Om livet med IVF:

Jag ville ju att jag skulle få beskriva symptom för er som ruvar eller ska ruvar. Jag ville skriva att jag är ett levande bevis på att man kan vara och bli gravid utan att känna ett enda skvatt. Jag ville berätta att det enda jag gjort annorlunda den här gången är att jag HAR druckit kaffe och levt lite onyttigare. Och att vi blev gravida med ett liiiite sämre, men ändå tusen gånger bättre embryo. 

Jag hoppas fortfarande att jag ska få skriva det inlägget. Kanske i övermorgon.

Tydligen. 

Blodprovet visade på för låg nivå av Hcg. Det låg på 41 och ska vara minst över 50 idag. Måste in och ta nytt prov på fredag, men det är väl lika bra att förbereda sig på det värsta. 

(Trots att hon imorse sa att OJ om det var positivt igår betyder det att du redan har höga nivåer av hormoner i blodet. Yeah right.)

Jag är gravid! Jag är gravid! Jag är gravid! 

Så jävla sjukt! Åh, vad vi har bävat inför den här dagen. Vi hade bestämt oss för att tjuvtesta utan att berätta för någon, inte ens er, eftersom alla tycker att man ska vänta. Men vi visste att det var idag det gällde. Jag vaknade tidigt och låg och vred och vände mig och kunde inte somna om. Till slut visste jag att det var ohållbart. Jag gick upp, kissade, hade hela tidentestfönstrena bortvända. Gick in till honom och la testet upp och ner på sängen. Satt med en klocka och när det hade gått två minuter frågade jag om han ville vända. Han kontrade med att fråga om jag ville vända, näe, det ville jag inte. En minut till av bävan. Mina händer skakade, min puls gick i 200. Han vände - vi såg pluset direkt! Vi reagerade båda två med att slänga oss bakåt som om vi fått se världens åttonde underverk! Tittade på varandra direkt och började genast gråta! Ett hulkande, skrikande vattenfallsgråt! Vi är gravida! Det är ett plus! Och man kan se det utan att titta i motljus och utan att bryta sönder testet - det finns där och vi ser det! Det här är för alla gånger som det bara funnits ett hånfullt streck! Alla månader och år av gråt och förtvivlan - nu är det vår tur! 

Allting luktar barndom idag. Lakanen doftar som om de hängt ute och torkat en sommardag. Mina kläder likaså och jag förflyttas med ens 20 år tillbaka i tiden till varma sommardagar och ljumma sommarkvällar. Nu sitter jag och snusar på mina kläder och drömmer mig tillbaka till för längesen och helt plötsligt blir jag liten igen och vill bara krypa upp i mammas famn och gråta.

Crinoneförrådet börjar sina, som en plågsam påminnelse om att testdagen närmar sig med stormsteg. 

Inatt drömde jag mardrömmar. Jag drömde att vi återigen testade minus. Och så drömde jag att vi påbörjade nya försök och att man skulle göra allt själv och embryona låg i kylskåp och jag undrade om det inte var för stora temperaturskillnader för dom och så skulle man sätta ihop två tvåcelliga embryon själv och gnugga (så att de blev fyrcelliga) och så bildade de en lins som man skulle sätta i ögat. När det var dags att kolla om det blivit något hade de inte delat sig vidare. Visste väl att temperaturskillnaden var för stor och hanteringen för hård, tänkte jag. 

När jag vaknade, vaknade jag med en obehaglig känsla av misslyckande. Ni vet så där som man kan göra efter att man drömt mardrömmar. Som om man drömt sanningar och nu vet att allt är kört. Jag är livrädd för att testa. Helt panikslaget livrädd. Vi pratade om hur vi helst inte ville testa alls utan bara skita i det. Och om hur man hoppas på det bästa men inte kan låta bli att förbereda sig på det värsta. Hur det känns som en stor fet jävla paradox som man inte kan värja sig mot. Jag hatar det här.

Suck. 
Idag har det ju som bekant varit himla jättefint väder. Vi satt i parken ett tag och käkade var sin glass och sen bestämde vi oss för att ta en öl på en uteservering. På första stället var det bara "Nej. Det har vi inte." På andra stället var det en finnig tonåring som nog inte förstod vad jag frågade efter utan föreslog att jag skulle ta en folköl istället. Vi gav upp och gick hem. 

Efter en skitmysig påskmiddag blev jag övetalad att hänga med ut och vi skulle till ett ställe som är känt för att ha ganska många ölsorter. "Och där är ändå nästan ingen vi känner" sa de vi hade käkat middag med. Nemas problemas, tänkte jag, det ska bli kul att komma ut lite! När vi kom dit (jag och tjejerna, han kom en liten stund efter) och skulle beställa öl så fanns det ingen alkoholfri öl. "Men vi har en 2.8:a?" Ääh, nejtack. Säger jag att jag vill ha en alkoholfri öl så vill jag väl för fan inte ha en folköl? Eller? Brukar gravida kvinnor i allmänhet dricka alkohol? Brukar nyktra alkoholister gilla om man föreslår att de ska dricka något med alkohol i? (Nu vet jag i och för sig inte om nyktra alkoholister ens överväger att dricka alkoholsubstitut? Kanske inte.) Kontentan är i alla fall att om man ber om något alkoholfritt så brukar det väl vara på grund av en specifik anledning eller?
Jag blev något störd och överraskad av situationen och av dagens tidigare nederlag så jag köpte en öl till honom och så gick vi till uteserveringen. Där tio, femton av våra andra vänner (som inte vet om något) satt. Jag fick panik. Försökte prata med vänner jag inte träffat på länge men kunde varken lyssna eller konversera medans min hjärna ropade "Fly! Fly!" Jag satt där och höll min (hans) öl i handen utan att ens smutta på den och försökte paniksms:a till honom samtidigt. När han kom sa jag bara "Vi går hem" och så ställde vi ölen på ett bord och gick. Mycket märkligt beteende. Helt klart misstänksamt och konstigt. Men jag kunde verkligen inte komma på något rationellt att göra när min hjärna panikade. Jag borde bara stannat hemma. "Ginger ale i ett glas ser ut som öl" löd ett välvilligt sms. Men nä. Det gör det inte. Det ser ut som äppeljuice.
Jag orkar verkligen inte med risken att folk börjar spekulera innan vi ens vet om det finns något att spekulera om. Snöpligt slut på en annars supermysig dag. 
Suck. 

By the way. Här är en debattartikel som är relevant för oss IVF:are och våra män (för det är väl knappt, och tyvärr, några män som varken läser eller skriver om det här?) Intressant och han håller med. I vanlig ordning puckon som kommenterar. Läs kommentarerna om ni vill bli förbannade, låt bli annars.

Idag är det långfredagen.
Mamma brukar varje år berätta att när hon var liten fick man minsann inte leka och inte göra någonting bara sitta stilla och inte ens kort fick man spela utan man skulle bara sitta och tänka efter. 
Själv tycker jag att hela den föregående veckan har varit som en enda långfredag då jag inte gjort någonting utan bara suttit och tänkt efter. 

Man kan bli knäpp för mindre. 

Han är på spelning och jag går runt här hemma och myser och väntar. För att jag inte orkar dricka låtsasöl eller låtsasdricka öl och bli misstänkt för gravid utan att jag själv vet om jag är det eller inte. Det känns precis som i början ni vet. När man var ute på olika ställen och sen möttes upp för att hångla, kramas och sova tillsammans tills nästa dag och det är alldeles pirrigt hela kvällen och man kollar mobilen efter sms var och varannan minut.

Det var förresten vid precis den här tiden för några år sedan som vi träffades. Tack vare mig såklart och idag sa han vid köksbordet när vi åt middag att jag var det bästa som hänt honom. Vadå? Sa jag. Jo, jag menar att det aldrig har hänt mig något så bra som när vi träffades. Och livet med dig. Sa han. 

Jag dog en smula.

Sen återuppstod jag på den sjätte dagen och bad honom när han gick att inte titta på några andra tjejer. Då sa han att han aldrig gör det och att han bara vill titta på mig. (Fastän jag är ful och skrotar runt i myskläder och smutsigt hår och sminket nere vid knäna. Sa inte han, sa jag.) 

Tre låtar har jag fått höra på telefonen. Det är kärlek det.

Jag har gett mig själv internetförbud. 

AAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAHAHA!!! Som om DET skulle hjälpa!

Jag har googlat allt jag kommer över. Jag har till och med börjat googla på engelska. Vet ni hur många embryon amerikanerna får tillbaka? Typ sex stycken om de vill och om de har så många! Helt galet! Haha, inte undra på att de i princip ALLTID blir gravida när de väl får hjälp med IVF. Inte heller undra på att de oftast får tvillingar, trillingar, fyrlingar och så vidare. Inte mig emot dock. Jag hade gärna satt tillbaka båda våra embryon båda gångerna. Men jag hoppas på den som bor i magen nu. 

Hoppas hoppas hoppas!

Som Kalle Anka hade sagt... (Jag ville bara säga det. Jag är mycket väl medveten om att hönor som ruvar inte säger Kvack, kvack är för ankor.) 

Jag har bestämt mig för att den här ruvningen ska vara spekulationsfri för det enda jag lärde mig av förra gången var att jag inte kan veta någonting. Jag kände massvis av grejer som lika gärna kunde vara "graviditetstecken" men som inte var det. Jag skriver "graviditetstecken" för mitt rationella sinne säger mig att man absolut inte kan känna av en graviditet i ett så tidigt skede. Så det enda jag kan göra är att försöka vara positiv och hålla mig sysselsatt i min egendömda husarrest, även om det är svårt att vara positiv när jag är så arg på RMC för två (ärligt talat) urkassa resultat. Meeeeeen, detta urkassa resultat ska jävlarimig resultera i en unge om det så är det sista jag gör! 

Det är svårt att ignorera alla dessa "tecken" man får hela tiden. Vad säger ni om detta tecknet som en ciderflaska gav mig i helgen: 



Va, va, vaaaa?!

Förlåt mina kära för att jag hållt er på sträckbänken. Jag skrev ett inlägg igår men jag vågade inte publicera det för jag var rädd att jinxa det hela och dessutom var vi så upptagna med att hålla tummar och tår och då blir det ju lite svårt att skriva, även om jag skriver med pekfingervalsen... Det här skrev jag igår: 

Idag vet jag att jag ruvar på ett styck prima femcelligt embryo, finaste lilla lilla embryot. Vi fick dessutom se det på plats inne i livmodern! Den här gången fick vi konstigt nog inte fotografera fotografiet av den lille så det får jag väl visa upp när vi fått ett positivt graviditetsbesked! Tyvärr blir det inget syskon den här kullen, men jag får väl stå ut med att göra om proceduren om sisådär ettochetthalvt år eller någe. Vårat lilla embryo hade dessutom delat sig tiiiidigt i processen och det var BRA (med stora bokstäver)! Så den lilla rackaren verkar ha lite bråttom, inte mig emot, då kanske den fäster sig snabbare också!

2 ägg. 
Så nu förbereder vi oss på att inget blir befruktat och att vi får avbryta imorgon. 
Ni kan ju tänka er hur det känns. 

Fick dubbel dos morfin och hade apont ändå, tror inte det funkar på mig.

Nu är han iväg och handlar. Jag har beställt:

• Tanttidning, a la Hemmets Journal
• Ben&Jerrys Strawberry cheescake
• Massor av salt godis
• Lasagne till kvällen
• Läsk

Det här är kanske högst ointressant information, men här är den i alla fall:

Jag har precis tagtit sista sprutan! 10 000 IE Pregnyl! Så himla fint! Där stod jag som en annan knarkare och blandade ingredienserna till min sista fix och stack sen in den vidriga, långa nålen nästan ända in och direkt när jag började spruta gjorde det ont! Tänk vad mycket man glömmer från en gång till en annan. Jag hade glömt nästan alla fysiska åkommor man drar på sig vid IVF. Jag hade glömt att man svettas som en gris och luktar gubbsvett/kattpiss och måste duscha två gånger om dagen. Jag hade glömt att man får flytningar som känns som man kissar på sig. Jag hade glömt att man blir så törstig så man tror man har dragit på sig en släng av diabetes och jag hade glömt att Pregnylen gör så inuttahellskottans ont och sedan gör ont i flera dagar efteråt. Ok, det var en överdrift. Inuttahellskottans ont är det inte mycket som gör mer än äggplocket tycker jag, för annars är man väl rätt tålig va, så det (äggplocket alltså) sätter jag igång och oroar mig för NU!

Det går en kvinna på RMC som är en exakt kopia av mig. Eller. Jag är väl snarare en exakt kopia av henne. Eller. Hon är jag om tio år. Eller. Jag hoppas att jag fortfarande ser ut så om tio år. (Hon är väl lite längre och ståtligare än jag bara.)
Alltså. 
Jag har sett henne en gång förut och imorse synade hon mig uppifrån och ner när vi råkade stöta på varandra utanför sjuksköterskerummat. Vi ser exakt likadana ut. Vi har samma hårfärg, samma frisyr, (exakt) likadana kläder och likadana skor! Haha! Det är helt otroligt!
Så jag ville bara säga: Kopian, om du läser det här vill jag bara att du ska veta att du är en osedvanligt stilig kvinna!

Idag var det så dags för ett tredje VUL. 
Det såg bra ut. 12 blåsor. Så idag blev det 50 IE Puregon + Orgalutran, imorgonbitti bara Orgalutran och sen är det dags för Pregnylen på kvällen. 10 000 enheter istället för 5000 som vi tog förra gången. Hoppas, hoppas, hoppas att alla blir mogna och fina den här gången. 

I övrigt har det varit en riktigt pissig dag. Har insett att jag måste sjukskriva mig från obligatoriska delar i skolan för att genomgå det här, dvs jag måste maila lärare och berätta. Vi har även pratat om att det här eventuellt inte kommer att lyckas och snuddat vid vad som händer då. Något vi förbjudit oss själva att ens nämna tidigare, men när hormonerna gör sig påminda är det svårt att låta bli. Hur ska man kunna vara positiv när man mår så här? Sedan förbjöd vi oss att nämna det igen, nu ska vi köra på den beprövade devisen: "Gravid till motsatsen bevisats." Idag har det gråtits här hemma och jag har sovit bort flera timmar för att slippa vara vaken och så har vi pratat och han sa: "Vållande till annans olycka" om sig själv. Så hemskt. Det verkar som att jag inte kan tvätta bort skuldkänslorna hur mycket jag än försöker övertyga. 

(Själv skulle jag vilja påstå att han är vållande till annans lycka.)

Det är nog inte så många som kan tyda det här sms:et som jag skickade till honom innan:

"Det gick bra! Ungefär samma som förra gången: 7 fina på 10 mm som behöver en äggstra (höhö) boost. Ikv 150 IE, im 125 IE, VUL mån, ÄP tor." 

Men ni kan! 
Jävla trevliga de är där på RMC alltså. Lördag morgon och allt! 
Så som sagt, idag var det fortfarande en fin slemhinna och 7 ägg på runt 10 mm. Dessutom sa han att jag är en farlig kvinna med tusentals små äggblåsor som absolut inte får stimuleras för då blir det helt plötsligt 30-40 stycken istället och det vill vi inte! Så vi håller tummarna för de här små godbitarna. 

Sedan gick jag till sjukhusapoteket och stod utanför och väntade på att de skulle öppna som en annan pensionär. Idag var de inte lika diskreta och jag var först ut när apotekarkvinnan ropade: "ÄR DET PUREGON DU SKA HA?!" Som tur var var det bara pensionärer och ett annat par som jag redan hade sett på RMC där och de hade väl samma ärende som jag får jag anta. 

To be continued...

Förutom att jag överlag är världens bästa flickvän verkar det som att jag får lite oförtjänt cred för att jag stannar kvar. 

RITSCH! (Ljudet av stoppat band.)

Vad sa du sa du?

Jo. När han var och träffade honom som ska bli pappa så sa han som ska bli pappa att "Det här var ju stort! Bara att hon stannar kvar! Hon hade ju lika gärna kunnat lämna dig!"

Eeh. Va? 

Varför skulle jag vilja lämna honom? Vi kan ju få hjälp! Vi får ju hjälp nu! Vännen som ska bli pappa jämförde det med (exempel från verkligheten) någon som hade lämnat sin partner för att den inte ville ha barn. Det är ju inte alls samma sak! Om en vill ha barn och den andra inte då har man ju ingen gemensam framtid att bygga på och då får man väl kanske kompromissa (skaffa barn) eller inte kompromissa (hitta någon som vill respektive inte vill ha barn, att leva med). Men det här är inte samma sak! Helvete, det är ju honom jag är kär i! Det är ju honom jag älskar! Jag vill inte bara ha barn, jag vill ha barn med honom! Jag har haft förhållanden förut och jag har dejtat andra snubbar men inte en enda av dom har jag tänkt att jag vill ha barn med! Men nu tycker visst folk att jag likagärna kan gå ut och hitta en annan snubbe som jag kan skaffa barn med. (För det är ju så himla läääätt att "skaffa" barn. 

Nevör!

Folk tycker tydligen att jag bara kan gå ut på krogen och skaffa någon att bli med barn med. Men då undrar jag:
Hur ofta blir man kär egentligen? Hur lång tid tar det att bygga upp en fungerande och trygg relation? Hur jävla lätt är det att hitta allt det där och hur lång tid tar det? 
Svar: Jävligt svårt och jävligt lång tid. I alla fall om man tittar på de av mina (och det är många) vänner som är singlar. 

Så mitt val är enkelt. 

Jag väljer tusen gånger om att stanna hos honom, som jag älskar, som gör mig alldeles pirrig och som jag helst hade satt på en burka för att inga andra tjejer ska titta på honom, som får mig att skratta och som jag är kär i framför att göra slut, vara ledsen för att man gör slut med sitt livs kärlek, vänta många långa år på att hitta en ny att skapa en relation med och då kanske det redan är för sent att skaffa barn och så blir det IVF i alla fall. Jävla dumt att ens tänka den tanken. 

Jag vill inte ha någon jävla låtsascred för att jag är tillsammans med den jag älskar. Vi håller på att göra barn nu. Så det så!

Det var inget särskilt rafflande möte det där. Det mest rafflande var att vi denna gång fick träffa högsta hönset, verksamhetschefen. Jag tänker per automatik att det är han som vet mest och kan bäst. 

Det här är vad jag kunde utröna av det han sa: 
Jag har en fin treskiktad slemhinna på 10 mm. Det betyder att det är igång. Det betyder även att de ska ta det lite lugnt med mig. Därför höjer de (?) dosen till 125 IE istället för att fortsätta på 100 IE och så blir det VUL igen på lördag och då kommer de sannolikt att sänka dosen igen. Hur många äggblåsor det var gick inte att säga för de var bara i startgroparna hittills men runt en sju stycken små var där i alla fall. Det såg bra ut. 

Jag förstod ingenting. Det är inte alls som förra gången. Då sa de ingenting om någon slemhinna och det var väl en 14 äggblåsor på första VUL:et och de var relativt stora och så blev jag ju också lite överstimulerad, något vi vill undvika denna gången. Så det var nog bra. Tror jag. Men 125 alltså! Snacka om att jag kommer få ont de närmsta dagarna! Nåväl. 

Nu måste jag nog vila lite.

Den här dagen har gått i oförskämt positiva tecken. Hmm, konstigt mening (men jag blir så störd på folk som skriver positivismen, det är ju en filosofisk riktning!) men jag menar att jag varit oförskämt positiv och uppfylld av hopp och glädje! Visst, det kommer ju dalar dagar som denna också men en ganska lyckad dag på det stora hela. (Citat från en sång i pjäsen Sårskorpor av Maria Blom, en av mina bästa ever!)
Jag kunde inte heller låta bli att skratta när han skulle sticka mig och jag blev hispigare och hispigare och han blev mer och mer stressad och gjorde tvärtemot hur jag vill ha det vilket är luuuuugnt och sansat utan han sa "ÄRU BEREDD?!" och tog sats med nålen! Haha! Hur kan man göra annat än att rygga tillbaka då? Hohoho! Han tog bort sprutan när han redan hade stuckit i den en bit (för att jag ryckte till) så det började blöda ganska mycket och jag kunde inte göra annat än att asgarva. Haha, stackaren... Han blir helt traumatiserad av det här. Sen fick han i all fall ta den på mig och även då började det blöda och lite vätska från sprutan kom ut. Varför bliiiir det så? Vi hade i den i hela 15 sekunder för att det inte skulle bli så. Whatever. Ska fråga om det imorgon när vi ska på första VUL! Tjohej!
Orgalutranen fick han inte ta i alla fall. Den gör ont som den gör och idag ville den inte ens gå igenom huden så jag fick trycka skithårt och så svider den ju som fan också. 

Som sagt, imorgon är det första VUL och jag är peppad! Hoppas på en ordentlig skörd fast utan överstimuleringsrisken den här gången tack! 

(Han är iväg och berättar om oss för den där vännen som ska bli pappa. Hoppas han inte regnar på hans parad för mycket. Elleeeeeeeer? ;) )

Igår stack han mig för första gången! Vilken Cirkus! Det gick bra trots att jag höll för ögonen och skrek "Jagvillintejagvillintejagvillinte!" och "AAAJ!" Kontrollfreak that is. Det gööör ju inte ens ont på riktigt, men visst gör det lite ondare när någon annan sticker en? Sen lyckades han med konststycket att sticka sig själv i fingret med samma nål! Hahaha! Ujujuj, det var roligt. Så började han blöda jättemycket och jag hoppades mest att han inte skulle fått i sig för mycket kvinnliga hormoner "Men du har ju ingen blodsmitta i alla fall!" sa B på RMC glatt idag när jag var där. True that. 

Ja, jag var på RMC för att ta blodprov idag. Jag är stammis där nu. "Heeeeeeeeej! Det var längesen!" möttes jag av. Fint ändå. Och i väntrummet satt nervösa par som verkade nya, rädda och ovana. Själv satt jag som coola katten med min vetenskapstidning och lekte världsvan. Tyvärr. 
Sen tog vi blodprov och jag fick ett stort blåmärke i armvecket som tack. Senare i eftermiddags ringde B på RMC upp och sa att "Det ser jättebra ut!" Jaha, tack då sa jag och la på. Undrar fortfarande vad det kan ha varit som såg så jättebra ut?

Jag har även berättat för en till vän. Hon ska komma hit och bo lite här i helgen och när vi skulle lägga på sa hon "Är du säker på att du bara är trött och att det inte är något annat?" (Då hade jag redan insett att jag skulle vara tvungen att berätta för henne, jagmenarhonskajusovahärdetärintesomatthonintekommermärkaattjagtarenjävlamassavitaminerochtvåsprutoromdagenliksom, så jag hade bara tänkt lägga på, ringa upp honom och berätta att vi måste berätta och sen ringa upp henne igen så jag sa:) "OKEJ, DET ÄR NÅGONTING JAG MÅSTE BERÄTTA FÖRDIG!" Och sen trodde hon ju i några sekunder att jag var gravid tills jag hade sagt (det sedvanliga) "Jag ÄR inte gravid!" Och så fick jag dra allt om vad IVF och ICSI är från början till slut (eftersom ingen jävel vet vad det är?!) och så började hon gråta för hon tyckte det var så fint att vi håller på att bilda familj. Det var fint. 

Mmm... 

Jallefall. 
Ikväll skulle han sticka mig igen. Det är dag fyra så det var även dags att plussa på Orgalutranen. Han var nog lite nervös och stressad över det hela för det gick väldigt snabbt innan han drog ut nålen och jag skrek "AJ!" för det gjorde faktiskt ont denna gången och så började det blöda ganska mycket. Något var det som inte gick helt klockrent så jag bestämde mig för att själv ta Orgalutranen och visa hur det ska gå till på ett lugnt och sansat sätt. Haha! Han blev nog ganska skärrad stackaren för efteråt var han alldeles tyst och tillbakadragen och jag fick övertala honom om att han inte hade gjort mig illa. Att han faktiskt sticker en nål i magen och att det blir ömmare och ömmare och fler gamla sprutställen för varje dag som gör ont och att det faktiskt inte är så konstigt att det gör lite ont och att han inte gör mig illa för det. Imorgon ska jag nog vara titta på på hela processen och lugna honom och inte ligga och mesa med en kudde framför fejset. Jag tycker han gör det skitbra! 

Fina, fina han.

Idag fick vi veta att en av hans bästa vänner ska bli pappa. 

... (Punkt punkt punkt.)

Och hur reagerade jag? 

... (Punkt punkt punkt.)

Jag reagerade med att börja gråta. Hemma hos mamma och pappa i mammas famn. 

Jag kan liksom inte förklara varför jag blir så himla ledsen. (Men NI vet.) 

... (Punkt punkt punkt.)

Det känns så jävla orättvist att några som inte ens har varit tillsammans lika länge som vi ska få barn. Det känns så jävla orättvist att några som inte ens bor tillsammans ska få barn. Det känns så jävla orättvist att några som säkert (vad vet jag, egentligen?) bara glömt ett p-piller ska få barn! Och när jag under dagen har tänkt på det där barnet som ligger i hennes mage så har jag börjat gråta.

... (Punkt punkt punkt.)

När vi började försöka gjorde vi det med tanken att vi ska bli först! Det var en svindlande och alldeles underbar tanke och tänk vad många det är som ska bli glada för våran skull! 

... (Punkt punkt punkt.)

När vi sen fick veta att en annan av hans bästa kompisar skulle bli pappa hade vi precis fått veta att vi inte kunde. 

... (Punkt punkt punkt.)

Det kändes trots allt ok för nu visste vi ju att vi skulle få hjälp. Och dessutom bodde de inte ens i samma stad. 

... (Punkt punkt punkt.) 

Nu känns det bara för jävligt. 

... (Punkt punkt punkt.)

Och jag blir så arg på mig själv för att jag blir ledsen. Att jag inte bara kan vara glad! Han är ju glad! (Han kan inte vara något annat, säger han, för det förändrar ju inte vårat öde.) Men mest av allt blir jag så ledsen för att vi har varit så jävla peppade och glada att vi nu är igång igen och NU ÄR DET VÅR TUR! Och så blir jag ledsen och tänker förbjudna tankar och när han säger att det blir ju perfekt för då kan vi vara pappalediga ihop så tänker jag att vafan, det har ju inte lyckats förut. Det kommer väl knappast gå så bra att vi ska lyckas nu? Och då blir jag arg och ännu mer ledsen för det var ju inte så jag skulle tänka! Jag skulle tänka att nu är det vår tur! Och så tänker jag att vi inte kommer lyckas bara för att jag tänker så. Eller så kommer det bli ena jevvla ledsna ungar! 

... (Punkt punkt punkt.) 

När vi åkte i bilen hem idag så sa jag till honom: Har du tänkt på att det aldrig har hänt oss något bra?

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

(Det här är förresten den allra allra första låten som han laddade ner. Någonsin. Fick jag nyss veta.)

Nu tar vi med oss kanylburken och drar. Skriver jag inte, så vet ni (inte) var jag är! 
Ajöken!

Sa mensen och dök såklart upp idag! (Efter att ha tagit ett gravtest som jag dissekerade in i minsta pryl och som klart och tydligt visar ett (tveksamt) skugg streck som jag tror är där färgen ska vara om det blir någon färg och som han tycker är blått och det sa han innan han ens visste att om det är något SKA det vara blått.)

Och jag hade ringt RMC för att få domen eller åtminstone få veta hur vi ska fortsätta, men de svarade inte så jag lämnade bara ett meddelande. Sen blev jag inringd från jobbet och mitt i kaoset dök alltså MENSEN upp (AAAAGH!) och i PANIKEN ringde jag RMC för att att kontrollera så att det verkligen verkligen (men alltså helst inte) var för sent. 

- Nää, men det här ska väl gå alldeles utmärkt tycker jag! Då börjar du spruta imorgon då!