Om livet med IVF:

Efter den där hårda inbromsningen har jag varit otroligt orolig. Särskilt eftersom jag inbillat mig att jag inte har känt Pyret så mycket efter det. Jag vet att jag inte borde oroa mig, jag såg ju att det var ett jäkla hålligång där inne utan att jag kände ett skvatt så jag borde inte. Men verkligheten är en annan. 

Gårdagen spenderade jag (förutom att prata med min barnmorska och boka in en hjärtlyssning enbart för att lugna mig) med att storgråta och apatiskt ligga i sängen tills han kom hem med indiskt och choklad och tyckte jättesynd om mig. Sen grät jag och käkade choklad om vartannat. Det är verkligen en evig plåga att vara gravid. 

Idag åkte vi alltså till Cura igen och jag måste säga att jag fått världens bästa barnmorska. Människor som kramas måste vara bäst! Jag började såklart gråta igen. Minsta tecken på sympati när jag känner mig ynklig gör att tårkanalerna öppnas direkt! Vi fick lyssna på Pyrets hjärtljud och trots att det tog henne någon minut att hitta dem (jävla moderkaka i framvägg) så var jag inte orolig. Jag visste ju att Pyret levde. Det var moderkakan jag var orolig över. Men jag tänker att om Pyrets hjärta slår i 150 kan det inte vara något fel på strömförsörjningen där inne. Förutom en kram och att få lyssna till Pyrets hjärtljud fick jag även ett nummer till ett ställe dit man kan få komma och prata om sin oro. Det tror jag verkligen behövs. Det känns skönt men när man alltid varit den starka så känner man sig så fånig som helt plötsligt känner sig vek. Fast det struntar jag i. Nu är det min tur att vara lite svag. 

När vi åkte hem fick jag, förutom gränslös kärlek, tillåtelse att köpa bebiskläder för tusen kronor som tröst. Han vet hur man tröstar en materialist. (Usch vad hemskt, jag skojar bara, lite...)