IVF-info aka IVF-skola.
Idag var vi alltså på IVF-info. En gruppinformation som i dagligt tal och kanske även på andra kliniker kallas IVF-skola. Vi var ca 70 pers där på grund av alla helger som varit så de verkar ha mycket att ta igen.
Det var en enkel föreläsning om hur det hela går till och vi lärde oss inget nytt, förutom att man kan logga in på internet och ställa frågor med sitt login som man får på läkarmötet som vi alltså inte alls har fått.
Ska ringa om det.
När vi kom dit och alla vara tvungna att stå och trycka utanför aulan var det väldigt tryckt stämning som man fick skära sig genom med kniv. Ingen sa något förutom lite tissel och tassel och många såg mycket beklämda ut. När "föreläsningen" började försökte sjuksköterskan skämta och säga "Ni får inte prata så mycket för då hör jag inte vad jag tänker" (eftersom man kunde höra en nål falla) vilket INTE gick hem. Jag försökte fnissa lite uppskattande men eftersom vi satt längst bak hördes nog inte det heller.
När vi var där och jag såg alla de andra paren drabbades jag av en sån himla stor empati. Jag vet att jag väldigt lätt drabbas av empati för människor. Jag skriver drabbas för det är just vad jag gör. Jag drabbas så himla hårt och tar åt mig och hittar på egna små sorgsna historier om deras liv. Idag blev jag så himla ledsen för deras skull. Jag tyckte JÄTTEsynd om dem. Jag tänkte "Åh, vad det är synd om er era stackare som har kämpat så länge och nu står ni här och hoppas och önskar så mycket!" Och sen kom jag på mig själv med att jag var en av dem. Men jag kunde bara inte låta bli att tycka så synd om de som stod där och bara såg jätteledsna och skamsna ut och som om det var det värsta de någonsin varit med om (vilket det kanske var). Sen slogs jag av att det bara var kanske två par till som var i min ålder. Alltså som i läkarvårdens ögon betraktas som unga. Resten var 30 och uppåt, många 35 och uppåt. Inte för mycket uppåt såklart men kanske upp till 38? Då blir jag så jävla tacksam att vi (jag) är så unga och att vi sökte hjälp i tid för hela baletten har ju tagit hundra år bara det och jag har hunnit bli nästan två år äldre och så blir jag sådär ledsen igen för jag tänker att fan, stackars er som har gått hela livet och väntat med att skaffa barn och väntat med det ena och det tredje innan ni ville skaffa barn och nu var det jävlaridet för sent! Fan också! Och då vill jag bara ruska tag i alla mina vänner som väntar på allt det där och skrika Vänta inte! Det är inte så jävla lätt alla gånger! Men det kan jag ju inte. För vi är ju hemliga...
Jag var ganska nervös idag också men INTE ALLS lika nervös som förra gången. Det är störigt (på ett sätt) att det börjar bli så ljust nu för man kan liksom inte smyga obemärkt dit längre. Eftersom vi bor i samma stad som sjukhuset är jag nästan alltid mest nervös över att gå dit. Varför skulle vi gå ditåt överhuvudtaget? Jag har kommit på en herrans massa undanflykter och vita lögner att dra om vi skulle behöva. Inte för att jag tror att någon av dem skulle gå hem. Men ändå.
Därför överväger vi att börja ta taxi fram och tillbaka. Så himla skönt att inte behöva riskera att synas. Det ska ni uppskatta som åker från ett annat ställe.
Jag vet inte varför det är så viktigt att vara osynlig när det gäller det här egentligen. Vi pratade idag om att man borde avstigmatisera det här med IVF. Att det är så himla viktigt! Men samtidigt vill ingen av oss berätta om det i förtid. Däremot är vi rörande överrens om att när det är dags att berätta att vi är gravida (vilket vi förhoppningsvis ska få chansen att göra någon gång) så ska vi även stolt berätta att det är ett IVF-barn! Vår slutsats är att vi inte vill gå miste om överraskningsmomentet för nära och kära, det där stora som man får tänka på och fantisera kring och hitta på något roligt med! Nu har jag visserligen berättat för mina föräldrar, men åh, vad jag har fantiserat om sätt jag skulle berätta på. Skicka vykort från bebisen på semester osv. Grattiskort från bebisen på födelsedagar. Så blev det inte. Men å andra sidan kan de stoltsera med att de är de enda som överhuvudtaget vet!
Tills nästa gång: Ajö!
Hej,
Ville bara önska lycka till med er IVF.
Eftersom vi själva är väldigt öppna med att vi gör IVF är jag alltid nyfiken på varför man väljer att hålla hela processen hemlig? I våra ögon är det ju inget att skämmas över och jag personligen hade tyckt att det var mycket jobbigare att hålla på och smussla omkring och dra vita lögner mest hela tiden. Det blir som sagt MÅNGA besök på sjukhuset.
Jag är alltså bara nyfiken eftersom jag själv är precis tvärtom och berättat för i princip alla jag känner ;) Så ta inte illa upp! =)
Mvh, Mia
Ja, klart du får fråga!
Hehe, det står i sista stycket i just den här bloggposten faktiskt:
"Jag vet inte varför det är så viktigt att vara osynlig när det gäller det här egentligen. Vi pratade idag om att man borde avstigmatisera det här med IVF. Att det är så himla viktigt! Men samtidigt vill ingen av oss berätta om det i förtid. Däremot är vi rörande överrens om att när det är dags att berätta att vi är gravida (vilket vi förhoppningsvis ska få chansen att göra någon gång) så ska vi även stolt berätta att det är ett IVF-barn! Vår slutsats är att vi inte vill gå miste om överraskningsmomentet för nära och kära"
Haha jo jag vet, jag läste det men det lät ju som att ni tyckte att det var väldigt jobbigt att hålla det hemligt... Vi ville så klart oxå köra med överraskningsmomentet men tyckte att det skulle bli för jobbigt och krångligt att hålla det hemligt så vi valde att berätta efter vi fått vår dom på utredningen. Jag fick kanske för mig att ni var en av dem många som verkar ha någon slags skamkänsla över att behöva ta till IVF som hjälp. Vi behövde helt enkelt stödet av våra nära och kära mer än vi ville ha kvar överraskningsmomentet antar jag. Alla är vi olika och tur är väl det. ;)
Mvh, Mia (aurora79)
Näääääääej! :) Absolut INTE! Näej, det är helt enkelt för att vi inte känner det. Däremot har vi börjat känna av att det är krångligt, sociala stuationer exempelvis där det är alkohol inblandat är ju problematiskt. Igår bestämde vi oss för att vi ska delge våra närmsta vänner detta så att man har några partners in crime så att folk slipper undra varför man dricker alkoholfri öl/vin när man är ute osv. Men som jag skrev också så kommer vi berätta så fort vi berättar att vi är gravida! Kanske inte för kända som okända, men det är klart man är stolt över att man kan få så fin hjälp och det tycker jag folk ska veta! :)
Däremot var det lite skamkänslor inblandade från min sambos sida när det visade sig att det var honom det var "fel" på. Men det tror jag jag lyckats avdramatisera ganska bra! :)
För mig var det inte så besvärligt med att undvika alkoholen heller eftersom jag sällan dricker ändå. :P Så ingen hade trott att det var så konstigt... ja om det inte var nyår eller nåt annat väldigt speciellt tillfälle. Jag är för bekväm av mig för att sova borta och för snål för att ta taxi ;)
Mm ja det är nog kanske lite jobbigare för våra män eftersom det är där kruxet ligger. Jag har många gånger tänkt att det hade varit bättre om det var mig felet låg hos så att han skulle slippa må dåligt över det.
