Om livet med IVF:

Ujujuj. Jag trodde ju som sagt att jag skulle ta Orgalutran för första gången ikväll, men passade ändå på att fråga när jag ringde RMC imorse. 

1. Det är bubblor i sprutan som inte försvinner hur mycket jag än försöker knacka bort dom (Det funkar inte heller att ta lägsta dosen och försöka spruta ut dom dels för att vi då slösar kanyler och dels för att det då kommer ut en yttepyttedroppe vätska och ingen mängd som hade kunnat ta luften med sig på köpet)

2. När jag drar ut nålen sitter det alltid en liiiiten droppe vätska längst ut. Ska det vara så?

En annan rolig grej som händer är att när jag tar sprutan är jag hela tiden så fokuserad och håller i den så hårt att när jag drar ut den, så går den liksom inte rakt ut utan lite lite uppåt vilket resulterar i att spetsen på nålen liksom fastnar i huden precis innan nålen kommit helt ut vilket i sin tur resulterar i ett ljudligt "BOING!" när nålen kommer ut! Hahahaha, det är faktiskt jätteroligt.

Än sålänge känns det inte som att det går på rutin även om det går snabbt och smidigt. Det är ändå läskigt att sticka in en spruta på sig själv i magen även om det inte gör ont. Imorgon ska jag ta ytterligare en spruta, alltså två sprutor - samma tid, och det ska bli lite läskigt eftersom jag har läst mig till att den ska göra ont.

Än sålänge känner jag inte av några biverkningar. Det vanligaste är att man får huvudvärk, men jag har haft lite huvudvärk ändå de senaste dagarna eftersom jag har varit förkyld så det vet jag inte vad det beror på. Annars tycker jag att det är ganska mycket aktivitet i äggstockarna, men det kan jag inte heller svara på om det är inbillning eller ej. Mensvärk borde det ju inte vara för det har jag ju oftast bara innan och första dagen på mensen och det här känns mer liksom i själva äggstockarna och ett par timmar efter sprutan. Så går det när man ska ha S.U.P.E.R.O.V.U.L.A.T.I.O.N! Yeah!

Ja, eftersom jag är så hardcore så var första sprutan lätt som en plätt! Nej, skämt åsido, men man måste få skryta lite om sig själv när man har stuckit in en spruta i magen på sig själv och alla ens naturliga instinkter skriker åt en att sluta. 

Jag panikringde RMC för jag var så upphetsad och spelade in ett meddelande på deras röstbrevlåda och efter det ringde de mig två gånger när jag var upptagen och även två gånger två minuter innan jag hade ställt klockan imorse.

Jag ringde alltså upp imorse, två minuter efter att de hade ringt mig och fick sitta i telefonkö i en kvart. Nåväl, de hade ju i alla fall försökt att nå mig ihärdigt.

Jag ska börja spruta ikväll!

Gonal-F heter den första sprutan och den ser ut som en såndär insulinpenna som diabetiker har - alltså inte särskilt skrämmande! Jag ska ta en ganska låg dos vad jag har förstått det som, 112.5 enheter.

Usch, lite läskigt ska det bli eftersom det var så himla längesen (känns det som) som vi var där på injektionsteknik. Men jag ska ta upp grejerna (de måste dessutom hinna bli rumstempererade) och titta på dom några timmar innan så att allt är glasklart när det är dags att ta den! Jag är ju inte det minsta spruträdd så det ska nog gå bra!

ÄNTLIGEN!

Sjuksköterskan på RMC beräknade att vi skulle vara igång måndagen förra veckan. Tji fick hon. Och tji fick jag! Det är minsann inte så lätt att få mens när man vill det ska gudarna veta!

Ännu har jag nämligen inte fått någon mens! Vad jag däremot har fått är spottings, sen i fredags! (Ni som inte vet vad spottings är och vill veta får googla, jag känner inte för ingående beskrivningar av mina kroppsvätskor här.) Till saken hör att jag ALDRIG har haft spottings förr! Hur typiskt är inte det?

Idag föll dessutom temperaturen, men ännu ingen mens.

Det är svårt att hålla andan uppe när inget händer.

Dessutom är det svårt att inte tänka på mensen så att jag kan få mensen, det är nämligen det ENDA jag tänker på.

Jag vill börja spruta!

Har ju för tusan glömt bort hur man gör!

Näe, ordvits åsido.

Ringde RMC igår för att fråga vad jag skulle göra om jag fick mensen i helgen. Börja spruta! Svarade de.

Så frågade jag vad som händer om inte mensen kommer förrän om en vecka. De fixar vi! Svarade hon.

Så frågade jag om inte vi också skulle få ett login så vi kan logga in på deras hemsida. Vi i vården är ju lite långsamma så om du vill ha svar fort ska du ringa. Skojade hon.

Hoho. Svarade jag.

Nu väntar vi på mensen. När den kommer är en gåta. Den som lever får se!

Nuthin' nytt på himmeln där om man säger...

Idag var vi alltså på IVF-info. En gruppinformation som i dagligt tal och kanske även på andra kliniker kallas IVF-skola. Vi var ca 70 pers där på grund av alla helger som varit så de verkar ha mycket att ta igen.
Det var en enkel föreläsning om hur det hela går till och vi lärde oss inget nytt, förutom att man kan logga in på internet och ställa frågor med sitt login som man får på läkarmötet som vi alltså inte alls har fått.
Ska ringa om det.

När vi kom dit och alla vara tvungna att stå och trycka utanför aulan var det väldigt tryckt stämning som man fick skära sig genom med kniv. Ingen sa något förutom lite tissel och tassel och många såg mycket beklämda ut. När "föreläsningen" började försökte sjuksköterskan skämta och säga "Ni får inte prata så mycket för då hör jag inte vad jag tänker" (eftersom man kunde höra en nål falla) vilket INTE gick hem. Jag försökte fnissa lite uppskattande men eftersom vi satt längst bak hördes nog inte det heller.

När vi var där och jag såg alla de andra paren drabbades jag av en sån himla stor empati. Jag vet att jag väldigt lätt drabbas av empati för människor. Jag skriver drabbas för det är just vad jag gör. Jag drabbas så himla hårt och tar åt mig och hittar på egna små sorgsna historier om deras liv. Idag blev jag så himla ledsen för deras skull. Jag tyckte JÄTTEsynd om dem. Jag tänkte "Åh, vad det är synd om er era stackare som har kämpat så länge och nu står ni här och hoppas och önskar så mycket!" Och sen kom jag på mig själv med att jag var en av dem. Men jag kunde bara inte låta bli att tycka så synd om de som stod där och bara såg jätteledsna och skamsna ut och som om det var det värsta de någonsin varit med om (vilket det kanske var). Sen slogs jag av att det bara var kanske två par till som var i min ålder. Alltså som i läkarvårdens ögon betraktas som unga. Resten var 30 och uppåt, många 35 och uppåt. Inte för mycket uppåt såklart men kanske upp till 38? Då blir jag så jävla tacksam att vi (jag) är så unga och att vi sökte hjälp i tid för hela baletten har ju tagit hundra år bara det och jag har hunnit bli nästan två år äldre och så blir jag sådär ledsen igen för jag tänker att fan, stackars er som har gått hela livet och väntat med att skaffa barn och väntat med det ena och det tredje innan ni ville skaffa barn och nu var det jävlaridet för sent! Fan också! Och då vill jag bara ruska tag i alla mina vänner som väntar på allt det där och skrika Vänta inte! Det är inte så jävla lätt alla gånger! Men det kan jag ju inte. För vi är ju hemliga...

Jag var ganska nervös idag också men INTE ALLS lika nervös som förra gången. Det är störigt (på ett sätt) att det börjar bli så ljust nu för man kan liksom inte smyga obemärkt dit längre. Eftersom vi bor i samma stad som sjukhuset är jag nästan alltid mest nervös över att gå dit. Varför skulle vi gå ditåt överhuvudtaget? Jag har kommit på en herrans massa undanflykter och vita lögner att dra om vi skulle behöva. Inte för att jag tror att någon av dem skulle gå hem. Men ändå.
Därför överväger vi att börja ta taxi fram och tillbaka. Så himla skönt att inte behöva riskera att synas. Det ska ni uppskatta som åker från ett annat ställe.

Jag vet inte varför det är så viktigt att vara osynlig när det gäller det här egentligen. Vi pratade idag om att man borde avstigmatisera det här med IVF. Att det är så himla viktigt! Men samtidigt vill ingen av oss berätta om det i förtid. Däremot är vi rörande överrens om att när det är dags att berätta att vi är gravida (vilket vi förhoppningsvis ska få chansen att göra någon gång) så ska vi även stolt berätta att det är ett IVF-barn! Vår slutsats är att vi inte vill gå miste om överraskningsmomentet för nära och kära, det där stora som man får tänka på och fantisera kring och hitta på något roligt med! Nu har jag visserligen berättat för mina föräldrar, men åh, vad jag har fantiserat om sätt jag skulle berätta på. Skicka vykort från bebisen på semester osv. Grattiskort från bebisen på födelsedagar. Så blev det inte. Men å andra sidan kan de stoltsera med att de är de enda som överhuvudtaget vet!

Tills nästa gång: Ajö!

Jag tror tyvärr att de räknade fel på min senaste mens på RMC.

Jag hade ju en konstig blödning som startade den 19:e december och sjuksköterskan räknade den som första dag/senaste mens trots att jag och min sambo påpekade flera gånger att det nog inte var en mens utan att den riktiga mensen startade först en vecka senare, den 27:e. Hon räknade alltså med 30 dagar från den 19:e och tror alltså att min kommande mens kommer att komma den 17:e och utifrån det är hela fadderittan planerat. Men OM det är så som jag befarar är jag rädd att vi inte kommer att få plats på Äggplocket en vecka senare, dvs v.6! Lite krångligt men förstår ni vad jag menar?

Sjuksköterskan sa: "Amen varför ska vi tänka SÅ? SÅ kan vi ju inte tänka!" Som om jag bara var neggig, men jag var ju uppriktigt orolig över att vi möjligtvis har tänkt fel.

Det som får mig att tvivla ännu mer är att jag enligt temperaturen ännu inte har haft ägglossning. Tempen låg på 36.5 imorse och efter ägglossning brukar den ligga på 37.0.

Men jag kanske inte får någon ÄL alls den här månaden? Fast det skulle vara konstigt eftersom läkaren trodde att jag hade risk att bli överstimulerad...

ARGH! Så många frågor och så lite svar...

Igår var vi på läkarmöte/inskrivning på RMC. Jag var så nervös innan att jag höll på att dö. Det berodde troligtvis på ett par olika faktorer som:

1. Jag var rädd att de skulle hitta något hormonfel på mina prover

2. Jag HATAR gynundersökningar

Det var inga fel på mina hormoner och gynundersökningar är det väl bara att bita ihop och genomlida, det lär ju bli ett gäng.

När vi kom dit var det i princip bara vi där, jag tror att det var för att jag skrev det där mailet till Vårdgarantin, jag tror alltså inte att det egentligen var meningen att vi skulle få börja såhär snabbt utan att de hade "klämt in" oss där det fanns en ledig tid, dvs trettondagsafton när inga patienter egentligen skulle komma. Det här är bara mina spekulationer men det kändes så iaf för direkt när vi kom dit sa de våra namn och "då går jag och säger till XX att ni redan är här!"

Sedan fick vi träffa läkaren, jag hade läst om honom redan på alla de häringa forumen som finns onna di internet och vissa gillade honom inte men andra gjorde det och ja, vi gjorde det. Han var trevlig och rolig och svarade på alla våra frågor. Men som vi brukar säga, alla som träffar oss i par har alltid a blast. Det blir liksom som att vi sätter upp en liten show i alla offentliga sammanhang som vi deltar i. Så mötet med läkaren, sjuksköterskan och apotekaren var alla roliga.

Änyways, vi (eller läkaren) kom fram till att vi skulle köra den korta metoden, ni som inte vet vad det innebär kan googla, men kortfattat så är det nog vanligast att man kör den långa med nedreglering (konstgjort klimakterie) och allt vad det är, men efter gynundersökningen kom läkaren fram till att vi skulle genomgå korta. THANK GOD. Jag har ju rätt kass PMS som det är så om inte för min skull så för min pojkväns skull är det jevvligt gött att slippa en massa humörsvängningar utöver det vanliga.

Jag vet inte varför han kom fram till detta, men han sa något om att det med tanke på min (unga) ålder fanns risk för att jag skulle bli överstimulerad (då man kan bli inlagd på sjukhuset osv, det är visst inte så trevligt) så skulle den här korta metoden passa oss bättre. Jag har även läst en del om att om man har PCO så är det bättre att köra korta, så kanske har jag det utan att veta? Han sa dessutom inget annat om mina äggstockar/äggblåsor än att det såg bra ut.

Well, så med tanke på att jag är en perfectly healthy young lady borde det här gå bra - peppar peppar!

Vi ska genomgå ICSI, det kan ni också googla, det innebär att man för in EN spermie i varje ägg, för hand! Det naturliga urvalet gäller alltså inte.

Just det, läkaren sa också att vi har ett par tre procents chans att bli gravida på egen hand varje månad och "under kan ske"! Haha!

Sedan var det dags för möte med sjuksyrran. Hon var hemskt trevlig och rolig också och hon planerade uppläggningen av behandlingen tillsammans med oss. Det som gjorde oss lite oroliga var att hon räknade den senaste tidens konstiga och oförklarliga blödningar som sista mensdag - HELT FEL tror vi. Men vi får lita på deras expertis. OM mensen kommer en vecka senare är jag rädd att det inte finns några tider på Äggplocket och att vi ska behöva skjuta upp processen en cykel. Men nu ska jag INTE oroa mig för det utan så här kommer det att gå till:

Den första mensdagen ringer jag till RMC för att få klartecken för att börja ge mig själv sprutor med Gonal-F, vad det är har jag inte riktigt koll på, men det är follikelstimulerande medel, vad det nu är. Det ska jag börja med den andra mensdagen (som egentligen är den TREDJE mensdagen eftersom min mens första dag tydligen inte räknas som mens) den femte STIMULERINGSDAGEN ska jag börja med något som heter Orgalutran (tror jag) som ska förhindra Äggen att lossa (tror jag) sedan på den åttonde stimuleringsdagen är det dags för VUL (Vaginalt ultraljud) för att kolla hur många äggblåsor man har och deras storlek. Efter det regleras mängden Gonal-F beronde på om man vill ha mer/fler eller mindre så att man inte blir överstimulerad, sen efter några dagar är det dags för ännu ett VUL och då bestämmer man tidpunkten för Äggplock, vilket vi nu preliminärt har bokat in till någon gång under vecka 5! Hur det går till kommer jag berätta mer om framöver, som sjuksköterskan sa igår så blev det för mycket om vi skulle ta det då också. Men det innefattar i alla fall en Ägglossningsspruta som ska tas på minuten 35 timmar innan Äggplocket, morfin och lugnande och läskiga nålar!

Sedan fick jag prova att sticka mig själv i magen med en spruta! Det gick bra. Det som var läskigast var nästan att det inte kändes någonting. Men som vanligt glömde jag bort att andas, det gör jag alltid när jag är koncentrerad. Jag har ju även lyckats googla mig till att den där Orgalutransprutan ska vara hemsk att ta och göra jävligt ont. Fan också. Google är inte alltid bra.

Sedan sa vi tack och hej och gick till apoteket. TACK OCH LOV och pris ske högkostnadsskyddet! 1800 gick det på, men hade nog gått på X antal tusen om vi hade betalat det själv, jag har hört att hela baletten ska kosta ungefär 10 000 egentligen. Läkarbesöket kostade 300. Buhu. Så gick vi hem med en påse full och en väska full av mediciner och en skrikgul avfallshink som det stod "KANYLER" på. Känner mig som värsta knarkaren. Alla de här prylarna skulle sedan gömmas omsorgsfullt på olika ställen i lägenheten. Två mediciner ska förvaras i kylskåpet, så de ligger nu inbäddade i en Clas Ohlson-påse under grönsakerna (tack för tipset mamma!) två mediciner ligger i nattygsbordslådan i sovrummet och hinken ligger högst upp i en garderob (tack mamma för tipset!) Så nu ska det nog kunna komma folk utan att de behöver hitta något de inte ska.

Pratade med mamma sedan och hon var jättepeppad och sa att "Det HÄR vill vi JÄTTEGÄRNA vara med och betala!" Så hon skulle sätta över lite pengar sen: TACK!!! Älskar dig kära mamma!

Nåväl, jag tycker namnet på bloggen är lite negativt klingande men vad det här än är så är det ju faktiskt inte rättvist! och även om vi just nu upplever ett uppsving och framtidstro och HOPP så är jag så rädd för att vi ska behöva uppleva fler besvikelser och ledsamheter under vägen. Man kan ju tycka att vi som är med om sådant här har upplevt nog med orättvisa så härifrån borde allt gå bra. Men ständigt påminns man om verkligheten och man kan inte låta bli att läsa om statistik och då är det svårt att vara positiv. men jag tror verkligen att det här kommer att gå vägen, ååh, vad jag hoppas att vi kommer att lyckas nu!

Lite förenklad statistik:

Graviditetschans per återföring - ca 35%

Missfallsrisk vid graviditet - 20 %

Jag tror jag vet mest om reproduktion av alla som inte är läkare i världen!