SUR!
Nu ska jag tjura över något så ytligt och oviktigt som det här med bloggar och bloggvänner!
Jag stör skiten ur mig på de bloggar som man kollar på och följer och skriver heja-rop till då och då och allt vad det kan vara, men själv gills man inte och vet ni varför?! Jo, för att man inte "följer" bloggen! Sådana bloggare skriver titt som tätt "Idag välkomnar jag blablabla som ny följare!" sådär lite gulligt. Själv har jag fan aldrig blivit välkomnad av någon hur många kommentarer jag än postat (och aldrig fått i gengäld på min blogg) därför att jag inte har en jävla aning om hur man "följer" någon? Är det någon jävla knapp man måste trycka på för att räknas eller VAD ÄR DET FRÅGAN OM?! De bloggar jag läser har jag själv länkat till här vid sidan av, sedan läser jag ett antal bloggar till som jag går till via Ruhts fina självuppdaterande sida men som jag inte länkat till av ovan nämnda anledning; dvs utrfrysning och ignorans i kommentarsfälten! PFFT!
Jag stör skiten ur mig på de bloggar som man kollar på och följer och skriver heja-rop till då och då och allt vad det kan vara, men själv gills man inte och vet ni varför?! Jo, för att man inte "följer" bloggen! Sådana bloggare skriver titt som tätt "Idag välkomnar jag blablabla som ny följare!" sådär lite gulligt. Själv har jag fan aldrig blivit välkomnad av någon hur många kommentarer jag än postat (och aldrig fått i gengäld på min blogg) därför att jag inte har en jävla aning om hur man "följer" någon? Är det någon jävla knapp man måste trycka på för att räknas eller VAD ÄR DET FRÅGAN OM?! De bloggar jag läser har jag själv länkat till här vid sidan av, sedan läser jag ett antal bloggar till som jag går till via Ruhts fina självuppdaterande sida men som jag inte länkat till av ovan nämnda anledning; dvs utrfrysning och ignorans i kommentarsfälten! PFFT!
Bluöh!
Det är ungefär vad jag har att säga just nu.
Plugg, plugg och bara plugg.
En sak som inte är bra för sinnet ska jag säga er - är att sitta inne och hemma en hel dag och inte orka bry sig om att duscha, klä på sig och göra sig i ordning bara för att man ändå bara ska sitta framför datorn och skriva. Någon gång ska jag bli så ambitiös att jag gör alla dessa ting trots att jag inte ämnar ge mig ut i allmänheten, baaaara för att få känna att jag åtminstone lever. För det är något jag inte upplevt de senaste dagarna!
Plugg, plugg och bara plugg.
En sak som inte är bra för sinnet ska jag säga er - är att sitta inne och hemma en hel dag och inte orka bry sig om att duscha, klä på sig och göra sig i ordning bara för att man ändå bara ska sitta framför datorn och skriva. Någon gång ska jag bli så ambitiös att jag gör alla dessa ting trots att jag inte ämnar ge mig ut i allmänheten, baaaara för att få känna att jag åtminstone lever. För det är något jag inte upplevt de senaste dagarna!
Kopia.
Det går en kvinna på RMC som är en exakt kopia av mig. Eller. Jag är väl snarare en exakt kopia av henne. Eller. Hon är jag om tio år. Eller. Jag hoppas att jag fortfarande ser ut så om tio år. (Hon är väl lite längre och ståtligare än jag bara.)
Alltså.
Jag har sett henne en gång förut och imorse synade hon mig uppifrån och ner när vi råkade stöta på varandra utanför sjuksköterskerummat. Vi ser exakt likadana ut. Vi har samma hårfärg, samma frisyr, (exakt) likadana kläder och likadana skor! Haha! Det är helt otroligt!
Så jag ville bara säga: Kopian, om du läser det här vill jag bara att du ska veta att du är en osedvanligt stilig kvinna!
Alltså.
Jag har sett henne en gång förut och imorse synade hon mig uppifrån och ner när vi råkade stöta på varandra utanför sjuksköterskerummat. Vi ser exakt likadana ut. Vi har samma hårfärg, samma frisyr, (exakt) likadana kläder och likadana skor! Haha! Det är helt otroligt!
Så jag ville bara säga: Kopian, om du läser det här vill jag bara att du ska veta att du är en osedvanligt stilig kvinna!
Konstig?
Kom att tänka på den här låten när jag såg att kylskåpet var fullt av medicin:
Cornelis Vreeswijk – En vacker visa till Linnea
Är jag konstig?
Är jag konstig?
Munnen full av russinflarn, handen full av skinka. Du är allt ett ljuvligt skarn, du din lilla slinka. Du är allt en ros & lilja, du är allt en man kan vilja. Du är allt en man kan få, du är allt jag tänker på. Maka på dig lite du, gott om plats i sängen. Får jag lov att här och nu, utforska terrängen. Ser man på du är ju naken, ser man på du är ju vaken. Att du är det ser man på, som envar lätt kan förstå. Munnen full av mjuka bröst, handen full av vilja. Och jag svär med säker röst, inget kan oss skilja. Ljuset slocknar inte alls du, kom slå armen om min hals du. Lite mera lite till, gärna det ifall du vill. Munnen full av russinflarn, handen full av längtan. Kom nu ska vi göra barn, du mitt hjärtas trängtan. Sängen mjuk i tysta huset, kom nu får vi släcka ljuset. Du är schack och jag är matt, tack detsamma hej god natt.Btw, vi som håller på med den här skiten är bättre, lyckligare, starkare och gladare än alla andra:
Musikredaktionen tipsar.
När jag satt och letade typsnitt till den här bloggen så var det ett typsnitt som hette Summertime och då blev jag så väldans sugen på Scarlett Johansson. Om ni inte visste det innan så gör hon en hel bunt bra Tom Waits-covers att lyssna på om man för stunden inte orkar lyssna på Mr. Waits himself. De är som sagt alldeles himla bra och hon är himla fin att lyssna på och man blir sådär alldeles lagom mellow som man gillar att vara då och då. Jag har så mycket musik som jag blir sådär alldeles lagom mellow och får något större i tankarna till. Ganska mycket av den musiken är från innan jag träffade honom. När livet var sådär miserabelt som livet kan vara när man är singel, när man gottar ner sig i musik som man lyssnar på på tåget när man stirrar ut genom fönstret och tänker att Ingen förstår mig!
Vad härligt det var! Kan jag tänka ibland. Men det är ännu härligare att det är över!
(Det är bara lite tråkigt att jag inte hittar ny musik lika ofta längre.)
Vad härligt det var! Kan jag tänka ibland. Men det är ännu härligare att det är över!
(Det är bara lite tråkigt att jag inte hittar ny musik lika ofta längre.)
Ursäkta röran- jag bygger om.
Ja, om det nu skulle visa sig att det är någon ensam stackare som besökt bloggen ikväll och undrat vad som i helsike pågår här så är det alltså bara jag som i tre(!) timmar nu försökt snicka ihop en blogg så som jag vill att den ska se ut.
Man kan bli galen för mindre.
Först har jag försökt klippa och klistra ihop en header i Photoshop. Det gick inte bra alls. Den skulle inte alls se sådär fattig och futtig och... konstig ut som den gör nu. Men jag gav upp halvvägs och tänker att jag får förbättra den en annan dag. Sedan gällde det att hitta en stilmall som jag kunde klippa och klistra i som jag ville och det är väl det som har tagit två timmar tills jag ÄNTLIGEN lyckades överlista den här jäveln. Resultatet blev väl... sådär.
Men nu orkar jag inte mer! Jag håller på att bli galen! Det får se ut såhär sålänge.
Jag som skulle vara snäll mot er och istället för att skriva ett nytt och kanske roligt inlägg skaffa en splajsans ny design lagom till en ny vecka och så blev det ett sånt här magplask. Ungefär som vår första IVF. Magplask. Nu blir det nya tag en annan dag. Fan då.
Man kan bli galen för mindre.
Först har jag försökt klippa och klistra ihop en header i Photoshop. Det gick inte bra alls. Den skulle inte alls se sådär fattig och futtig och... konstig ut som den gör nu. Men jag gav upp halvvägs och tänker att jag får förbättra den en annan dag. Sedan gällde det att hitta en stilmall som jag kunde klippa och klistra i som jag ville och det är väl det som har tagit två timmar tills jag ÄNTLIGEN lyckades överlista den här jäveln. Resultatet blev väl... sådär.
Men nu orkar jag inte mer! Jag håller på att bli galen! Det får se ut såhär sålänge.
Jag som skulle vara snäll mot er och istället för att skriva ett nytt och kanske roligt inlägg skaffa en splajsans ny design lagom till en ny vecka och så blev det ett sånt här magplask. Ungefär som vår första IVF. Magplask. Nu blir det nya tag en annan dag. Fan då.
Snipp snapp snut -
så var sagan slut...
Officiellt negativt blodprov från RMC.
Och så sms:et från honom:
"Det som inte dödar det härdar,
att vi går igenom det här och att vi
klarar motgångarna tillsammans
visar bara att vi är menade
för varandra, du och jag
klarar det här, och lite därtill,
lätt ska det inte vara för oss,
men vi blir stärkta av det,
ljuset blir större när natten tar form
och värme blir mer värt i storm!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta,
jag är din för alltid!"
Precis så.
Officiellt negativt blodprov från RMC.
Och så sms:et från honom:
"Det som inte dödar det härdar,
att vi går igenom det här och att vi
klarar motgångarna tillsammans
visar bara att vi är menade
för varandra, du och jag
klarar det här, och lite därtill,
lätt ska det inte vara för oss,
men vi blir stärkta av det,
ljuset blir större när natten tar form
och värme blir mer värt i storm!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta,
jag är din för alltid!"
Precis så.
Domedagen.
Håll i hatten. Imorgon är domedagen här. Håll tummar och tår för mig och för oss. Det behöver vi.
Nåväl...
Ringde till RMC idag. Tänkte att jag måste fråga varför det är testdag så tidigt. De sa att det är deras standard att testa på dag 12, vilket det blir om man räknar återföringen som dag 1. Och så frågade jag lite hur man går vidare om det är negativt. Då berättade hon att man fortsätter på nästa mens och alltså inte på den här mensen som kallas bortfallsblödning. "Men det får vi väl hoppas att ni ska slippa!" sa hon och så fick jag berätta att jag tjuvtestat minus och så sa hon att "Njaaaeee, det är nog lite för tidigt för att kunna få ett tillförlitligt urinprov!" Och så pratade vi om att sätta hoppet till blodprovet imorgon och så började jag nästan gråta såklart för det gör jag alltid så fort jag får lite empati eller tröst.
Det känns bra i alla fall att man inte får lov att påbörja ny behandling denna cykeln (om det nu inte skulle vara något) för då slipper man själv att ta ställning till olika saker. Ska vi påbörja ny behandling direkt eller ska vi vänta till kroppen har återhämtat sig? Nu blir det som det blir och blir det inget, ja, då får jag tid att gå och ta ett cellprov (eftersom jag oroar mig för cancer) och så kan jag börja träna för det har jag egentligen all tid i världen till men just nu ingen ork.
Den som lever får se.
Det känns bra i alla fall att man inte får lov att påbörja ny behandling denna cykeln (om det nu inte skulle vara något) för då slipper man själv att ta ställning till olika saker. Ska vi påbörja ny behandling direkt eller ska vi vänta till kroppen har återhämtat sig? Nu blir det som det blir och blir det inget, ja, då får jag tid att gå och ta ett cellprov (eftersom jag oroar mig för cancer) och så kan jag börja träna för det har jag egentligen all tid i världen till men just nu ingen ork.
Den som lever får se.
It ain't over 'til the fat lady sings!
Tack så mycket för all tröst och pepp go'vänner!
Det är ju faktiskt inte över än.
Vi ska ju testa med blodprov på onsdag på RMC.
Det känns som om det kan vara något eller någon där i magen. Det känns så med alla aktivitet. Men det kan ju likagärna vara mens på g? Men det kan lika gärna inte vara det?
Nu är det ju såklart svårt att hålla humöret uppe och det har blivit en del tårar och tannagnisslan här idag. Men vi har sagt att vi ska försöka vara positiva för tänk om? Samtidigt sitter det en liten jävul på axeln och säger att varför skulle det vara om nu? Det har det ju aldrig varit förut? Men vi måste vara positiva om knyttet skulle råka vara kvar.
Jag har såklart googlat och googlat och läst om flera som fått negativt på ruvardag 9 och positivt senare. Jag läste till och med om en som hade fått negativt på dag 15 och 17 och sedan positivt på dag 19! Då blir man ju genast lite orolig åt andra hållet? Tänk om jag är gravid men det visar negativt på dag elva och så slutar jag med Crinonen och så blir det missfall? Tänk vad hemskt! Jag kan inte för allt i världen förstå varför jag har testdag på dag 11. Jag får inte glömma fråga på onsdag.
Vi har såklart redan börjat prata om hur vi ska göra med nästa försök (som - peppar peppar - förhoppningsvis inte behöver äga rum). Om vi ska be att få börja igen med en gång, eller om vi ska vänta en cykel som de egentligen vill att man ska och om hur vi ska göra i sommar och när det tredje försöket blir och vad som, ve och fasa, händer efter det?!
Livet är långt, långt bort just nu. Och här sitter jag i min lilla bubbla. Ivf-bubblan. (En sån bil vill jag ha!)
Det är ju faktiskt inte över än.
Vi ska ju testa med blodprov på onsdag på RMC.
Det känns som om det kan vara något eller någon där i magen. Det känns så med alla aktivitet. Men det kan ju likagärna vara mens på g? Men det kan lika gärna inte vara det?
Nu är det ju såklart svårt att hålla humöret uppe och det har blivit en del tårar och tannagnisslan här idag. Men vi har sagt att vi ska försöka vara positiva för tänk om? Samtidigt sitter det en liten jävul på axeln och säger att varför skulle det vara om nu? Det har det ju aldrig varit förut? Men vi måste vara positiva om knyttet skulle råka vara kvar.
Jag har såklart googlat och googlat och läst om flera som fått negativt på ruvardag 9 och positivt senare. Jag läste till och med om en som hade fått negativt på dag 15 och 17 och sedan positivt på dag 19! Då blir man ju genast lite orolig åt andra hållet? Tänk om jag är gravid men det visar negativt på dag elva och så slutar jag med Crinonen och så blir det missfall? Tänk vad hemskt! Jag kan inte för allt i världen förstå varför jag har testdag på dag 11. Jag får inte glömma fråga på onsdag.
Vi har såklart redan börjat prata om hur vi ska göra med nästa försök (som - peppar peppar - förhoppningsvis inte behöver äga rum). Om vi ska be att få börja igen med en gång, eller om vi ska vänta en cykel som de egentligen vill att man ska och om hur vi ska göra i sommar och när det tredje försöket blir och vad som, ve och fasa, händer efter det?!
Livet är långt, långt bort just nu. Och här sitter jag i min lilla bubbla. Ivf-bubblan. (En sån bil vill jag ha!)
Minus
Jaha.
Vi tjyvtestade imorse och frånvaron av ett andra streck var precis lika stor som det brukar vara.
Helvetesjävlaskit.
Nu ska jag bli träningsnarkoman. (I wish?)
Ska lämna blodprov på RMC på onsdag, ruvardag 11. Mirakel kan ju ske. (Yeah right?)
Ruvardag 8.
Jag tycker liksom att eftersom allt har gått ganska dåligt hittills för oss med dåliga resultat på det mesta och så så borde det bara gå bra nu. Nu kan det få lov att gå bra för oss.
Det är svårt att spekulera nu. Det är svårt att vara positiv. Jag försöker mest att vara icke-negativ. Det känns inte så verkligt längre. I början var det verkligt och det pussades på och pratades med knyttet i magen. Men nu vet vi liksom inte om knyttet lever längre överhuvudtaget. Det kan ju ha dött, men det kan ju leva och om det lever så känns det som om vi försakat den? Förstår ni? Man blir dum i huvudet av det här.
Jag tycker det är konstigt att alla har så olika testdag. Vi har testdag på ruvardag 11. Många andra har på ruvardag 18, varför?
27 äggblåsor
10 ägg
6 mogna
2 befruktade
1 till mig
0 till frysen.
Titta vilka dåliga resultat. Nu är det helt okej om något går bra och vi får ett plus på stickan. Det är okej. Heeelt okej. Just putting it out there!
Det är svårt att spekulera nu. Det är svårt att vara positiv. Jag försöker mest att vara icke-negativ. Det känns inte så verkligt längre. I början var det verkligt och det pussades på och pratades med knyttet i magen. Men nu vet vi liksom inte om knyttet lever längre överhuvudtaget. Det kan ju ha dött, men det kan ju leva och om det lever så känns det som om vi försakat den? Förstår ni? Man blir dum i huvudet av det här.
Jag tycker det är konstigt att alla har så olika testdag. Vi har testdag på ruvardag 11. Många andra har på ruvardag 18, varför?
Haj!
Tar en paus över helgen - see you monday!
Världens undergång x 2.
Inatt drömde jag om världens undergång. Två gånger! Världens undergång x 2 = megaångest.
Jag drömde om världens undergång en gång innan jag gick upp och kissade och efter det utvecklade jag visst drömmen lite eftersom den var så himla "kul" och körde den ett varv till. Kul. NOT.
Det var i alla fall något i stil med att helt plötsligt kom "de som bestämmer" på att OJ! Nu har det gått för långt och det är för sent och nu kommer jorden att gå under. Alltså nu som i NU nu. Och så kom det ett stort svart moln på himlen som kom närmre och närmre och först tänkte jag att det kanske inte kommer hit - till Sverige - men det gjorde det. Och på tevestationer och radiokanaler visade de nedräkningsur i timmar och tiden gick åt till att försöka komma på och administrera hur man skulle spendera de sista timmarna i livet och jag ville att vi skulle åka hem till mamma och pappa för att vara med dom men när jag tittade på nedräkningen insåg jag att det inte skulle finnas något "imorgon" så jag fick acceptera att vi aldrig mer skulle ses och att jag skulle vara här hemma med bara honom och paniken när jag insåg att det ändå aldrig hade gått att samordna så att vi var med min familj och han med hans familj och alla syskonen och deras respektive och deras föräldrar och så vidare! Vi skulle bara vara med varandra och jag skulle bli tvungen att säga hej då i telefon till min familj (usch, jag börjar nästan gråta nu när jag beskriver det) och så började jag försöka ordna så att vi kunde vara med våra vänner, men de skull hem till sina familjer och hela tiden kom det där svarta molnet närmre och närmre och man kunde ringa in till teve- och radiostationerna och skänka bidrag så att forskarna skulle jobba snabbt och hitta något att göra åt det och han råkade ringa det dyra numret (som i melodifestivalen) som kostade tio kronor och jag sa att det var väl okej då då när det handlade om vår överlevnad. När jag berättade för honom mellan drömmarna tyckte han att vi ju då likagärna hade kunnat ge dem hela vårat sparkonto eftersom om vi dog hade det ju ändå inte spelat någon roll och om vi överlevde hade det ju varit för en bra sak, men då sa jag att då hade vi ju inte kunnat köpa några fler barn? Ja, och så drömde jag den här drömmen två gånger och första gången hoppades jag att det bara skulle vara en dröm och när jag vaknade var jag först inte säker men sen ändå så glad för att det faktiskt var en dröm och andra gången fattade jag inte heller att det var en dröm även fast jag önskade.
Det här blev långt och utan många punkter, så som drömmar är. Det verkar som att man drömmer mycket och långt och märkligt när man ruvar. Nästan varje natt har jag vaknat upp - och kommit ihåg - drömmar som jag drömt. Det brukar jag nästan aldrig göra annars.
Jag drömde om världens undergång en gång innan jag gick upp och kissade och efter det utvecklade jag visst drömmen lite eftersom den var så himla "kul" och körde den ett varv till. Kul. NOT.
Det var i alla fall något i stil med att helt plötsligt kom "de som bestämmer" på att OJ! Nu har det gått för långt och det är för sent och nu kommer jorden att gå under. Alltså nu som i NU nu. Och så kom det ett stort svart moln på himlen som kom närmre och närmre och först tänkte jag att det kanske inte kommer hit - till Sverige - men det gjorde det. Och på tevestationer och radiokanaler visade de nedräkningsur i timmar och tiden gick åt till att försöka komma på och administrera hur man skulle spendera de sista timmarna i livet och jag ville att vi skulle åka hem till mamma och pappa för att vara med dom men när jag tittade på nedräkningen insåg jag att det inte skulle finnas något "imorgon" så jag fick acceptera att vi aldrig mer skulle ses och att jag skulle vara här hemma med bara honom och paniken när jag insåg att det ändå aldrig hade gått att samordna så att vi var med min familj och han med hans familj och alla syskonen och deras respektive och deras föräldrar och så vidare! Vi skulle bara vara med varandra och jag skulle bli tvungen att säga hej då i telefon till min familj (usch, jag börjar nästan gråta nu när jag beskriver det) och så började jag försöka ordna så att vi kunde vara med våra vänner, men de skull hem till sina familjer och hela tiden kom det där svarta molnet närmre och närmre och man kunde ringa in till teve- och radiostationerna och skänka bidrag så att forskarna skulle jobba snabbt och hitta något att göra åt det och han råkade ringa det dyra numret (som i melodifestivalen) som kostade tio kronor och jag sa att det var väl okej då då när det handlade om vår överlevnad. När jag berättade för honom mellan drömmarna tyckte han att vi ju då likagärna hade kunnat ge dem hela vårat sparkonto eftersom om vi dog hade det ju ändå inte spelat någon roll och om vi överlevde hade det ju varit för en bra sak, men då sa jag att då hade vi ju inte kunnat köpa några fler barn? Ja, och så drömde jag den här drömmen två gånger och första gången hoppades jag att det bara skulle vara en dröm och när jag vaknade var jag först inte säker men sen ändå så glad för att det faktiskt var en dröm och andra gången fattade jag inte heller att det var en dröm även fast jag önskade.
Det här blev långt och utan många punkter, så som drömmar är. Det verkar som att man drömmer mycket och långt och märkligt när man ruvar. Nästan varje natt har jag vaknat upp - och kommit ihåg - drömmar som jag drömt. Det brukar jag nästan aldrig göra annars.
Varning för onödigt otrevlig information.
Nähäpp.
Imorgon är det han som går till affären och köper katrinplommon. Jag har förstått att den här extrema svullnaden och värken som jag har måste bero på förstoppning. Jag har ju, i likhet med alla andra övernojjande ruvare, slutat dricka kaffe och i och med det har min mage sagt tack och hej för sig.
Yes.
Rött te är alltså INTE grejen om du vill ha en fungerande mage och regelbunden tarmtömning. Hrm.
(Han får gå och köpa katrinplommon eftersom jag tänker att alla tänker "Ahaaaaa, hon ska hem och bajsa hon!" Och han vet nog inte ens vad man ska ha det till. Moahahahaha.)
Ruvardag 3 till ända. (No pun intended.) Idag eller imorgon gäller det för knyttet.
Ruvardag 2.
Idag är det ruvardag 2 och idag är en sådan där ledsen dag när man tror att allt kommer att gå åt skogen och att det kommer att vara ens eget fel. Ni som är eller har varit i svängen vet säkert hur det känns. Jag ska jobba imorgon och att jobba imorgon betyder tunga lyft och stress och jag har läst mig till att imorgon är dagen då det "ska" fästa och nu kommer allt att gå åt helvete och det är mitt fel. Det spelar ingen roll hur mycket jag googlar för ingenstans står det att det är ok att stå upp och jobba åtta timmar i sträck. Varför står inte det?
Jag önskar att jag aldrig mer behöver gå igenom det här. All de här hormonerna gör mig heldeppig. Även fast det är hemskt att säga önskar jag att han kunde gå igenom det här istället för mig för jag tycker att det är hemskt. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle vara lika bra på att trösta en som är så liten och ledsen som jag. Det är väl lika bra att det är på det här hållet men åh vad jag önskar att jag aldrig ska behöva göra det här igen. (Omöjligt om man vill ha barn eller syskon och det vill man ju.)
Jag önskarochhoppasochönskarochhoppas att den ska ha överlevt där inne och delat på sig som den ska och imorgon ska den kläckas och gosa in sig fastän att jag ska stå upp och jobba och stressa och lyfta och vara ledsen på samma gång.
Som grädde på moset har jag så ont i magen av jagvetintevad om det är äggstockarna eller luft eller annat men ont gör det och svullen är jag. Har så ont och är så svullen att jag går framåtlutad och sträcker jag på ryggen ser det ut som att jag är gravid i femte månaden, på riktigt.
Jag önskar att jag aldrig mer behöver gå igenom det här. All de här hormonerna gör mig heldeppig. Även fast det är hemskt att säga önskar jag att han kunde gå igenom det här istället för mig för jag tycker att det är hemskt. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle vara lika bra på att trösta en som är så liten och ledsen som jag. Det är väl lika bra att det är på det här hållet men åh vad jag önskar att jag aldrig ska behöva göra det här igen. (Omöjligt om man vill ha barn eller syskon och det vill man ju.)
Jag önskarochhoppasochönskarochhoppas att den ska ha överlevt där inne och delat på sig som den ska och imorgon ska den kläckas och gosa in sig fastän att jag ska stå upp och jobba och stressa och lyfta och vara ledsen på samma gång.
Som grädde på moset har jag så ont i magen av jagvetintevad om det är äggstockarna eller luft eller annat men ont gör det och svullen är jag. Har så ont och är så svullen att jag går framåtlutad och sträcker jag på ryggen ser det ut som att jag är gravid i femte månaden, på riktigt.
Blä!
Den har hans näsa!
Titta vad fin den är! Ett perfekt fyrcelligt embryo! Ser ni att den har hans näsa? Det var ett skämt som jag kom på för jättelängesen och som jag äntligen fick lägga när vi kom in i rummet och fick se embryot på skärmen.
Det var toppkvalitet på det här embryot "annars hade ni fått båda två" sa läkaren. Det känns faktiskt bra. Det måste ju vara bättre att få ett med toppkvalitet än två halvdana? Hon sa dessutom att "fortsätter den dela sig såhär fint så kommer den att fästa". Jag tror förstås att jag redan har kissat ut den så jag bad henne förklara tydligt och noggrant att man inte kan kissa ut den. När vi kom hem behövde jag kissa igen eftersom jag hade druckit flera liter innan insättningen (man måste vara ha full blåsa, för er som inte är så insatta) och så kom det ut nåt klägg - ÄGGET?! Tänkte jag såklart, så nu tror jag att jag har kissat ut den - igen. Snälla ni, ni får gärna övertala mig om att så inte är fallet. Förlåt förresten för de möjligt lite för närgångna detaljera om klÄgget.
Fram till onsdag fick jag order om att ta det lugnt och inte göra något jag inte behöver göra. Jag tolkar det som att jag inte behöver vara med och diska, städa, laga mat, tvätta osv. Testdag är den 23.e. Nu är jag lite tramsig och ligger med en kudde under rumpan i soffan och vägrar röra på mig. Mamma sa att jag inte får äta för mycket godis om jag bara ligger stilla för då blir jag fet (OBS! Skämt), men hittills har det ju varit tvärtom eftersom jag gått ner 3 kilo sedan äggplocket. Det vill säga: INTE överstimulerad, än sålänge i alla fall.
Jag fick även nästan bekräftat mina misstankar om att jag kanske har PCO, det trodde läkaren var möjligt eftersom jag "har sådana tendenser" men hon var inte intresserad av någon diagnos nu utan en graviditet. Läkarna har ju skitit i mig rakt igenom utredningen eftersom vi har manlig faktor, men det kunde ju vara trevligt att få veta om man själv har problem också. Det kan exempelvis förklara varför vi inte fått utslag på ÄL-test varje månad.
Nu håller jag på att bryta nacken för jag ligger så obekvämt, och det vore ju synd så nu ska jag koncentrera mig på att ruva som det så fint heter, även om jag säkert redan kissat ut den x 2. *peppar peppar*
Denna eviga väntan!
Just det! Glömde berätta att de odlar vidare det andra embryot för att se om det "bekänner färg" som de sa och om det går att frysa. Det får vi veta nästa vecka. To be continued...
Äggplock och embryofail.
Jaha, igår var vi "äntligen" på äggplock. Det var ingen särskilt trevlig upplevelse kan jag be att få tala om. Däremot var det trevligt att få 10 mg stesolid vilket gjorde att all nervositet var som bortblåst och att världen snurrade lite grann. Jag tyckte dock att de var för snåla med morfinet för satan i gatan vad ont de gjorde då och då. Märkligt ändå, för jag brukar trots allt ha en ganska hög smärtgräns. Min kära älskling hade hoppats på lite morfinyrande och preppade mig med lite stödord innan ingreppet så som "enhörning", "troll" och "tomtar". Den effekten uteblev dock eftersom jag koncentrerade mig på att andas. Jag var så koncentrerad på att andas så jag "glömde" titta på ultraljudskärmarna där man fick se hur läkaren sög ur äggen ur äggblåsorna och skärmen från labbet där man fick se hur de samlade upp äggen med en pipett. Men min pojkvän tittade och sa att det såg häftigt ut, han "såg" även när jag fick ont för det var när hon stack hål på äggblåsorna och sög ut innehållet.
Jag vill dock lugna er som har kommande äggplock, det gjorde ofta under ingreppet inte ont alls.
Vi hade slagit vad om resultatet, min man och jag, jag hade gissat på 10 och han på 6. Lägg märke till att jag hade 27 äggblåsor och att vi tog i i underkant för att inte bli besvikna. Jag vann. Exakt tio ägg blev det. Idag fick vi veta att han vann lite också eftersom vi fick veta att det var 6 ägg som var mogna.
När äggplocket var klart fick vi frukost och sedan tog vi en taxi hem.
En sak som slog mig var att de är så himla himla gulliga och rara och omhändertagande där på RMC och jag blev så himla glad och rörd och tyckte att de var såå fina. Jag skulle vilja säga det till dem men för dem är det ju bara ännu en dag på jobbet. Tänk vilken insats de gör!
När vi kom hem blev jag nerbäddad under täcket i soffan av min älskling som sedan gick och köpte en våg, för det måste man ha, ett kilo godis för det måste man ha, Ben&Jerrys Strawberry cheescake för det måste man ha, en tidning för det måste man ha, och var sin räkmacka för det MÅSTE man ju ha. Sedan spenderade vi dagen tillsammans i soffan och mös vid tanken på att våra ägg och spermier skulle träffas vid lunchtid. Sedan lagade han lasagne och så tittade vi på film i soffan och somnade och sov där hela natten.
Vid tio imorse ringde jag RMC för att höra hur många embryon vi fått.
"Jaa, det var ju 6 ägg av 10 som var mogna och av dem är det 2 som är befruktade idag. Du får komma hit imorgon och få tillbaka 1."
"Jahaokejtacksåmyckethejdådå." Sa jag eftersom jag blev så ställd av det dåliga resultatet.
Så nu känns allt skit och det känns som att det här kommer att gå åt helvete och vi får väl se om de överlever till imorgon om det nu är så jävla dålig kvalitet på dem. Jag är arg och ledsen och besviken på att de bromsade min äggutveckling för det hade väl varit bättre om de hade fått ut fler ägg så åtminstone tre eller fyra eller fem hade kunnat bli befruktade i alla fall?
Om det blir ET (Embryo transfer) så kunde vi inte få tillbaka två eftersom det är våran första gång och för att jag är "för ung". Dra åt helvete. Jag vill ha tillbaka båda två för det lär ju inte gå att frysa den som blir över ändå!
Om det inte blir ET drar de nog inga poäng och då känns det som om det är mycket de kan rätta till till nästa gång. Jag vill inte att det ska bli någon nästa gång. Jag vill att det ska bli tvillingar.
Nervös.
Nu är jag nervös inför äggplocket imorgonbitti. Därför vill jag inte skriva så mycket mer. Än att jag är nervös.
Tjipp och hajk!
Sista sprutan!
Nu är sista sprutan tagen! Så jävla gött! Fast processen är ju långt ifrån färdig än.
Det var ett himla blandade av vätska och pulver och nålar hit och nålar dit och till sist så var det dags.
När vi stod där och väntade på att klockan skulle bli exakt 22.00 så kröp det fram att min kära man var ledsen över att han inte hade fått ge mig någon av sprutorna "jag har ju knappt fått vara delaktig alls". Han påstod att han frågat flera gånger men ärligt talat har jag bara hört att han frågat en gång - igår, och nu när vi kommit såhär långt känner jag inte att jag har lust att låta någon som inte gett/tagit en spruta någon gång ge själva äggmognadssprutan (Pregnyl).
Nä vet ni vad, hade han velat ge mig sprutan hade han fått börja öva med Gonal-f och inte Orgalutran eller Pregnyl. Jag lovade att han skulle få ge mig sprutor nästa gång, som vi såklart hoppas aldrig ska behövas!
Så nu sitter jag i alla fall här och väntar på att överstimuleringen ska komma igång.
Nej, skämt åsido, men jo.
Har mått illa och haft värsta halsbrännan hela kvällen så jag har känt att nu är det illa, men förhoppningsvis är det lugnt. Fick ju dessutom bara lov att ta halva dosen Pregnyl, det vill säga 5000 enheter istället för 10 000. Detta kommer nog att påverka på det viset att inte lika många ägg mognar, det bidrar ju även mitt lilla sprutuppehåll med. Detta är bara mina egna slutsatser och teorier men jag hoppas i alla fall på tio ägg av de 27 äggblåsorna!
