Om rädslan.
Men så då och då kommer den stora rädslan likt Morran och allt fryser till is där... den, drar fram.
Det kanske inte blir några barn? Det finns faktiskt en risk att det inte blir några barn. Hjälp! Vad ska vi göra då? Jag vill inte adoptera och jag vill inte skriva att det kanske inte blir några barn och jag vill inte skriva att jag inte vill adoptera för om det inte blir några barn så kanske jag visst vill adoptera men just nu så vill jag ha egna biologiska barn med honom. Jag vill inte ens tänka på att det finns alternativ. Att det finns donation. Att det finns adoption. Jag vill inte det. Vi har inte heller pratat om det. För vi får inte prata om det för om man pratar om det så betyder det att man tror att det finns en risk att det här inte funkar och man måste tro att det här funkar och man måste vara positiv och glad för annars blir det inga barn.
Fy fan vad det här är plågsamt ibland och fy fan vad jag hatar idioter som tycker att det är inte meningen att alla ska få barn. "Vissa kan inte få barn. Så är det." Dom skulle jag vilja rada upp och skjuta. (Förlåt karma för att jag sa så, jag menade det inte, jag skojade bara, jag överdrev, snälla kan jag få barn ändå?)
Dom är som sverigedemokrater och Morran på en och samma gång. Fast Morran är det synd om. Det är det inte om sverigedemokrater. Kanske lite för att de har en så snäv världssyn. Det är lite synd. Om dom. Men mest om deras mammor och pappor som misslyckats så fatalt.
Hahaha, Jimmie Åkesson!
.. För övrigt, WORD på inlägget. Jag hade inte kunnat förklara dom känslorna bättre än så.
Gilla knapp, fast ändå inte eftersom det är som det är, men ja.. du förstår.
kram!
Hahaha! :)
Ja, jag förstår precis.
Kram!
Känner igen mig så väl. Bra skrivet! Rolig koppling till Jimmie Åkesson också :D
Jag tror att man måste släppa de där tankarna på vad som händer OM... Fokusera på att det är självklart att det kommer att funka, något annat existerar inte. Sen OM (men det ska det inte) det går så långt att ni måste titta på andra alternativ så tror jag att ni har vuxit in i det beslutet. Du skulle inte vara samma person då som du är nu... förstår du vad jag menar?
Man finner sig i sin situation eftersom man måste. Dessutom är det endå en tröst att veta att ni inte kommer att förbli barnlösa. I framtiden kommer ni att ha småbarn springandes omkring hemma. Och ni kommer att älska dom innerligt, ni kommer att vara lyckliga och det kommer att vara bara era barn.
Kram!
Haha! :)
Jaa, jag förstår hur du menar och jag tror verkligen att du har rätt. Man förändras rätt snabbt i det här virrvarret.
Det är så sant så. Det är en väldig tröst! Och tänk, det kommer vi alla! :)
Tack för dina varma kloka ord! Kram!
Bra skrivet, känner igen mig. Den där ständiga oron. Den där ständiga oron som finns kvar även när man har plussat. Fan att det ska vara så oroligt och skört.
Ja det är för jäkligt. Det är ju inte precis som att jag kommer vara så där avslappnad och sval heller precis när jag väl blivit gravid...
Men du ska snart på VUL och få se ett litet hjärta! Då kan du kanske förhoppningsvis slappna av litegrann!
OJ vad jag känner med dig och önskar att det går vägen och ni får en alldeles egen liten unge!
Håller med, oron finns där jämt...
Tack Fibula! <3
Yep, waterlily, den är så jäkla svår att tackla på något vis...
Kram på er!
