningen, förutom de preggon som har tillverkat sitt innehåll på samma våning. Nåväl, det är en annan historia. Men jag kan ju säga att det inte hade varit roligt att stöta på 40 gravida glada par när man ska på sitt första (eller andra, tredje eller fyrtioelfte) möte på RMC.
Vi har dessutom fått tid för den där inskrivningen på MVC. Men där och då gör man inte ultraljud. Hallå?! Visste ni att man inte gör ultraljud förrän i vecka 18? Jag visste inte. Stackars, stackars vanligt folk. Tur att man är IVF:are! Det känns bra och härligt och nu har vi alltså tre graviddatum framför oss att se fram mot. Visst har jag tvivlat och undrat om vi veeeeeeerkligen borde ringa MVC såhär tidigt men vad fan. Jag är gravid nu så jag tänker VARA gravid nu och skulle jag få missfall så skulle jag bli lika ledsen ändå. Så nu tänker jag vara gravid! (Jag vet, ni har hört det förut, men det tåls att upprepas.)
Jäklar vad besvärligt det kan vara att vara gravid såhär i början förresten och särskilt såhär på våren. Alla vill dricka öl, hela tiden. Träffade en av mina favoriter på jobbet idag: "Säg till när du vill ta en öl!" Jovisst, det hade varit fint. Närsomhelst om ett år kanske?
Så han ringde Barnmorska Direkt (Via Direkt - kan jag hjälpa till med något?) som vi har här i skåne. De tar emot alla samtal rörande alla frågor man kan tänkas ha om kvinnliga besvär, cellprover, blödningar, missfall, graviditeter och födslar - you name it! Och bland annat så placerar de ut folk som ska bli föräldrar (WOHO!) på det MVC som de tillhör. Men så började han i alla fall samtalet med: "Ja hej, vi har en liten unge på väg!" Haha! Kul eftersom de även tar emot samtal från folk som är på väg att föda, men det visste ju inte han så han fortsatte: "Ja hon är i vecka 6!" Hahaha! Halleda...
Nåväl. Nu har vi alltså fått tid för informationsmöte för förstagångsföräldrar och det äger rum på tredje våningen på Kvinnokliniken, alltså på samma ställe som RMC är. Preggon borde vara portförbjudna på den våningen, förutom de preggon som har tillverkat sitt innehåll på samma våning. Nåväl, det är en annan historia. Men jag kan ju säga att det inte hade varit roligt att stöta på 40 gravida glada par när man ska på sitt första (eller andra, tredje eller fyrtioelfte) möte på RMC.
Vi har dessutom fått tid för den där inskrivningen på MVC. Men där och då gör man inte ultraljud. Hallå?! Visste ni att man inte gör ultraljud förrän i vecka 18? Jag visste inte. Stackars, stackars vanligt folk. Tur att man är IVF:are! Det känns bra och härligt och nu har vi alltså tre graviddatum framför oss att se fram mot. Visst har jag tvivlat och undrat om vi veeeeeeerkligen borde ringa MVC såhär tidigt men vad fan. Jag är gravid nu så jag tänker VARA gravid nu och skulle jag få missfall så skulle jag bli lika ledsen ändå. Så nu tänker jag vara gravid! (Jag vet, ni har hört det förut, men det tåls att upprepas.)
Jäklar vad besvärligt det kan vara att vara gravid såhär i början förresten och särskilt såhär på våren. Alla vill dricka öl, hela tiden. Träffade en av mina favoriter på jobbet idag: "Säg till när du vill ta en öl!" Jovisst, det hade varit fint. Närsomhelst om ett år kanske?
Sammanfattning.
Här följer nu en klinisk sammanfattning av våra två IVF/ICSI:
IVF/ICSI nr 1:
26 januari 2011 - mensdag 1
27 januari 2011 - sprutdag 1, Gonal-F 112,5 IE
31 januari 2011 - lägger till sprutan Orgalutran
8 februari 2011 - Pregnyl 5000 IE
10 februari 2011 - äggplock, 10 ägg varav 6 mogna
11 februari 2011 - 2 st befruktade ägg
12 februari 2011 - 1 fyrcelligt toppembryo tillbaka till mig, inget till frysen
22 februari 2011 - testade minus på stickan
23 februari 2011 - officiell testdag minus på blodprov RD 11
IVF/ICSI nr 2:
1 april 2011 - mensdag 1
2 april 2011 - sprutdag 1, Puregon 100 IE
5 april 2011 - lägger till sprutan Orgalutran
12 april 2011 - Pregnyl 10 000 IE
14 april 2011 - äggplock, 2 ägg
15 april 2011 - båda äggen befruktade!
16 april 2011 - ett bra femcelligt embryo tillbaka till mig, inget till frysen
26 april 2011 - ett fint PLUS på Clearblue på RD 10!
27 april 2011 - blodprov på RMC visar Hcg på 41, "ska" vara över 50
29 april 2011 - nytt blodprov på RMC, Hcg:et har stigit till 102! Jag är DEFINITIVT GRAVID!!!
Så kan det va!
IVF/ICSI nr 1:
26 januari 2011 - mensdag 1
27 januari 2011 - sprutdag 1, Gonal-F 112,5 IE
31 januari 2011 - lägger till sprutan Orgalutran
8 februari 2011 - Pregnyl 5000 IE
10 februari 2011 - äggplock, 10 ägg varav 6 mogna
11 februari 2011 - 2 st befruktade ägg
12 februari 2011 - 1 fyrcelligt toppembryo tillbaka till mig, inget till frysen
22 februari 2011 - testade minus på stickan
23 februari 2011 - officiell testdag minus på blodprov RD 11
IVF/ICSI nr 2:
1 april 2011 - mensdag 1
2 april 2011 - sprutdag 1, Puregon 100 IE
5 april 2011 - lägger till sprutan Orgalutran
12 april 2011 - Pregnyl 10 000 IE
14 april 2011 - äggplock, 2 ägg
15 april 2011 - båda äggen befruktade!
16 april 2011 - ett bra femcelligt embryo tillbaka till mig, inget till frysen
26 april 2011 - ett fint PLUS på Clearblue på RD 10!
27 april 2011 - blodprov på RMC visar Hcg på 41, "ska" vara över 50
29 april 2011 - nytt blodprov på RMC, Hcg:et har stigit till 102! Jag är DEFINITIVT GRAVID!!!
Så kan det va!
Glad.
Jag börjar gråta minst ett par gånger om dagen nu. Oftast när jag inser att jag är gravid och hur jäkla tacksam jag är över det. Det här är absolut inget vi tar för givet och kommer aldrig göra. Någonsin. Däremot är det något vi är väldigt lyckliga över och som vi förtjänar. Jävlar vad vi förtjänar det här. Så som vi har kämpat och gråtit och lidit och till sist på andra försöket (vilket vi är alldeles extra tacksamma för, att det gick redan på andra försöket) så var det vår tur! Jag kommer aldrig att glömma hur det är att vara ofrivilligt barnlös och vi kommer att vara det ända tills vi fått det antal barn vi vill ha. Vi kommer aldrig sluta våndas och vi kommer nog aldrig få uppleva en "normal" (vad det nu är) och avslappnad graviditet. Inte jag i alla fall.
Varje kväll när jag ska sova så kommer det en känsla över mig som jag inte känner igen: Glädje. När jag ligger där och ska sova så känner jag i hela kroppen att jag är nöjd. Det är en känsla som jag inte kan påminna mig om att jag känt förut. Det känns så bisarrt att helt plötsligt få vara glad. Alla de gånger jag gråtit och undrat: Varför kan jag inte bara få vara glad? Och nu så är jag det. Det är svårt att ta till sig.
Och samtidigt kommer rädslan. Jag är alldeles vansinnigt livrädd för att gå på ultraljud. Jag förstår inte hur jag ska kunna förmå mig att gå dit. Jag är livrädd. Jag är inte livrädd för att det ska komma blod när jag går på toaletten för jag orkar liksom inte vara livrädd för allt. Men lite orolig är jag eftersom det inte ens gått så lång tid som en vanlig menscykel brukar vara för mig. Jag är rädd för att skriva om mina rädslor. Att om jag sätter dem på pränt så blir de verkliga och kan inträffa. Men jag intalar mig att jag har bloggen för att kunna skriva om rädslor. Bland annat. Och glädje.
Varför är det så svårt att skriva om glädje utan att blanda in lite sorg?
Varje kväll när jag ska sova så kommer det en känsla över mig som jag inte känner igen: Glädje. När jag ligger där och ska sova så känner jag i hela kroppen att jag är nöjd. Det är en känsla som jag inte kan påminna mig om att jag känt förut. Det känns så bisarrt att helt plötsligt få vara glad. Alla de gånger jag gråtit och undrat: Varför kan jag inte bara få vara glad? Och nu så är jag det. Det är svårt att ta till sig.
Och samtidigt kommer rädslan. Jag är alldeles vansinnigt livrädd för att gå på ultraljud. Jag förstår inte hur jag ska kunna förmå mig att gå dit. Jag är livrädd. Jag är inte livrädd för att det ska komma blod när jag går på toaletten för jag orkar liksom inte vara livrädd för allt. Men lite orolig är jag eftersom det inte ens gått så lång tid som en vanlig menscykel brukar vara för mig. Jag är rädd för att skriva om mina rädslor. Att om jag sätter dem på pränt så blir de verkliga och kan inträffa. Men jag intalar mig att jag har bloggen för att kunna skriva om rädslor. Bland annat. Och glädje.
Varför är det så svårt att skriva om glädje utan att blanda in lite sorg?
Symptom.
Nu kommer det. Mitt (av mig själv?) efterlängtande symptominlägg.
Symptom kan stavas på två sätt: Symptom eller symtom, bägge är ok, men för min del tycker jag symptom låter bäst och ser snyggast ut.
Jag vill skriva det här, inte så mycket för min egen skulle kanske, som för de som ruvar. Jag hade i princip inga symptom under ruvningen. De möjliga "symptom" för graviditet som jag kände, kände jag även förra gången när det inte blev något: Molvärk, stickningar och hugg osv. De där stickningar och huggen har jag läst att många tolkar som när embryot fäster, men eftersom jag även hade det förra gången, när embryot inte fäste kan det ju uppenbarligen komma innan mens också. Jag hade inga svullna eller ömma bröst vilket jag blev ledsen över för det står ju att man i alla fall ska få det av Crinonen, men en dag innan vi testade poppade de upp och det kom även en tunn blodådra som gick nästan ända upp till nyckelbenet (njääe, men nästan). Jag mår inte illa, är inte hård i magen, har ingen metallsmak i munnen. Allt detta kan ju förstås bero på den trögstartade Hcg-nivån hos mig men det tror jag inte för det som jag verkligen har är trötthet. Det började ett par dagar innan testdagen. Jag blev obeskrivligt trött. Även det en biverkning av Crinonen tänkte jag, och det stod det ju faktiskt även i bipacksedeln. Men jag har fortsatt vara trött och jag måste vila minst en gång om dagen om jag ska klara av den. Ett annat "symptom" är att jag har blivit gråtmild. Jag gråter till allting, verkligen allting som kan trigga mina tårar.
Inte vet jag, men jag är fortfarande gravid i alla fall och nu tänker jag vara det ALL IN!
Symptom kan stavas på två sätt: Symptom eller symtom, bägge är ok, men för min del tycker jag symptom låter bäst och ser snyggast ut.
Jag vill skriva det här, inte så mycket för min egen skulle kanske, som för de som ruvar. Jag hade i princip inga symptom under ruvningen. De möjliga "symptom" för graviditet som jag kände, kände jag även förra gången när det inte blev något: Molvärk, stickningar och hugg osv. De där stickningar och huggen har jag läst att många tolkar som när embryot fäster, men eftersom jag även hade det förra gången, när embryot inte fäste kan det ju uppenbarligen komma innan mens också. Jag hade inga svullna eller ömma bröst vilket jag blev ledsen över för det står ju att man i alla fall ska få det av Crinonen, men en dag innan vi testade poppade de upp och det kom även en tunn blodådra som gick nästan ända upp till nyckelbenet (njääe, men nästan). Jag mår inte illa, är inte hård i magen, har ingen metallsmak i munnen. Allt detta kan ju förstås bero på den trögstartade Hcg-nivån hos mig men det tror jag inte för det som jag verkligen har är trötthet. Det började ett par dagar innan testdagen. Jag blev obeskrivligt trött. Även det en biverkning av Crinonen tänkte jag, och det stod det ju faktiskt även i bipacksedeln. Men jag har fortsatt vara trött och jag måste vila minst en gång om dagen om jag ska klara av den. Ett annat "symptom" är att jag har blivit gråtmild. Jag gråter till allting, verkligen allting som kan trigga mina tårar.
Inte vet jag, men jag är fortfarande gravid i alla fall och nu tänker jag vara det ALL IN!
