Om sorg.

I fredags när jag kom hem från jobbet la jag mig på sängen och läste bloggar. Och så bröt jag ihop fullständigt, för jag blev så jävla ledsen över hur orättvist allt är. Över hur jävla dåligt det går för en del. Försök på försök som ännu inte lett till något bra. Att vissa måste vänta så länge på att få sätta igång med IVF. Att andra måste vänta med nästa försök till efter sommaren. Det var längesen jag grät, nä, så länge sen var det väl inte jag gråter ju en skvätt var och varannan dag, men det var längesen jag grät ett sådant hulkande gråt så att man nästan inte får luft. Och så ringde han, stackaren som satt på bussen på väg hem och inte kunde trösta med en kram. Och så fortsatte jag att gråta. Över all denna orättvisa. Över hur vi ska behöva gå igenom det här fler gånger. Över förtvivlan och misströsten som man känner. Över den enorma tacksamheten att vi trots allt lyckades på andra försöket. Över den skrämmande och onödiga tanken på om vi hade kunnat överleva om vi inte hade lyckats den här gången. Över skulden att vara gravid när så många andra inte är det. Och återigen över tacksamheten att vi har Pyret. Och sorgen över oron som Ruht beskrev så fint, att aldrig få slappna av utan att ständigt oroa sig. 

Så kom han hem och höll om mig och försäkrade mig om att "De kommer också att lyckas, förr eller senare. Jag lovar dig att de kommer att lyckas på ett eller annat sätt. De kommer också att få vara lyckliga." 

Orättvisan och svordomarna.

Näe! 
Det är så himla orättvist! 
Det är så jädra satans jävla skitorättvist att vi som gör det här inte går fria. 
Vi går inte fria från negativa gravtest, missfall, missbildningar, handikapp, barncancer, olyckor och oväntade dödsfall! Vi borde verkligen gå fria från allt det där. Jävlar vad det är orättvist att vi som får uppleva så mycket olycka ska behöva riskera att uppleva ännu mer! Fy satan vad livet är orättvist och jävligt ibland. 

Helt plötsligt läser jag bara en "gravid-efter-IVF-blogg" när jag alldeles nyss läste flera stycken. Åh, jag blir så ledsen att jag börjar gråta varenda gång jag läser om någon stackare som får missfall efter att äntligen ha blivit gravid och efter att äntligen ha fått smaka på lyckan och dessutom gjort det fullt ut! Jag förstår att det måste kännas för jävligt. Det måste kännas riktigt jävla pissjävligt. 

Jag tänker att det kanske är dumt att omfamna alla andras olycka på det där viset när man har fullt upp med sitt eget, men så tänker jag att vi blir starka tillsammans i det här. Vilken jävla tur att det finns bloggar och ett helt universum fullt av folk som förstår en (jag vill inte säga "universum fullt av folk som är med om samma sak" för det skulle jag helst vilja inte fanns alls)! 

ÅH! Jag blir så trött på den här satans skiten ibland! Det är så jävla orättvist! Jag vill bara vara gravid och jag vill bara att det ska vara efter vecka 12 och jag vill bara föda barn och ha barn! Jag vill så jävla gärna att menshelvetet ska komma någon gång så vi kan köra igång med ett nytt försök någon jävla gång! Argh!

RSS 2.0