På tal om...
På tal om att berätta eller inte...
I dessa IVF-svängar på olika internetforum och annat (vavetja?) talas det ganska mycket om hurvida man har/ska/tänker berätta för familj/jobb/skola/vänner och så vidare. Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det hela.
Många tycker att "Nämen varför berättar ni inte, det ska inte finnas någon skam över det här" och så tyckte jag också till en början. Tills jag insåg att min pojkväns integritet var större än min och då började jag tänka om. För varför ska vi som håller på med IVF berätta för folk vitt och brett att vi håller på att "skaffa barn" (ett uttryck som ofrivilligt barnlösa för övrigt inte slänger sig med)? Jag kan inte påminna mig om ett endaste par som gått ut och sagt att "jaa, nu håller vi ju på att skaffa barn så jag kan inte jobba imorgon för vi har ägglossning!" Nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så men ni fattar principen. Jag kan säga att jag på riktigt ångrar att jag berättade om våra planer för en vän som berättade för sin partner och så berättade jag för några familjemedlemmar. Om jag inte hade gjort det och om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag sluppit obekväma och jobbiga frågor.
Men det är lätt att vara efterklok.
Jag har berättat för mina föräldrar. För att jag vill få pepp och stöd och för att de ibland ska tycka synd om mig utan att jag ber dem göra det. Så som föräldrar fungerar. (Ibland kan det dock hända att oron i all välmening blir lite missriktad och ja, jag blir ledsen istället. Hrm.) Det bästa är en lagom nivå av omtanke och distans som för det mesta fungerar. (En svår balansgång eftersom det är svårt att veta om jag är jag eller om jag för tillfället blivit deprimerad av alla hormoner. Jag är medveten om det.)
Min pojkvän vill inte berätta för sina föräldrar och vi vill inte heller berätta för våra syskon förrän det är dags att "break the news" om en eventuell graviditet. För min pojkvän är överraskningsmomentet viktigt! För mig överväger behovet av stöd från mina föräldrar önskan om att få överraska dem med en glad nyhet, även om jag fantiserat om det tusentals gånger. Han vill däremot få uppleva att ge sina föräldrar en glad överraskning om barnbarn. Likaså är det med våra vänner. Som alla normala par vill vi göra något roligt av att berätta om att vi är gravida, eller att vänner och bekanta kommer på det själva efter ett tag.
Varför ska vi vara tvungna att berätta för folk att vi håller på att göra barn? Brukar vanligt folk göra det? Nej, det tror jag inte. Däremot kan jag tänka mig att om man har hållt på länge utan att lyckas blir behovet att berätta för omgivningen större eftersom man dels vill ha stöd och dels för att folk ska förstå varför man försvinner iväg till läkaren titt som tätt. Det är jobbigt att ljuga. Det är skitjobbigt att hitta på lögner om vart man tar vägen, varför man inte kan jobba och allt runt omkring. Man blir på dåligt humör och tillbakadragen eftersom man har så mycket att tänka på som de inte vet om! Men hittills har det funkat. Det har tajmats in ganska bra med det mesta och vi planerar även att inviga några partners in crime. Några av mina bästa vänner som vi ska berätta allt för så att de kan hjälpa oss att dölja att jag inte dricker alkohol och så vidare. Men vi får se hur det blir med det. Jag hoppas att jag klarar mig över på gravid-sidan så att de får börja spekulera i huruvida jag är gravid eller inte! Det är ju skitroligt!
När vi sedan förhoppningsvis får lyckan att bli gravida och vi förhoppningsvis lyckas passera den där magiska 12-veckorsgränsen och vi börjar berätta för människor om graviditeten är vi båda två rörande överrens om att vi stolt ska berätta att det är ett IVF/ICSI-barn. Vi ska vara glada och stolta över att vi får den här möjligheten att få hjälp! Tänk vilket bra land Sverige är på det viset. Heja gratis sjukvård och må det inte försvinna! Vad jag däremot inte tycker är bra är att man bara får lov att producera ett barn gratis. Tänk vad älskade alla de här barnen kommer att bli och tänk vad de kommer att bidra till samhället! De kommer att ge flerfalt tillbaka jämföresvis med vad de kostat att tillverka och så får vi bara ett? Det är skevt och det är skevt för att barnlöshet är en livslång sjukdom (klassat som sjukdom av WHO) och andra livslånga sjukdomar (diabetes etc) får man livslång hjälp för och kom nu inte dragandes med att diabetes kan vara dödligt för det vet jag och det är inte samma sak och yada yada men om ni tänker ett steg längre fattar ni nog vad jag menar. Jag vill själv bestämma hur många barn jag vill ha! Tillsammans med min partner då förstås!
I dessa IVF-svängar på olika internetforum och annat (vavetja?) talas det ganska mycket om hurvida man har/ska/tänker berätta för familj/jobb/skola/vänner och så vidare. Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det hela.
Många tycker att "Nämen varför berättar ni inte, det ska inte finnas någon skam över det här" och så tyckte jag också till en början. Tills jag insåg att min pojkväns integritet var större än min och då började jag tänka om. För varför ska vi som håller på med IVF berätta för folk vitt och brett att vi håller på att "skaffa barn" (ett uttryck som ofrivilligt barnlösa för övrigt inte slänger sig med)? Jag kan inte påminna mig om ett endaste par som gått ut och sagt att "jaa, nu håller vi ju på att skaffa barn så jag kan inte jobba imorgon för vi har ägglossning!" Nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så men ni fattar principen. Jag kan säga att jag på riktigt ångrar att jag berättade om våra planer för en vän som berättade för sin partner och så berättade jag för några familjemedlemmar. Om jag inte hade gjort det och om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag sluppit obekväma och jobbiga frågor.
Men det är lätt att vara efterklok.
Jag har berättat för mina föräldrar. För att jag vill få pepp och stöd och för att de ibland ska tycka synd om mig utan att jag ber dem göra det. Så som föräldrar fungerar. (Ibland kan det dock hända att oron i all välmening blir lite missriktad och ja, jag blir ledsen istället. Hrm.) Det bästa är en lagom nivå av omtanke och distans som för det mesta fungerar. (En svår balansgång eftersom det är svårt att veta om jag är jag eller om jag för tillfället blivit deprimerad av alla hormoner. Jag är medveten om det.)
Min pojkvän vill inte berätta för sina föräldrar och vi vill inte heller berätta för våra syskon förrän det är dags att "break the news" om en eventuell graviditet. För min pojkvän är överraskningsmomentet viktigt! För mig överväger behovet av stöd från mina föräldrar önskan om att få överraska dem med en glad nyhet, även om jag fantiserat om det tusentals gånger. Han vill däremot få uppleva att ge sina föräldrar en glad överraskning om barnbarn. Likaså är det med våra vänner. Som alla normala par vill vi göra något roligt av att berätta om att vi är gravida, eller att vänner och bekanta kommer på det själva efter ett tag.
Varför ska vi vara tvungna att berätta för folk att vi håller på att göra barn? Brukar vanligt folk göra det? Nej, det tror jag inte. Däremot kan jag tänka mig att om man har hållt på länge utan att lyckas blir behovet att berätta för omgivningen större eftersom man dels vill ha stöd och dels för att folk ska förstå varför man försvinner iväg till läkaren titt som tätt. Det är jobbigt att ljuga. Det är skitjobbigt att hitta på lögner om vart man tar vägen, varför man inte kan jobba och allt runt omkring. Man blir på dåligt humör och tillbakadragen eftersom man har så mycket att tänka på som de inte vet om! Men hittills har det funkat. Det har tajmats in ganska bra med det mesta och vi planerar även att inviga några partners in crime. Några av mina bästa vänner som vi ska berätta allt för så att de kan hjälpa oss att dölja att jag inte dricker alkohol och så vidare. Men vi får se hur det blir med det. Jag hoppas att jag klarar mig över på gravid-sidan så att de får börja spekulera i huruvida jag är gravid eller inte! Det är ju skitroligt!
När vi sedan förhoppningsvis får lyckan att bli gravida och vi förhoppningsvis lyckas passera den där magiska 12-veckorsgränsen och vi börjar berätta för människor om graviditeten är vi båda två rörande överrens om att vi stolt ska berätta att det är ett IVF/ICSI-barn. Vi ska vara glada och stolta över att vi får den här möjligheten att få hjälp! Tänk vilket bra land Sverige är på det viset. Heja gratis sjukvård och må det inte försvinna! Vad jag däremot inte tycker är bra är att man bara får lov att producera ett barn gratis. Tänk vad älskade alla de här barnen kommer att bli och tänk vad de kommer att bidra till samhället! De kommer att ge flerfalt tillbaka jämföresvis med vad de kostat att tillverka och så får vi bara ett? Det är skevt och det är skevt för att barnlöshet är en livslång sjukdom (klassat som sjukdom av WHO) och andra livslånga sjukdomar (diabetes etc) får man livslång hjälp för och kom nu inte dragandes med att diabetes kan vara dödligt för det vet jag och det är inte samma sak och yada yada men om ni tänker ett steg längre fattar ni nog vad jag menar. Jag vill själv bestämma hur många barn jag vill ha! Tillsammans med min partner då förstås!
Bergochdalbana.
Jävlar i mig vilken bergochdalbana det här är.
Vi var på RMC innan för det andra VUL:et och där blev det oroliga miner eftersom jag nu har 27(!) äggblåsor och vojne vojne sääääkert kommer bli överstimulerad och det här var inte bra så det blir blodprov och coasting och det är ju inte säkert att det blir någon ET alls och så vägde de mig och skickade med mig buljong hem att dricka.
Men i alla fall så ringde de nu och berättade att blodprovet var inte alls så illa som de befarade så nu blir det ÄP i alla fall - på torsdag!
By the way så har jag slagit viktrekord, har aldrig vägt såhär mycket och har verrrrrrkligen inte lust att börja träna NU! Vet inte heller hur bra det kan vara att BÖRJA träna när man är gravid. Får väl helt enkelt sluta unna mig själv grejer eftersom det är så "synd" om mig!
Levande nåldyna.
Ja hörrni. Nu börjar det bli ont om plats att sticka i magen. Massor med stickhål och ett och annat yttepytte blåmärke. Jag ser ut som en levande nåldyna och har även fått den bittra erfarenheten att sticka för nära ett annat stickställe, då gör det ont. För övrigt verkar det som om jag tappat finessen för när jag tar sprutorna så någon sekund efter jag tagit ut nålarna så ploppar det ut små droppar på min mage som om den säger "jag är mättad nu, det finns inte plats för mer medicin i mig!"
Nåväl, en droppe mer eller mindre gör väl varken från eller till.
Jag tycker förresten att någon kunde förvarnat om att när man håller på med det här så svullnar man upp som en ballong och får apont i äggstockarna. Det var typ det enda jag INTE visste om IVF och är hittills det värsta (förutom tröttheten som är lamslagande).
Saker jag ser fram mot just nu:
1. Sluta spruta
2. Plocka ut äggen
3. Sluta undvika vänner och sociala sammanhang - "komma ut"
4. Att bli gravid, vara gravid i nio månader, föda barn, amma sex månader, sluta amma och dricka en flaska bubbel! Mmm!
Orättvisan.
Fy fan.
Ibland när hormonerna gör att man känner sig riktigt jävlig och man helst av allt bara vill ligga kvar under täcket och tycka synd om sig själv kommer man på hur jävla orättvist det är att vi, som är ganska många egentligen, ska behöva genomgå det här. Det är så jävla jävla orättvist att ni som inte har varit med om det ens kan förstå.
Så är det.
Jag orkar inte ens beskriva på vilket sätt det är jävligt för alla ni som är eller har varit med om det vet ju och det är ingen mening att försöka förklara för någon som ändå inte kommer att förstå.
När jag tänker så så försöker jag trösta mig själv, och kanske er, med att att vi kommer få barn som kommer att bli så oändligt älskade så det aldrig har funnits barn förut som varit så älskade och de kommer bli underbara medmänniskor, snälla, smarta och ambitiösa och de kommer att bli läkare allihop så de kan försörja oss på ålderns höst så vi kan sitta på en söderhavsö och njuta och tänka att det var fan ta mig värt det ändå!
Ni ser, jag kan inte låta bli att vara positiv trots att allt känns jävligt just nu och ibland hatar jag att jag är sån, att jag inte bara kan få vara ledsen för mig själv, men jag hatar ännu mer att vara ledsen!
Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig...
Första ultraljudet!
Jaha hörrni.
Egentligen orkar jag inte skriva alls för jag är trött och har världens mest svullna mage. Jag ser ut som en gravid kvinna. Anledningen är att jag idag fick bekräftat att jag inte inbillat mig aktiviteten i äggstockarna och därför tar jag ut det extra mycket nu.
PÅ VUL:et såg läkaren nio stycken äggblåsor på vänster sida och fyra stycken äggblåsor på höger sida. Märkligt. Jag har alltid tyckt att jag inte känner av när (om?) jag har ägglossning från min högra sida.
Jag blev i alla fall skitnöjd över resultatet för jag hade ju (såklart) varit orolig att det inte skulle finnas något alls. Läkaren däremot blev orolig och jag fick ta ett blodprov för att kontrollera att jag inte var överstimulerad. Även sjuksköterskan som tog provet på mig blev orolig och sa åt mig att äta salt för det binder vätska. Nu orkar jag inte förklara vad överstimulering innebär så det får ni som inte vet snällt googla. I alla fall blev jag skitglad och gick hem och satte i mig en stor påse salt&blandat även om jag inte riiiiktigt tror att det gills som salt mat.
Häää häää häää!
Sen dröjde det innan de ringde min kära man och berättade att blodprovet var bra så jag ska fortsätta med samma dos Gonal-F och Orgalutran och så ska jag tillbaka på ett nytt VUL nästa vecka.
Som det känns nu med 13 äggblåsor a 10-12 mm så bävar jag inför hur det kommer kännas när de är dubbelt så stora och kanske fler?!
Läkaren frågade även om jag hade dessa symptom:
1. Hade huvudvärk (nej)
2. Lättirriterad (nej)
3. Ledsen? (mer blödig än vanligt - ja!)
4. Kände mig svullen och därför hade problem med det ena och det tredje? (ja)
5. Trött? (jättetrött hela tiden, vill bara hem och sova så fort jag gått utanför dörren!)
Det var så skönt eftersom den ENDA biverkningen som står i bipacksedeln är huvudvärk och det har jag ju (nästan) inte haft några problem med och därför har jag trott att jag inbillat mig allt det andra. Nu när jag fått bekräftat att det är biverkningar kan jag alltså omfamna dem. Skönt!
Egentligen orkar jag inte skriva alls för jag är trött och har världens mest svullna mage. Jag ser ut som en gravid kvinna. Anledningen är att jag idag fick bekräftat att jag inte inbillat mig aktiviteten i äggstockarna och därför tar jag ut det extra mycket nu.
PÅ VUL:et såg läkaren nio stycken äggblåsor på vänster sida och fyra stycken äggblåsor på höger sida. Märkligt. Jag har alltid tyckt att jag inte känner av när (om?) jag har ägglossning från min högra sida.
Jag blev i alla fall skitnöjd över resultatet för jag hade ju (såklart) varit orolig att det inte skulle finnas något alls. Läkaren däremot blev orolig och jag fick ta ett blodprov för att kontrollera att jag inte var överstimulerad. Även sjuksköterskan som tog provet på mig blev orolig och sa åt mig att äta salt för det binder vätska. Nu orkar jag inte förklara vad överstimulering innebär så det får ni som inte vet snällt googla. I alla fall blev jag skitglad och gick hem och satte i mig en stor påse salt&blandat även om jag inte riiiiktigt tror att det gills som salt mat.
Häää häää häää!
Sen dröjde det innan de ringde min kära man och berättade att blodprovet var bra så jag ska fortsätta med samma dos Gonal-F och Orgalutran och så ska jag tillbaka på ett nytt VUL nästa vecka.
Som det känns nu med 13 äggblåsor a 10-12 mm så bävar jag inför hur det kommer kännas när de är dubbelt så stora och kanske fler?!
Läkaren frågade även om jag hade dessa symptom:
1. Hade huvudvärk (nej)
2. Lättirriterad (nej)
3. Ledsen? (mer blödig än vanligt - ja!)
4. Kände mig svullen och därför hade problem med det ena och det tredje? (ja)
5. Trött? (jättetrött hela tiden, vill bara hem och sova så fort jag gått utanför dörren!)
Det var så skönt eftersom den ENDA biverkningen som står i bipacksedeln är huvudvärk och det har jag ju (nästan) inte haft några problem med och därför har jag trott att jag inbillat mig allt det andra. Nu när jag fått bekräftat att det är biverkningar kan jag alltså omfamna dem. Skönt!
Mitt bästa tips för en bättre hy!
Yes, då har vi kommit till den del i bloggen som jag kommer att kalla hudvårdsskolan.
Jag har genom hela livet haft ganska dålig hy. Inget har hjälpt förutom smink och en vända med antibiotika, men mitt hittills bästa tips för en bättre hy är:
1. Spruta med Gonal-f
2. Spruta med Orgalutran
Jag skulle tro att den aktiva substansen i det här fallet är Gonal-F. Jag skojar inte om jag säger att jag inte haft såhär bra hy på länge! Vilket i sig är märkligt eftersom det står att MÄN som använder Gonal-F kan få acnebesvär. Verkar de här hormonerna på något sätt tvärtom på kvinnor? Strunt samma, min hy är glad, jag är glad och ja, hoppas det håller sig såhär även efter sprutorna!
Mitt andra tips för dagen hamnar i kategorin Spruttips - Råd för IVF:are och andra knarkomaner:
SLÄNG in sprutan i magen! Tjoff bara! Så gör det inte ont alls. Helt klart dagens bästa upptäckt.
Orgalutran - igen!
Har ju glömt och förklara vad Orgalutran är. Jag hittade ett väldigt bra och förklarande blogginlägg och där fanns dessutom bilder på sprutorna så ni kan se hur roliga de ser ut! Kolla här!
Orgalutran
Ujujuj. Jag trodde ju som sagt att jag skulle ta Orgalutran för första gången ikväll, men passade ändå på att fråga när jag ringde RMC imorse.
Nej! Då skulle jag visst ha tagit det igår kväll menade de på. Mycket förvirrat läge det här. Det står nämligen Stimuleringsdag 1, 2, 3 osv på det lilla fina schemat man får från RMC men det borde stå Mensdag 1, 2, 3 osv enligt hon som jag talade med eftersom det ställer till såna problem som det är nu. På mitt schema står det alltså:
Mens den dagen jag fick mens, sen står det stimuleringsdag 1 (som är mensdag nr 2) och på Stimuleringsdag 1 som var den 27:e började jag spruta Gonal-F och sen på Stimuleringsdag 5 står det först och främst "30/1" och eftersom den 30/1 var igår och dessutom stimuleringsdag nr 4 tänkte jag såklart att de har skrivit in fel för det står klart och tydligt att man ska ta orgalutranet på Stimuleringsdag 5 och sen ska man göra ultraljud på Stimuleringsdag 8, men jag har fått det inbokat på dag 7 så förvirringen var total. Jag antar att ni inte förstår något? Jag gör det knappt men jag ska ta det med RMC när jag ska dit på VUL.
I alla fall så blev det som så att jag fick ta den satans sprutan imorse i panik med RMC i luren och då lät det såhär:
Hon- "Du måste ta den nu!"
Jag- "Nej, jag vill inte!"
Hon- "Vill du inte?"
Jag- "Nej, jag brukar alltid ha support men nu är jag ensam hemma så jag vill inte!"
Hon- "Men jag kan vara din support!"
Och så fick hon vara min support och eftersom det var sådan stress så fanns det liksom inte tid för meserier och jag bara körde in sprutan i magen och tog den! SJUKT bra gjort av mig. Cred cred.
Imorgon ska jag ta den vid lunch för att sedan skjuta den fram mot kvällen. Fast jag tror fortfarande att jag har rätt och dom fel. Den som lever får se.
I alla fall så blev det som så att jag fick ta den satans sprutan imorse i panik med RMC i luren och då lät det såhär:
Hon- "Du måste ta den nu!"
Jag- "Nej, jag vill inte!"
Hon- "Vill du inte?"
Jag- "Nej, jag brukar alltid ha support men nu är jag ensam hemma så jag vill inte!"
Hon- "Men jag kan vara din support!"
Och så fick hon vara min support och eftersom det var sådan stress så fanns det liksom inte tid för meserier och jag bara körde in sprutan i magen och tog den! SJUKT bra gjort av mig. Cred cred.
Imorgon ska jag ta den vid lunch för att sedan skjuta den fram mot kvällen. Fast jag tror fortfarande att jag har rätt och dom fel. Den som lever får se.
Det där med sprutor.
Jag vet inte riktigt om jag är rätt på det alltså. Idag är fjärde sprutdagen och även om allt känns problemfritt vet jag inte riktigt om vi gör rätt?
1. Det är bubblor i sprutan som inte försvinner hur mycket jag än försöker knacka bort dom (Det funkar inte heller att ta lägsta dosen och försöka spruta ut dom dels för att vi då slösar kanyler och dels för att det då kommer ut en yttepyttedroppe vätska och ingen mängd som hade kunnat ta luften med sig på köpet)
2. När jag drar ut nålen sitter det alltid en liiiiten droppe vätska längst ut. Ska det vara så?
En annan rolig grej som händer är att när jag tar sprutan är jag hela tiden så fokuserad och håller i den så hårt att när jag drar ut den, så går den liksom inte rakt ut utan lite lite uppåt vilket resulterar i att spetsen på nålen liksom fastnar i huden precis innan nålen kommit helt ut vilket i sin tur resulterar i ett ljudligt "BOING!" när nålen kommer ut! Hahahaha, det är faktiskt jätteroligt.
Än sålänge känns det inte som att det går på rutin även om det går snabbt och smidigt. Det är ändå läskigt att sticka in en spruta på sig själv i magen även om det inte gör ont. Imorgon ska jag ta ytterligare en spruta, alltså två sprutor - samma tid, och det ska bli lite läskigt eftersom jag har läst mig till att den ska göra ont.
Än sålänge känner jag inte av några biverkningar. Det vanligaste är att man får huvudvärk, men jag har haft lite huvudvärk ändå de senaste dagarna eftersom jag har varit förkyld så det vet jag inte vad det beror på. Annars tycker jag att det är ganska mycket aktivitet i äggstockarna, men det kan jag inte heller svara på om det är inbillning eller ej. Mensvärk borde det ju inte vara för det har jag ju oftast bara innan och första dagen på mensen och det här känns mer liksom i själva äggstockarna och ett par timmar efter sprutan. Så går det när man ska ha S.U.P.E.R.O.V.U.L.A.T.I.O.N! Yeah!
Första sprutan avklarad!
Ja, eftersom jag är så hardcore så var första sprutan lätt som en plätt! Nej, skämt åsido, men man måste få skryta lite om sig själv när man har stuckit in en spruta i magen på sig själv och alla ens naturliga instinkter skriker åt en att sluta.
Efter lite uppstressad hysterik då vi "argumenterade" om huruvida vi skulle ta en ny nål eller inte efter vi hade provkört sprutan och jag avslutade diskussionen genom att skrika "LÅT MIG TA EN NY NÅL VI HAR JU 14 NÅLAR VI BEHÖVER INTE 14 NÅLAR!" kunde vi fortsätta processen.
Förutom den lilla incidenten gick allt bra.
Jag satte mig ner, glömde bort att andas, var tydligen inte lika bestämd som jag var på sjukhuset för nu tog nålen emot i magen så jag fick liksom trycka in den. Sen tryckte jag in den så hårt så att det som gjorde ont var att jag tryckte den där pluppen som själva nålen sitter i stenhårt in i magen. Jag höll pennan stenhårt så jag nästan fick kramp i handen. sen kändes det ingenting mer. Herregud, jag kan säga hundra grejer på rak arm som man gör skitofta som gör ondare! Så fråga på om det är någon som ska börja behandling som är orolig eller nervös över det här.
Men jag blev lite förvånad... Det var så himla liten mängd som jag sprutade in, det kändes liksom inte alls att det var någonting som kom in så jag undrar om vi på något sätt gjorde fel när vi laddade sprutan eller om det ska vara så... Nåväl, det märker vi när det är dags för VUL!
Just nu känner vi oss jäkligt grymma bara!
Förutom den lilla incidenten gick allt bra.
Jag satte mig ner, glömde bort att andas, var tydligen inte lika bestämd som jag var på sjukhuset för nu tog nålen emot i magen så jag fick liksom trycka in den. Sen tryckte jag in den så hårt så att det som gjorde ont var att jag tryckte den där pluppen som själva nålen sitter i stenhårt in i magen. Jag höll pennan stenhårt så jag nästan fick kramp i handen. sen kändes det ingenting mer. Herregud, jag kan säga hundra grejer på rak arm som man gör skitofta som gör ondare! Så fråga på om det är någon som ska börja behandling som är orolig eller nervös över det här.
Men jag blev lite förvånad... Det var så himla liten mängd som jag sprutade in, det kändes liksom inte alls att det var någonting som kom in så jag undrar om vi på något sätt gjorde fel när vi laddade sprutan eller om det ska vara så... Nåväl, det märker vi när det är dags för VUL!
Just nu känner vi oss jäkligt grymma bara!
Mens!
Igår efter att jag hade börjat misströsta rejält så kom äntligen mensen!
Jag panikringde RMC för jag var så upphetsad och spelade in ett meddelande på deras röstbrevlåda och efter det ringde de mig två gånger när jag var upptagen och även två gånger två minuter innan jag hade ställt klockan imorse.
Jag ringde alltså upp imorse, två minuter efter att de hade ringt mig och fick sitta i telefonkö i en kvart. Nåväl, de hade ju i alla fall försökt att nå mig ihärdigt.
Jag ska börja spruta ikväll!
Gonal-F heter den första sprutan och den ser ut som en såndär insulinpenna som diabetiker har - alltså inte särskilt skrämmande! Jag ska ta en ganska låg dos vad jag har förstått det som, 112.5 enheter.
Usch, lite läskigt ska det bli eftersom det var så himla längesen (känns det som) som vi var där på injektionsteknik. Men jag ska ta upp grejerna (de måste dessutom hinna bli rumstempererade) och titta på dom några timmar innan så att allt är glasklart när det är dags att ta den! Jag är ju inte det minsta spruträdd så det ska nog gå bra!
ÄNTLIGEN!
Frustrerande.
Såååååå frustrerande!
Sjuksköterskan på RMC beräknade att vi skulle vara igång måndagen förra veckan. Tji fick hon. Och tji fick jag! Det är minsann inte så lätt att få mens när man vill det ska gudarna veta!
Ännu har jag nämligen inte fått någon mens! Vad jag däremot har fått är spottings, sen i fredags! (Ni som inte vet vad spottings är och vill veta får googla, jag känner inte för ingående beskrivningar av mina kroppsvätskor här.) Till saken hör att jag ALDRIG har haft spottings förr! Hur typiskt är inte det?
Idag föll dessutom temperaturen, men ännu ingen mens.
Det är svårt att hålla andan uppe när inget händer.
Dessutom är det svårt att inte tänka på mensen så att jag kan få mensen, det är nämligen det ENDA jag tänker på.
Jag vill börja spruta!
Har ju för tusan glömt bort hur man gör!
Mensenmensenmensendå?
Men sen då?
Näe, ordvits åsido.
Ringde RMC igår för att fråga vad jag skulle göra om jag fick mensen i helgen. Börja spruta! Svarade de.
Så frågade jag vad som händer om inte mensen kommer förrän om en vecka. De fixar vi! Svarade hon.
Så frågade jag om inte vi också skulle få ett login så vi kan logga in på deras hemsida. Vi i vården är ju lite långsamma så om du vill ha svar fort ska du ringa. Skojade hon.
Hoho. Svarade jag.
Nu väntar vi på mensen. När den kommer är en gåta. Den som lever får se!
IVF-info aka IVF-skola.
Nuthin' nytt på himmeln där om man säger...
Idag var vi alltså på IVF-info. En gruppinformation som i dagligt tal och kanske även på andra kliniker kallas IVF-skola. Vi var ca 70 pers där på grund av alla helger som varit så de verkar ha mycket att ta igen.
Det var en enkel föreläsning om hur det hela går till och vi lärde oss inget nytt, förutom att man kan logga in på internet och ställa frågor med sitt login som man får på läkarmötet som vi alltså inte alls har fått.
Ska ringa om det.
När vi kom dit och alla vara tvungna att stå och trycka utanför aulan var det väldigt tryckt stämning som man fick skära sig genom med kniv. Ingen sa något förutom lite tissel och tassel och många såg mycket beklämda ut. När "föreläsningen" började försökte sjuksköterskan skämta och säga "Ni får inte prata så mycket för då hör jag inte vad jag tänker" (eftersom man kunde höra en nål falla) vilket INTE gick hem. Jag försökte fnissa lite uppskattande men eftersom vi satt längst bak hördes nog inte det heller.
När vi var där och jag såg alla de andra paren drabbades jag av en sån himla stor empati. Jag vet att jag väldigt lätt drabbas av empati för människor. Jag skriver drabbas för det är just vad jag gör. Jag drabbas så himla hårt och tar åt mig och hittar på egna små sorgsna historier om deras liv. Idag blev jag så himla ledsen för deras skull. Jag tyckte JÄTTEsynd om dem. Jag tänkte "Åh, vad det är synd om er era stackare som har kämpat så länge och nu står ni här och hoppas och önskar så mycket!" Och sen kom jag på mig själv med att jag var en av dem. Men jag kunde bara inte låta bli att tycka så synd om de som stod där och bara såg jätteledsna och skamsna ut och som om det var det värsta de någonsin varit med om (vilket det kanske var). Sen slogs jag av att det bara var kanske två par till som var i min ålder. Alltså som i läkarvårdens ögon betraktas som unga. Resten var 30 och uppåt, många 35 och uppåt. Inte för mycket uppåt såklart men kanske upp till 38? Då blir jag så jävla tacksam att vi (jag) är så unga och att vi sökte hjälp i tid för hela baletten har ju tagit hundra år bara det och jag har hunnit bli nästan två år äldre och så blir jag sådär ledsen igen för jag tänker att fan, stackars er som har gått hela livet och väntat med att skaffa barn och väntat med det ena och det tredje innan ni ville skaffa barn och nu var det jävlaridet för sent! Fan också! Och då vill jag bara ruska tag i alla mina vänner som väntar på allt det där och skrika Vänta inte! Det är inte så jävla lätt alla gånger! Men det kan jag ju inte. För vi är ju hemliga...
Jag var ganska nervös idag också men INTE ALLS lika nervös som förra gången. Det är störigt (på ett sätt) att det börjar bli så ljust nu för man kan liksom inte smyga obemärkt dit längre. Eftersom vi bor i samma stad som sjukhuset är jag nästan alltid mest nervös över att gå dit. Varför skulle vi gå ditåt överhuvudtaget? Jag har kommit på en herrans massa undanflykter och vita lögner att dra om vi skulle behöva. Inte för att jag tror att någon av dem skulle gå hem. Men ändå.
Därför överväger vi att börja ta taxi fram och tillbaka. Så himla skönt att inte behöva riskera att synas. Det ska ni uppskatta som åker från ett annat ställe.
Jag vet inte varför det är så viktigt att vara osynlig när det gäller det här egentligen. Vi pratade idag om att man borde avstigmatisera det här med IVF. Att det är så himla viktigt! Men samtidigt vill ingen av oss berätta om det i förtid. Däremot är vi rörande överrens om att när det är dags att berätta att vi är gravida (vilket vi förhoppningsvis ska få chansen att göra någon gång) så ska vi även stolt berätta att det är ett IVF-barn! Vår slutsats är att vi inte vill gå miste om överraskningsmomentet för nära och kära, det där stora som man får tänka på och fantisera kring och hitta på något roligt med! Nu har jag visserligen berättat för mina föräldrar, men åh, vad jag har fantiserat om sätt jag skulle berätta på. Skicka vykort från bebisen på semester osv. Grattiskort från bebisen på födelsedagar. Så blev det inte. Men å andra sidan kan de stoltsera med att de är de enda som överhuvudtaget vet!
Tills nästa gång: Ajö!
Idag var vi alltså på IVF-info. En gruppinformation som i dagligt tal och kanske även på andra kliniker kallas IVF-skola. Vi var ca 70 pers där på grund av alla helger som varit så de verkar ha mycket att ta igen.
Det var en enkel föreläsning om hur det hela går till och vi lärde oss inget nytt, förutom att man kan logga in på internet och ställa frågor med sitt login som man får på läkarmötet som vi alltså inte alls har fått.
Ska ringa om det.
När vi kom dit och alla vara tvungna att stå och trycka utanför aulan var det väldigt tryckt stämning som man fick skära sig genom med kniv. Ingen sa något förutom lite tissel och tassel och många såg mycket beklämda ut. När "föreläsningen" började försökte sjuksköterskan skämta och säga "Ni får inte prata så mycket för då hör jag inte vad jag tänker" (eftersom man kunde höra en nål falla) vilket INTE gick hem. Jag försökte fnissa lite uppskattande men eftersom vi satt längst bak hördes nog inte det heller.
När vi var där och jag såg alla de andra paren drabbades jag av en sån himla stor empati. Jag vet att jag väldigt lätt drabbas av empati för människor. Jag skriver drabbas för det är just vad jag gör. Jag drabbas så himla hårt och tar åt mig och hittar på egna små sorgsna historier om deras liv. Idag blev jag så himla ledsen för deras skull. Jag tyckte JÄTTEsynd om dem. Jag tänkte "Åh, vad det är synd om er era stackare som har kämpat så länge och nu står ni här och hoppas och önskar så mycket!" Och sen kom jag på mig själv med att jag var en av dem. Men jag kunde bara inte låta bli att tycka så synd om de som stod där och bara såg jätteledsna och skamsna ut och som om det var det värsta de någonsin varit med om (vilket det kanske var). Sen slogs jag av att det bara var kanske två par till som var i min ålder. Alltså som i läkarvårdens ögon betraktas som unga. Resten var 30 och uppåt, många 35 och uppåt. Inte för mycket uppåt såklart men kanske upp till 38? Då blir jag så jävla tacksam att vi (jag) är så unga och att vi sökte hjälp i tid för hela baletten har ju tagit hundra år bara det och jag har hunnit bli nästan två år äldre och så blir jag sådär ledsen igen för jag tänker att fan, stackars er som har gått hela livet och väntat med att skaffa barn och väntat med det ena och det tredje innan ni ville skaffa barn och nu var det jävlaridet för sent! Fan också! Och då vill jag bara ruska tag i alla mina vänner som väntar på allt det där och skrika Vänta inte! Det är inte så jävla lätt alla gånger! Men det kan jag ju inte. För vi är ju hemliga...
Jag var ganska nervös idag också men INTE ALLS lika nervös som förra gången. Det är störigt (på ett sätt) att det börjar bli så ljust nu för man kan liksom inte smyga obemärkt dit längre. Eftersom vi bor i samma stad som sjukhuset är jag nästan alltid mest nervös över att gå dit. Varför skulle vi gå ditåt överhuvudtaget? Jag har kommit på en herrans massa undanflykter och vita lögner att dra om vi skulle behöva. Inte för att jag tror att någon av dem skulle gå hem. Men ändå.
Därför överväger vi att börja ta taxi fram och tillbaka. Så himla skönt att inte behöva riskera att synas. Det ska ni uppskatta som åker från ett annat ställe.
Jag vet inte varför det är så viktigt att vara osynlig när det gäller det här egentligen. Vi pratade idag om att man borde avstigmatisera det här med IVF. Att det är så himla viktigt! Men samtidigt vill ingen av oss berätta om det i förtid. Däremot är vi rörande överrens om att när det är dags att berätta att vi är gravida (vilket vi förhoppningsvis ska få chansen att göra någon gång) så ska vi även stolt berätta att det är ett IVF-barn! Vår slutsats är att vi inte vill gå miste om överraskningsmomentet för nära och kära, det där stora som man får tänka på och fantisera kring och hitta på något roligt med! Nu har jag visserligen berättat för mina föräldrar, men åh, vad jag har fantiserat om sätt jag skulle berätta på. Skicka vykort från bebisen på semester osv. Grattiskort från bebisen på födelsedagar. Så blev det inte. Men å andra sidan kan de stoltsera med att de är de enda som överhuvudtaget vet!
Tills nästa gång: Ajö!
Det där med mensen...
Ja alltså...
Jag tror tyvärr att de räknade fel på min senaste mens på RMC.
Jag hade ju en konstig blödning som startade den 19:e december och sjuksköterskan räknade den som första dag/senaste mens trots att jag och min sambo påpekade flera gånger att det nog inte var en mens utan att den riktiga mensen startade först en vecka senare, den 27:e. Hon räknade alltså med 30 dagar från den 19:e och tror alltså att min kommande mens kommer att komma den 17:e och utifrån det är hela fadderittan planerat. Men OM det är så som jag befarar är jag rädd att vi inte kommer att få plats på Äggplocket en vecka senare, dvs v.6! Lite krångligt men förstår ni vad jag menar?
Sjuksköterskan sa: "Amen varför ska vi tänka SÅ? SÅ kan vi ju inte tänka!" Som om jag bara var neggig, men jag var ju uppriktigt orolig över att vi möjligtvis har tänkt fel.
Det som får mig att tvivla ännu mer är att jag enligt temperaturen ännu inte har haft ägglossning. Tempen låg på 36.5 imorse och efter ägglossning brukar den ligga på 37.0.
Men jag kanske inte får någon ÄL alls den här månaden? Fast det skulle vara konstigt eftersom läkaren trodde att jag hade risk att bli överstimulerad...
ARGH! Så många frågor och så lite svar...
På G!
Nu jävlar är vi äntligen på G!
Igår var vi på läkarmöte/inskrivning på RMC. Jag var så nervös innan att jag höll på att dö. Det berodde troligtvis på ett par olika faktorer som:
1. Jag var rädd att de skulle hitta något hormonfel på mina prover
2. Jag HATAR gynundersökningar
Det var inga fel på mina hormoner och gynundersökningar är det väl bara att bita ihop och genomlida, det lär ju bli ett gäng.
När vi kom dit var det i princip bara vi där, jag tror att det var för att jag skrev det där mailet till Vårdgarantin, jag tror alltså inte att det egentligen var meningen att vi skulle få börja såhär snabbt utan att de hade "klämt in" oss där det fanns en ledig tid, dvs trettondagsafton när inga patienter egentligen skulle komma. Det här är bara mina spekulationer men det kändes så iaf för direkt när vi kom dit sa de våra namn och "då går jag och säger till XX att ni redan är här!"
Sedan fick vi träffa läkaren, jag hade läst om honom redan på alla de häringa forumen som finns onna di internet och vissa gillade honom inte men andra gjorde det och ja, vi gjorde det. Han var trevlig och rolig och svarade på alla våra frågor. Men som vi brukar säga, alla som träffar oss i par har alltid a blast. Det blir liksom som att vi sätter upp en liten show i alla offentliga sammanhang som vi deltar i. Så mötet med läkaren, sjuksköterskan och apotekaren var alla roliga.
Änyways, vi (eller läkaren) kom fram till att vi skulle köra den korta metoden, ni som inte vet vad det innebär kan googla, men kortfattat så är det nog vanligast att man kör den långa med nedreglering (konstgjort klimakterie) och allt vad det är, men efter gynundersökningen kom läkaren fram till att vi skulle genomgå korta. THANK GOD. Jag har ju rätt kass PMS som det är så om inte för min skull så för min pojkväns skull är det jevvligt gött att slippa en massa humörsvängningar utöver det vanliga.
Jag vet inte varför han kom fram till detta, men han sa något om att det med tanke på min (unga) ålder fanns risk för att jag skulle bli överstimulerad (då man kan bli inlagd på sjukhuset osv, det är visst inte så trevligt) så skulle den här korta metoden passa oss bättre. Jag har även läst en del om att om man har PCO så är det bättre att köra korta, så kanske har jag det utan att veta? Han sa dessutom inget annat om mina äggstockar/äggblåsor än att det såg bra ut.
Well, så med tanke på att jag är en perfectly healthy young lady borde det här gå bra - peppar peppar!
Vi ska genomgå ICSI, det kan ni också googla, det innebär att man för in EN spermie i varje ägg, för hand! Det naturliga urvalet gäller alltså inte.
Just det, läkaren sa också att vi har ett par tre procents chans att bli gravida på egen hand varje månad och "under kan ske"! Haha!
Sedan var det dags för möte med sjuksyrran. Hon var hemskt trevlig och rolig också och hon planerade uppläggningen av behandlingen tillsammans med oss. Det som gjorde oss lite oroliga var att hon räknade den senaste tidens konstiga och oförklarliga blödningar som sista mensdag - HELT FEL tror vi. Men vi får lita på deras expertis. OM mensen kommer en vecka senare är jag rädd att det inte finns några tider på Äggplocket och att vi ska behöva skjuta upp processen en cykel. Men nu ska jag INTE oroa mig för det utan så här kommer det att gå till:
Den första mensdagen ringer jag till RMC för att få klartecken för att börja ge mig själv sprutor med Gonal-F, vad det är har jag inte riktigt koll på, men det är follikelstimulerande medel, vad det nu är. Det ska jag börja med den andra mensdagen (som egentligen är den TREDJE mensdagen eftersom min mens första dag tydligen inte räknas som mens) den femte STIMULERINGSDAGEN ska jag börja med något som heter Orgalutran (tror jag) som ska förhindra Äggen att lossa (tror jag) sedan på den åttonde stimuleringsdagen är det dags för VUL (Vaginalt ultraljud) för att kolla hur många äggblåsor man har och deras storlek. Efter det regleras mängden Gonal-F beronde på om man vill ha mer/fler eller mindre så att man inte blir överstimulerad, sen efter några dagar är det dags för ännu ett VUL och då bestämmer man tidpunkten för Äggplock, vilket vi nu preliminärt har bokat in till någon gång under vecka 5! Hur det går till kommer jag berätta mer om framöver, som sjuksköterskan sa igår så blev det för mycket om vi skulle ta det då också. Men det innefattar i alla fall en Ägglossningsspruta som ska tas på minuten 35 timmar innan Äggplocket, morfin och lugnande och läskiga nålar!
Sedan fick jag prova att sticka mig själv i magen med en spruta! Det gick bra. Det som var läskigast var nästan att det inte kändes någonting. Men som vanligt glömde jag bort att andas, det gör jag alltid när jag är koncentrerad. Jag har ju även lyckats googla mig till att den där Orgalutransprutan ska vara hemsk att ta och göra jävligt ont. Fan också. Google är inte alltid bra.
Sedan sa vi tack och hej och gick till apoteket. TACK OCH LOV och pris ske högkostnadsskyddet! 1800 gick det på, men hade nog gått på X antal tusen om vi hade betalat det själv, jag har hört att hela baletten ska kosta ungefär 10 000 egentligen. Läkarbesöket kostade 300. Buhu. Så gick vi hem med en påse full och en väska full av mediciner och en skrikgul avfallshink som det stod "KANYLER" på. Känner mig som värsta knarkaren. Alla de här prylarna skulle sedan gömmas omsorgsfullt på olika ställen i lägenheten. Två mediciner ska förvaras i kylskåpet, så de ligger nu inbäddade i en Clas Ohlson-påse under grönsakerna (tack för tipset mamma!) två mediciner ligger i nattygsbordslådan i sovrummet och hinken ligger högst upp i en garderob (tack mamma för tipset!) Så nu ska det nog kunna komma folk utan att de behöver hitta något de inte ska.
Pratade med mamma sedan och hon var jättepeppad och sa att "Det HÄR vill vi JÄTTEGÄRNA vara med och betala!" Så hon skulle sätta över lite pengar sen: TACK!!! Älskar dig kära mamma!
Nåväl, jag tycker namnet på bloggen är lite negativt klingande men vad det här än är så är det ju faktiskt inte rättvist! och även om vi just nu upplever ett uppsving och framtidstro och HOPP så är jag så rädd för att vi ska behöva uppleva fler besvikelser och ledsamheter under vägen. Man kan ju tycka att vi som är med om sådant här har upplevt nog med orättvisa så härifrån borde allt gå bra. Men ständigt påminns man om verkligheten och man kan inte låta bli att läsa om statistik och då är det svårt att vara positiv. men jag tror verkligen att det här kommer att gå vägen, ååh, vad jag hoppas att vi kommer att lyckas nu!
Lite förenklad statistik:
Graviditetschans per återföring - ca 35%
Missfallsrisk vid graviditet - 20 %
Jag tror jag vet mest om reproduktion av alla som inte är läkare i världen!
Idag, 2010-12-07
ÄNTLIGEN!
Jag är så skakis att jag knappt kan skriva...
Äntligen...
ÄNTLIGEN!
Detta har hänt:
Vi har ringt till RMC en gång i veckan för att höra hur det har gått med vår remiss. Det vi har lyckats få ur dem har varit att det verkat som att läkaren har glömt skicka vår remiss. Vi har fortsatt ringa, de har sagt att de skrivit lappar och påminnelser till läkaren, men - ingenting.
Igår fick jag nog och mailade till Vårdgarantin.
Imorse klockan kvart över åtta hade jag fått ett svar där det stod "jag har talat med kliniken som kommer att ringa snarast"! Hjälp! Jag trodde att snarast betydde... Snarast! Men icke, hela dagen har jag gått på nålar inför samtalet som aldrig kom och ännu ett mail hann gå iväg till Vårdgarantin. Det här betyder ju liv eller död för oss, eller, kanske inte liv eller död utan snarare liv eller icke liv!
Har tagit med mig telefonen in på toaletten hela dagen ifall ifall och mycket riktigt - när jag satt och kissade ringde det från någon slags koordinationsavdelning på RMC (tror jag det var).
Hon sammanfattade hela förloppet och sa att det hade gått enligt skolexemplaret! Hon sa dock att det hade gått lite längre tid än nödvändigt mellan kontakten på Vårdcentralen och mötet på RMC och "självklart ska ni inte behöva vänta tre månader till!" Vilket vi ju iofs nästan gjort, haha, men strunt i det! Jag var så tacksam över samtalet såå!
Sedan sa hon att vi skulle få en kallelse efter nyår och jag frågade "kallelse till vadå?" - Ja vänta lite ska jag kolla, sa hon, det kan ju ha hänt att NN redan har skrivit in det... Ja, den X:e januari ska ni få komma på inskrivning och den XX:e på IVF-skola!
HALLELUJA! Sa jag inte, men jag tänkte!
Och hon var så himla himla fin...
Hon sa bland annat att det var viktigt att min sambo var med då för stötta och för att vi är två som går igenom detta.
Då sa jag att ja, det är ju roligt att det är JAG som ska gå igenom allt trots att...
Då sa hon att "Vi (kvinnor, antar jag) klarar det här! Vi är starka och gjorda för det här!" Hon avslutade med ett "Du får ha en riktigt god jul och så kanske vi ses i korridorerna!" Då sa jag med darrande röst "Du anar inte hur mycket det här betydde för mig!", hon hörde nog att jag var på väg att börja gråta och sa "Naaaaaw".
Så fin.
Nu har vi ÄNTLIGEN en milstolpe att se fram mot!
Äntligen...
ÄNTLIGEN!
Detta har hänt:
Vi har ringt till RMC en gång i veckan för att höra hur det har gått med vår remiss. Det vi har lyckats få ur dem har varit att det verkat som att läkaren har glömt skicka vår remiss. Vi har fortsatt ringa, de har sagt att de skrivit lappar och påminnelser till läkaren, men - ingenting.
Igår fick jag nog och mailade till Vårdgarantin.
Imorse klockan kvart över åtta hade jag fått ett svar där det stod "jag har talat med kliniken som kommer att ringa snarast"! Hjälp! Jag trodde att snarast betydde... Snarast! Men icke, hela dagen har jag gått på nålar inför samtalet som aldrig kom och ännu ett mail hann gå iväg till Vårdgarantin. Det här betyder ju liv eller död för oss, eller, kanske inte liv eller död utan snarare liv eller icke liv!
Har tagit med mig telefonen in på toaletten hela dagen ifall ifall och mycket riktigt - när jag satt och kissade ringde det från någon slags koordinationsavdelning på RMC (tror jag det var).
Hon sammanfattade hela förloppet och sa att det hade gått enligt skolexemplaret! Hon sa dock att det hade gått lite längre tid än nödvändigt mellan kontakten på Vårdcentralen och mötet på RMC och "självklart ska ni inte behöva vänta tre månader till!" Vilket vi ju iofs nästan gjort, haha, men strunt i det! Jag var så tacksam över samtalet såå!
Sedan sa hon att vi skulle få en kallelse efter nyår och jag frågade "kallelse till vadå?" - Ja vänta lite ska jag kolla, sa hon, det kan ju ha hänt att NN redan har skrivit in det... Ja, den X:e januari ska ni få komma på inskrivning och den XX:e på IVF-skola!
HALLELUJA! Sa jag inte, men jag tänkte!
Och hon var så himla himla fin...
Hon sa bland annat att det var viktigt att min sambo var med då för stötta och för att vi är två som går igenom detta.
Då sa jag att ja, det är ju roligt att det är JAG som ska gå igenom allt trots att...
Då sa hon att "Vi (kvinnor, antar jag) klarar det här! Vi är starka och gjorda för det här!" Hon avslutade med ett "Du får ha en riktigt god jul och så kanske vi ses i korridorerna!" Då sa jag med darrande röst "Du anar inte hur mycket det här betydde för mig!", hon hörde nog att jag var på väg att börja gråta och sa "Naaaaaw".
Så fin.
Nu har vi ÄNTLIGEN en milstolpe att se fram mot!
2010-11-11
Nähä.
Nähä hörrni.
Här går det segare än segast.
Vi har fortfarande inte fått något brev eller någon bekräftelse för att remissen till IVF har skickats iväg. Vart den nu ska skickas iväg? Iväg och tillbaka till läkaren? Iväg till någon myndighet? I alla fall kunde det vara skönt om de skickade iväg någon slags bekräftelse till oss. Kanske en liten ynka kallelse till en tid för planeringsmöte?
Jag undrar verkligen vad jag skulle gjort om inte familjeliv.se fanns där jag kan guida mig själv genom den här djungeln tack vare alla forum.
Äh, jag orkar inte skriva mer idag.
Jag är skittrött.
God natt!
Här går det segare än segast.
Vi har fortfarande inte fått något brev eller någon bekräftelse för att remissen till IVF har skickats iväg. Vart den nu ska skickas iväg? Iväg och tillbaka till läkaren? Iväg till någon myndighet? I alla fall kunde det vara skönt om de skickade iväg någon slags bekräftelse till oss. Kanske en liten ynka kallelse till en tid för planeringsmöte?
Jag undrar verkligen vad jag skulle gjort om inte familjeliv.se fanns där jag kan guida mig själv genom den här djungeln tack vare alla forum.
Äh, jag orkar inte skriva mer idag.
Jag är skittrött.
God natt!
2010-11-02
On a roll.
I fredags var vi på möte på RMC. Där fick vi konstaterat manlig faktor och fick en remiss till IVF. Det var inget snack om saken utan läkaren bara konstaterade faktum och sa att han skrev en remiss på direkten. Så himla skönt. Jag har aldrig varit så glad eller lättad över ett negativt besked än jag var i fredags för samtidigt var det ju ett positivt besked - vi ska få hjälp! Och vi ska få bli med barn! (Förhoppningsvis.)
Senare på kvällen firade vi med ett glas vin och sa att vi nu är gravida, bara det att vi kommer ha en mycket längre graviditet än andra par.
(Jag VET att det inte ens är säkert att vi lyckas, men jag kan inte tänka så, måste få vara glad över detta nu.)
Så igår var jag och tog blodprover på cykeldag 4, snabbt och lätt färdigbrett!
Nästa möte skulle vi komma som par och då skulle jag undersökas. Jag tror att det var samma tillfälle som det skulle vara planeringsmöte för oss inför IVF:en.
Jag skriver ju den här bloggen egentligen för våra nära och kära, som ännu inte har fått läsa. Vi måste få lite mer tid på oss att prata igenom och bestämma hur vi ska göra. Ska vi vara öppna med det här eller inte? Om vi är det går vi ju miste om att få berätta att "Nu är vi gravida!" men å andra sidan så måste vi lyssna till jobbigt tjat om "Ska inte ni skaffa barn snart?"
Jag vill berätta för mamma. För att få tröst och förståelse för vad vi går igenom. Det kommer. Tids nog kommer de att få läsa den här bloggen och vår berättelse om vägen till ett barn... Tids nog!
Senare på kvällen firade vi med ett glas vin och sa att vi nu är gravida, bara det att vi kommer ha en mycket längre graviditet än andra par.
(Jag VET att det inte ens är säkert att vi lyckas, men jag kan inte tänka så, måste få vara glad över detta nu.)
Så igår var jag och tog blodprover på cykeldag 4, snabbt och lätt färdigbrett!
Nästa möte skulle vi komma som par och då skulle jag undersökas. Jag tror att det var samma tillfälle som det skulle vara planeringsmöte för oss inför IVF:en.
Jag skriver ju den här bloggen egentligen för våra nära och kära, som ännu inte har fått läsa. Vi måste få lite mer tid på oss att prata igenom och bestämma hur vi ska göra. Ska vi vara öppna med det här eller inte? Om vi är det går vi ju miste om att få berätta att "Nu är vi gravida!" men å andra sidan så måste vi lyssna till jobbigt tjat om "Ska inte ni skaffa barn snart?"
Jag vill berätta för mamma. För att få tröst och förståelse för vad vi går igenom. Det kommer. Tids nog kommer de att få läsa den här bloggen och vår berättelse om vägen till ett barn... Tids nog!
2010-10-10
Blä.
Blä.
Usch o fy.
Har haft en helg av ständiga barn-påminnelser.
Det är roligt att prata om barn som om det är något man funderar på inom en inte för lång framtid. Det är roligt att inte låtsas om att det är några problem.
Haha, oj, vad vi luras!
Det känns så sjukt deppigt när man läser om alla andra som får komma och göra utredning direkt och allt löper på så bra så och vi får bara vänta på det där mötet. Om det är så att vi måste göra IVF eller ICSI måste ju jag också utredas och då får vi ju vänta äääääännu längre...
Suck.
Just nu känns allt bara hopplöst.
Usch o fy.
Har haft en helg av ständiga barn-påminnelser.
Det är roligt att prata om barn som om det är något man funderar på inom en inte för lång framtid. Det är roligt att inte låtsas om att det är några problem.
Haha, oj, vad vi luras!
Det känns så sjukt deppigt när man läser om alla andra som får komma och göra utredning direkt och allt löper på så bra så och vi får bara vänta på det där mötet. Om det är så att vi måste göra IVF eller ICSI måste ju jag också utredas och då får vi ju vänta äääääännu längre...
Suck.
Just nu känns allt bara hopplöst.
