Om livet med IVF:

Igår kväll när jag skulle sova låg jag och tänkte en massa i vanlig ordning och det här dravlet var vad jag kom fram till:

Jag kan bli så himla himla ledsen när jag ser handikappade människor. Eller när jag tänker på min älskade släkting som är sjuk. Jag blir så ledsen för fy fan vad livet kan vara jävligt ibland.
Och så tänker jag att jag tycker det är svårt att komma upp på mornarna! Dom då?!
Och så tänker jag att jag är gnällig och patetisk men så kommer jag på att jag är ju faktiskt också handikappad på ett sätt. Vi kan ju inte få barn och fy fan vad orättvist livet är och hur mycket sorg man ska tvingas bära på samtidigt som man ska låtsas vara glad. 
Och så tänker jag naivt att eftersom livet behandlat oss så illa nu, då kommer livet att inse att dom har fått sitt onda av mig och så kommer vi vara förskonade från olycka sen.
Så tänker jag. Naivt och hoppfullt och någon slags rättvisa.
Sen inser jag att det stämmer inte alls. Folk runt omkring oss kommer att dö. Vi kanske kommer att få missfall när vi äntligen blivit gravida. Livet kommer inte ta någon som helst hänsyn till hur mycket vi lider nu och det gör mig så himla ledsen, för även om jag inte gör det, så skulle jag vilja tro på någon slags kosmisk rättvisa och fördelning av den lilla lyckan som finns. 
Men det finns ju inte.
Därför tror jag att vi svingas upp och ner i den här jävla karusellen, mellan hopp och förtvivlan, mellan att tro att någon gång! Någon gång blir det våran tur! Till att tro att Näej, vi kommer aldrig få några barn.