Om livet med IVF:

Sjukaste känslan idag: Att gå i matbutiken och titta på Bäst Före-datum och inse att "Jaha, DÅ har vi ett barn!"

WAWAWIIIWAAA!

För övrigt har vi köpt allt det sista nu. Det sista förutom det som inte fanns vill säga. Men det skiter jag i. Det var roligt på stan och jag vaggar fram som en höggravid barbapapa. Det kan även varit sista gången jag rörde mig utanför lägenheten innan HON kommer. Förutom sista föreläsningen imorgon. Har även tvättat en del kläder från sjutti-åttitalet och trodde i min enfald att allt som kommer från den tiden blivit tvättat tusentals gånger och således kan tvättas tillsammans. Det skulle jag inte gjort för nu har allt vitt antagit en svagt rosa ton. Typiskt. Men då är det väl ändå tur att vi ska få en TJEJ va! (Ironiförtydligande.) Har även pratat länge med farmor och fått en lång berättelse om hur det var när hon födde sitt tredje barn. Cyklade fram och tillbaka till stan (1.8 mil enkel väg) tillsammans med sin tioårige som (pappa) dagen innan hon födde. Jomen. Gnälls det för mycket idag? Jag låter den frågan vara obesvarad. (Skällde by the way ut min bror igår som berättade att haaaaans flickvän minsann jobbade till en och en halv vecka innan BF. "Jamen hon hade väl för fan inte foglossning förihelvete!" sa jag. Sen sa jag att jag inte ville prata mer. Haha. På riktigt lillasystermanér.)

Sådärja. Det var dagens sista rapport det.

Hör fåglar sjunga glatt! 

Livet känns lite lättare idag. Det beror kanske i och för sig på att klockan bara är 06.40 och än har inte dagens jävlighet slagit in. Har varit vaken sen klockan fem på grund av foglossning. Väntade dock med att gå upp till klockan sex, får då har vi satt timer på alla våra juleljus så då är det enklare att gå upp för en mörkrädd liten typ. Jag inser att jag från och med nu får anpassa mig efter min kropp. Det är ju absolut ingen mening att ligga i sängen och ha ont utan det är bättre att i såna fall gå upp och sedan sova på dagen när utmattningen slår till. Så får det bli. Jag har under morgonen bestämt att vi inte alls ska lämna nycklarna till gamla lägenheten idag utan det får vänta till imorgon. Har ett par småsaker kvar att fixa nämligen för jävlarimig om de skulle ha något att klaga på! Han får åka ut och lämna nycklarna själv imorgon, men jag måste strax väcka honom och fråga om det är OK, för jag tror inte det gills att jag frågade då runt fem när jag vaknade och började fundera på det hela.

Nåväl, ajöken!

... som ibland rinner över.

Min älskling gillar att göra Spotify-listor med original och covers och ikväll gjorde han en lista med alla Så Mycket Bättre-låtar, det vill säga först originalen och sen coverserna och den lyssnar vi på nu, i soffan i skenet från adventsstjärnan.

Han låg med huvudet i mitt knä och jag smekte honom över håret och Laleh sjöng Eva Dahlgrens Ängeln I Rummet och han fick en buff på kinden av magen och Laleh sjöng: 

Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dig
Hur mycket jag älskar dig

Och jag grät, såklart. 

Uh. 

Jag kommer inte ifrån att jag aldrig eller väldigt sällan är riktigt glad nuförtiden. Det ligger liksom och gnager i bakgrunden hela tiden. Är jag glad eller på gott humör (vilket inte händer allt för ofta nuförtiden) så kommer jag på mig själv med att tänka "Men tänk vad glad jag vore om inte..." Mammas och farmors sjukdomar. För tänker jag inte på det hela tiden (vilket jag oftast gör) så jagar det ändå ikapp mig på natten i form av hemska mardrömmar. Och förutom att vara ledsen över allt som är skit med allt som är som det är så har jag också väldigt dåligt samvete. Hela tiden. Jag har jättedåligt samvete över att vi bor så långt bort från dom och för att jag inte orkar ta mig dit tillräckligt ofta och nu inte alls. Jag har dåligt samvete för att det känns som att julen står och faller med mig och det gör den naturligtvis inte, men det finns traditioner som riskerar att inte bli av som involverar hela släkten, vilka antagligen hade betytt jättemycket för farmor eftersom det förmodligen är hennes sista jul och det är ingen tvekan om att det hade blivit av om jag hade kunnat vara med för det finns liksom inget alternativ. Jag har dåligt samvete över att jag inte kan vara där och hjälpa till med grönkål och pepparkakor och janssons och grötkok och skinkan och pynta och hänga upp gardiner och klä granen och allt vad det är. Och så är jag så ledsen för att vi inte firat jul ihop på två år och så vet jag att både mamma och jag kommer gråta i telefon på julafton. Och så har jag otroligt dåligt samvete för att jag inte kan vara med och krama och trösta mamma när hon ska raka av sig sitt långa vackra hår och jag får dåligt samvete över att vi inte pratade längre ikväll och över att jag inte ringt farmor i veckan och att hon sitter ensam på fredagskvällen precis som alla andra kvällar och jag får dåligt samvete över att mina bröder och deras familjer har bestämt att de ska käka middag så sent imorgon när mamma blir så trött på eftermiddagen och det verkar som att ingen tänker förutom jag! Och så får jag förstås dåligt samvete över att jag uttrycker att jag är ledsen och har dåligt samvete för då vet jag att mamma får dåligt samvete. Och så är jag så ledsen för att jag är ledsen när det här ska vara "den lyckligaste tiden i mitt liv". 

Uh.

Tja, man kommer ju till en punkt när man gjort alla stora inköp och tänker att nu, NU är vi klara! Och så kommer man på att man glömt allt det där småttiga. Här är en lista på saker vi har kvar att göra (och problemet är ju att jag nu har så mycket foglossning att jag överhuvudtaget inte vill gå ut på stan): 

1. Köpa ett babynest (det har jag beställt nu imorse)

Ja, är det något sätt jag förbereder mig inför livet med barn så är det i alla fall INTE genom att vila. Suck. Jag kan inte minnas sist jag hade sovmorgon eller åtminstone fick sova ut. Kan inte heller minnas när jag la mig ner och vilade mitt på dagen sist. Jag pluggar, springer på föreläsningar (trots att sjukgymnasten sa att jag inte fick) och jag jobbar och däremellan försöker vi få i ordning på både gamla och nya lägenheten. Gamla lägenheten ska målas en smula och flyttstädas och nya lägenheten ska möbleras, städas, borras, fixas, trixas och framförallt JULPYNTAS helt over the top och vår deadline för allt detta är i slutet av den här veckan. Nästa vecka lämnar vi ifrån oss nycklarna till gamla lägenheten och då är den UR VÄRLDEN! Det ska bli sååå skönt! Jag får ångest bara av att tänka på den och blir så glad av den här nya lägenheten! Anledningen till att vi satt målet att vara färdiga med fixandet och donandet så snart är att både han och jag ska skriva uppsats och då krävs det ju att man har en lugn och skön atmosfär runt sig så man inte behöver fixa en massa grejer för då blir inget gjort. Det enda jag ska göra i december är att skriva uppsats och käka lussebullar. Punkt slut. 

Så undrar ni över min frånvaro både här och i era bloggar så har ni anledningen ovan. 

By the way börjar jag undra om jag inte håller på att få en släng av graviditetsdiabetes? Jag känner mig helt konstig när jag ätit/druckit något sött och det har ju blivit en hel del på sistone... Det får nog bli en google på det. 

Kram på er allihop och på återseende! (Och TACK för glada tillrop över TUL:et, hurra!)

Först och främst måste jag gnälla lite över hur trött jag är. Och med detta sagt så förstår ni att detta inlägg blir högst pliktskyldigast. 

Vi var på TUL idag och lilla hjärtat var perfekt! Vi konstaterade att enda gången som man verkligen önskar att allt är heeeelt normalt är nu, för så fort hon kikar ut kommer hon ju vara sååå unik och speciell, fast just nu är vi lyckligast i världen över att hon är heeeelt normal. Hon bjöd tyvärr inte på någon perfekt profilbild men en del bilder fick v och den finaste en i profil med en fot i pannan, men de orkar jag inte redigera och lägga ut idag. Hon väger 2100 gram nu och beräknas väga runt 3,5 kilo när hon är färdigbakad. Just nu ligger hon 3% över det normala så hon är en välmående liten tjej!

Perfekt alltså!

Nu har vi bott i en flyttlåda i ungefär två månader känns det som. Det är därför jag är ganska frånvarande nu, nu har nämligen hantverkarna kommit. Målarna. Eller maularrrna som man säger på skånska. De är så väldigt skånska. Vi har fått tömma eller ställa allt i mitten på två rum och en hall hittills och när de är färdiga med det måste vi lämpa över allt som är i de resterande rummen i de färdiga rummen. Puh. Det känns som att det enda vi gjort på sistone är att flytta saker och möbler mellan rum. Samtidigt ska vi måla och flyttstäda gamla lägenheten och idag har vi kapitulerat inför hyresbolaget (Malmös absolut sämsta, vad gäller service och tja, allt, företag: Heimstaden, om någon undrar) och köpt färg själva trots att vi blivit lovade och jag ringt och tjatat om den jävla färgen hundra gånger. Men det är ett krig mellan oss och det är även ett krig mellan dem och många andra vänner och folk som jag känner. De är dumma i huvudet helt enkelt. Det var lite om Heimstaden det. Annat är det med det bolaget som vi nu bor hos, Åh - love them! De målar och tapetserar om ALLT i nya lyan utom vardagsrummet och har dessutom lagt nytt golv i två rum, allt utan minsta gnäll utan de till och med ERBJÖD oss detta när vi flyttade in. Känn på den ni! Och vaktisarna SKRIVER LAPPAR och KOMMER IHÅG grejer! Det ni, Heimstaden, det är andra bullar! Allt detta plus tjugo kvadratmeter extra och högt i tak för ingen summa extra alls (nästan). 

Men, allt detta bra förtar ju trots allt inte det faktum att vi har två veckor på oss till det är första advent och vi är julfreaken de lux och vill ha:
1. Städat, målat, lämnat nycklarna, det vill säga ha gamla lägenheten UR VÄRLDEN.
2. Städat, borrat upp grejer och fixat här.
3. Julpyntat
INNAN första advent. Därför: Känn stressen. 

Bästa grejen den här veckan är för övrigt att vi ska på tillväxtultraljud! Tjofadderittanrej vad glada och exalterade vi är över att få se lilla smulan igen! Det var ju huuuuuuur längesen som helst! Längtar ihjäl mig och fyller därför dagarna till dess med extra många göromål. 

Till dess: 

ADJÖKEN!

Hon börjar varje morgon och avslutar varje kväll med ett lite träningspass i form av hicka. Lilla stackaren ligger där inne och hoppar som en galning. I början verkade det som att hon tyckte det var jobbigt för hon började vända och vrida på sig vid hickan, men nu verkar det som hon har kapitulerat och accepterat den och hickar bara stilla vidare tills den går över. Mysigt är det i alla fall att föreställa sig att det ligger en liten människa där inne och hickar och det enda vi kan göra för att trösta är att klappa på magen och säga ett stillsamt "Bu!"

Igår tittade vi på senaste avsnittet av Drömmen om ett barn. 
Han: "Tänk så många fina historier man kan hitta på och berätta för sitt adopterade barn..."
Jag: "Hitta på?"
Han: "Ja... Mamma och pappa reste över halva jorden bara för att leta efter det fiiinaste lilla barnet i hela världen!" 
Och så fällde både han och jag en tår, eller två.

Ibland gör man ju verkligen lyckoskott här i livet. Ett sådant var att börja blogga. När jag trodde att vi var de enda människorna i världen som skulle genomgå IVF och tänkte att nu jävlar ska jag göra något revolutionerande av det här: Jag ska blogga om det så att andra får höra hur det är att leva som ofrivilligt barnlös! Alldeles snart visade det ju sig att jag var långt ifrån ensam och det fanns ju hundratals bloggar som behandlade ämnet och däri fann jag en gemenskap.

I denna gemenskap har jag hittat ett gäng guldkorn och en av dessa guldklimpar som jag råkat träffa på på vägen är Ruht! Efter hundratals milslånga mail fram och tillbaka sedan i våras känns det ibland som att hon känner mig bättre än mina närmsta vänner! Detta trots att vi aldrig ens träffats i verkligheten. Därför blir jag idag jätteblödig bara av tanken på att hon gifter sig med sin älskade man på rådhuset i Lillstan!

Jag önskar så att vi kunde spontanköpa en tågbiljett och överraska er där utanför rådhuset, men vi är kvar här och önskar dig och din Han och eran lilla Bulle all lycka och framgång i livet som familj! 

All kärlek från oss!

Var hos barnmorskan idag och allt var perfekt och följer kurvan precis. Hon är, vad vissa skulle kalla, medelmåtta. Men vi menar att hon är perfekt! Perfekta hjärtslag och SF-kurvan låg perfekt på den mittersta linjen. Jojjomän, jag var lite perfekt också och briljerade med mitt perfekta blodtryck. Min inte så perfekta vikt är väl också ganska perfekt enligt någon slags standard men ett par tre kilo för mycket vid det här laget enligt mig. 

Mamma har börjat med cellgifter och idag skulle hon ta någonslags spruta som bygger upp de vita blodkropparna och jag fick använding av mina IVF-skills genom att förklara hur man gör. "Den kändes ju knappt!" sa hon sedan och tja, nä, hon har väl varit med om värre saker vid det här laget.

Nu ska jag tjura över något så ytligt och oviktigt som det här med bloggar och bloggvänner! 
Jag stör skiten ur mig på de bloggar som man kollar på och följer och skriver heja-rop till då och då och allt vad det kan vara, men själv gills man inte och vet ni varför?! Jo, för att man inte "följer" bloggen! Sådana bloggare skriver titt som tätt "Idag välkomnar jag blablabla som ny följare!" sådär lite gulligt. Själv har jag fan aldrig blivit välkomnad av någon hur många kommentarer jag än postat (och aldrig fått i gengäld på min blogg) därför att jag inte har en jävla aning om hur man "följer" någon? Är det någon jävla knapp man måste trycka på för att räknas eller VAD ÄR DET FRÅGAN OM?! De bloggar jag läser har jag själv länkat till här vid sidan av, sedan läser jag ett antal bloggar till som jag går till via Ruhts fina självuppdaterande sida men som jag inte länkat till av ovan nämnda anledning; dvs utrfrysning och ignorans i kommentarsfälten! PFFT!

Det har varit en helg med växlande molnighet det här. I punkter skulle den kunna beskrivas såhär:

• Bröt ihop fyra gånger i fredags över foglossningen/ryggontet. Var helt handikappad och för jävlig. När jag har så ont och inte kan göra något beter jag mig illa mot honom. Han måste ju göra allt och så gör han allt "fel". Men han var snäll och förstående och sa att det inte är jag utan "monstret i mig" som talar, vilket inte gjorde mig gladare. Blir ännu mer ledsen över att jag är så dum mot honom när jag har ont. Frustration. Frustration även över att det är två månader kvar med detta handikapp.
• Har haft en olustig känsla hela helgen, både han och jag har drömt mardrömmar. Tänker att det är allhelgona som spökar.
• Gick och jobbade trots handikappet. Dubbel lön.
• Hade en sjukt trevlig middag med ett par IVF-vänner. Smakade på det röda vinet som männen drack - SJUKT GOTT!
• Längtar efter henne där inne så jäkla mycket. Det är så fantastiskt att se henne möblera om där inne och två dagar i rad har hon haft hicka på morgonen som vi har legat och känt på. Gölle. Efter att ha varit och träffat ett par vänners helt nya och pyttelilla bebis känns det mycket verkligare att det är en sån (som dessutom redan är typ lika stor som han är) som ligger där inne!
• Känner mig mammig. Längtar efter mamma och pappa.
• Idag är det exakt två månader kvar till den 6 januari.

Uh, blir trött bara av att tänka på att jag nu ska skriva detta blogginlägget. Jag orkar liksom inte! 

Men. Såhär är det:

Jag jobbade i Danmark ett par år innan jag återgick till studierna. I Danmark hade jag en rekorderlig lön. Så hygglig att jag, när jag började plugga igen, fick lov att ta högre lån vilket man får om man har vant sig vid en högre levnadsstandard än låtosssägaenvanligdödligtjugenånting-student. Detta beslut från CSN grundades på min deklaration från danmark översatt i svenska kronor. Dessutom så jobbar jag ju extra. Så förutom CSN på typ 10 000 så får jag ungefär 2-3000 kronor extra varje månad. Det är ju ändå en minskning på ett antal tusen från den danska lönen, men a woman's gotta do what a woman's gotta do. 

När jag så slutade jobba i Danmark för ett par år sedan hade vi försökt bli gravida i ett halvår redan och vi hade ju tänkt från början att det hade varit så himla bra att bli preggo, vara mammaledig i dänmärk (eftersom man får vara ledig i ett år med typ full lön, på mitt jobb) och SEN börja plugga igen. MEN. Nu gick det ju inte riktigt så lätt och av ren självbevarelsedrift återgick jag till Sverige på heltid för att plugga. Men ordentlig som jag är kollade jag upp hur det skulle fungera med föräldrapenning när man jobbat och sedan börjar plugga, barn fanns ju inom en inte allt för lång framtid (trodde vi). Jag ringde Försäkringskassan för att fråga hur jag skulle gå till väga och de försäkrade mig om att jag INTE behövde anmäla mig på arbetsförmedlingen (som jag hade hört att man kanske skulle behöva göra) eftersom jag skulle studera. Ska man studera är man ju inte arbetslös och dessutom är ens SGI skyddad i tre månader, så sålänge glappet mellan arbete och studier inte överstiger tre månader är ens SGI skyddad och det gjorde det ju inte, jag hade bara ett par semesterveckor över jul och nyår innan skolan började. 

Så i våras när vi äntligen blev gravida tänkte jag att det är nog dags att jag börjar med det här direkt, det kanske inte går så smidigt som om man jobbat i Sverige. Mycket riktigt. Jag började med det här innan sommaren och IGÅR fick jag veta att min SGI är nollad på grund av att jag INTE gick till arbetsförmedlingen första dagen efter att jag slutat jobba i Danmark, för det där med tre månaders skydd gällde visst bara om man jobbat i Sverige! 

Jag: Så det är egentligen erat fel att jag inte får någon föräldrapenning? 
Nina på förskingringskassan: Näe, det är ju regeringens fel.
Jag: Fast det var ju ni på försäkringskassan som sa att jag inte behövde gå till arbetsförmedlingen och att min SGI var skyddad i tre månader?
Nina på förskingringskassan: Eh, ja. 

ALLTSÅ BEHÖVER JAG SÄGA ATT JAG BLIR SÅ INUTTAHELVETESJÄVLATRÖTTOCHFÖRBANNAD?! Hur fan kan de ens tillåta sig att bara haspla ur sig något som de uppenbarligen inte har en jävla aning om och som sedan förstör folks ekonomiska situation i ett helt jävla år?! Uh. 

Vidare fick jag veta att "det inte spelar någon roll" vart det där med att man INTE har tre månaders skydd mellan arbete och studier om man jobbat i Danmark står. Nu vet jag att det gör det ju visst eftersom jag fick två månader på mig att överklaga beslutet. Vilket jag ju såklart kommer att göra. de vet inte vem de gett sig på: Paragrafryttaren no1. Och överklaga ska man ju alltid, även om man inte får rätt eftersom "utsaga från myndighet är bindande" enligt en av våra juristvänner. Pfft! Nåväl, imorgon är det jag som ringer Nina igen. Dessutom behöver jag fråga ytterligare en grej som hon som ringde upp mig idag från Föräldrapenningsavdelningen (såklart) inte kunde svara på. Det verkar som att det är en kvalifikation man måste ha för att få jobba få föräskringskassan: Att inte veta ett jävla skit. Det står nämligen klart och tydligt på deras hemsida att det finns något som heter Studietids-SGI, men ingenstans finns det att läsa vad det innebär eller vad som krävs för att man ska få det och det visste såklart inte heller damen som ringde mig idag. Det skulle jag ta med Nina tyckte hon, så det tar jag med Nina. Undrar egentligen vad hon ville som ringde idag? 

Pust.