Om livet med IVF:

Åh, jag vill kommentera på alla era fina och bra och göttiga kommentarer, men bara för det så ÄR det något fel på den jäkla kommentarsfunktionen. Det får bli när vi kommit hem på måndag. 

Imorgon ska vi åka och hälsa på hans föräldrar. Har ordnat kattvakt och allt. Vi ska berätta. Det gick ju inte så bra när han hade tänkt att berätta om hela IVF-grejen, då gick hela kvällen i en enda lång spänd nervositetsdimma som ledde till... ingenting! Vilket antiklimax. Det var dessutom samma dag som vi hade fått tillbaka vårt lilla embryo (oroa er inte, vi har ett arbetsnamn, det kommer, så småningom) och allt var pirrigt och nytt (igen). 

Men imorgon har han fasiken inget val. "Du måste skynda dig att berätta för jag vet inte hur länge jag kan hålla skenet uppe!" Och då får det ju bli inte bara den här glada nyheten utan även hela IVF-historien. Kanske kan vi få lite nys om det finns eller fanns någon försäkring med i bilden när olyckan inträffade som ledde till hela den här cirkusen. Jag menar, skadan märktes ju inte förrän ett par decennier senare så det borde ju finnas möjlighet att få försäkringspengar som kan ge oss möjlighet att köpa ett par barn till?

Ikväll har jag ätit en styck Piggelin och en kvarts vattenmelon till kvällsmat. Jag hoppas det finns tillräckligt mycket nyttigheter i det för den i magen. Ärligt talat, jag skiter i det. Jag äter vad jag kan, när jag kan. Ikväll fanns det bara ett alternativ: Piggelin och vattenmelon. Vilket krävdes besök både på Ica och SevenEleven för honom. Tidigare under dagen tvingade jag honom att hoppa av bussen ganska mycket för tidigt för att gå till mitt favoritfik och köpa med sig min favoritmacka hem till lunch. Gulle. Eller tvinga och tvinga. Han säger att han skulle göra vad som helst för mig och den i magen. Vi får hoppas att han orkar det ett tag till. HÖ. HÖ. En annan matregel som finns är att allt bara går att äta en gång och sedan aldrig mer. Det kvittar om jag köper två av en grej och efter den första tycker det var synd att jag inte gjorde två. Dagen efter kommer jag inte ens kunna tänka på det utan att må illa. Så det var väl sista gången för den mackan. 

Så. Imorgon åker vi bort. Jag vet inte hur man mobilbloggar, så ni får hålla till godo med det här under helgen. Ser ni en stackars jävel som panikäter gröna äpplen på tåget och ser lite blekglansigt illamående ut så är det jag. Då kan ni vinka. Eller säga hej.

Nu är det läggdags, det är ju waaaaay past bedtime för mig nu, i mitt nya liv. 

Ps. Jag jobbar på att lägga till alla er i min länk-lista, men det går trögt framåt för jag blir så förvirrad av det. Men är ni inte där än så kooooommer det. Promise. Helst av allt skulle jag vilja ha en såndär självuppdaterande som både Ruht och Uma med flera har, men den high techfunktionen finns nog inte på gamla blogg.se