Om livet med IVF:

Inatt drömde jag om världens undergång. Två gånger! Världens undergång x 2 = megaångest.
Jag drömde om världens undergång en gång innan jag gick upp och kissade och efter det utvecklade jag visst drömmen lite eftersom den var så himla "kul" och körde den ett varv till. Kul. NOT.

Det var i alla fall något i stil med att helt plötsligt kom "de som bestämmer" på att OJ! Nu har det gått för långt och det är för sent och nu kommer jorden att gå under. Alltså nu som i NU nu. Och så kom det ett stort svart moln på himlen som kom närmre och närmre och först tänkte jag att det kanske inte kommer hit - till Sverige - men det gjorde det. Och på tevestationer och radiokanaler visade de nedräkningsur i timmar och tiden gick åt till att försöka komma på och administrera hur man skulle spendera de sista timmarna i livet och jag ville att vi skulle åka hem till mamma och pappa för att vara med dom men när jag tittade på nedräkningen insåg jag att det inte skulle finnas något "imorgon" så jag fick acceptera att vi aldrig mer skulle ses och att jag skulle vara här hemma med bara honom och paniken när jag insåg att det ändå aldrig hade gått att samordna så att vi var med min familj och han med hans familj och alla syskonen och deras respektive och deras föräldrar och så vidare! Vi skulle bara vara med varandra och jag skulle bli tvungen att säga hej då i telefon till min familj (usch, jag börjar nästan gråta nu när jag beskriver det) och så började jag försöka ordna så att vi kunde vara med våra vänner, men de skull hem till sina familjer och hela tiden kom det där svarta molnet närmre och närmre och man kunde ringa in till teve- och radiostationerna och skänka bidrag så att forskarna skulle jobba snabbt och hitta något att göra åt det och han råkade ringa det dyra numret (som i melodifestivalen) som kostade tio kronor och jag sa att det var väl okej då då när det handlade om vår överlevnad. När jag berättade för honom mellan drömmarna tyckte han att vi ju då likagärna hade kunnat ge dem hela vårat sparkonto eftersom om vi dog hade det ju ändå inte spelat någon roll och om vi överlevde hade det ju varit för en bra sak, men då sa jag att då hade vi ju inte kunnat köpa några fler barn? Ja, och så drömde jag den här drömmen två gånger och första gången hoppades jag att det bara skulle vara en dröm och när jag vaknade var jag först inte säker men sen ändå så glad för att det faktiskt var en dröm och andra gången fattade jag inte heller att det var en dröm även fast jag önskade.

Det här blev långt och utan många punkter, så som drömmar är. Det verkar som att man drömmer mycket och långt och märkligt när man ruvar. Nästan varje natt har jag vaknat upp - och kommit ihåg - drömmar som jag drömt. Det brukar jag nästan aldrig göra annars.