Om livet med IVF:

I fredags när jag kom hem från jobbet la jag mig på sängen och läste bloggar. Och så bröt jag ihop fullständigt, för jag blev så jävla ledsen över hur orättvist allt är. Över hur jävla dåligt det går för en del. Försök på försök som ännu inte lett till något bra. Att vissa måste vänta så länge på att få sätta igång med IVF. Att andra måste vänta med nästa försök till efter sommaren. Det var längesen jag grät, nä, så länge sen var det väl inte jag gråter ju en skvätt var och varannan dag, men det var längesen jag grät ett sådant hulkande gråt så att man nästan inte får luft. Och så ringde han, stackaren som satt på bussen på väg hem och inte kunde trösta med en kram. Och så fortsatte jag att gråta. Över all denna orättvisa. Över hur vi ska behöva gå igenom det här fler gånger. Över förtvivlan och misströsten som man känner. Över den enorma tacksamheten att vi trots allt lyckades på andra försöket. Över den skrämmande och onödiga tanken på om vi hade kunnat överleva om vi inte hade lyckats den här gången. Över skulden att vara gravid när så många andra inte är det. Och återigen över tacksamheten att vi har Pyret. Och sorgen över oron som Ruht beskrev så fint, att aldrig få slappna av utan att ständigt oroa sig. 

Så kom han hem och höll om mig och försäkrade mig om att "De kommer också att lyckas, förr eller senare. Jag lovar dig att de kommer att lyckas på ett eller annat sätt. De kommer också att få vara lyckliga."