Om livet med IVF:

Ni vet de här historierna som man alltid får höra när man fylller år? Ni vet de som börjar med "Näääär duuuuu föddes, då var det iiiiiisande vinter..." och så vidare? Förutom den historien så kommer jag att lägga till en historia till Pyret. Den om sommaren när vi väntade henne eller honom. Så här ska den låta: 

"Den sommaren när vi väntade dig så var det den sämsta sommaren i mannaminne! Det bara regnade och regnade och regnade och regnade och solen lös bara tre dagar allt som allt i juli som brukar vara den varmaste sommarmånaden. Och trots att vi vanligtvis brukade lämna Sverige för att spendera sommaren i ett land långt, långt i söder stannade vi den här sommaren hemma i Sverige för att kunna hålla koll på dig och samtidigt ge den svenska sommaren en chans. Det skulle vi aldrig göra om igen. Vi stretade och gjorde allt för att ha lite roligt i allt det gråa och trots att det var den sämsta sommaren någon av oss kunde minnas så var det samtidigt den allra bästa sommaren som vi någonsin hade upplevt för vi väntade DIG! Och inget mer än DU krävs någonsin för DU är solen och livet och kärleken i evighet, amen!"

Igår kväll hörde älsklingen min Piratens hjärtljud med hjälp av en toarulle för första gången! Underbart och lugnande! Hon eller han mår bra där inne! Allt gott!

Att vara gravid är att vara utsatt för psykologisk terror. Jag tror inte att det är så för alla, men jag tror att det är så för många av oss som blivit gravida efter exempelvis IVF och flera års kamp. 

Idag fick jag uppleva dödsfruktan i ungefär en halv till en hel minut. Jag hade stängt på jobbet och var för en gångs skull ute i god tid och skulle bara kissa innan jag gick för att möta honom. Så kom det blod på pappret! Panik! Jag hann dö en smula. Tusen tankar och rotade fram en spegel för att titta men jag såg inget konstigt och det var så lite, lite och klarrött. Så låste jag och gick. Han sa att det är ju inget vi kan göra så vi gick och åt på restaurang, välbehövligt efter en lång dags arbete. Självklart var det första jag gjorde när vi kom dit att ta en titt på toan. Inget. Sen tog jag en andra titt innan vi skulle gå. Yttepyttelite. Men inte därifrån. Utan någon annanstans ifrån. Kanske hade jag torkat mig för hårt eller så håller jag på att få akut urinvägsinfektion igen. Har haft det förut och det började med blod - not so fun. Så jag hoppas på att jag bara kissat för mycket och torkat mig för hårt. 

För övrigt har både jag och han (liksom ni) tagit väldigt illa vid oss av det som hände i Norge i helgen. Kan inte riktigt släppa det och det la en tjock svart dimma över helgen som gick, trots födelsedagsfirande och familjehäng. Vi läser allt vi kommer över och pratar mycket om det. Kanske för att vi själva är vad Breivik skulle kalla Kulturmarxister? Det finns inga ord för hur mycket sorg han åsamkat så många familjer och så många människor. Och det är sannerligen ett angrepp på demokratin och mänskligheten att försöka utrota en hel politisk gren och deras möjliga framtid. Medan andra spekulerade om Al Qaida gissade jag redan i fredags kväll på högerextremist. Glöm inte att ungefär 90% av alla terrorbrott i Europa begås av högerextremister. Fy fan.

... för den lilla i magen. Nu var det här kanske inte så mycket för dens skull utan mer för min men ändå. Klockan 6.00 imorse drack jag alltså 3 dl sockerlösning med en pressad citron i. Fy fasiken. Kan inte tänka mig hur det smakar utan citron. Efter det försökte jag sova - det gick inte. Klockan 8.00 åkte vi in och tog ett stick i fingret vilket visade på ett toppenvärde - jag har inte graviditetsdiabetes. Än. Barnmorskan verkar övertygad om att jag kommer få det. Vi får se.

Idag var vi på inskrivning hos barnmorskan. Det var jättejätteroligt! Jag tycker att alla etapper i den här proceduren är jättejätteroliga.

Det enda jag tidigare fått höra om barnmorskor och det man gör där är att man får skäll angående sin vikt så jag blev jätteförvånad när jag vägde mig, inte hörde något vidare om det och sedan till på köpet fick höra att jag är smal! Pluspoäng till henne! Hon var dessutom jättejättebra. Supertrevlig och rolig och tog sig tid och en speciell sak som var bra och positivt var att hon hela tiden talade till oss båda och inte bara till mig. Hon refererade till OSS som GRAVIDA. Jätteviktigt tycker jag. Och han förstås.

När vi sedan hade pratat om allt som skulle pratas om var det dags för det viktiga, nämligen att lyssna på Pyrets hjärtljud! Först kände hon på min livmoder och Martin fick komma fram och lära sig känna hur den låg. Jättehäftigt. En rolig grej med det är att vi hela tiden har läst att "Vid den här tiden börjar livmodern stiga upp ovanför blygdbenet" och "Nu når livmodern fem centimeter ovanför blygdbenet" så där har vi gått och känt och klappat alldeles förgäves eftersom det visade sig att det som jag trodde var kalaskulan på magen i själva verket var livmoder med tillhörande bebis. Mitt på rakt fram! Jag som trodde det var tarmar! Så nu kan jag stolt gå där och puta bäst jag vill i vetskapen om att det faktiskt är bebisen! Nåväl. Sen var det dags att lyssna med vad jag antar är en doppler. Hon förvarnade om att det kunde vara svårt att hitta om man hittade det över huvudtaget samt att det kunde ta lite tid. Nästan direkt fick vi höra Pyrets hjärta! Det var jättehäftigt! Hjärtat slog i 149 slag/minut.

Varje gång man får ett livsstecken från den i magen blir man så lycklig och lättad, så går det två dagar och sen är man lika orolig igen. Hur ska det gå de där veckorna mellan ultraljudet i vecka 18 och det i vecka 32?! Det är ju dubbelt så lång tid! Fast då får man åtminstone lyssna och det är ju faktiskt nästan lika underbart! 

Imorgon ska jag tyvärr göra glukosbelastning. Det är tidigt men de vill att jag ska göra det eftersom min pappa har diabetes. Så klockan 6 imorgon bitti ska jag häva i mig 3 dl sockerlösning, sedan ska jag lägga mig igen och vara där klockan 8 för att ta ett prov. Sen ska jag hem igen, sova en timme och sen jobba. Jag kommer vara död på jobbet. Undrar hur jag ska kunna somna efter en sådan sockerchock? 

Gårdagens craving: Citron. Han fick gå och köpa citron klockan 22 på kvällen. Jag åt en hel. 

Dagens craving: Luktsuddigum. Tänk att äta ett sådant! Mmm...

... folk som säger "Men andra barnet ska ni se att det kommer komma av bara farten!"

Jag vet inte i hur många gånger och i hur många olika varianter jag hört detta ålderdomliga, okunniga tramspåstående de senaste veckorna. Vad jag däremot vet är att jag nu tröttnat på att på ett pedagogiskt och artigt vis nicka och säga "Hehe, jaa, men..." och sedan dra en lång harang om hur det faktiskt ligger till. Så medan han tålmodigt svarar "Jaa, joo, hehe" svarar jag "Mmm, fast det beror ju på att i de allra flesta fallen är man inte helt steril utan man kan bara inte säga om det kommer ta ett eller tio år innan det händer, och det orkar man ju inte vänta på!" Några frågor på det? Har ännu inte orkat lägga till något om att det inte handlar om att man spänner sig/oroar sig/är nervös och allt vad det nu kan vara som folk hittar på och att det faktiskt nyligen kommit nya forskningsrapporter som återigen visar att så inte är fallet. Men det kommer det med, tids nog. Under tiden undrar jag bara hur fan man skulle orka vara "spänd" i två år när man ligger med varandra. HAHA! 

I övrigt är allt väl. Vi ska på inskrivning hos barnmorska imorgon. Det ska bli kul. Eller, jag räknar med att det blir ganska intetsägande men förhoppningsvis kommer vi i alla fall få lyssna på Pyrets hjärtljud och all kontakt med Pyret är bra kontakt. Vi har försökt lyssna här hemma idag med hjälp av toarulle samt hushållsrulle utan resultat.

Vi gjorde ringtestet igår, ni vet det där när man håller en ring i en kedja ovanför handleden (det finns olika varianter på detta) och så ska man utifrån om ringen gör en ring eller pendlar fram och tillbaka kunna få "veta" om man vänta en tjej eller en pojke. Det som var märkligt var att ringen snurrade på både mig och honom, men den ändrade hela tiden håll. Det vill säga, först snurrade den åt ena hållet, sen snurrade den åt andra hållet och så vidare. På både mig och honom. Vi tolkar det som att den menar tjej, men hon som gjorde det hade aldrig sett något liknande förut. Scary! Jag började såklart genast noja över att något inte stod rätt till (haha, knäpp, jag veeet) men de andra sa att eftersom ringen snurrade så bestämt så var det ingen fråga om att det var en tjej. We'll see. Hur det än är kommer vi nog inte berätta det för våra familjer (sorry mamma och pappa) om vi får veta något på RUL eftersom risken för att få fula babyrosa och babyblå fulsaker blir överhängande då. Nej tack! 

Jag fick ett MMS av min pappa föreställandes den lilla röda koftan som min farmor håller på att sticka till Pyret. När jag såg bilden så pirrade det i hela kroppen! Det gör det oftare och oftare nu, som om Pyret blir mer och mer verklig och jag tror jag börjar bli kär. För jag känner mig alldeles förälskad och lycklig när jag tänker på den i min mage! Ändå känns det som en evighet innan vi får se Pyret igen på RUL om ett par veckor. Stackars, stackars normala folk som får se sitt barn för allra första gången i vecka 18! 

Nu går vi till jobbet, Pyret och jag.

Kikade förbi bara för att säga att jag mår bra, vi mår bra alla tre! 
Det är sommar och sol och jag försöker bada så mycket som möjligt. 

Titta här vad jag hittade igår, en artikel om barnlöshet som vår doktor Britt Surberg har skrivit! Vet ni, det var hon som tillverkade Pyret! Eller, det var ju inte hon, det var ju en embryolog, men det var i alla fall hon som plockade ut ägget och som sedan stoppade tillbaka ett prima embryo! Riktigt jäkla bra jobb gjorde hon trots sin buttra uppsyn! 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-kan-fler-fa-efterlangtade-barn_6293650.svd