Om livet med IVF:

Jaha, men eftersom min dygnsrytm är helt omvänd nu efter tentaperioden som jag haft blir jag lite sådär lagom rastlös nu framåt kvällen/natten och tänkte att vafasen, jag slänger iväg ett blogginlägg nu. Har ju varit så jädrans effektiv de sista dagarna så varför inte fortsätta på samma bana? 

Nu har vi alltså kommit till del 4 och jag trooooooooooooor att detta blir delen då ni kanske vågar er på en gissning om Piratens kön? Jag vet ju att några varit nyfikna! 

Jag skulle bara svänga inom Myrorna en dag och så visade det sig att det var barntema där och jäklariminlåda vad glad jag blev när jag hittade dessa underverk! Dessvärre var det dagen innan löning och CSN så jag fick snällt hänga undan och be honom komma så snart han slutat jobba. Vi köpte dem direkt:

Som ni ser...

<----------

... är det nu bara 100 dagar kvar till beräknad födsel! Nedräkningen kan börja! Imorgon kör vi tvåsiffrigt! 

Barnmorskan idag gick bra. Hjärtat slog fint mellan 140 och 150 slag per minut. Magen var 25 cm, preciiiiiis ovanför snittet och jag har redan gått upp 8-9 kilo. Hjälp! Fast barnmorskan tyckte inte att det var något problem. Efteråt köpte jag andra järntabletter (eftersom mitt järnvärde var lite lågt), katrinplommon (eftersom katrinplommonjuice inte gör susen enligt barnmorskan), sötmandel (som tydligen ska hjälpa mot halsbrännan eftersom Novalucol slår ut effekten av järnet och jag tar järnet på kvällen och på kvällen är halsbrännan som värst) och ett styck rosa band (såklart). 

Angående mamma hjälpte det inte att jag hade mina turtrosor idag istället, beskedet hon fick var ändå att de hade varit tvungen att ta portvaktskörteln plus ett par till. Nu dröjer det flera veckor innan vi får ytterligare besked och ni liksom jag vet hur väntan är. En berg och dalbana av hopp och förvivlan. Men jag har läst på ganska mycket om det här så jag känner mig hoppfull och fokuserad, önskar jag kunde överföra mitt målinriktade fokus på mamma, för det kommer nog trots allt bli en tuff period med strålbehandling och allt. Det positiva med strålbehandling (som det hade blivit i vilket fall) är att vi barn i skåne med familjer får ha henne här! Om de inte skickar henne till götlabörg förstås.

Jag har ett par trosor som är mina favorittrosor. Det är ett par vita bomullstrosor från Weekday. De är hur sköna och snygga som helst. Av en händelse kom det sig att jag hade på mig dessa trosor varje gång vi gjorde ett viktigt steg i början av den här IVF:en och så kom de alltså att bli mina lyckotrosor! Haha! Jag vet, det är så fånigt, men jag har haft dom på på första ultraljudet, inskrivningsultraljudet, KUB-ultraljudet och så senast på RUL:et och allt har ju gått så bra! Och nu har dealltså  legat i troslådan och väntat på nästa stora händelse som INTE är barnmorskebesöket imorgon utan som var mammas operation idag. Jag har planerat och planerat eftersom jag är sån, men eftersom jag numer också är helt graviditetsförvirrad (herregud, don't get me started) hade jag glömt bort att ta på mig dom. När jag kom på det för en timme sen, klockan tio i sju, och vi fortfarande inte hade hört något från mamma (och då hade jag redan tillsammans med resten av familjen hunnit jobba upp en ganska stor oro) blev jag helt hispig. Alltså jag menar heeeeeelt hispig! Började svära för mig själv - helvetesjävlaskitfaaaaaaaaansockså - och var tvungen att sätta mig i soffan och djupandas innan jag kunde lugna ner mig själv med att det troligtvis inte spelar någon som helst roll vilka trosor jag har på mig. Tjugo minuter senare ringde mamma! Hon lever! Jag blev så lättad att jag började gråta. Såklart. Ungefär som när jag ringde mamma för att berätta att jag var gravid och hon sa: "Men varför GRÅTER du då?!" För att jag är så jäkla glad! Liksom. 

Läkarna verkar ha slutat för kvällen så vi får inte veta något om själva operationen förrän imorgon men vi tror och hoppas att de sluppit ta så många lymfkörtlar och jävlariminlåda om det är så ska jag fira med en alkoholfri öl!

Jag har en smula svårt att andas idag. 

Idag är dagen för min mammas operation. Det kan hända att hon ligger under kniven i detta nu. Det kan hända att hon redan är färdigopererad. Jag vet inte och får inget veta förrän hon kommer från uppvaket ikväll. Det känns jobbigt och svårt att ta tag i saker och ting och så är det som ett tryck över bröstet och det enda jag kan komma på att det skulle bero på är oro. Det är många tankar runt det här, mycket ovisshet, men något konkret jag har tänkt på är att mamma sa att hon tycker det känns obehagligt att bli nedsövd. Hon vill ha kontroll. Precis som jag. Så jag började processa min egen rädsla kring narkos och vilken panik jag förmodligen skulle känna över att bli nedsövd. Och så applicerar jag det på mamma och tänker att hon är lika rädd. Jag hoppas hon får/fick lugnande innan. Nåväl, det finns ju andra, större och läskigare saker att tänka på också men det känns onödigt att spekulera innan vi vet utgången av dagens operation. Men hur som helst måste vi tillåta oss att känna. Att vara rädda, glada, små och stora och inse att inget är fel i det. 

Det tog väldigt, väldigt lång tid innan jag vågade kolla på den här filmen för jag visste att jag skulle bli så berörd. Efter mammas besked tittade jag på den igen, och grät ännu mer: 

Så var det ett par veckor innan RUL och det var sommarrea på Polarn o Pyret och jag kunde verkligen inte hålla mig längre. Jag vet inte hur många gånger jag satt där och klickade "Lägg i kundvagnen", visade honom, konstaterade att vi inte skulle vi skulle ju vänta och sen hela proceduren om och om igen. Tills jag bara gjorde det. Klickade på "Köp" och köpte. 



Ett styck Baywatch-set. De är lite mer orangea i färgen i verkligheten precis som Baywatchkläderna är. Till ett stycke bebis på sex månader. Blir perfekt ljumma kvällar vid söderhavet.



Och så tre t-shirts och ett par leggings. Även dessa till sexmånaders bebis. Dessutom passar de till både pojke och flicka vilket var något vi inte visste ännu. Även om jag anser att alla kläder passar alla barn, fast personligen skulle jag aldrig välja att klä mitt barn i rosa ryschpysch eller fula skjortor med fula grabbiga tryck på. Vi kom överrens om att alla dyrt och heligt skulle få lova att ICKE köpa sådana plagg om de ville veta vilket kön Pyret har. Får nog trots allt räkna med en del sådana plagg i gåva ändå. (Om vi kommer använda dom? Most likely not.) Och då vill jag bara poängtera att det handlar om just färgerna rosa/ljusblått med tillhörande attribut och INTE huruvida man ska klä sitt barn helt könsneutralt vilket vi (tyvärr) inte kommer göra då vi fortfarande är en smula indoktrinerade i könens bojor. Ni kommer få se...

Well, vad nytt i vecka 26 då? Jodå, det ska jag tala om för er att om bebisen skulle födas nu har den 70% chans att överleva om den föds på ett sjukhus med rätt resurser! Allt enligt den tillförlitliga källan internet. Och det är ju faktiskt inte så jäklarns långt till Lund från Malmö. 

I övrigt. Barnet har en lugn period, vilket såklart gör mig nojjig as hell, men om jag kräver aktivitet (det vill säga om jag buffar på magen och gastar "Vaaaaaaaknaaaaaa!" och ber honom att göra detsamma) så får jag aktivitet. Jag har dessutom gett mig den på att kunna skita (ursäkta intimiteten) och häller därför i mig katrinplommonjuice som vore det vatten (japp, jag överdriver, det är ju inte såå gott). "Huva, vad man utsätter sig för" sa jag och "Vilket är värst? Dricka katrinplommonjuice eller vara förstoppad?" sa han.

Point taken.

Titta vad som låg innanför dörren idag när vi kom hem! Och med en fin hälsning dessutom. Jag blev såklart alldeles gråtig. 



Vill därför passa på att göra reklam både för Cecilias blogg som allt som oftast skänker glädje och eftertanke och dessutom propsa på att alla borde köpa hennes bok Väntrum, en roman om IVF (som jag redan börjat läsa eftersom den verkar såå mycket intressantare än de tio kurslitteratursböckerna som ligger och väntar på mig). 

Läskig rubrik va? Det tyckte han också när han fick fatt i en kroppsdel av något slag i magen häromdagen. Om det var en fot eller ett ben eller en arm, det vet vi inte, men såhär såg han ut när han höll handen på magen: 

Jag bröt google-förbudet och läste på en del om bröstcancer. Jag tycker inte om att inte ha kontroll och precis som i barnlöshetssvängen är ovissheten det värsta. Ni vet hur man tänker "Om vi bara kunde få veta om vi i alla fall över huvudtaget kommer att få ett barn?!" tänker man nu "Om vi i alla fall bara kan få veta hur det står till/om det kommer gå bra/hur behandlingarna ska se ut!" Efter googlandet kände jag att jag återfick en liten känsla av kontroll. Nu vet jag exakt hur man brukar behandla den här typen av cancer och jag vet att det kanske blir en jäkla tung period av behandlingar (dock inte nödvändigtvis) MEN jag vet också att den inte innebär att man dör knall och fall och att det faktiskt är väldigt stor chans att man överlever och att OM det i allra allra allra värsta hemskaste fall inte går att bota så lever man ett gott liv med hjälp av behandlingar i flera år efter beskedet. Jag läste också på en del om krishantering, om de olika faserna i krisen:
1. Chock
2. Reaktion
3. Bearbetning
4. Nyorientering
Jag läste även att det inte alls behöver se ut såhär eftersom alla människor är olika. Jag vet inte alls i vilket steg jag befinner mig i, eller mamma, eller pappa, eller mina syskon. Jag kanske är någonstans mellan steg två och tre eftersom jag fortfarande kan börja gråta som ett litet barn när som helst, men att jag även har en fot i bearbetningsprocessen eftersom jag nu försöker återfå kontroll. Det bästa för mig hade varit om jag hade fått följa med mamma på vartenda litet läkarmöte och varenda besök på sjukhuset, då hade jag kanske känt att jag hade kontroll. Men jag inser att det är inte min roll, det är pappas. På tal om pappa så läste jag också att det är väldigt vanligt att den äkta hälften till den cancerdrabbade behöver kuratorsamtal, men som vanligt inom vården är det inget man erbjuds utan man måste själv be om det (jag tycker förstås också att mamma borde släppa sina gamla fördomar om psykologer och kuratorer och gå och prata med någon även hon, och jag, och de andra). Jag önskar att jag kunde ta pappa i handen och säga att "Kom nu, så går vi till kuratorn!"Men det är svårt att lära gamla hundar sitta, antar jag. Som tur är finns det andra typer av terapi och jag märkte när vi gick längs havet i helgen, pappa och jag, att det har en sällsamt lugnande effekt på oss båda. Ingen annanstans känner jag mig så lugn och trygg och hemma som där på klipporna och samtidigt så liten inför storheten. Jag antar att han känner likadant. 



Jag älskar när havet ser ut såhär. Det är min absoluta favorit. Med åskan på intågande.

För mig, som gärna ser mig själv som högpresterande, innebär det här ännu en termin av bara G. Insikten om att jag än en gång måste släppa ambitioner och bara göra precis det jag klarar av och inte mer. Och det är att kräva mycket och det är hårt för en sån som mig, men det är okej. Det är faktiskt okej att inte vara bäst jämt. 

För övrigt läste jag också att den jobbigaste perioden för den drabbade kan komma efteråt, när behandlingarna är klara och man är friskförklarad. Det kan bli jobbigt utan den trygghet som kontakten med vården innebär och det kan vara jobbigt när alla är glada och tycker att allt ska bli precis som vanligt igen och själv så står man där med en märklig känsla av tomhet. Jag ska försöka komma ihåg det när jag är som lyckligast över att du är friskförklarad mamma!

Saker som vi köpt/införskaffat del 2. 



När jag var liten hade min mamma ett antal små, små elefanter i olika material. Jag kommer ihåg att en var uthuggd i någon sten och en annan gjord i någon metall. Eller så var den i metall den jag gav till dig någon jul? Du hade i alla fall två som jag minns. När jag frågade mamma vad det var så sa hon att det var hennes lyckoelefanter. Själv hade jag en liten åsna i tyg (från Chile tror jag, eller Sjönevads marknad) som jag sa var min lyckoelefant. Jag trodde att lyckoelefanter, det var någonting man skulle ha! En amulett för framtida lycka! 

När vi så påbörjade vår andra IVF/ICSI fick jag syn på den här på Indiska. Jag har alltid velat ha någon av deras fina mobiler, fast jag har alltid tyckt att de är för dyra, men så den här dagen kände jag att det är klart att Pyret ska ha Lyckoelefanter! Det är tre stycken på, en för mig, en för honom och en för Pyret. Men framförallt köpte jag den för att Pyret skulle komma till oss. Jag tog först den här, sen upptäckte jag att den var lite trasig i hänget så jag hängde tillbaka den och tog en annan. Som inte kändes rätt. Så jag hängde tillbaka den hela och köpte den här. Den rätta.

De fulländade lyckoelefanterna. Som från och med nu även är min mammas. Igår fick jag veta att hon har en tumör i bröstet. Det blir operation och hela baletten och jag tänker att det här går bra. Det måste det göra. Min mamma är min sol i universum och utan henne skulle jag dö. Jag har fått absolut google-förbud och för en gångs skull tänker jag följa den rekommendationen. Jag vill varken läsa bra eller dåliga historier. Jag vill kunna känna tillförlit till det jag känner och det är att det kommer att gå bra det här, det känner jag på mig. Dessutom har hon lovat mig att leva tills hon blir nittio. Du sa att det var nittiofem mamma, men nittio är ok. Fast nittiofem går också bra förstås! Jag älskar dig!

Idag är vi i vecka 25 banne mig! Enligt IVF:en då. Enligt ultraljudet och sjukvården är vi i vecka 25 imorgon. Men vi gör själva lite som vi vill och har sedan början haft som tradition att på kvällarna ligga och läsa alla appar och allt som går att hitta på internet om den aktuella veckan. Och fylla i Gravidboken såklart! 

Jag är en dålig bloggare just nu. Har för mycket att tänka på och för mycket studier. Han tyckte att jag kanske borde dra ner på studierna. Att inte plugga 200% (som det råkat bli) utan kanske bara 100%. Det låter vettigt, men det är inte realistiskt. Jag blir glad för att han tycker så och att han säger åt mig att ta det lugnt. Jag har börjat vila en och en halv timme mitt på dagen, är så jäkla trött, och igår när jag låg där utslagen på sängen sa han: "Jag tror att du ser ett stort vidunder framför dig och vidundret är Lunds Universitet och du är Sankt Göranna som måste döda draken." Gölligt, tyckte jag. Sankt Göranna. Jomen.

Näe, om man skulle ta och påbörja en liten serie här i bloggen så att det händer något. Detta är alltså en del av det som jag tänkt på men som jag inte haft tid till/orkat ta tag i. Men nu så, en ledig lördag är allt som krävs för att få fart på bloggandet! 

I den här lilla följetongen kommer jag att i tur och ordning visa upp saker som vi införskaffat eller köpt till Pyret och berätta lite om dem. I del nummer ett kommer ni att få möta Nyckelpigan. 


(Lägg märke till att bilden är tagen lite från sidan för att ni ska få slippa se min lördagsmorgonfrisyr och mitt vackra osminkade anlete reflekteras i glaset.) 

Detta är den allra allra första saken vi införskaffade till Pyret.

Den här Nyckelpigan har hängt ovanför min säng så länge jag kan minnas. Ovanför min första säng i mammas och pappas rum, ovanför min säng i mitt allra första egna rum, ovanför sängen i mitt tonårsrum och bredvid sängen i rummet i nya huset som jag bodde i ungefär ett halvår innan jag flyttade hemifrån 19 år gammal. Och där har den hängt.

Ungefär tills när vi var hemma hos mamma och pappa någon gång precis efter att både jag och han fått den där uppenbarelsen om att det var just Pyret som skulle komma till oss. Den som jag berättat om här. Då när vi var där hemma och jag fick syn på den här tavlan för kanske miljonte gången under min livstid så sa jag att "Den här ska vi ta hem till Pyret! Den ska alltid hänga ovanför Pyret!" Och så tog vi hem den och hängde upp den ovanför huvudändan av vår säng och han sa ganska ofta att Pyret skulle komma flygande till oss från tavlan och in i magen. Det var hoppfullt och trösterrikt och ett ljus i mörkret där i början av april 2011.

Och ni vet ju vem som bor i magen nu! :)

Jag vet egentligen inte särskilt mycket om tavlan. Den har ingen historia förutom den jag just berättat. Vem jag fått den av, var den kommer från och så vidare, det vet jag inte. Mamma, du kanske kan berätta mer?

Tänk att jag en gång i tiden vunnit en bloggtävling med motiveringen att min blogg, till skillnad från alla andras, inte handlar om barn och barn och barn och nu är det det enda jag skriver om. Om strävan efter och längtan efter mitt alldeles egna lilla barn. Tänk vad man förändras.

Jäkla unge till att oroa en det där... 

Inte ett knyst har h*n gjort ifrån sig idag. Helt knäpptyst hur mycket jag än skakat på magen och ropat och haft mig. Den ömma fadern fick även han göra ett försök till kommunikation men inte heller då någon reaktion. Vilket förstås slutar med att man googlar sig galen och orolig.

Och så helt plötsligt för ett par minuter sedan så tyckte jag att jag kände ett diffust buffande så jag bad honom pausa i serietittandet och så la vi oss i sängen för att känna. Ingenting. Så jag sa att "Ååh, om h*n bara kunde ge EN rejäl spark så att man vet att h*n lever!" Och så: POFF! En hård spark rakt på hans hand. Och så ett par till. Andas ut. Lycka. H*n kommer ge oss hjärtsnörp och andnöd många gånger den ungen. 

Här får ni en gammal bild igen, bara för att ni ska få se hur fin h*n är! 



Världens fiiiiiinaste näsa! Jag älskar den redan!

För mycket längesedan läste jag ett blogginlägg som hade just samma titel som jag har idag. Jag kan inte minnas var det var och jag vet inte heller varför men det har satt sig. jag talar ju inte franska så jag vet inte om det är en blandning av franska och engelska, men jag antar det? Det fastnade som sagt i alla fall och jag tycker att det beskriver min tillvaro så bra just nu: Jag är upptagen. Vi pluggar båda två 150% den här terminen, samtidigt som vi jobbar, samtidigt som vi ska flytta/städa/måla/allt som hör flytt till. Observera att jag inte gnäller, jag tycker att det är skitkul och istället för att stressa blir jag fokuserad och målmedveten. Yes, jag är din drömanställde. Men en del saker blir ju lidande, bland annat bloggen trots att jag har ett par kommande blogginlägg lagrade i hjärnan fast de får vänta en stund eftersom de kräver lite extra kärlek och omtanke. 

I övrigt mår jag bra. Ganska mycket sammandragningar men eftersom jag har blivit beordrad att inte oroa mig gör jag inte det heller. (Förutom ganska mycket ändå. Veckans oro: Rädsla för för tidig födsel.) Inne i magen sparkas det regelbundet och om man har tur kan man till och med se det utanpå! 

Tills nästa gång får ni hålla till godo med en bild på magen från mitt perspektiv: 



By the way: Mammaleggings i bomull från H&M för 99:- Guds gåva till kvinnan, gravid som ogravid! Köpte två nya par idag. Nu har jag tre par och tänker aldrig mer ha på mig något annat under kjolen/klänningen.