Om livet med IVF:

Ibland när hormonerna gör att man känner sig riktigt jävlig och man helst av allt bara vill ligga kvar under täcket och tycka synd om sig själv kommer man på hur jävla orättvist det är att vi, som är ganska många egentligen, ska behöva genomgå det här. Det är så jävla jävla orättvist att ni som inte har varit med om det ens kan förstå.

Så är det.

Jag orkar inte ens beskriva på vilket sätt det är jävligt för alla ni som är eller har varit med om det vet ju och det är ingen mening att försöka förklara för någon som ändå inte kommer att förstå.

När jag tänker så så försöker jag trösta mig själv, och kanske er, med att att vi kommer få barn som kommer att bli så oändligt älskade så det aldrig har funnits barn förut som varit så älskade och de kommer bli underbara medmänniskor, snälla, smarta och ambitiösa och de kommer att bli läkare allihop så de kan försörja oss på ålderns höst så vi kan sitta på en söderhavsö och njuta och tänka att det var fan ta mig värt det ändå!

Ni ser, jag kan inte låta bli att vara positiv trots att allt känns jävligt just nu och ibland hatar jag att jag är sån, att jag inte bara kan få vara ledsen för mig själv, men jag hatar ännu mer att vara ledsen!

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig...