Om livet med IVF:

På tal om att berätta eller inte...
I dessa IVF-svängar på olika internetforum och annat (vavetja?) talas det ganska mycket om hurvida man har/ska/tänker berätta för familj/jobb/skola/vänner och så vidare. Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det hela.

Många tycker att "Nämen varför berättar ni inte, det ska inte finnas någon skam över det här" och så tyckte jag också till en början. Tills jag insåg att min pojkväns integritet var större än min och då började jag tänka om. För varför ska vi som håller på med IVF berätta för folk vitt och brett att vi håller på att "skaffa barn" (ett uttryck som ofrivilligt barnlösa för övrigt inte slänger sig med)? Jag kan inte påminna mig om ett endaste par som gått ut och sagt att "jaa, nu håller vi ju på att skaffa barn så jag kan inte jobba imorgon för vi har ägglossning!" Nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så men ni fattar principen. Jag kan säga att jag på riktigt ångrar att jag berättade om våra planer för en vän som berättade för sin partner och så berättade jag för några familjemedlemmar. Om jag inte hade gjort det och om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag sluppit obekväma och jobbiga frågor.
 
Men det är lätt att vara efterklok.

Jag har berättat för mina föräldrar. För att jag vill få pepp och stöd och för att de ibland ska tycka synd om mig utan att jag ber dem göra det. Så som föräldrar fungerar. (Ibland kan det dock hända att oron i all välmening blir lite missriktad och ja, jag blir ledsen istället. Hrm.) Det bästa är en lagom nivå av omtanke och distans som för det mesta fungerar. (En svår balansgång eftersom det är svårt att veta om jag är jag eller om jag för tillfället blivit deprimerad av alla hormoner.  Jag är medveten om det.)

Min pojkvän vill inte berätta för sina föräldrar och vi vill inte heller berätta för våra syskon förrän det är dags att "break the news" om en eventuell graviditet. För min pojkvän är överraskningsmomentet viktigt! För mig överväger behovet av stöd från mina föräldrar önskan om att få överraska dem med en glad nyhet, även om jag fantiserat om det tusentals gånger. Han vill däremot få uppleva att ge sina föräldrar en glad överraskning om barnbarn. Likaså är det med våra vänner. Som alla normala par vill vi göra något roligt av att berätta om att vi är gravida, eller att vänner och bekanta kommer på det själva efter ett tag.

Varför ska vi vara tvungna att berätta för folk att vi håller på att göra barn? Brukar vanligt folk göra det? Nej, det tror jag inte. Däremot kan jag tänka mig att om man har hållt på länge utan att lyckas blir behovet att berätta för omgivningen större eftersom man dels vill ha stöd och dels för att folk ska förstå varför man försvinner iväg till läkaren titt som tätt. Det är jobbigt att ljuga. Det är skitjobbigt att hitta på lögner om vart man tar vägen, varför man inte kan jobba och allt runt omkring. Man blir på dåligt humör och tillbakadragen eftersom man har så mycket att tänka på som de inte vet om! Men hittills har det funkat. Det har tajmats in ganska bra med det mesta och vi planerar även att inviga några partners in crime. Några av mina bästa vänner som vi ska berätta allt för så att de kan hjälpa oss att dölja att jag inte dricker alkohol och så vidare. Men vi får se hur det blir med det. Jag hoppas att jag klarar mig över på gravid-sidan så att de får börja spekulera i huruvida jag är gravid eller inte! Det är ju skitroligt!

När vi sedan förhoppningsvis får lyckan att bli gravida och vi förhoppningsvis lyckas passera den där magiska 12-veckorsgränsen och vi börjar berätta för människor om graviditeten är vi båda två rörande överrens om att vi stolt ska berätta att det är ett IVF/ICSI-barn. Vi ska vara glada och stolta över att vi får den här möjligheten att få hjälp! Tänk vilket bra land Sverige är på det viset. Heja gratis sjukvård och må det inte försvinna! Vad jag däremot inte tycker är bra är att man bara får lov att producera ett barn gratis. Tänk vad älskade alla de här barnen kommer att bli och tänk vad de kommer att bidra till samhället! De kommer att ge flerfalt tillbaka jämföresvis med vad de kostat att tillverka och så får vi bara ett? Det är skevt och det är skevt för att barnlöshet är en livslång sjukdom (klassat som sjukdom av WHO) och andra livslånga sjukdomar (diabetes etc) får man livslång hjälp för och kom nu inte dragandes med att diabetes kan vara dödligt för det vet jag och det är inte samma sak och yada yada men om ni tänker ett steg längre fattar ni nog vad jag menar. Jag vill själv bestämma hur många barn jag vill ha! Tillsammans med min partner då förstås!