Om livet med IVF:

"Och så hade vi en liten familjebiljett här! För ni har väl en bebis på g?" 
SAY WHAT? Det syns ju inte! (Tycker jag.) 
Min ansiktsfärg förvandlades från vit till högröd på en sekund och så sa jag jaa joo, men det är ju väldigt tidigt än jag har nog bara ätit lite för mycket ehe. Och så frågade hon om det var planerat och jag sa att jo, det får man väl säga. Sen frågade hon vilken månad(!) jag var i, högt och tydligt och alla i vagnen tittade och log. 
Hjälp. 
Kanske dags att vänja sig? Men jag förstååår inte hur hon kunde se det? Det satt ju andra runt omkring som var rundare om magen än mig. När hon hade gått sa jag att hon måste vara synsk och då sa han "Ja, jag tänkte det faktiskt. Det var någonting med henne." Och HAN om någon är en skeptiker. Så det var verkligen något med henne. Och nu i skrivande stund gick han förbi utan att veta vad jag sitter och gör vid datorn (skriver om det) och sa: "Fan vad det kändes som att hon var synsk!" Jepp. Jag tar det som ett tecken. Ett tecken på att allt är bra med den i magen och att vi har en bebis på g. 

Helgen har varit alldeles underbar. Det har känts som att vi har haft en liten minisemester mitt i den sista stressen av terminen. Vi har bara lagt skolarbete helt åt sidan och inte brytt oss om att fika eller träffa "gamla vänner" utan bara suttit i solen och gått promenad i skogen. Och umgåtts med hans föräldrar. 

När vi kom i fredags hade hans pappa förberett massa plockmat, olika lufttorkade skinkor och salami och kaffe och bullar, precis sådant som jag inte får/kan äta (som jag älskar, min gravidmatsregel är: Ät inget som är gott!) men som tur var hade vi precis hunnit sätta i oss en macka på ett fik innan han hämtade oss. Vi var ju tvungna att vänta med att berätta till hans mamma också kommit hem. Det gjorde hon senare på kvällen och när vi slog oss ner för att käka frågade de hur det var på vår gata, då petade jag lite på honom som för att säga: "Kom igen, det är dags" så han sa "Joo, det är väl lugnt. Men det kommer nog att bli mer liv snart. I januari. Då kommer det en ny liten gangster till gatan." Hahahaha! Jag skrattar fortfarande högt när jag tänker på hur de såg ut! De slutade äta båda två och så sa hans mamma: "Nej men vad säger du?! Ska vi bli farmor och farfar?!" Och så blev det tårar och kramkalas och glädje och en snabb resumé av IVF-historien och sen blev jag behandlad med en ny försiktighet a la "Inte ska väl duuuuu bära! Och vad vill du ha att äta? Dricka? Vill du sitta här eller där?" Och så vidare. Jag kan vänja mig. 

Nu är det en hård och jävlig vecka kvar av stress och skolarbete. Ångesten kom som ett brev på posten när vi satte oss på tåget hem. Jag har egentligen haft en molande ångest inför den här veckan hela helgen. Fy fan. Jag längtar till den är över och jag längtar efter ett par veckors ledighet innan jobbet sätter igång på allvar. Jag är för jävla trött på den här stan också. Det gav mig också ångest när vi åkte hem. Jag vantrivs i den här lägenheten. Jag vill bo i ett hus på landet. Nu tack. Men först ska jag klara av den här veckan i skolan och så ett år till och sen ska jag (få ett bra och välbetalt jobb och) bli rik och köpa hus. Bye bye storstan.