Om livet med IVF:

Ända sedan dag ett har hon busat med oss vår lilla skrutta. Det började med HCG:et som inte var tillräckligt högt i början och så har det fortsatt med moderkaka i framvägg och diffusa sparkar med mera som har gjort oss oroliga och i helgen var det dags igen. 

I fredags kväll hade jag inte känt av henne ordentligt sen morgonen och när vi gick och la oss tog vi till alla de metoder vi brukar för att väcka henne för i vanliga fall brukar hon vara aktiv på kvällen. Så vi puttade på magen från sida till sida, visslade, pratade, ringde med mobilen och till slut tog vi till det definitiva tortyrredskapet lysa-med-ficklampan som vi tidigare vägrat. Ingenting. Möjligtvis något diffust ner mot urinblåsan som jag inte med säkerhet kunde säga var hon. Återigen kom tankarna om när ska man ringa? När är man fjantig? När har man fog för sin oro? När ska man åka in? Vi la oss för att sova men det var en orolig sömn. På morgonen vaknade vi direkt av klockan och försökte väcka henne, hon brukar nämligen vara aktiv på morgonen också, men nu - ingenting. Möjligtvis ett yttepyttepet men absolut inget tillfredsställande. 

Så vi ringde. 

Barnmorskan på förlossningen sa att "Nu ska du göra såhär: Plocka ihop alla dina papper, ta med dig leg och kom in." Jag blev såklart ännu mer orolig när hon tog mig på allvar, men samtidigt kändes det såå skönt! Vi åkte in, till första våningen istället för tredje (RMC) för första gången. Väl där blev vi mottagna av den barnmorskan som jag tdigare pratat med och blev inledda till ett rum. Väl där skulle hon sätta CTG-dosan på mig och prickade precis rätt från första början - hjärtat slog med runt 140 slag i minuten! Vilken lättnad att inte behöva vänta i flera sekunder på att hon skulle hitta hjärtat! Jag fick också en grej att klicka på varje gång jag kände en rörelse från henne och såklart satte hon snart igång med att försöka sparka bort dosorna på magen! Jag låg där i en timme och bara den första halvtimmen hade hon rört sig mer än 30 gånger! Sedan somnade hon nog för när läkaren kom och skulle göra ultraljud hade hon inte rört sig på ett tag. "Dags att väcka henne igen!" Sa läkaren och tog ett rejält tag på varje sida av magen och slängde den fram och tillbaka. Herreminje! Så hårdhänta har vi aldrig vågat vara! Sen mätte han fostervattnet och jag såg ingenting förutom ett huvud som skymtade förbi till slut. Han hann se ett hjärta som slog. Ja, det var nog det minst tillfredsställande ultraljudet hittills. Men allt var som det skulle och läkaren rusade vidare mot nya äventyr. Till slut var vi nöjda med besöket och jag blev bortkopplad och vi fick åka hem. 

Tidigare har vi varit tveksamt inställda till att föda i Malmö, men efter det här besöket och efter att ha blivit såå väl bemötta av den fina barnmorskan känner vi oss säkra på och trygga med att föda där. Skönt att kunna stanna på hemmaplan och inte behöva bege sig till Lund eller varför inte Ystad mitt i mörkaste vintern. 

Annan krämpa: Inatt har det känts som att min mage ska spricka. Jag har känt så tidigare men aldrig såhär mycket och ihållande. Jag har inte kunnat sova utan har vaknat hela tiden av att det gör ont och han har tyckt synd om mig på riktigt riktigt för första gången (foglossning verkar svårare att ta till sig?). Det känns som om jag ska föda ur magen. Ni som är erfarna, är detta normalt? Det är liksom till höger om naveln, där hon ligger och putar som bäst med rumpan? /Tacksam för hjälp -85.

Det här inlägget är mammapappa-censurerat, OK? 

Igår var det dags att fylla i den här boken igen, för veckan som gått: 



Såhär känner jag mig: ONT! :(

Det blir mycket svordomar nu...

Det känns som att nätterna nuförtiden tävlar med varandra om vem som kan vara jävligast. Inatt tog nog priset hittills även om de tidigare nätterna denna veckan med influensa och foglossning i kombination inte heller gjort dåligt ifrån sig på jävlighetsfronten. 

Jag somnar sittande för att kunna andas och för att det gör minst ont i fogarna. Sen vaknar jag av kli i halsen, rinnande näsa, ömmande höfter och varenda vändning känns som ett berg att ta sig över. Jag - ett berg. Inatt vaknade jag som sagt tusen gånger och en gång vaknade jag av att han gav mig en puss på kinden.

Jag: "Vad gör du?"
Han: "Jag går och lägger mig på soffan."
Jag: "Varför?!"
Han: "För att du... andas!"

Jag hade alltså andats och stönat och stånkat och snarkat och haft mig så mycket att han inte kunde sova kvar i sängen. Tio minuter senare hade jag hunnit somna om, drömma en mardröm, vaknat i panik och vankat ut i vardagsrummet och bett honom komma tillbaka in i sängen. Annars kan jag inte somna om igen. Efter det vaknade jag bland annat av att grannarna hade sex, varför har folk sex på så konstiga tider? Jag skulle aldrig vilja ha sex klockan fem på morgonen! Sen vaknade jag av en stor smäll, var helt säker på att en bomb gått av någonstans, låg och lyssnade men det enda jag hörde var grannarnas marchövningar så till slut slöt jag mig till att det förmodligen var dom som hade tappat något mycket tungt i golvet. Efter det vaknade jag ett par gånger till, konstaterade att det var för tidigt för att gå upp, facebookade lite och somnade till slut utmattad och sov till elva.

Pust.

I fredags fick vi veta mer om mammas cancer. Eller före detta cancer som vi väljer att kalla den. Det var en aggressiv cancer men tumören som plockades bort var bara 15 mm och tackochlovihimmelen så var det bara en av de fjorton lymfkörtlarana som plockades bort som var smittad. Läkarna väljer ändå att för säkerhets skull gå på med det tunga artilleriet så det blir både cellgifter och strålning och allt vad det var för stackars mamma. "Men hellre tappa håret än dö" som hon själv säger! Det kommer att gå bra det här, även om vi har en lång och tuff tid framför oss. Cellgifter kickar ju cancers ass. 

Jag är ganska pissed på den där jävla cancern. Det känns som att den snuvar mig på så mycket. Framförallt snuvar den ju mamma på mycket, både hår och ork och matlust och allt vad det är. Det blir så kluvet för jag vet ju att det är jobbigare för mamma och för pappa än för mig. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det var väl jävligt otajmat ändå cancerjävel?!

Den förtar en del av glädjen med att vara gravid. Mammas liv och sjukdom är ju så mycket verkligare än vad den lilla i magen är och därför är det svårt att glädjas åt något (eller någON) som ännu är så... abstrakt? Vi kan inte planera julen för vi vet inte hur någon mår och resan till landet långt i söder som vi skulle göra hela familjen (för första gången någonsin) nästa år för att fira mammas 60-årsdag kunde vi glömma enligt läkarna, då är det strålbehandling som gäller. 

Det är så svårt att skriva om det här eftersom det är en balansgång. Jag vill ju skriva om allt som berör mig och allt som jag tänker på och som tynger mig, men samtidigt vill jag inte att mamma ska få dåligt samvete över att hon fått en överjävlig sjukdom som tar allt fokus för tillfället. För det får den göra och det måste den göra.

Mamma, du är viktigast nu. 

Jag har en flaska alkoholfri skumpa i kylen som jag bestämde ska avnjutas när mamma blivit friskförklarad, men det kan ju dröja upp till ett år, fast läkaren sa att hon nu skulle se sig som frisk och att de nu ska mota Olle i grind. Och om ett år vill jag nog dricka en flarra riktig skumpa och det här "levnadsbeskedet" som vi istället fick tycker jag är tillfälle nog att fira, så därför blir det bad och skumpa inom en överskådlig tid.

Skål!

Just ja, det blev ju vecka 30 och hur overkligt det än är att det faktiskt FINNS en liten bebis där inne så är det ju så att jag och även han insåg att nu är det bara 10 (+ett par dagar mer eller mindre) veckor kvar och det kanske, kaaaanske är dags att börja tänka på något annat än att packa upp kartonger (som jag ändå inte kan eftersom foglossningen kills me) och börja införskaffa lite nödvändigheter helt plöstligt! (Drar efter andan efter världens längsta och mest osammanhängande mening?)

Jäkla gnällande det blev här igår då. Ibland blir man lite trött på stigmatiserandet som man själv är med om att skapa. 

Jag skriver lite om vecka 30 istället som vi går in i idag enligt IVF:en och imorgon enligt ultraljudet! Vi räknar själva efter IVF-datumet för att vi tjänar en dag på det om ni förstår, men vi vet att det är ultraljudsdatumet som gäller. Tja, vad ska jag säga om det egentligen? Jag vet ingenting om vecka 30 ännu eftersom vi inte har läst apparna på telefonen än, men hon bör väl väga en sisådär ettochetthalvtkilo-nånting och vara runt 40 centimeter. Jag älskar henne. Det är ett som är säkert.

Ligger i sängen med ena handen på datorn och andra handen på hon som virvlar runt där inne. Rumpan, enligt barnmorskan, alltså den som vi pratat med hela tiden (inte barnmorskan då utan rumpan). Den som sticker ut på höger sida. Fint det. Hon möblerar om där inne ikväll och jag kan inte få nog. Helst skulle hon vara vaken dygnet runt och alltid leva om. Men jag får lov att acceptera att hon måste få vila och därför tar det här inlägget extra lång tid att skriva eftersom jag måste pausa, känna, njuta. 

Tänkte idag på hur fort det förändras det där, det man klarar av och accepterar som ofrivilligt barnlös. Jag tänkte på det när jag satt på en yogamatta i ett rum fyllt av gravida kvinns som alla försökte göra smidiga yogarörelser men som i ärlighetens namn mest ser ut som ett gäng strandade valrossar som försöker utföra lite gymping, att för inte så länge sedan hade jag aldrig någonsin stått ut i det sammanhanget. Jag tänker på det när jag tänker på att i princip ALLA hans vänner ska bli föräldrar i samma veva som oss, vilken jäkla tur att vi blev gravida, annars hade vi aldrig mer kunnat träffa dom. Jag tänker på det varje gång jag lägger ut (vad jag tidigare i någon slags försvarsmekanism skulle kallat "äckliga") gravidbilder och gravidstatusar på facebook. Jag tänker på det när förlossningsinformationen på MAS ska hållas i aulan på plan 3, det vill säga samma våning som RMC ligger på - så jäkla dumt att ett en hord av gravida ska stå där utanför och vagga förväntansfullt medan barnlösa par diskret försöker smyga in på RMC. Det är fan inte finkänsligt någonstans. Och jag tänkte på det när han sa att det var hemskt att man kunde höra bebisarnas hjärtljud ut i väntrummet när jag var hos barnmorskan igår, ifall det var några ofrivilligt barnlösa där. Och han har ju rätt, men det är än en gång bara vi som förstår, vi som vet, vi som visar en särskild hänsyn.

Igår när jag satt och läste en blogg om ett misslyckat IVF-försök och försökte författa en tröstande kommentar så kom han in i rummet och jag suckade och sa att "Åh, jag blir så himla ledsen när folk försöker och försöker och försöker och så går det inte!" Och så sa han "Men varför läser du det? Du måste sluta läsa om sånt." och jag svarade att "Nej det tänker jag inte för jag gör det för att jag måste! Vi måste trösta och stötta varandra för det är bara vi som vet!"

Lite senare på kvällen tittade vi på Barn till varje pris? och så nämnde singeltjejen Matilda att "någon" hade skrivit ett inlägg som hette "Vi är alla vänliga grannar i Narnia" som handlade om hur vi stöttar varandra och tröstar och ger kärlek och näring här i bloggvärlden och jag klämde hans hand och han tittade på mig och log och förstod att det var så jag menade. 

Jag hade tänkt skriva om det redan där, men så ikväll får jag veta att det är ju EttVanligtLiv som skrivit inlägget och hon länkar själv till det i sin blogg idag. Bra skrivet! Både om gemenskapen mellan oss och svårigheten för andra att förstå. 

Kärlek i bloggvärlden! 

LängtarefterLiten efterfrågade en bild på eländet och jag är ju inte den som är den så håll i hatten, här kommer den:

Kattröv.


Hahahaaaaaaaaa! För jävligt!
Min älskade sambo tycker att den ser ut som en sån här om man vänder på bilden:

Man får en helt ny relation till sin navel när man är gravid.

Det är för det första väldigt, väääldigt fascinerande att jag har suttit fast i min mamma där på samma sätt som Piraten nu sitter fast i mig! Det blir... mäktigt! På något vis.

Det är för det andra väldigt fascinerande hur något som alltid har sett ut på ett visst sätt kan ändra utseende så radikalt. Jag har alltid haft en djup, inåtgående navel och nu liknar den mer en sån där platt navel med ett veck uppe på, om ni fattar? Den har alltså inte ploppat ut helt än utan min mage ser mer ut som en tudelad röv än en boll om man säger så... Och så igår pluppade en liten bit inne i själva naveln utm som ett litet bråck liksom.

För det tredje har jag tydligen en brun fläck i mitten av naveln som jag aldrig har kunnat se förut eftersom den har gått så långt inåt, men nu kan man se den och min navel ser således ut som en kattröv.

- Det kommer den fortsätta att göra efter förlossningen, informerade mig en vän som har barn om, som på en mycket gammal katt!

Men tack då!

(Najnajnajnaj! Som det heter på skånska. Tele2 har skickat ett sms där det står att jag nu förbrukat mitt internet på telefonen också, så det här kan bli det sista ni hör från mig på myyyyycket lång tid, eller åtminstone tidigast tisdag då vi kanske möjligtvis skulle få tillbaka vatten och teve och sånt därnt men om ni känner till Tele2 så vet även ni att de arbetar lite långsammare än andra och förmodligen har vi redan hunnit flytta innan internet kommer tillbaka i det här skräphuset.) 

Jo. Vi gjorde ju alla de där "testen" man kan göra för att få reda på om Pyret var en tjej eller kille. Flicka eller pojk. Tös eller påg. Bland annat sökte jag helt enkelt på det på internet och fyllde i en massa "tester" av samlat skrock och resultatet blev alltid det samma: Flicka.

Och så gjorde vi såklart ringtestet. Min brors frus syster tog min brors frus vigselring och sin guldkedja och höll ovanför min handled, ringen började snurra: Flicka. Ringen betedde sig likadant ovanför hans handled: Flicka. Men så gjorde den något märkligt - bytte håll och började snurra åt andra hållet. Jag tänker att det kan betyda två saker, antingen att vi kommer få fler flickor eller att Pyret kommer bli lesbisk. Om det blir det senare kommer hennes fader att bli mycket nöjd kom vi fram till i förrgår när jag frågade hur det skulle kännas om/när hon skulle börja träffa killar. "Killar i den åldern är per definition dumma i huvudet!" sa han, och fortsatte med att det skulle vara mycket bättre om hon bara träffade tjejer (som ju i och för sig också kan vara dumma i huvudet i den åldern). 

Dessutom drömde jag, innan vi visste, att vi ska få en tjej och sedan ett tvillingpar och efter det blev jag mer och mer säker på att vi väntade en tjej. Mycket märkligt eftersom jag från början "önskade" (alla som genomgått IVF vet att det inte spelar nååååågon som helst roll vad det blir, man är tacksam oavsett vilket, men man har ju ofta en föreställning om vad man "väntar") mig en pojk. Men ju längre tiden gick förlikade jag mig med att vi skulle få en flicka (trots att jag inte visste) och till slut blev tron på en flicka större och därför valde vi att ta reda på könet. För att ställa om lite ifall det nu var en pojke och för att kunna få börja använda ett av namnen som vi redan hade bestämt. 

På ultraljudet visade sig en liten flicka! 

Senare läste jag en undersökning om att 70% av akademiskt utbildade kvinnor som inte önskade sig ett speciellt kön kunde "känna på sig" vilket kön barnet de bar på hade. Intressant. 

Men så sa han en dag: "Fast en skröna stämmer ju inte... Den om att om man väntar en flicka så själ hon sin mammas skönhet!"

- audience sighs -

Naaaaaaaaaaaw!

Återigen på tillfällig uppkoppling. Har fortfarande inte teve, internet, tvättstuga, hiss eller varmvatten. Tidigast imorgon kväll får vi åtminstone varmvatten. Om allt funkar som det ska vill säga, och det brukar det ju oftast inte. 

Om nätterna sover jag oroligt om jag sover alls. Börjar tro att all skit kommer inpå mig nu, inte bara att jag börjar inse vilket jävla skithål jag har bott i i fem år, utan även oro och ångest över mamma och farmor och allt det där andra som skall hinnas med emellan som kallas livet. Om kvällarna är jag rädd och orolig och han får inte lämna min sida. Lyssnar på ljud från huset, undrar om det inte luktar bränt igen? Igår kväll grät jag mig till sömns i hans famn över livets jävlighet. Har ångest över att vi sprang ut i ett rökfyllt trapphus. Vi gjorde fel. Vi skulle stannat inne. Vi kunde dött, helt enkelt. I vårt nya hus som vi ska flytta i sitter ett anslag i entrén där det står: "Brinner det i övriga fastigheten - stanna i din lägenhet! Gå ALDRIG ut i ett rökfyllt trapphus!"

Jag har fått en släng av posttraumatisk stress tror jag minsann.

På grund av ganska olyckliga omständigheter har vi varken teve, internet eller telefon. Värst av allt är nog att vi inte har varmvatten och att jag struntade i att duscha håret igår när varmvattnet var tillbaka en kort stund. Det skulle jag inte gjort insåg jag imorse när jag fick pudra huvudet fullt av hans torrschampoo för att se någorlunda anständig ut. Tyvärr luktar det bajs, vilket ytterligare spädde på min fräschör. (Duscha gjorde jag kallt.) Inte heller tvättstugan fungerade idag när vi skulle tvätta, vilket egentligen var väntat eftersom det inte finns någon el i hela trapphuset (och således heller icke någon hiss). 

Jag är såååå glad att vi snart, snart, snart (det kan inte bli tillräckligt snart) flyttar och tack vare tristessen som infinner sig kvällar utan internet och teve så har vi redan packat en sådär åtta flyttlådor och fem 25-liters sopsäckar med kläder. Jag upprepar: Fem 25-liters sopsäckar med (mina) kläder. Jag räknar med att det blir minst åtta. Är det normalt? Jag har helt tappat perspektivet. (OBS! OBS! Ska rensa och sälja när vi packar upp.)

Nåväl, det här inlägget kan jag skriva tack vare att min teknikkunnige man kopplat in min mobil som nu alltså fungerar som ett slags modem(?). Så nu vet ni vad min frånvaro från vida världens webb beror på och hur länge den varar kan bara gudarna veta. Jomen. Jaha, nu får jag väl gå och spela wordfeud igen då...