Om rädslan.

Man kan låtsas hur mycket man vill att man är stark och glad och tror på att man någon gång kommer att få barn och man måste låtsas att man verkligen tror att det här är lösningen, för om man inte låtsas att man tror att man kan få barn så kommer man inte att få några barn. (Och det är en jävla paradox.) 

Men så då och då kommer den stora rädslan likt Morran och allt fryser till is där... den, drar fram. 

Det kanske inte blir några barn? Det finns faktiskt en risk att det inte blir några barn. Hjälp! Vad ska vi göra då? Jag vill inte adoptera och jag vill inte skriva att det kanske inte blir några barn och jag vill inte skriva att jag inte vill adoptera för om det inte blir några barn så kanske jag visst vill adoptera men just nu så vill jag ha egna biologiska barn med honom. Jag vill inte ens tänka på att det finns alternativ. Att det finns donation. Att det finns adoption. Jag vill inte det. Vi har inte heller pratat om det. För vi får inte prata om det för om man pratar om det så betyder det att man tror att det finns en risk att det här inte funkar och man måste tro att det här funkar och man måste vara positiv och glad för annars blir det inga barn.

Fy fan vad det här är plågsamt ibland och fy fan vad jag hatar idioter som tycker att det är inte meningen att alla ska få barn. "Vissa kan inte få barn. Så är det." Dom skulle jag vilja rada upp och skjuta. (Förlåt karma för att jag sa så, jag menade det inte, jag skojade bara, jag överdrev, snälla kan jag få barn ändå?)

Dom är som sverigedemokrater och Morran på en och samma gång. Fast Morran är det synd om. Det är det inte om sverigedemokrater. Kanske lite för att de har en så snäv världssyn. Det är lite synd. Om dom. Men mest om deras mammor och pappor som misslyckats så fatalt. 

Jimmie Åkesson?



Hopplöshetskänslor.

Igår kväll när jag skulle sova låg jag och tänkte en massa i vanlig ordning och det här dravlet var vad jag kom fram till:

Jag kan bli så himla himla ledsen när jag ser handikappade människor. Eller när jag tänker på min älskade släkting som är sjuk. Jag blir så ledsen för fy fan vad livet kan vara jävligt ibland.
Och så tänker jag att jag tycker det är svårt att komma upp på mornarna! Dom då?!
Och så tänker jag att jag är gnällig och patetisk men så kommer jag på att jag är ju faktiskt också handikappad på ett sätt. Vi kan ju inte få barn och fy fan vad orättvist livet är och hur mycket sorg man ska tvingas bära på samtidigt som man ska låtsas vara glad. 
Och så tänker jag naivt att eftersom livet behandlat oss så illa nu, då kommer livet att inse att dom har fått sitt onda av mig och så kommer vi vara förskonade från olycka sen.
Så tänker jag. Naivt och hoppfullt och någon slags rättvisa.
Sen inser jag att det stämmer inte alls. Folk runt omkring oss kommer att dö. Vi kanske kommer att få missfall när vi äntligen blivit gravida. Livet kommer inte ta någon som helst hänsyn till hur mycket vi lider nu och det gör mig så himla ledsen, för även om jag inte gör det, så skulle jag vilja tro på någon slags kosmisk rättvisa och fördelning av den lilla lyckan som finns. 
Men det finns ju inte.
Därför tror jag att vi svingas upp och ner i den här jävla karusellen, mellan hopp och förtvivlan, mellan att tro att någon gång! Någon gång blir det våran tur! Till att tro att Näej, vi kommer aldrig få några barn.
Det är för jävligt är det. Det är precis vad det är.
Livet.

RSS 2.0