Om livet med IVF:

Ligger i sängen med ena handen på datorn och andra handen på hon som virvlar runt där inne. Rumpan, enligt barnmorskan, alltså den som vi pratat med hela tiden (inte barnmorskan då utan rumpan). Den som sticker ut på höger sida. Fint det. Hon möblerar om där inne ikväll och jag kan inte få nog. Helst skulle hon vara vaken dygnet runt och alltid leva om. Men jag får lov att acceptera att hon måste få vila och därför tar det här inlägget extra lång tid att skriva eftersom jag måste pausa, känna, njuta. 

Tänkte idag på hur fort det förändras det där, det man klarar av och accepterar som ofrivilligt barnlös. Jag tänkte på det när jag satt på en yogamatta i ett rum fyllt av gravida kvinns som alla försökte göra smidiga yogarörelser men som i ärlighetens namn mest ser ut som ett gäng strandade valrossar som försöker utföra lite gymping, att för inte så länge sedan hade jag aldrig någonsin stått ut i det sammanhanget. Jag tänker på det när jag tänker på att i princip ALLA hans vänner ska bli föräldrar i samma veva som oss, vilken jäkla tur att vi blev gravida, annars hade vi aldrig mer kunnat träffa dom. Jag tänker på det varje gång jag lägger ut (vad jag tidigare i någon slags försvarsmekanism skulle kallat "äckliga") gravidbilder och gravidstatusar på facebook. Jag tänker på det när förlossningsinformationen på MAS ska hållas i aulan på plan 3, det vill säga samma våning som RMC ligger på - så jäkla dumt att ett en hord av gravida ska stå där utanför och vagga förväntansfullt medan barnlösa par diskret försöker smyga in på RMC. Det är fan inte finkänsligt någonstans. Och jag tänkte på det när han sa att det var hemskt att man kunde höra bebisarnas hjärtljud ut i väntrummet när jag var hos barnmorskan igår, ifall det var några ofrivilligt barnlösa där. Och han har ju rätt, men det är än en gång bara vi som förstår, vi som vet, vi som visar en särskild hänsyn.