Patetisk.

Jag har ett par trosor som är mina favorittrosor. Det är ett par vita bomullstrosor från Weekday. De är hur sköna och snygga som helst. Av en händelse kom det sig att jag hade på mig dessa trosor varje gång vi gjorde ett viktigt steg i början av den här IVF:en och så kom de alltså att bli mina lyckotrosor! Haha! Jag vet, det är så fånigt, men jag har haft dom på på första ultraljudet, inskrivningsultraljudet, KUB-ultraljudet och så senast på RUL:et och allt har ju gått så bra! Och nu har dealltså  legat i troslådan och väntat på nästa stora händelse som INTE är barnmorskebesöket imorgon utan som var mammas operation idag. Jag har planerat och planerat eftersom jag är sån, men eftersom jag numer också är helt graviditetsförvirrad (herregud, don't get me started) hade jag glömt bort att ta på mig dom. När jag kom på det för en timme sen, klockan tio i sju, och vi fortfarande inte hade hört något från mamma (och då hade jag redan tillsammans med resten av familjen hunnit jobba upp en ganska stor oro) blev jag helt hispig. Alltså jag menar heeeeeelt hispig! Började svära för mig själv - helvetesjävlaskitfaaaaaaaaansockså - och var tvungen att sätta mig i soffan och djupandas innan jag kunde lugna ner mig själv med att det troligtvis inte spelar någon som helst roll vilka trosor jag har på mig. Tjugo minuter senare ringde mamma! Hon lever! Jag blev så lättad att jag började gråta. Såklart. Ungefär som när jag ringde mamma för att berätta att jag var gravid och hon sa: "Men varför GRÅTER du då?!" För att jag är så jäkla glad! Liksom. 

Läkarna verkar ha slutat för kvällen så vi får inte veta något om själva operationen förrän imorgon men vi tror och hoppas att de sluppit ta så många lymfkörtlar och jävlariminlåda om det är så ska jag fira med en alkoholfri öl!

The D-day.

Jag har en smula svårt att andas idag. 

Idag är dagen för min mammas operation. Det kan hända att hon ligger under kniven i detta nu. Det kan hända att hon redan är färdigopererad. Jag vet inte och får inget veta förrän hon kommer från uppvaket ikväll. Det känns jobbigt och svårt att ta tag i saker och ting och så är det som ett tryck över bröstet och det enda jag kan komma på att det skulle bero på är oro. Det är många tankar runt det här, mycket ovisshet, men något konkret jag har tänkt på är att mamma sa att hon tycker det känns obehagligt att bli nedsövd. Hon vill ha kontroll. Precis som jag. Så jag började processa min egen rädsla kring narkos och vilken panik jag förmodligen skulle känna över att bli nedsövd. Och så applicerar jag det på mamma och tänker att hon är lika rädd. Jag hoppas hon får/fick lugnande innan. Nåväl, det finns ju andra, större och läskigare saker att tänka på också men det känns onödigt att spekulera innan vi vet utgången av dagens operation. Men hur som helst måste vi tillåta oss att känna. Att vara rädda, glada, små och stora och inse att inget är fel i det. 

Det tog väldigt, väldigt lång tid innan jag vågade kolla på den här filmen för jag visste att jag skulle bli så berörd. Efter mammas besked tittade jag på den igen, och grät ännu mer: 



Krishantering.

Jag bröt google-förbudet och läste på en del om bröstcancer. Jag tycker inte om att inte ha kontroll och precis som i barnlöshetssvängen är ovissheten det värsta. Ni vet hur man tänker "Om vi bara kunde få veta om vi i alla fall över huvudtaget kommer att få ett barn?!" tänker man nu "Om vi i alla fall bara kan få veta hur det står till/om det kommer gå bra/hur behandlingarna ska se ut!" Efter googlandet kände jag att jag återfick en liten känsla av kontroll. Nu vet jag exakt hur man brukar behandla den här typen av cancer och jag vet att det kanske blir en jäkla tung period av behandlingar (dock inte nödvändigtvis) MEN jag vet också att den inte innebär att man dör knall och fall och att det faktiskt är väldigt stor chans att man överlever och att OM det i allra allra allra värsta hemskaste fall inte går att bota så lever man ett gott liv med hjälp av behandlingar i flera år efter beskedet. Jag läste också på en del om krishantering, om de olika faserna i krisen:
1. Chock
2. Reaktion
3. Bearbetning
4. Nyorientering
Jag läste även att det inte alls behöver se ut såhär eftersom alla människor är olika. Jag vet inte alls i vilket steg jag befinner mig i, eller mamma, eller pappa, eller mina syskon. Jag kanske är någonstans mellan steg två och tre eftersom jag fortfarande kan börja gråta som ett litet barn när som helst, men att jag även har en fot i bearbetningsprocessen eftersom jag nu försöker återfå kontroll. Det bästa för mig hade varit om jag hade fått följa med mamma på vartenda litet läkarmöte och varenda besök på sjukhuset, då hade jag kanske känt att jag hade kontroll. Men jag inser att det är inte min roll, det är pappas. På tal om pappa så läste jag också att det är väldigt vanligt att den äkta hälften till den cancerdrabbade behöver kuratorsamtal, men som vanligt inom vården är det inget man erbjuds utan man måste själv be om det (jag tycker förstås också att mamma borde släppa sina gamla fördomar om psykologer och kuratorer och gå och prata med någon även hon, och jag, och de andra). Jag önskar att jag kunde ta pappa i handen och säga att "Kom nu, så går vi till kuratorn!"Men det är svårt att lära gamla hundar sitta, antar jag. Som tur är finns det andra typer av terapi och jag märkte när vi gick längs havet i helgen, pappa och jag, att det har en sällsamt lugnande effekt på oss båda. Ingen annanstans känner jag mig så lugn och trygg och hemma som där på klipporna och samtidigt så liten inför storheten. Jag antar att han känner likadant. 



Jag älskar när havet ser ut såhär. Det är min absoluta favorit. Med åskan på intågande.

För mig, som gärna ser mig själv som högpresterande, innebär det här ännu en termin av bara G. Insikten om att jag än en gång måste släppa ambitioner och bara göra precis det jag klarar av och inte mer. Och det är att kräva mycket och det är hårt för en sån som mig, men det är okej. Det är faktiskt okej att inte vara bäst jämt. 

För övrigt läste jag också att den jobbigaste perioden för den drabbade kan komma efteråt, när behandlingarna är klara och man är friskförklarad. Det kan bli jobbigt utan den trygghet som kontakten med vården innebär och det kan vara jobbigt när alla är glada och tycker att allt ska bli precis som vanligt igen och själv så står man där med en märklig känsla av tomhet. Jag ska försöka komma ihåg det när jag är som lyckligast över att du är friskförklarad mamma!

Buhu.

Näe, det var ju inte så lätt att titta på En unge i minuten idag. Kanske är det så att vi har mensen på väg ändå? Oj, vad vi grät både han och jag. Delvis för den lille som föddes i vecka 27 och delvis för det fina kurdiska paret. Men mest för att det var så mycket kärlek i det här programmet. Och så lite på grund av pms:en som kommer veckan före mens. (Så vi får väl dessutom anta att det inte blev något barn på naturlig väg den här gången heller.)

Idag när vi var på väg någonstans mötte vi ett par i vår ålder med en bebis på magen. Då sa han halvt på skämt och halvt på allvar (tyst när de hade gått förbi såklart): 
- Men gå där med er jävla bebis och tryck upp den i fejset på oss då!
Ni flesta som läser den här bloggen förstår nog känslan. Just då tänkte jag inte alls att de säääääkert hade gjort IVF för att trösta mig själv. Just då kände jag bara likadant. Och så tyckte jag att det var skönt att han uttryckte de känslorna. 

Idag hände dessutom en sjuk sak. När jag var på väg ner för trapporna till tåget kom det en tanke på vad vi ska kalla nästa knytt i magen. (Det kanske är löjligt att kalla embryona för något men ni vet som också är med om detta att man gärna gör det. För att det ska vara verkligt antar jag?) Det bara kom och kändes helt naturligt och självklart. Senare på kvällen bara utbrast han samma smeknamn och sa: 
- För den förra hette väl Knyttet? 
SÅ sjukt. Denna gången välkomnar vi ----- när det är dags!

Drömmar.

Ibland så sitter jag och läser den här bloggen och drömmer mig bort till: 

1. Barn. Det gills nästan inte, barn står etta på alla mina drömlistor just nu. Så mycket etta att man knappt ens behöver nämna det. Det ska helst vara tre men av vilken sort spelar ingen roll. Inte så länge de ärver hans sinne för musik och gärna hans utseende också. Men det spelar inte heller någon roll. Helst ska de vara fyra eller fem eller sex stycken men det går bra bara vi får ett tack. 

2. Hus på landet! Inte i ett samhälle utan utan grannar gärna med öppna åkrar runtomkring och så ska det inte vara sönderrenoverat utan vi ska kunna renovera det så som vi vill ha det. Det får gärna ingå en loge så vi kan hålla på med våra kreativa aktiviteter. Eller ett stall som man kan slakta och bygga om på riktigt konstnärsmanér. Alla våra vänner ska komma på påsk och på midsommar eller bara en helg då och då och det ska alltid finnas plats för alla som vill. På julen kommer våra familjer och vi ska alltid fira jul så som vi gjorde när jag var liten. 

Ja, det är väl de två grejerna jag drömmer om. Men så inser jag att för att kunna uppfylla dröm nummer 2 måste vi först: 

1. Plugga färdigt. Plugga färdigt och skaffa jobb. Det är väl däri det mest kritiska ligger. Tänk om det inte finns några jobb? Han kommer ju få jobb lätt som en plätt sålänge vi befinner oss i storstadsområdet eller på pendlingsavstånd, men han är ju inte färdigpluggad på flera år.

Och så dyker det upp några frågor:  

Måste man verkligen plugga färdigt för att köpa hus? 
Kommer jag klara mig så där mitt ute på landet utan vänner och storstadsbrus i närheten? 

Helst av allt vill jag att mina barn ska få växa upp som jag gjorde - alldeles löjligt idyllisk. Jag inser att de inte kommer få växa upp fullt lika idylliskt på grund av flera olika anledningar men man kan ju i alla fall eftersträva att det ska bli så bra som möjligt. Han däremot har någon krass syn att kidsen ska växa upp i innerstan bland de andra kidsen som spenderar somrarna på innergården och kastar sten på fåglarna för att de ska få lära sig hur verkligheten ser ut. Jag har lärt mig hur verkligheten ser ut utan att växa upp så. Jag tror att det är svårt att undgå och jag tror att det kan bli bra folk av dem ändå sålänge de har vettiga föräldrar.

26

Sydsvenskan fortsätter sin barnlöshetsmission och låter mig idag förstå att jag har haft min fertilitetspeak. Nu går det utför. Mellan 20 och 25 ska man vara! När man är mellan 26 och 30 börjar fertiliteten dala. Nu spelar det ju ingen roll att jag var 24 när vi började försöka och ändå inte blev preggo men det spelar ju roll ur fertilitetssynpunkt nu eftersom det är nu vi är hardcore och kör hela baletten med IVF och allt. Det spelar roll ur äggsynpunkt. Maskineriet ska funka och fortfarande producera ägg med kvalitet. Nu verkar det ju tack och lov som att jag sparat på mig en del ägg genom åren genom att helt enkelt inte släppa iväg dom och därför verkar jag ha en rätt schysst äggreserv. (Tror jag. Jag har ju aldrig fått se några siffror på det.) Problemet är bara att de ska vara av hög kvalitet också och det är väl där det börjar faila efter 25 då kan jag tänka mig. Inte för att det verkar vara sån jäkla fara på taket, det finns ju de som har det värre. Lite mer intressant fakta:

Genomsnittsåldern för minskad fertilitet för kvinnor är 31.
Risken för missfall är dubbelt så stor hos någon som är 36 gentemot 23.
Genomsnittsåldern för sterilitet (är det verkligen rätt ord?) hos kvinnan är 41. 

Nåväl, ingen kan beskylla oss för att inte ha börjat försöka i tid. Unga som vi var (är?), pluggar fortfarande och bor fortfarande i hyreslägenhet mittistan. Har läst om alldeles för många som har pluggat färdigt, skaffat jobb, köpt hus och först sen fattat att det inte går vägen för att tycka att vi gör fel val. Vi vill ha barn när vi pluggar för att ha möjligheten att vara hemma tillsammans och dela rakt av på allting. Nu verkar ju ödet vilja annorlunda och kanske hinner jag bli färdigutbildad tills vi får barn. Men förhoppningsvis inte! 

Åh, jag är så laddad nu! Jag kan inte vänta på att vi ska komma igång! Jag tänker på det hela tiden och tänker att Nu jävlar! Nu är vi redo på ett annat sätt. Förberedda på vad som komma skall. Mogna, redo och med erfarenheten av hur det går till. Det känns bra och vi är inte alls oroliga som vi var förra gången. Känner oss redan gamla i gemet. Som att vi kan det här. Förra gången var uppvärmning, nu kör vi på riktigt!

Badförbud.

Jag är så väldigt sugen på att bada just ikväll. Ett långt varm skönt bad i badkaret. Men så får jag så dåligt samvete och tänker på honom som inte får bada. Som har fått badförbud. Han får inte bada, inte basta, inte cykla, inte ha laptop i knäet, inte ha tighta byxor (Well, klart jag inte kan tvinga honom att inte ha tighta byxor. Där sitter ju halva hans personlighet.) men bada får han inte göra i alla fall, han får inte heller ha feber. Allt det där är jättedåligt i barnfabriken. Däremot kan folk knarka herion bäst de vill och ändå få barn, men det är en annan historia. 
Nåväl. 
Badandet var vår hobby. Vår alldeles egen livsnjutarhobby som vi ägnade oss åt ofta och gärna, med tända ljus och rökelse och svindyrt badsalt från body shop och viiiiiiiiiin och efteråt blev vi helt yra i huvudet av syrebrist och vin och ibland lyxade vi till det med massage med fin massageolja efteråt. Nu kan jag alltså inte bada utan dåligt samvete och han hade tänkt på det senast idag, att han inte får bada.
- Du ska få bada snart! Sa jag. När jag är gravid, då ska vi bada! Och det kändes som att jag menade det.

Snart!

RSS 2.0