Mamma är lik sin mamma.
Ibland när jag sitter och funderar på vem jag är, vilka personlighetsdrag jag har och vad som gör mig till mig, kommer jag fram till att jag är precis som min mamma. Vi har samma personlighetsdrag och beter oss precis likadant. Det kan hända att hon har något stabilare humör än vad jag har men annars är vi precis lika. Det är klart att jag har intressen och egenskaper som gör mig till mig och som skiljer mig från henne, men de stora grunddragen i personlighet i fråga om hur vi beter oss, hur vi reagerar på olika saker, vad vi säger i vissa specifika situationer och så vidare är i princip desamma.
Och då undrar jag hur det kunde bli såhär. Om det alltid är så att man oavsett om man gör någon form av revolt eller liknande mot sina föräldrar blir formad av dem så i den milda grad att man är deras kopior? Att det kanske är så godhet eller ondska sprids vidare i världen?
Och framförallt så undrar jag om det kommer att bli så att mitt barn blir en kopia av mig? Som är en kopia av min mamma. Som är en kopia av sin mamma. Som är en kopia av sin mamma. Och så vidare i all evighet.
Och då undrar jag hur det kunde bli såhär. Om det alltid är så att man oavsett om man gör någon form av revolt eller liknande mot sina föräldrar blir formad av dem så i den milda grad att man är deras kopior? Att det kanske är så godhet eller ondska sprids vidare i världen?
Och framförallt så undrar jag om det kommer att bli så att mitt barn blir en kopia av mig? Som är en kopia av min mamma. Som är en kopia av sin mamma. Som är en kopia av sin mamma. Och så vidare i all evighet.
Bildkavalkad.
Idag har vi varit på KUB-ultraljud. Det var underbart. Pyret rörde på sig det första den gjorde och vi kunde slappna av. Sen var det ett himla liv där inne, hoppade och sparkade och ryckte och gnuggade sig i ansiktet med händerna och gned benen mot varandra som en liten syrsa. Det var alldeles obeskrivligt underbart och helt otroligt att se! Fantastiskt att någon kan röra sig så mycket där inne utan att man känner något. Men än har den ju gott om simplats. Vi fick se en fin profilbild med näsa med karaktär (haha!) och vi fick se hur den svalde fostervatten. Man kunde även se att dess blåsa var fylld, lik sin mamma - kroniskt kissnödig! Och så fick vi se en fin liten hand med alla fem fingrar på, långa smala händer (no shit, man ser ju bara benen, haha) som sin mamma! Yes, dettta är en stolt moders ord. Sen fick vi resultatet, 1:17800! Ljusår ifrån någon risk som läkaren själv uttryckte det. Allt var perfekt. (Nu är jag bara orolig för att jag satt på bussen motor, ni vet längst bak, när jag åkte hem och kokade upp. Så nu är jag rädd att jag överhettade Pyret. Är det farligt? Ni är så bra på att lugna! Säg att det inte är farligt!)
Vi fick även ett slutgiltigt födelsedatum att gå efter en tid. Dagen före min födelsedag. Kan man få en bättre present? Nu dröjer det många långa veckor innan vi får se Pyret igen och det får vi göra på min mammas (och hans) födelsedag(ar). Vi kunde få en annan dag istället men eftersom min mamma var på ultraljud med mig på sin födelsedag för x antal år sedan såg jag det som ett gott tecken att vi fick det datumet och tackade ja.
När jag kom hem fick jag också de oerhört ledsamma nyheterna att min farmor inte har lång tid kvar. Det är en märklig känsla att vara lycklig inför något så stort som livet och samtidigt förtvivlat ledsen inför något så oundvikligt som döden. Det är ledsamt på flera sätt. Förutom det uppenbara och självklara faktum att jag inte vill att hon ska dö överhuvudtaget är jag ledsen att hon antagligen inte kommer att få träffa sitt barnbarnsbarn som dessutom, om det blir en flicka, ska få hennes namn. Det ska vi berätta för henne när vi åker hem nästa vecka. Att hon, om det blir en hon, ska heta det bestämde vi när vi bara hade varit tillsammans ett par månader och satt småfulla och nykära på en båt i medelhavet. Och så har det dröjt så länge.
Här kommer de senaste bilderna på Pyret:
Vi fick även ett slutgiltigt födelsedatum att gå efter en tid. Dagen före min födelsedag. Kan man få en bättre present? Nu dröjer det många långa veckor innan vi får se Pyret igen och det får vi göra på min mammas (och hans) födelsedag(ar). Vi kunde få en annan dag istället men eftersom min mamma var på ultraljud med mig på sin födelsedag för x antal år sedan såg jag det som ett gott tecken att vi fick det datumet och tackade ja.
När jag kom hem fick jag också de oerhört ledsamma nyheterna att min farmor inte har lång tid kvar. Det är en märklig känsla att vara lycklig inför något så stort som livet och samtidigt förtvivlat ledsen inför något så oundvikligt som döden. Det är ledsamt på flera sätt. Förutom det uppenbara och självklara faktum att jag inte vill att hon ska dö överhuvudtaget är jag ledsen att hon antagligen inte kommer att få träffa sitt barnbarnsbarn som dessutom, om det blir en flicka, ska få hennes namn. Det ska vi berätta för henne när vi åker hem nästa vecka. Att hon, om det blir en hon, ska heta det bestämde vi när vi bara hade varit tillsammans ett par månader och satt småfulla och nykära på en båt i medelhavet. Och så har det dröjt så länge.
Här kommer de senaste bilderna på Pyret:
Det är en människa där inne!
De ljusa partierna i huvudet är näsben och käkben.
Tjaa, det här är uppifrån tror jag och man kunde nog se hur den sitter med korsade ben här... Tror jag.
De ljusa partierna i huvudet är näsben och käkben.
Tjaa, det här är uppifrån tror jag och man kunde nog se hur den sitter med korsade ben här... Tror jag.
Den här bilden är häftigt tycker jag för man ser armbenen! De där två benen som går i överarmen!
En liiiden bebis!
Hahaha, fattar ni hur nära jag var att lägga ut bilderna oredigerade med mitt namn och personnummer på! Haha, det hade varit något det...
En liiiden bebis!
Hahaha, fattar ni hur nära jag var att lägga ut bilderna oredigerade med mitt namn och personnummer på! Haha, det hade varit något det...
i <3 Curakliniken
Jag blev ju så arg på de där inkompetenta tanterna som sitter på Barnmorska direkt att jag ringde och skrev in oss på Curakliniken istället. Idag var dagen D. Dagen för första läkarbesöket med tillhörande VUL. Jag var såklart nervös som inför en avrättning eftersom varje sekund, minut och timme innan ett ultraljud känns som väntan på en dödlig injektion.
Anyways.
Vi kom dit och blev skiiiiitbra bemötta redan från första stund. En supergullig sjuksköterska hade redan skrivit remiss till KUB-test (utan att vi tjatat? What?), kollade blodtryck (som dagen till ära var skyhögt, men jag blev ursäktad eftersom jag var så nervös), järnvärde(?) och snabbkollade dessutom urinprovet jag hade med mig eftersom det känns som att jag åkt på en urinvägsinfektion (yes, jag har googlat, det kan vara andra hemska grejer också) men det visade tack och lov inget så de skickar iväg det på en odling där de kollar urinvägsinfektion plus de där hemska grejerna (GBS, för den som själv orkar googla eller råka veta vad det är).
So far, so good.
Så var det dags för läkarundersökningen samt ultraljudet. Det tog... Kanske en minut innan läkaren hittade hjärtat. Jag har aldrig varit så nervös förut och aldrig så drabbad av dödens skräck som jag var när jag såg vår lilla bebis, jag såg huvud, armar, ben - allt! Utom hjärta. Inget tickande hjärta. SKRÄCKEN som uppstod! Jag kramade hans (inte läkarens såklart) arm hårdare och hårdare medan han blåögt frågade läkaren "Är det där huvudet?" och andra frågor. Läkaren svarade sammanbitet, två gånger, att "Jag måste bara få en bättre bild först." FÖÖÖÖCK OFF säger jag bara! Jag fattade direkt att det var kört. Vad skulle vi göra? Vad hände nu? Vi har ju berättat för ALLA? Hur ska jag överleva? OCH SÅ PLÖTSLIGT VAR DET DÄR!
Världens finaste hjärta! <3
"DÄR ÄR HJÄRTAT!" Skrek jag, haha. Jadå, bekräftade läkaren. Det slog så fint precis som det skulle. Jag var skärrad flera timmar efteråt. Jäkla trixig unge det där. Har jäklats från början. En envis stenbock. Jag ska älska den till döden skiljer oss åt.
Här är Pyret, 5.7 centimeter lång, 12+1 dagar gammal (enligt mätningen, enligt uträkningen 11+5), beräknad födsel 2 januari 2012 (5 januari enligt uträkningen). Alltså följer Pyret den kurva som hon eller han lade an från början, alltså 3 dagar äldre än i verkligheten!
Ser ni! Huvudet till höger, rumpan till vänster och tummen i munnen!
"Då är det dags att göra det officiellt då?" sa jag. "Det tycker jag!" sa läkaren. (OBS! Pappa, JAG bestämmer när du får lägga ut på facebook! Snart, jag lovar.)
(Efter besöket fick vi tid till KUB-ultraljudet nästa vecka och fick veta att trots de inte hade tid för inskrivning med barnmorska förrän 1 september så skulle de ordna det så att vi fick komma tidigare. RUL blir i slutet av juli. TJI HO!)
Anyways.
Vi kom dit och blev skiiiiitbra bemötta redan från första stund. En supergullig sjuksköterska hade redan skrivit remiss till KUB-test (utan att vi tjatat? What?), kollade blodtryck (som dagen till ära var skyhögt, men jag blev ursäktad eftersom jag var så nervös), järnvärde(?) och snabbkollade dessutom urinprovet jag hade med mig eftersom det känns som att jag åkt på en urinvägsinfektion (yes, jag har googlat, det kan vara andra hemska grejer också) men det visade tack och lov inget så de skickar iväg det på en odling där de kollar urinvägsinfektion plus de där hemska grejerna (GBS, för den som själv orkar googla eller råka veta vad det är).
So far, so good.
Så var det dags för läkarundersökningen samt ultraljudet. Det tog... Kanske en minut innan läkaren hittade hjärtat. Jag har aldrig varit så nervös förut och aldrig så drabbad av dödens skräck som jag var när jag såg vår lilla bebis, jag såg huvud, armar, ben - allt! Utom hjärta. Inget tickande hjärta. SKRÄCKEN som uppstod! Jag kramade hans (inte läkarens såklart) arm hårdare och hårdare medan han blåögt frågade läkaren "Är det där huvudet?" och andra frågor. Läkaren svarade sammanbitet, två gånger, att "Jag måste bara få en bättre bild först." FÖÖÖÖCK OFF säger jag bara! Jag fattade direkt att det var kört. Vad skulle vi göra? Vad hände nu? Vi har ju berättat för ALLA? Hur ska jag överleva? OCH SÅ PLÖTSLIGT VAR DET DÄR!
Världens finaste hjärta! <3
"DÄR ÄR HJÄRTAT!" Skrek jag, haha. Jadå, bekräftade läkaren. Det slog så fint precis som det skulle. Jag var skärrad flera timmar efteråt. Jäkla trixig unge det där. Har jäklats från början. En envis stenbock. Jag ska älska den till döden skiljer oss åt.
Här är Pyret, 5.7 centimeter lång, 12+1 dagar gammal (enligt mätningen, enligt uträkningen 11+5), beräknad födsel 2 januari 2012 (5 januari enligt uträkningen). Alltså följer Pyret den kurva som hon eller han lade an från början, alltså 3 dagar äldre än i verkligheten!
Ser ni! Huvudet till höger, rumpan till vänster och tummen i munnen!
"Då är det dags att göra det officiellt då?" sa jag. "Det tycker jag!" sa läkaren. (OBS! Pappa, JAG bestämmer när du får lägga ut på facebook! Snart, jag lovar.)
(Efter besöket fick vi tid till KUB-ultraljudet nästa vecka och fick veta att trots de inte hade tid för inskrivning med barnmorska förrän 1 september så skulle de ordna det så att vi fick komma tidigare. RUL blir i slutet av juli. TJI HO!)
Om sorg.
I fredags när jag kom hem från jobbet la jag mig på sängen och läste bloggar. Och så bröt jag ihop fullständigt, för jag blev så jävla ledsen över hur orättvist allt är. Över hur jävla dåligt det går för en del. Försök på försök som ännu inte lett till något bra. Att vissa måste vänta så länge på att få sätta igång med IVF. Att andra måste vänta med nästa försök till efter sommaren. Det var längesen jag grät, nä, så länge sen var det väl inte jag gråter ju en skvätt var och varannan dag, men det var längesen jag grät ett sådant hulkande gråt så att man nästan inte får luft. Och så ringde han, stackaren som satt på bussen på väg hem och inte kunde trösta med en kram. Och så fortsatte jag att gråta. Över all denna orättvisa. Över hur vi ska behöva gå igenom det här fler gånger. Över förtvivlan och misströsten som man känner. Över den enorma tacksamheten att vi trots allt lyckades på andra försöket. Över den skrämmande och onödiga tanken på om vi hade kunnat överleva om vi inte hade lyckats den här gången. Över skulden att vara gravid när så många andra inte är det. Och återigen över tacksamheten att vi har Pyret. Och sorgen över oron som Ruht beskrev så fint, att aldrig få slappna av utan att ständigt oroa sig.
Så kom han hem och höll om mig och försäkrade mig om att "De kommer också att lyckas, förr eller senare. Jag lovar dig att de kommer att lyckas på ett eller annat sätt. De kommer också att få vara lyckliga."
Så kom han hem och höll om mig och försäkrade mig om att "De kommer också att lyckas, förr eller senare. Jag lovar dig att de kommer att lyckas på ett eller annat sätt. De kommer också att få vara lyckliga."
Suck.
Jag har ju berättat tidigare om Barnmorska direkt, dit man ringer om man... vill ha hjälp med något som överhuvudtaget handlar om, tja, kvinnliga besvär av alla de slag. Nu har jag i alla fall dragit slutsatsen att där sitter det ett gäng inkompetenta surkärringar som (inte mina ord) antagligen får provision för varje person som de lyckas få att vända sig någon annanstans. Trist.
Igår ringde jag för att för tredje gången böna och be om ett NUPP-test. Jag hade läst på Region Skånes hemsida att KUB-test ger man endast till de som är över 33 eller till extra oroliga föräldrar. Och eftersom jag tycker att vi är extra oroliga föräldrar (hallå, vi har ringt och tjatat 3 gånger! Hallå, vi har gjort IVF! Hallå! Hallå?) så försökte jag en gång till. Men det blev tvärnej och barnmorskan förklarade att KUB-test gör man eeeeenbart för att kontrollera om barnet har hjärtfel (eh, ja eller för att kontrollera kromosomsjukdomar, försökte jag) men nej! Det gör man enbart för att kontrollera om barnet har hjärtfel och det är ingen mening att göra. Ja, och så var det ju det där med kromosomsjukdomar, försökte jag IGEN. Nej, då får du göra fostervattensprov! Sa hon. Det kan du få göra...
Igår ringde jag för att för tredje gången böna och be om ett NUPP-test. Jag hade läst på Region Skånes hemsida att KUB-test ger man endast till de som är över 33 eller till extra oroliga föräldrar. Och eftersom jag tycker att vi är extra oroliga föräldrar (hallå, vi har ringt och tjatat 3 gånger! Hallå, vi har gjort IVF! Hallå! Hallå?) så försökte jag en gång till. Men det blev tvärnej och barnmorskan förklarade att KUB-test gör man eeeeenbart för att kontrollera om barnet har hjärtfel (eh, ja eller för att kontrollera kromosomsjukdomar, försökte jag) men nej! Det gör man enbart för att kontrollera om barnet har hjärtfel och det är ingen mening att göra. Ja, och så var det ju det där med kromosomsjukdomar, försökte jag IGEN. Nej, då får du göra fostervattensprov! Sa hon. Det kan du få göra...
Men det vill jag ju såklart inte göra i onödan och så försökte jag förklara att man väl i vanliga fall brukar göra ultraljud först och om man då får en risksiffra kan man ju utifrån den bestämma om man vill gå vidare och göra ett fostervattensprov och att ett fostervattensprov vill man väl inte göra i onödan eftersom det innebär en förhöjd missfallsrisk? Då nästan skrek hon att "Det FINNS inga risksiffror!" Nähä, så vad är alla de här 1:1200 eller 1:85 och så vidare? Är inte det risksiffror? Sa jag inte utan gav upp istället för jag förstod att hon antagligen inte hade en jävla aning om vad vare sig KUB eller NUPP var. Så jag drog mitt IVF-kort istället och försökte med: "Nu är det ju så här att vi har gjort IVF och då får man (i bästa fall) ETT barn gratis av staten och då vill man ju gärna veta att det barnet är friskt?" Men inte heller det bet på surtanten och jag förstod att hon nog inte heller visste vad IVF var. Så jag la på och hon fick förhöjd månadslön i form av ännu en som vände sig någon annanstans.
Så jag ringde en privat klinik här i stan istället och skrev in mig. Och hör och häpna! Där börjar man med ett läkarsamtal där man gör ultraljud. Så det fick vi, nästa vecka, utan att ens be om det. Tyvärr var de så uppbokade att inskrivningssamtalet med barnmorska inte kunde ske förrän i slutet av sommaren, men det är väl inte såå viktigt tänker jag? Jag lever ju hälsosamt efter bästa förmåga.
Så jag ringde en privat klinik här i stan istället och skrev in mig. Och hör och häpna! Där börjar man med ett läkarsamtal där man gör ultraljud. Så det fick vi, nästa vecka, utan att ens be om det. Tyvärr var de så uppbokade att inskrivningssamtalet med barnmorska inte kunde ske förrän i slutet av sommaren, men det är väl inte såå viktigt tänker jag? Jag lever ju hälsosamt efter bästa förmåga.
Jag vet inte om vi som genomgått IVF på något vis har blivit vana vid att bli behandlade mjukt och fint och med största förståelse av vårdpersonal och att det är därför som den här krocken med Barnmorska direkt känns så hård och brutal? Förutom gårdagens tråkiga bemötande kan jag ge er två andra exempel på klantigheter som inträffat med samtal med dem den senaste tiden:
1. Jag ringde för jag hade käkat (rå) lax på sushi, var överdrivet nojjig och behövde egentligen bara bli lugnad. Efter en timme i telefonkö möttes jag av: "VARFÖR gjorde du det?!" (Eeh, för att det står på livsmedelsverkets hemsida att det är OK?) och blev sedan uppmanad att ringa infektionskliniken istället.
2. Vår andra vän som nyligen gjort IVF hade skitmycket "mensvärk" om nätterna och ringde även hon in för att bli lugnad, men fick istället veta att "Det var ju INTE bra" men fick inte komma på ultraljud för att kontrollera att allt stod rätt till utan fick bara flera gånger veta att det INTE lät bra men att det också kunde vara så att hon beskrivit smärtan fel?
Argh, jag blir så ARG!
1. Jag ringde för jag hade käkat (rå) lax på sushi, var överdrivet nojjig och behövde egentligen bara bli lugnad. Efter en timme i telefonkö möttes jag av: "VARFÖR gjorde du det?!" (Eeh, för att det står på livsmedelsverkets hemsida att det är OK?) och blev sedan uppmanad att ringa infektionskliniken istället.
2. Vår andra vän som nyligen gjort IVF hade skitmycket "mensvärk" om nätterna och ringde även hon in för att bli lugnad, men fick istället veta att "Det var ju INTE bra" men fick inte komma på ultraljud för att kontrollera att allt stod rätt till utan fick bara flera gånger veta att det INTE lät bra men att det också kunde vara så att hon beskrivit smärtan fel?
Argh, jag blir så ARG!
Sommarsegt.
Inläggen sinar överallt på internätet vad det verkar som. Likaså är det här. Jag orkar inte sätta på datorn om dagarna/kvällarna och oftast så finns det bättre saker att göra om sommaren än att sitta inne vid datorn och deppa. Försökte skriva ett inlägg från telefonen innan från soffans horisontalläge så att jag fick sagt åtminstone någonting (om än meningslöst), men det gick inte! Min telefon och blogg.se är alltså inte kompatibla. Trist.
Dagens nyhet: Man får (helst) inte äta salmiak och lakrits när man är gravid. Då kan barnet få beteendestörningar, dålig slutledningsförmåga samt ADHD. Bummer. Mina cravings de senaste dagarna har varit salmiakbollar. Stora svarta sådana med mjukt saltlakritssalmiakgojs inuti som man kan finna på Hemköp och eftersom det stod såhär i appen: "If she craves something, make sure there is plenty of it and don't eat it!" så gick ju han och köpte ett halvt kilo sådana där bollar som jag hetsätit både i förrgår, igår och idag. Tills jag fick för mig att googla. Taskigt läge. No more mr. Salmiakboll for me...
Dagens nyhet: Man får (helst) inte äta salmiak och lakrits när man är gravid. Då kan barnet få beteendestörningar, dålig slutledningsförmåga samt ADHD. Bummer. Mina cravings de senaste dagarna har varit salmiakbollar. Stora svarta sådana med mjukt saltlakritssalmiakgojs inuti som man kan finna på Hemköp och eftersom det stod såhär i appen: "If she craves something, make sure there is plenty of it and don't eat it!" så gick ju han och köpte ett halvt kilo sådana där bollar som jag hetsätit både i förrgår, igår och idag. Tills jag fick för mig att googla. Taskigt läge. No more mr. Salmiakboll for me...
It's a small world.
Vi var precis med om det sjukaste.
Han hade bjudit över en av sina allra närmsta vänner från förr (och fortfarande) för att han ville berätta för henne och honom om den stora nyheten. Det var typ bara de kvar av de närmsta som vi vill ska veta redan. Så vi körde samma taktik som vi gjorde med en av mina bästa tidigare under dagen. En taktik som inte verkar fungera. Det vill säga att de själva får upptäcka foldern om matråd för gravida som låg på köksbordet och ultraljudsbilderna på kylen. Alltså. Funkar inte. Så han tog ultraljudsbilderna och visade helt sonika. De sa grattis såklart och frågade hur tidigt det var och "får man verkligen göra ultraljud så tidigt?" och han svarade att "ja, det får man om det är en IVF-unge!"
Då såg jag att hon tittade på (hennes) honom som för att få ett OK och så sa hon: "Vi har också en på g!"
Så visade det sig att de också har sprungit fram och tillbaka på RMC var och varannan dag och legat bara ett par veckor efter oss i behandlingarna och nu också lyckats på andra försöket! Vi har preciiiiiis följt varandras behandlingar med att par veckors mellanrum. Så sjukt! Vad är oddsen?! Och vad är oddsen att vi inte har sprungit på varandra där?! Så jäkla häftigt! Vilken grej.
Han hade bjudit över en av sina allra närmsta vänner från förr (och fortfarande) för att han ville berätta för henne och honom om den stora nyheten. Det var typ bara de kvar av de närmsta som vi vill ska veta redan. Så vi körde samma taktik som vi gjorde med en av mina bästa tidigare under dagen. En taktik som inte verkar fungera. Det vill säga att de själva får upptäcka foldern om matråd för gravida som låg på köksbordet och ultraljudsbilderna på kylen. Alltså. Funkar inte. Så han tog ultraljudsbilderna och visade helt sonika. De sa grattis såklart och frågade hur tidigt det var och "får man verkligen göra ultraljud så tidigt?" och han svarade att "ja, det får man om det är en IVF-unge!"
Då såg jag att hon tittade på (hennes) honom som för att få ett OK och så sa hon: "Vi har också en på g!"
Så visade det sig att de också har sprungit fram och tillbaka på RMC var och varannan dag och legat bara ett par veckor efter oss i behandlingarna och nu också lyckats på andra försöket! Vi har preciiiiiis följt varandras behandlingar med att par veckors mellanrum. Så sjukt! Vad är oddsen?! Och vad är oddsen att vi inte har sprungit på varandra där?! Så jäkla häftigt! Vilken grej.
Det var så jäkla roligt att prata om alla läkare och alla sjuksystrar vid namn och behandlingsmetoder och hur mycket utomstående än försöker att förstå så är det ingen som verkligen förstår, så som de som varit med om samma sak. Legat i samma jävla gynstol. Ja, ni fattar.
Nu håller vi tummar och tår för allt vad vi har för att de ska få uppleva ett lika fint ultraljud som oss om ett par veckor!
Tji ho!
Nu håller vi tummar och tår för allt vad vi har för att de ska få uppleva ett lika fint ultraljud som oss om ett par veckor!
Tji ho!
Semester.
Vi har haft en underbart lång och skön helg hemma hos mamma och pappa med god mat och naturen alldeles utanför och underbart doftande sommarkvällar och och och.
Det har i ärlighetens namn varit jäkligt skönt att slippa allt vad bloggande och internätande heter. Jag har inte kollat internet en enda gång, förutom möjligtvis någon statusuppdatering om ett dopp i havet, eller så. Jag har ju naturligtvis haft tillgång till internet men inte någon lust. Inte när man kan sitta och lyssna på fåglarna om kvällen eller ligga på stranden om dagen.
Så fick vi också berättat för resterande familj. Det blev väldigt roligt. Min kära svägerska hade ännu en gång "plågat" honom med frågor om huruvida inte det var dags för oss att skaffa barn och "------ sa ju redan för två år sedan att ni ville ha barn" och det sedvanliga tjatet. Då blev jag sur och bestämde mig för att jag inte ville berätta alls. Så då bestämde vi att pappa skulle säga det. Att han under familjemiddagen som vi hade i lördags skulle säga att han och mamma skulle få ett till barnbarn. Efter att han serverat båda sina svärdöttrar rosévin tyckte jag inte längre att planen kändes vattentät mken vi körde ändå. Så under middagen sa han "Jaa, appropå barn så har jag hört att vi ska få ett fjärde barnbarn!" Båda mina svägerskor (heter det så?) tittade på varandra och sa: "Det är inte vi!" och "Det är inte vi!" Det gick till och med så långt att den ena frågade pappa om han verkligen hade koll på sina barn innan de fattade att det kunde vara vi. Mycket lyckat.
Sen blev det prat om IVF och den "tjatande" svägerskan sa att vi borde ha berättat för att få stöd istället för jobbiga frågor, och ja, det har hon ju rätt i på sätt och vis. Men på ett sätt är det upp till oss. Senare på kvällen sa pappa att han inte tyckte att vi behöööövde berätta för alla att vi gjort IVF. Men jag, och vi, tycker att det är ju en jäkla kamp vi har gått igenom och vi är stolta över det och därför gärna berättar.
Jupp jupp. Igår hann vi även med att berätta för hans syster med familj. De blev såklart också glada. Men alla blir lite bekymrade över att vi berättar så "tidigt" och det gör mig lite bekymrad. Även fast vi berättar att vi sett ett fint hjärta på Ultraljud och så vidare. Vad hände där med att man kan stötta om något går fel?
När vi kom tillbaka till storstaden igår möttes vi av kvav värme och en underbar sommarkväll. Jag vattnade blommorna på balkongen och sedan drog årets åskväder in över stan. Tur att jag vattnade blommorna. Vi satte oss och avnjöt ovädret på balkongen. Det är vårt väder.
Nåväl. Jag mår illa idag. Ajöken.
Det har i ärlighetens namn varit jäkligt skönt att slippa allt vad bloggande och internätande heter. Jag har inte kollat internet en enda gång, förutom möjligtvis någon statusuppdatering om ett dopp i havet, eller så. Jag har ju naturligtvis haft tillgång till internet men inte någon lust. Inte när man kan sitta och lyssna på fåglarna om kvällen eller ligga på stranden om dagen.
Så fick vi också berättat för resterande familj. Det blev väldigt roligt. Min kära svägerska hade ännu en gång "plågat" honom med frågor om huruvida inte det var dags för oss att skaffa barn och "------ sa ju redan för två år sedan att ni ville ha barn" och det sedvanliga tjatet. Då blev jag sur och bestämde mig för att jag inte ville berätta alls. Så då bestämde vi att pappa skulle säga det. Att han under familjemiddagen som vi hade i lördags skulle säga att han och mamma skulle få ett till barnbarn. Efter att han serverat båda sina svärdöttrar rosévin tyckte jag inte längre att planen kändes vattentät mken vi körde ändå. Så under middagen sa han "Jaa, appropå barn så har jag hört att vi ska få ett fjärde barnbarn!" Båda mina svägerskor (heter det så?) tittade på varandra och sa: "Det är inte vi!" och "Det är inte vi!" Det gick till och med så långt att den ena frågade pappa om han verkligen hade koll på sina barn innan de fattade att det kunde vara vi. Mycket lyckat.
Sen blev det prat om IVF och den "tjatande" svägerskan sa att vi borde ha berättat för att få stöd istället för jobbiga frågor, och ja, det har hon ju rätt i på sätt och vis. Men på ett sätt är det upp till oss. Senare på kvällen sa pappa att han inte tyckte att vi behöööövde berätta för alla att vi gjort IVF. Men jag, och vi, tycker att det är ju en jäkla kamp vi har gått igenom och vi är stolta över det och därför gärna berättar.
Jupp jupp. Igår hann vi även med att berätta för hans syster med familj. De blev såklart också glada. Men alla blir lite bekymrade över att vi berättar så "tidigt" och det gör mig lite bekymrad. Även fast vi berättar att vi sett ett fint hjärta på Ultraljud och så vidare. Vad hände där med att man kan stötta om något går fel?
När vi kom tillbaka till storstaden igår möttes vi av kvav värme och en underbar sommarkväll. Jag vattnade blommorna på balkongen och sedan drog årets åskväder in över stan. Tur att jag vattnade blommorna. Vi satte oss och avnjöt ovädret på balkongen. Det är vårt väder.
Nåväl. Jag mår illa idag. Ajöken.
Det regnar kärlek.
Fasiken vad fina ni är.
Nu har jag fått 3 sånahäringa Blog Awards dårå. Första gången i mitt liv. Tänk att det här IVF-livet blev så kärleksfullt och fyllt av gemenskap och uppenbarligen så mycket mer intressant än mitt "vanliga gamla" liv (där jag i och för sig vunnit en bloggtävling en gång). Men det här är ju så mycket bättre. Den kärleken och gemenskapen och det stödet vi kan ge till varandra, nya och gamla ofrivilligt barnlösa - det är ju fantastiskt!
Eftersom jag inte kan bestämma hur jag ska göra, om jag bara ska ge den vidare till såna som INTE fått den förut eller om jag helt enkelt bara ska ge den till de jag känner för, måste jag tänka lite över helgen. Jag vet nog vilka jag lurar på och helst hade jag gett den vidare till alla mina kära som ligger i länk-listan till vänster. Men jag väntar lite. Och suger på den. Mmm.
Nu åker jag bort över långhelgen och därför följer nu radiotystnad...
Nu har jag fått 3 sånahäringa Blog Awards dårå. Första gången i mitt liv. Tänk att det här IVF-livet blev så kärleksfullt och fyllt av gemenskap och uppenbarligen så mycket mer intressant än mitt "vanliga gamla" liv (där jag i och för sig vunnit en bloggtävling en gång). Men det här är ju så mycket bättre. Den kärleken och gemenskapen och det stödet vi kan ge till varandra, nya och gamla ofrivilligt barnlösa - det är ju fantastiskt!
Eftersom jag inte kan bestämma hur jag ska göra, om jag bara ska ge den vidare till såna som INTE fått den förut eller om jag helt enkelt bara ska ge den till de jag känner för, måste jag tänka lite över helgen. Jag vet nog vilka jag lurar på och helst hade jag gett den vidare till alla mina kära som ligger i länk-listan till vänster. Men jag väntar lite. Och suger på den. Mmm.
Nu åker jag bort över långhelgen och därför följer nu radiotystnad...
