Om livet med IVF:

Nu har det gått ett helt långt år och två månader sedan vi bestämde oss för att vi skulle avla fram en blandning av oss. Denna avkomma skulle komma att bli den vackraste och smartaste lilla varelse som någonsin skulle gått på denna jord. 
Max två sa pojkvännen. Minst tre sa jag! 
Nu har han ändrat sig, efter att ha förstått att vi kanske inte kan få barn på naturlig väg vill han plötsligt ha tre också, minst! 
Men så lätt skarente va att man kan få hur många ungar man vill här i världen! 
Folk som inte vill går och blir gravida och folk som tycker att det blir om det blir går och blir gravida, men vi, som verkligen verkligen verkligen vill, vi blir inte gravida. 
Så himla typiskt och orättvist och ledsamt att man dör en smula varje gång mensen dyker upp. 
Så himla jobbigt att åka berg och dalbana vareviga månad, från hopp om det till att kastas ned i den mörkaste avgrund till att rycka upp sig och tycka att "Vad fan, nu kör vi igen!" till att inse att det troligtvis inte blev någonting den här gången heller. Vem orkar utsättas för det år ut och år in? 
Just idag är det en ledsendag men med rycka upp sig-tendenser. 
Jävla helvetes skit också.