Om livet med IVF:

Tjatar och tjatar kanske är att ta i, men ja, frågar då. Om och om och omigen och hela tiden. Ja, tjatar. 
Jag förstår att det inte är så konstigt att folk undrar eftersom jag redan tidigt i vårt förhållande högt och tydligt deklarerade att här ska det minsann göras barn och tio stycken ska vi ha och vi tänker inte vänta!  Jag hade tydligen dessutom sagt när jag var tonåring att jag skulle ha mååååånga barn (som tur var kom ju livet och utbildning och annat skoj ivägen så det påbörjades inte för tidigt).  Så det är väl inte så märkligt att de som fått höra sånt, undrar. Egentligen. 
Men ändå. 
Ok att man frågar en gång. Kanske två. Men om man märker att det går många månader utan att något händer så kanske det är dags att vara lite finkänslig om man börjar förstå att någonting kanske inte står helt rätt till? Inte som vi fått höra "Amen vad är det? Är det några PROBLEM eller?!"  Så jävla taskigt sagt. Och vad ska man svara på det? "Ja, jo vi kan tydligen inte få barn på naturlig väg! Kul va? Skål!"
Sluta tjata. Sluta fråga. Ni förstår väl? Och ni förståååår väl att vi kommer att berätta för er när vi väl väntar barn? Vi kommer inte undanhålla det. 
Förutom för familj har jag berättat för en vän att vi försöker få barn (detta var längesen, innan vi hade fattat att allt inte låg rätt till). 
Hon frågade häromveckan hur det gick egentligen och eftersom man hela tiden blir tagen på bar gärning och överraskad måste man tillsammans på plats hitta på en bra lögn. 
"Eeh, jaaa, men, vi båda pluggar ju båda två nusåatteeee, vi vill gärna kunna försörja oss först och..."  Och de skulle bara VETA hur mycket vi SKITER i att vi pluggar båda två och att vi ser det som en fördel att båda två kommer få mycket tid tillsammans och tillsammans med barnet och att jag tycker att det är en fördel för mig som kvinna att redan ha barn INNAN man är färdigutbildad och ska söka jobb. 
När vi gick därifrån sa min pojkvän att han hade velat säga sanningen då, berätta om hur vi försöker så man slipper springa omkring och ljuga hela tiden. Men jag visste inte det, och man vet inte det eftersom man hela tiden blir överrumplad av den sortens frågor.  
Så, sluta fråga. Fråga bara inte. Fråga inte förrän du ser en stor och tydlig gravidmage. Eller fråga inte alls förrän du får veta förresten.

Nu har det gått ett helt långt år och två månader sedan vi bestämde oss för att vi skulle avla fram en blandning av oss. Denna avkomma skulle komma att bli den vackraste och smartaste lilla varelse som någonsin skulle gått på denna jord. 
Max två sa pojkvännen. Minst tre sa jag! 
Nu har han ändrat sig, efter att ha förstått att vi kanske inte kan få barn på naturlig väg vill han plötsligt ha tre också, minst! 
Men så lätt skarente va att man kan få hur många ungar man vill här i världen! 
Folk som inte vill går och blir gravida och folk som tycker att det blir om det blir går och blir gravida, men vi, som verkligen verkligen verkligen vill, vi blir inte gravida. 
Så himla typiskt och orättvist och ledsamt att man dör en smula varje gång mensen dyker upp. 
Så himla jobbigt att åka berg och dalbana vareviga månad, från hopp om det till att kastas ned i den mörkaste avgrund till att rycka upp sig och tycka att "Vad fan, nu kör vi igen!" till att inse att det troligtvis inte blev någonting den här gången heller. Vem orkar utsättas för det år ut och år in? 
Just idag är det en ledsendag men med rycka upp sig-tendenser. 
Jävla helvetes skit också.

Vi skulle "skaffa" barn och det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Det här är en pågående berättelse om hur det är att leva som ofrivilligt barnlös och förhoppningsvis inom en överskådlig framtid om hur det är att vara gravid.

Jag börjar med att publicera de dagboksanteckningar jag hittills gjort.