Nähä.
Nähä, vad svårt det ska vara att få till en fin design på sin blogg.
Jag ger upp och återgår till den gamla vanliga tråkiga.
Det har tagit mig två timmar.
Är det någon av er som har tips på hur man gör sin blogg fin och läsarvänlig?
Jag ger upp och återgår till den gamla vanliga tråkiga.
Det har tagit mig två timmar.
Är det någon av er som har tips på hur man gör sin blogg fin och läsarvänlig?
Pannkaka i äggfabriken.
Mensen kom smygandes i fredags.
Det innebär att vi kan starta upp fabriken nästa mens, vilken borde komma om en månad ungefär, perfekt innan påsk! Jag är glad och märkligt hoppfull.
Nu ska jag göra pannkakor.
Saker att göra inför nästa IVF:
- Börja äta D-vitamin
- Börja träna
- Skärpa sig rent allmänt
- Han börja äta zink och folsyra
- Båda prova akupunktur (SVINdyrt!)
Blicka framåt.
Så tar vi varann i hand och går vidare.
Det känns så konstigt för det är så jäkla intensivt när man är mitt inne i det. Då går allt i 150 och nu går allt i noll. (Moll?) Jag ringde RMC imorse för att fråga hur vi ska gå vidare nu. Vi ska köra samma gamla korta variant men vi ska byta från Gonal-f till Puregon för den kan man ställa in på fler enheter och den här gången blir det 100 enheter istället för 112.5. Jag undrar vad de vill uppnå? Att jag inte producerar så många äggblåsor? Att jag inte blir nästan överstimulerad? Jag fick ju bara ut sex mogna ägg denna gången och bara två blev befruktade och bara ett blev tiptop. Borde de inte vilja ha fler ägg då? Fler ägg att befrukta liksom? Borde de inte göra på ett annat sätt? Borde inte vi få komma in på ett möte och fråga alla de där frågorna vi har och framförallt varför det gick så dåligt?
Nåväl. Jag får fråga om vi får lov att prata med en läkare när jag ringer nästa gång. Jag skulle nämligen ringa när jag fått min blödning för då kunde vi planera in nästa försök mer noggrannt. Och banne mig om den inte kommer i tid för gör den inte det så finns det risk att nästa mens hamnar så att äggplocket blir vid påsk och då har dom stängt! "Men oroa dig inte över det nu!" sa hon. Hur lätt är det? När vi skulle köra igång denna vändan var mensen sen en vecka och jag panikade hej vilt. Nu ligger pressen på mig och stressen att mensen måste komma kommer göra att den inte kommer. Såklart. Hoppas den blir sådär lagom försenad då så vi kan plocka ägg efter påsk. Det blir ju, haha, passande i vilket fall.
Idag har jag varit på Systemet och köpt öl och vin. Hej vad gott det ska bli med ett glas vin!
Konstaterande om IVF:
Det känns så konstigt för det är så jäkla intensivt när man är mitt inne i det. Då går allt i 150 och nu går allt i noll. (Moll?) Jag ringde RMC imorse för att fråga hur vi ska gå vidare nu. Vi ska köra samma gamla korta variant men vi ska byta från Gonal-f till Puregon för den kan man ställa in på fler enheter och den här gången blir det 100 enheter istället för 112.5. Jag undrar vad de vill uppnå? Att jag inte producerar så många äggblåsor? Att jag inte blir nästan överstimulerad? Jag fick ju bara ut sex mogna ägg denna gången och bara två blev befruktade och bara ett blev tiptop. Borde de inte vilja ha fler ägg då? Fler ägg att befrukta liksom? Borde de inte göra på ett annat sätt? Borde inte vi få komma in på ett möte och fråga alla de där frågorna vi har och framförallt varför det gick så dåligt?
Nåväl. Jag får fråga om vi får lov att prata med en läkare när jag ringer nästa gång. Jag skulle nämligen ringa när jag fått min blödning för då kunde vi planera in nästa försök mer noggrannt. Och banne mig om den inte kommer i tid för gör den inte det så finns det risk att nästa mens hamnar så att äggplocket blir vid påsk och då har dom stängt! "Men oroa dig inte över det nu!" sa hon. Hur lätt är det? När vi skulle köra igång denna vändan var mensen sen en vecka och jag panikade hej vilt. Nu ligger pressen på mig och stressen att mensen måste komma kommer göra att den inte kommer. Såklart. Hoppas den blir sådär lagom försenad då så vi kan plocka ägg efter påsk. Det blir ju, haha, passande i vilket fall.
Idag har jag varit på Systemet och köpt öl och vin. Hej vad gott det ska bli med ett glas vin!
Konstaterande om IVF:
Det hjälper inte att vara ung.
Det hjälper inte att vara snygg.
Det hjälper inte att vara smart.
Det hjälper inte att vara rolig.
Barnlösheten är obarmhärtig och det spelar ingen roll vem du är.
Tack kära!
Hej alla fina och stort tack för all tröst, pepp, uppmuntran och kärlek. Det behövs så himla mycket i situationer som dessa. Ni är finast!
Men som ni skriver och som vissa av er vet så är det "bara" att bryta ihop och komma igen.
Det har vi gjort nu.
Vi kan inte vara ledsna över något vi aldrig haft hur länge som helst och han har börjat kalla knyttet som fanns i magen för organismen istället. Distans.
Nu är det nya tag och imorgon ska jag ringa RMC igen och jag ska få nya recept och få veta hur vi kör nästa gång. Korta hoppas jag, men kanske med vissa justeringar?
Idag var första dagen utan hormoner och jag är glad. Those hormones makes me blue. Vi har lyssnat på glad musik och varit ok. Jag har druckit kaffe. Önskar att jag kunde skriva mängder med kaffe men då skulle jag ljuga, jag har vant mig av med kaffet så det blev bara till frukost. Men det var gott! Mmm, vad kaffe är gott!
Det kanske är konstigt att man reser sig så snabbt? Men man har inget val. Klart jag inte tycker livet är så lajbans just nu, det mesta känns faktiskt ganska meningslöst. Men vi måste ju komma ihåg att leva under tiden. Det är så himla lätt att glömma. Men jag kommer aldrig ge upp. Herregud, det kommer att bli en dyr historia det här.
Igår när vi låg och pratade och rekreerade oss i sängen skämtade vi om att vi kanske skulle sluta plugga, sluta jobba, börja äta bara på donken, bli feta, bara sitta hemma och spela tevespel och gå på soc istället. Som vi hade fantiserat ihop om hon framför oss i kön på Ica. Sen skrattade vi länge när vi insåg hur långt ifrån oss det är. När vi insåg att Fanimig, vi är ju på väg! Vi är på god väg att skaffa oss ett jävla bra liv! Och där vi är nu är redan ganska bra. Förutom att vi aldrig kommer ha råd att köpa lägenhet eller hus, för alla pengarna kommer gå åt att köpa barn. May so be it.
Det är lustigt hur livet kan bestämma vägar åt en utan att fråga. Och det är typiskt att av alla i ens umgängeskrets är det klart att man ska tillhöra de där 10% som inte kan få barn. Och hur präktigt det än låter så är det ändå tur, för jag önskar att ingen annan skulle behöva gå igenom det här.
Men som ni skriver och som vissa av er vet så är det "bara" att bryta ihop och komma igen.
Det har vi gjort nu.
Vi kan inte vara ledsna över något vi aldrig haft hur länge som helst och han har börjat kalla knyttet som fanns i magen för organismen istället. Distans.
Nu är det nya tag och imorgon ska jag ringa RMC igen och jag ska få nya recept och få veta hur vi kör nästa gång. Korta hoppas jag, men kanske med vissa justeringar?
Idag var första dagen utan hormoner och jag är glad. Those hormones makes me blue. Vi har lyssnat på glad musik och varit ok. Jag har druckit kaffe. Önskar att jag kunde skriva mängder med kaffe men då skulle jag ljuga, jag har vant mig av med kaffet så det blev bara till frukost. Men det var gott! Mmm, vad kaffe är gott!
Det kanske är konstigt att man reser sig så snabbt? Men man har inget val. Klart jag inte tycker livet är så lajbans just nu, det mesta känns faktiskt ganska meningslöst. Men vi måste ju komma ihåg att leva under tiden. Det är så himla lätt att glömma. Men jag kommer aldrig ge upp. Herregud, det kommer att bli en dyr historia det här.
Igår när vi låg och pratade och rekreerade oss i sängen skämtade vi om att vi kanske skulle sluta plugga, sluta jobba, börja äta bara på donken, bli feta, bara sitta hemma och spela tevespel och gå på soc istället. Som vi hade fantiserat ihop om hon framför oss i kön på Ica. Sen skrattade vi länge när vi insåg hur långt ifrån oss det är. När vi insåg att Fanimig, vi är ju på väg! Vi är på god väg att skaffa oss ett jävla bra liv! Och där vi är nu är redan ganska bra. Förutom att vi aldrig kommer ha råd att köpa lägenhet eller hus, för alla pengarna kommer gå åt att köpa barn. May so be it.
Det är lustigt hur livet kan bestämma vägar åt en utan att fråga. Och det är typiskt att av alla i ens umgängeskrets är det klart att man ska tillhöra de där 10% som inte kan få barn. Och hur präktigt det än låter så är det ändå tur, för jag önskar att ingen annan skulle behöva gå igenom det här.
Snipp snapp snut -
så var sagan slut...
Officiellt negativt blodprov från RMC.
Och så sms:et från honom:
"Det som inte dödar det härdar,
att vi går igenom det här och att vi
klarar motgångarna tillsammans
visar bara att vi är menade
för varandra, du och jag
klarar det här, och lite därtill,
lätt ska det inte vara för oss,
men vi blir stärkta av det,
ljuset blir större när natten tar form
och värme blir mer värt i storm!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta,
jag är din för alltid!"
Precis så.
Officiellt negativt blodprov från RMC.
Och så sms:et från honom:
"Det som inte dödar det härdar,
att vi går igenom det här och att vi
klarar motgångarna tillsammans
visar bara att vi är menade
för varandra, du och jag
klarar det här, och lite därtill,
lätt ska det inte vara för oss,
men vi blir stärkta av det,
ljuset blir större när natten tar form
och värme blir mer värt i storm!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta,
jag är din för alltid!"
Precis så.
Domedagen.
Håll i hatten. Imorgon är domedagen här. Håll tummar och tår för mig och för oss. Det behöver vi.
Nåväl...
Ringde till RMC idag. Tänkte att jag måste fråga varför det är testdag så tidigt. De sa att det är deras standard att testa på dag 12, vilket det blir om man räknar återföringen som dag 1. Och så frågade jag lite hur man går vidare om det är negativt. Då berättade hon att man fortsätter på nästa mens och alltså inte på den här mensen som kallas bortfallsblödning. "Men det får vi väl hoppas att ni ska slippa!" sa hon och så fick jag berätta att jag tjuvtestat minus och så sa hon att "Njaaaeee, det är nog lite för tidigt för att kunna få ett tillförlitligt urinprov!" Och så pratade vi om att sätta hoppet till blodprovet imorgon och så började jag nästan gråta såklart för det gör jag alltid så fort jag får lite empati eller tröst.
Det känns bra i alla fall att man inte får lov att påbörja ny behandling denna cykeln (om det nu inte skulle vara något) för då slipper man själv att ta ställning till olika saker. Ska vi påbörja ny behandling direkt eller ska vi vänta till kroppen har återhämtat sig? Nu blir det som det blir och blir det inget, ja, då får jag tid att gå och ta ett cellprov (eftersom jag oroar mig för cancer) och så kan jag börja träna för det har jag egentligen all tid i världen till men just nu ingen ork.
Den som lever får se.
Det känns bra i alla fall att man inte får lov att påbörja ny behandling denna cykeln (om det nu inte skulle vara något) för då slipper man själv att ta ställning till olika saker. Ska vi påbörja ny behandling direkt eller ska vi vänta till kroppen har återhämtat sig? Nu blir det som det blir och blir det inget, ja, då får jag tid att gå och ta ett cellprov (eftersom jag oroar mig för cancer) och så kan jag börja träna för det har jag egentligen all tid i världen till men just nu ingen ork.
Den som lever får se.
It ain't over 'til the fat lady sings!
Tack så mycket för all tröst och pepp go'vänner!
Det är ju faktiskt inte över än.
Vi ska ju testa med blodprov på onsdag på RMC.
Det känns som om det kan vara något eller någon där i magen. Det känns så med alla aktivitet. Men det kan ju likagärna vara mens på g? Men det kan lika gärna inte vara det?
Nu är det ju såklart svårt att hålla humöret uppe och det har blivit en del tårar och tannagnisslan här idag. Men vi har sagt att vi ska försöka vara positiva för tänk om? Samtidigt sitter det en liten jävul på axeln och säger att varför skulle det vara om nu? Det har det ju aldrig varit förut? Men vi måste vara positiva om knyttet skulle råka vara kvar.
Jag har såklart googlat och googlat och läst om flera som fått negativt på ruvardag 9 och positivt senare. Jag läste till och med om en som hade fått negativt på dag 15 och 17 och sedan positivt på dag 19! Då blir man ju genast lite orolig åt andra hållet? Tänk om jag är gravid men det visar negativt på dag elva och så slutar jag med Crinonen och så blir det missfall? Tänk vad hemskt! Jag kan inte för allt i världen förstå varför jag har testdag på dag 11. Jag får inte glömma fråga på onsdag.
Vi har såklart redan börjat prata om hur vi ska göra med nästa försök (som - peppar peppar - förhoppningsvis inte behöver äga rum). Om vi ska be att få börja igen med en gång, eller om vi ska vänta en cykel som de egentligen vill att man ska och om hur vi ska göra i sommar och när det tredje försöket blir och vad som, ve och fasa, händer efter det?!
Livet är långt, långt bort just nu. Och här sitter jag i min lilla bubbla. Ivf-bubblan. (En sån bil vill jag ha!)
Det är ju faktiskt inte över än.
Vi ska ju testa med blodprov på onsdag på RMC.
Det känns som om det kan vara något eller någon där i magen. Det känns så med alla aktivitet. Men det kan ju likagärna vara mens på g? Men det kan lika gärna inte vara det?
Nu är det ju såklart svårt att hålla humöret uppe och det har blivit en del tårar och tannagnisslan här idag. Men vi har sagt att vi ska försöka vara positiva för tänk om? Samtidigt sitter det en liten jävul på axeln och säger att varför skulle det vara om nu? Det har det ju aldrig varit förut? Men vi måste vara positiva om knyttet skulle råka vara kvar.
Jag har såklart googlat och googlat och läst om flera som fått negativt på ruvardag 9 och positivt senare. Jag läste till och med om en som hade fått negativt på dag 15 och 17 och sedan positivt på dag 19! Då blir man ju genast lite orolig åt andra hållet? Tänk om jag är gravid men det visar negativt på dag elva och så slutar jag med Crinonen och så blir det missfall? Tänk vad hemskt! Jag kan inte för allt i världen förstå varför jag har testdag på dag 11. Jag får inte glömma fråga på onsdag.
Vi har såklart redan börjat prata om hur vi ska göra med nästa försök (som - peppar peppar - förhoppningsvis inte behöver äga rum). Om vi ska be att få börja igen med en gång, eller om vi ska vänta en cykel som de egentligen vill att man ska och om hur vi ska göra i sommar och när det tredje försöket blir och vad som, ve och fasa, händer efter det?!
Livet är långt, långt bort just nu. Och här sitter jag i min lilla bubbla. Ivf-bubblan. (En sån bil vill jag ha!)
Minus
Jaha.
Vi tjyvtestade imorse och frånvaron av ett andra streck var precis lika stor som det brukar vara.
Helvetesjävlaskit.
Nu ska jag bli träningsnarkoman. (I wish?)
Ska lämna blodprov på RMC på onsdag, ruvardag 11. Mirakel kan ju ske. (Yeah right?)
Ruvardag 8.
Jag tycker liksom att eftersom allt har gått ganska dåligt hittills för oss med dåliga resultat på det mesta och så så borde det bara gå bra nu. Nu kan det få lov att gå bra för oss.
Det är svårt att spekulera nu. Det är svårt att vara positiv. Jag försöker mest att vara icke-negativ. Det känns inte så verkligt längre. I början var det verkligt och det pussades på och pratades med knyttet i magen. Men nu vet vi liksom inte om knyttet lever längre överhuvudtaget. Det kan ju ha dött, men det kan ju leva och om det lever så känns det som om vi försakat den? Förstår ni? Man blir dum i huvudet av det här.
Jag tycker det är konstigt att alla har så olika testdag. Vi har testdag på ruvardag 11. Många andra har på ruvardag 18, varför?
27 äggblåsor
10 ägg
6 mogna
2 befruktade
1 till mig
0 till frysen.
Titta vilka dåliga resultat. Nu är det helt okej om något går bra och vi får ett plus på stickan. Det är okej. Heeelt okej. Just putting it out there!
Det är svårt att spekulera nu. Det är svårt att vara positiv. Jag försöker mest att vara icke-negativ. Det känns inte så verkligt längre. I början var det verkligt och det pussades på och pratades med knyttet i magen. Men nu vet vi liksom inte om knyttet lever längre överhuvudtaget. Det kan ju ha dött, men det kan ju leva och om det lever så känns det som om vi försakat den? Förstår ni? Man blir dum i huvudet av det här.
Jag tycker det är konstigt att alla har så olika testdag. Vi har testdag på ruvardag 11. Många andra har på ruvardag 18, varför?
Haj!
Tar en paus över helgen - see you monday!
Världens undergång x 2.
Inatt drömde jag om världens undergång. Två gånger! Världens undergång x 2 = megaångest.
Jag drömde om världens undergång en gång innan jag gick upp och kissade och efter det utvecklade jag visst drömmen lite eftersom den var så himla "kul" och körde den ett varv till. Kul. NOT.
Det var i alla fall något i stil med att helt plötsligt kom "de som bestämmer" på att OJ! Nu har det gått för långt och det är för sent och nu kommer jorden att gå under. Alltså nu som i NU nu. Och så kom det ett stort svart moln på himlen som kom närmre och närmre och först tänkte jag att det kanske inte kommer hit - till Sverige - men det gjorde det. Och på tevestationer och radiokanaler visade de nedräkningsur i timmar och tiden gick åt till att försöka komma på och administrera hur man skulle spendera de sista timmarna i livet och jag ville att vi skulle åka hem till mamma och pappa för att vara med dom men när jag tittade på nedräkningen insåg jag att det inte skulle finnas något "imorgon" så jag fick acceptera att vi aldrig mer skulle ses och att jag skulle vara här hemma med bara honom och paniken när jag insåg att det ändå aldrig hade gått att samordna så att vi var med min familj och han med hans familj och alla syskonen och deras respektive och deras föräldrar och så vidare! Vi skulle bara vara med varandra och jag skulle bli tvungen att säga hej då i telefon till min familj (usch, jag börjar nästan gråta nu när jag beskriver det) och så började jag försöka ordna så att vi kunde vara med våra vänner, men de skull hem till sina familjer och hela tiden kom det där svarta molnet närmre och närmre och man kunde ringa in till teve- och radiostationerna och skänka bidrag så att forskarna skulle jobba snabbt och hitta något att göra åt det och han råkade ringa det dyra numret (som i melodifestivalen) som kostade tio kronor och jag sa att det var väl okej då då när det handlade om vår överlevnad. När jag berättade för honom mellan drömmarna tyckte han att vi ju då likagärna hade kunnat ge dem hela vårat sparkonto eftersom om vi dog hade det ju ändå inte spelat någon roll och om vi överlevde hade det ju varit för en bra sak, men då sa jag att då hade vi ju inte kunnat köpa några fler barn? Ja, och så drömde jag den här drömmen två gånger och första gången hoppades jag att det bara skulle vara en dröm och när jag vaknade var jag först inte säker men sen ändå så glad för att det faktiskt var en dröm och andra gången fattade jag inte heller att det var en dröm även fast jag önskade.
Det här blev långt och utan många punkter, så som drömmar är. Det verkar som att man drömmer mycket och långt och märkligt när man ruvar. Nästan varje natt har jag vaknat upp - och kommit ihåg - drömmar som jag drömt. Det brukar jag nästan aldrig göra annars.
Jag drömde om världens undergång en gång innan jag gick upp och kissade och efter det utvecklade jag visst drömmen lite eftersom den var så himla "kul" och körde den ett varv till. Kul. NOT.
Det var i alla fall något i stil med att helt plötsligt kom "de som bestämmer" på att OJ! Nu har det gått för långt och det är för sent och nu kommer jorden att gå under. Alltså nu som i NU nu. Och så kom det ett stort svart moln på himlen som kom närmre och närmre och först tänkte jag att det kanske inte kommer hit - till Sverige - men det gjorde det. Och på tevestationer och radiokanaler visade de nedräkningsur i timmar och tiden gick åt till att försöka komma på och administrera hur man skulle spendera de sista timmarna i livet och jag ville att vi skulle åka hem till mamma och pappa för att vara med dom men när jag tittade på nedräkningen insåg jag att det inte skulle finnas något "imorgon" så jag fick acceptera att vi aldrig mer skulle ses och att jag skulle vara här hemma med bara honom och paniken när jag insåg att det ändå aldrig hade gått att samordna så att vi var med min familj och han med hans familj och alla syskonen och deras respektive och deras föräldrar och så vidare! Vi skulle bara vara med varandra och jag skulle bli tvungen att säga hej då i telefon till min familj (usch, jag börjar nästan gråta nu när jag beskriver det) och så började jag försöka ordna så att vi kunde vara med våra vänner, men de skull hem till sina familjer och hela tiden kom det där svarta molnet närmre och närmre och man kunde ringa in till teve- och radiostationerna och skänka bidrag så att forskarna skulle jobba snabbt och hitta något att göra åt det och han råkade ringa det dyra numret (som i melodifestivalen) som kostade tio kronor och jag sa att det var väl okej då då när det handlade om vår överlevnad. När jag berättade för honom mellan drömmarna tyckte han att vi ju då likagärna hade kunnat ge dem hela vårat sparkonto eftersom om vi dog hade det ju ändå inte spelat någon roll och om vi överlevde hade det ju varit för en bra sak, men då sa jag att då hade vi ju inte kunnat köpa några fler barn? Ja, och så drömde jag den här drömmen två gånger och första gången hoppades jag att det bara skulle vara en dröm och när jag vaknade var jag först inte säker men sen ändå så glad för att det faktiskt var en dröm och andra gången fattade jag inte heller att det var en dröm även fast jag önskade.
Det här blev långt och utan många punkter, så som drömmar är. Det verkar som att man drömmer mycket och långt och märkligt när man ruvar. Nästan varje natt har jag vaknat upp - och kommit ihåg - drömmar som jag drömt. Det brukar jag nästan aldrig göra annars.
Varning för onödigt otrevlig information.
Nähäpp.
Imorgon är det han som går till affären och köper katrinplommon. Jag har förstått att den här extrema svullnaden och värken som jag har måste bero på förstoppning. Jag har ju, i likhet med alla andra övernojjande ruvare, slutat dricka kaffe och i och med det har min mage sagt tack och hej för sig.
Yes.
Rött te är alltså INTE grejen om du vill ha en fungerande mage och regelbunden tarmtömning. Hrm.
(Han får gå och köpa katrinplommon eftersom jag tänker att alla tänker "Ahaaaaa, hon ska hem och bajsa hon!" Och han vet nog inte ens vad man ska ha det till. Moahahahaha.)
Ruvardag 3 till ända. (No pun intended.) Idag eller imorgon gäller det för knyttet.
Ruvardag 2.
Idag är det ruvardag 2 och idag är en sådan där ledsen dag när man tror att allt kommer att gå åt skogen och att det kommer att vara ens eget fel. Ni som är eller har varit i svängen vet säkert hur det känns. Jag ska jobba imorgon och att jobba imorgon betyder tunga lyft och stress och jag har läst mig till att imorgon är dagen då det "ska" fästa och nu kommer allt att gå åt helvete och det är mitt fel. Det spelar ingen roll hur mycket jag googlar för ingenstans står det att det är ok att stå upp och jobba åtta timmar i sträck. Varför står inte det?
Jag önskar att jag aldrig mer behöver gå igenom det här. All de här hormonerna gör mig heldeppig. Även fast det är hemskt att säga önskar jag att han kunde gå igenom det här istället för mig för jag tycker att det är hemskt. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle vara lika bra på att trösta en som är så liten och ledsen som jag. Det är väl lika bra att det är på det här hållet men åh vad jag önskar att jag aldrig ska behöva göra det här igen. (Omöjligt om man vill ha barn eller syskon och det vill man ju.)
Jag önskarochhoppasochönskarochhoppas att den ska ha överlevt där inne och delat på sig som den ska och imorgon ska den kläckas och gosa in sig fastän att jag ska stå upp och jobba och stressa och lyfta och vara ledsen på samma gång.
Som grädde på moset har jag så ont i magen av jagvetintevad om det är äggstockarna eller luft eller annat men ont gör det och svullen är jag. Har så ont och är så svullen att jag går framåtlutad och sträcker jag på ryggen ser det ut som att jag är gravid i femte månaden, på riktigt.
Jag önskar att jag aldrig mer behöver gå igenom det här. All de här hormonerna gör mig heldeppig. Även fast det är hemskt att säga önskar jag att han kunde gå igenom det här istället för mig för jag tycker att det är hemskt. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle vara lika bra på att trösta en som är så liten och ledsen som jag. Det är väl lika bra att det är på det här hållet men åh vad jag önskar att jag aldrig ska behöva göra det här igen. (Omöjligt om man vill ha barn eller syskon och det vill man ju.)
Jag önskarochhoppasochönskarochhoppas att den ska ha överlevt där inne och delat på sig som den ska och imorgon ska den kläckas och gosa in sig fastän att jag ska stå upp och jobba och stressa och lyfta och vara ledsen på samma gång.
Som grädde på moset har jag så ont i magen av jagvetintevad om det är äggstockarna eller luft eller annat men ont gör det och svullen är jag. Har så ont och är så svullen att jag går framåtlutad och sträcker jag på ryggen ser det ut som att jag är gravid i femte månaden, på riktigt.
Blä!
Den har hans näsa!
Titta vad fin den är! Ett perfekt fyrcelligt embryo! Ser ni att den har hans näsa? Det var ett skämt som jag kom på för jättelängesen och som jag äntligen fick lägga när vi kom in i rummet och fick se embryot på skärmen.
Det var toppkvalitet på det här embryot "annars hade ni fått båda två" sa läkaren. Det känns faktiskt bra. Det måste ju vara bättre att få ett med toppkvalitet än två halvdana? Hon sa dessutom att "fortsätter den dela sig såhär fint så kommer den att fästa". Jag tror förstås att jag redan har kissat ut den så jag bad henne förklara tydligt och noggrant att man inte kan kissa ut den. När vi kom hem behövde jag kissa igen eftersom jag hade druckit flera liter innan insättningen (man måste vara ha full blåsa, för er som inte är så insatta) och så kom det ut nåt klägg - ÄGGET?! Tänkte jag såklart, så nu tror jag att jag har kissat ut den - igen. Snälla ni, ni får gärna övertala mig om att så inte är fallet. Förlåt förresten för de möjligt lite för närgångna detaljera om klÄgget.
Fram till onsdag fick jag order om att ta det lugnt och inte göra något jag inte behöver göra. Jag tolkar det som att jag inte behöver vara med och diska, städa, laga mat, tvätta osv. Testdag är den 23.e. Nu är jag lite tramsig och ligger med en kudde under rumpan i soffan och vägrar röra på mig. Mamma sa att jag inte får äta för mycket godis om jag bara ligger stilla för då blir jag fet (OBS! Skämt), men hittills har det ju varit tvärtom eftersom jag gått ner 3 kilo sedan äggplocket. Det vill säga: INTE överstimulerad, än sålänge i alla fall.
Jag fick även nästan bekräftat mina misstankar om att jag kanske har PCO, det trodde läkaren var möjligt eftersom jag "har sådana tendenser" men hon var inte intresserad av någon diagnos nu utan en graviditet. Läkarna har ju skitit i mig rakt igenom utredningen eftersom vi har manlig faktor, men det kunde ju vara trevligt att få veta om man själv har problem också. Det kan exempelvis förklara varför vi inte fått utslag på ÄL-test varje månad.
Nu håller jag på att bryta nacken för jag ligger så obekvämt, och det vore ju synd så nu ska jag koncentrera mig på att ruva som det så fint heter, även om jag säkert redan kissat ut den x 2. *peppar peppar*
Denna eviga väntan!
Just det! Glömde berätta att de odlar vidare det andra embryot för att se om det "bekänner färg" som de sa och om det går att frysa. Det får vi veta nästa vecka. To be continued...
Äggplock och embryofail.
Jaha, igår var vi "äntligen" på äggplock. Det var ingen särskilt trevlig upplevelse kan jag be att få tala om. Däremot var det trevligt att få 10 mg stesolid vilket gjorde att all nervositet var som bortblåst och att världen snurrade lite grann. Jag tyckte dock att de var för snåla med morfinet för satan i gatan vad ont de gjorde då och då. Märkligt ändå, för jag brukar trots allt ha en ganska hög smärtgräns. Min kära älskling hade hoppats på lite morfinyrande och preppade mig med lite stödord innan ingreppet så som "enhörning", "troll" och "tomtar". Den effekten uteblev dock eftersom jag koncentrerade mig på att andas. Jag var så koncentrerad på att andas så jag "glömde" titta på ultraljudskärmarna där man fick se hur läkaren sög ur äggen ur äggblåsorna och skärmen från labbet där man fick se hur de samlade upp äggen med en pipett. Men min pojkvän tittade och sa att det såg häftigt ut, han "såg" även när jag fick ont för det var när hon stack hål på äggblåsorna och sög ut innehållet.
Jag vill dock lugna er som har kommande äggplock, det gjorde ofta under ingreppet inte ont alls.
Vi hade slagit vad om resultatet, min man och jag, jag hade gissat på 10 och han på 6. Lägg märke till att jag hade 27 äggblåsor och att vi tog i i underkant för att inte bli besvikna. Jag vann. Exakt tio ägg blev det. Idag fick vi veta att han vann lite också eftersom vi fick veta att det var 6 ägg som var mogna.
När äggplocket var klart fick vi frukost och sedan tog vi en taxi hem.
En sak som slog mig var att de är så himla himla gulliga och rara och omhändertagande där på RMC och jag blev så himla glad och rörd och tyckte att de var såå fina. Jag skulle vilja säga det till dem men för dem är det ju bara ännu en dag på jobbet. Tänk vilken insats de gör!
När vi kom hem blev jag nerbäddad under täcket i soffan av min älskling som sedan gick och köpte en våg, för det måste man ha, ett kilo godis för det måste man ha, Ben&Jerrys Strawberry cheescake för det måste man ha, en tidning för det måste man ha, och var sin räkmacka för det MÅSTE man ju ha. Sedan spenderade vi dagen tillsammans i soffan och mös vid tanken på att våra ägg och spermier skulle träffas vid lunchtid. Sedan lagade han lasagne och så tittade vi på film i soffan och somnade och sov där hela natten.
Vid tio imorse ringde jag RMC för att höra hur många embryon vi fått.
"Jaa, det var ju 6 ägg av 10 som var mogna och av dem är det 2 som är befruktade idag. Du får komma hit imorgon och få tillbaka 1."
"Jahaokejtacksåmyckethejdådå." Sa jag eftersom jag blev så ställd av det dåliga resultatet.
Så nu känns allt skit och det känns som att det här kommer att gå åt helvete och vi får väl se om de överlever till imorgon om det nu är så jävla dålig kvalitet på dem. Jag är arg och ledsen och besviken på att de bromsade min äggutveckling för det hade väl varit bättre om de hade fått ut fler ägg så åtminstone tre eller fyra eller fem hade kunnat bli befruktade i alla fall?
Om det blir ET (Embryo transfer) så kunde vi inte få tillbaka två eftersom det är våran första gång och för att jag är "för ung". Dra åt helvete. Jag vill ha tillbaka båda två för det lär ju inte gå att frysa den som blir över ändå!
Om det inte blir ET drar de nog inga poäng och då känns det som om det är mycket de kan rätta till till nästa gång. Jag vill inte att det ska bli någon nästa gång. Jag vill att det ska bli tvillingar.
Nervös.
Nu är jag nervös inför äggplocket imorgonbitti. Därför vill jag inte skriva så mycket mer. Än att jag är nervös.
Tjipp och hajk!
Sista sprutan!
Nu är sista sprutan tagen! Så jävla gött! Fast processen är ju långt ifrån färdig än.
Det var ett himla blandade av vätska och pulver och nålar hit och nålar dit och till sist så var det dags.
När vi stod där och väntade på att klockan skulle bli exakt 22.00 så kröp det fram att min kära man var ledsen över att han inte hade fått ge mig någon av sprutorna "jag har ju knappt fått vara delaktig alls". Han påstod att han frågat flera gånger men ärligt talat har jag bara hört att han frågat en gång - igår, och nu när vi kommit såhär långt känner jag inte att jag har lust att låta någon som inte gett/tagit en spruta någon gång ge själva äggmognadssprutan (Pregnyl).
Nä vet ni vad, hade han velat ge mig sprutan hade han fått börja öva med Gonal-f och inte Orgalutran eller Pregnyl. Jag lovade att han skulle få ge mig sprutor nästa gång, som vi såklart hoppas aldrig ska behövas!
Så nu sitter jag i alla fall här och väntar på att överstimuleringen ska komma igång.
Nej, skämt åsido, men jo.
Har mått illa och haft värsta halsbrännan hela kvällen så jag har känt att nu är det illa, men förhoppningsvis är det lugnt. Fick ju dessutom bara lov att ta halva dosen Pregnyl, det vill säga 5000 enheter istället för 10 000. Detta kommer nog att påverka på det viset att inte lika många ägg mognar, det bidrar ju även mitt lilla sprutuppehåll med. Detta är bara mina egna slutsatser och teorier men jag hoppas i alla fall på tio ägg av de 27 äggblåsorna!
På tal om...
På tal om att berätta eller inte...
I dessa IVF-svängar på olika internetforum och annat (vavetja?) talas det ganska mycket om hurvida man har/ska/tänker berätta för familj/jobb/skola/vänner och så vidare. Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det hela.
Många tycker att "Nämen varför berättar ni inte, det ska inte finnas någon skam över det här" och så tyckte jag också till en början. Tills jag insåg att min pojkväns integritet var större än min och då började jag tänka om. För varför ska vi som håller på med IVF berätta för folk vitt och brett att vi håller på att "skaffa barn" (ett uttryck som ofrivilligt barnlösa för övrigt inte slänger sig med)? Jag kan inte påminna mig om ett endaste par som gått ut och sagt att "jaa, nu håller vi ju på att skaffa barn så jag kan inte jobba imorgon för vi har ägglossning!" Nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så men ni fattar principen. Jag kan säga att jag på riktigt ångrar att jag berättade om våra planer för en vän som berättade för sin partner och så berättade jag för några familjemedlemmar. Om jag inte hade gjort det och om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag sluppit obekväma och jobbiga frågor.
Men det är lätt att vara efterklok.
Jag har berättat för mina föräldrar. För att jag vill få pepp och stöd och för att de ibland ska tycka synd om mig utan att jag ber dem göra det. Så som föräldrar fungerar. (Ibland kan det dock hända att oron i all välmening blir lite missriktad och ja, jag blir ledsen istället. Hrm.) Det bästa är en lagom nivå av omtanke och distans som för det mesta fungerar. (En svår balansgång eftersom det är svårt att veta om jag är jag eller om jag för tillfället blivit deprimerad av alla hormoner. Jag är medveten om det.)
Min pojkvän vill inte berätta för sina föräldrar och vi vill inte heller berätta för våra syskon förrän det är dags att "break the news" om en eventuell graviditet. För min pojkvän är överraskningsmomentet viktigt! För mig överväger behovet av stöd från mina föräldrar önskan om att få överraska dem med en glad nyhet, även om jag fantiserat om det tusentals gånger. Han vill däremot få uppleva att ge sina föräldrar en glad överraskning om barnbarn. Likaså är det med våra vänner. Som alla normala par vill vi göra något roligt av att berätta om att vi är gravida, eller att vänner och bekanta kommer på det själva efter ett tag.
Varför ska vi vara tvungna att berätta för folk att vi håller på att göra barn? Brukar vanligt folk göra det? Nej, det tror jag inte. Däremot kan jag tänka mig att om man har hållt på länge utan att lyckas blir behovet att berätta för omgivningen större eftersom man dels vill ha stöd och dels för att folk ska förstå varför man försvinner iväg till läkaren titt som tätt. Det är jobbigt att ljuga. Det är skitjobbigt att hitta på lögner om vart man tar vägen, varför man inte kan jobba och allt runt omkring. Man blir på dåligt humör och tillbakadragen eftersom man har så mycket att tänka på som de inte vet om! Men hittills har det funkat. Det har tajmats in ganska bra med det mesta och vi planerar även att inviga några partners in crime. Några av mina bästa vänner som vi ska berätta allt för så att de kan hjälpa oss att dölja att jag inte dricker alkohol och så vidare. Men vi får se hur det blir med det. Jag hoppas att jag klarar mig över på gravid-sidan så att de får börja spekulera i huruvida jag är gravid eller inte! Det är ju skitroligt!
När vi sedan förhoppningsvis får lyckan att bli gravida och vi förhoppningsvis lyckas passera den där magiska 12-veckorsgränsen och vi börjar berätta för människor om graviditeten är vi båda två rörande överrens om att vi stolt ska berätta att det är ett IVF/ICSI-barn. Vi ska vara glada och stolta över att vi får den här möjligheten att få hjälp! Tänk vilket bra land Sverige är på det viset. Heja gratis sjukvård och må det inte försvinna! Vad jag däremot inte tycker är bra är att man bara får lov att producera ett barn gratis. Tänk vad älskade alla de här barnen kommer att bli och tänk vad de kommer att bidra till samhället! De kommer att ge flerfalt tillbaka jämföresvis med vad de kostat att tillverka och så får vi bara ett? Det är skevt och det är skevt för att barnlöshet är en livslång sjukdom (klassat som sjukdom av WHO) och andra livslånga sjukdomar (diabetes etc) får man livslång hjälp för och kom nu inte dragandes med att diabetes kan vara dödligt för det vet jag och det är inte samma sak och yada yada men om ni tänker ett steg längre fattar ni nog vad jag menar. Jag vill själv bestämma hur många barn jag vill ha! Tillsammans med min partner då förstås!
I dessa IVF-svängar på olika internetforum och annat (vavetja?) talas det ganska mycket om hurvida man har/ska/tänker berätta för familj/jobb/skola/vänner och så vidare. Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det hela.
Många tycker att "Nämen varför berättar ni inte, det ska inte finnas någon skam över det här" och så tyckte jag också till en början. Tills jag insåg att min pojkväns integritet var större än min och då började jag tänka om. För varför ska vi som håller på med IVF berätta för folk vitt och brett att vi håller på att "skaffa barn" (ett uttryck som ofrivilligt barnlösa för övrigt inte slänger sig med)? Jag kan inte påminna mig om ett endaste par som gått ut och sagt att "jaa, nu håller vi ju på att skaffa barn så jag kan inte jobba imorgon för vi har ägglossning!" Nu ser ju verkligheten inte riktigt ut så men ni fattar principen. Jag kan säga att jag på riktigt ångrar att jag berättade om våra planer för en vän som berättade för sin partner och så berättade jag för några familjemedlemmar. Om jag inte hade gjort det och om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag sluppit obekväma och jobbiga frågor.
Men det är lätt att vara efterklok.
Jag har berättat för mina föräldrar. För att jag vill få pepp och stöd och för att de ibland ska tycka synd om mig utan att jag ber dem göra det. Så som föräldrar fungerar. (Ibland kan det dock hända att oron i all välmening blir lite missriktad och ja, jag blir ledsen istället. Hrm.) Det bästa är en lagom nivå av omtanke och distans som för det mesta fungerar. (En svår balansgång eftersom det är svårt att veta om jag är jag eller om jag för tillfället blivit deprimerad av alla hormoner. Jag är medveten om det.)
Min pojkvän vill inte berätta för sina föräldrar och vi vill inte heller berätta för våra syskon förrän det är dags att "break the news" om en eventuell graviditet. För min pojkvän är överraskningsmomentet viktigt! För mig överväger behovet av stöd från mina föräldrar önskan om att få överraska dem med en glad nyhet, även om jag fantiserat om det tusentals gånger. Han vill däremot få uppleva att ge sina föräldrar en glad överraskning om barnbarn. Likaså är det med våra vänner. Som alla normala par vill vi göra något roligt av att berätta om att vi är gravida, eller att vänner och bekanta kommer på det själva efter ett tag.
Varför ska vi vara tvungna att berätta för folk att vi håller på att göra barn? Brukar vanligt folk göra det? Nej, det tror jag inte. Däremot kan jag tänka mig att om man har hållt på länge utan att lyckas blir behovet att berätta för omgivningen större eftersom man dels vill ha stöd och dels för att folk ska förstå varför man försvinner iväg till läkaren titt som tätt. Det är jobbigt att ljuga. Det är skitjobbigt att hitta på lögner om vart man tar vägen, varför man inte kan jobba och allt runt omkring. Man blir på dåligt humör och tillbakadragen eftersom man har så mycket att tänka på som de inte vet om! Men hittills har det funkat. Det har tajmats in ganska bra med det mesta och vi planerar även att inviga några partners in crime. Några av mina bästa vänner som vi ska berätta allt för så att de kan hjälpa oss att dölja att jag inte dricker alkohol och så vidare. Men vi får se hur det blir med det. Jag hoppas att jag klarar mig över på gravid-sidan så att de får börja spekulera i huruvida jag är gravid eller inte! Det är ju skitroligt!
När vi sedan förhoppningsvis får lyckan att bli gravida och vi förhoppningsvis lyckas passera den där magiska 12-veckorsgränsen och vi börjar berätta för människor om graviditeten är vi båda två rörande överrens om att vi stolt ska berätta att det är ett IVF/ICSI-barn. Vi ska vara glada och stolta över att vi får den här möjligheten att få hjälp! Tänk vilket bra land Sverige är på det viset. Heja gratis sjukvård och må det inte försvinna! Vad jag däremot inte tycker är bra är att man bara får lov att producera ett barn gratis. Tänk vad älskade alla de här barnen kommer att bli och tänk vad de kommer att bidra till samhället! De kommer att ge flerfalt tillbaka jämföresvis med vad de kostat att tillverka och så får vi bara ett? Det är skevt och det är skevt för att barnlöshet är en livslång sjukdom (klassat som sjukdom av WHO) och andra livslånga sjukdomar (diabetes etc) får man livslång hjälp för och kom nu inte dragandes med att diabetes kan vara dödligt för det vet jag och det är inte samma sak och yada yada men om ni tänker ett steg längre fattar ni nog vad jag menar. Jag vill själv bestämma hur många barn jag vill ha! Tillsammans med min partner då förstås!
Bergochdalbana.
Jävlar i mig vilken bergochdalbana det här är.
Vi var på RMC innan för det andra VUL:et och där blev det oroliga miner eftersom jag nu har 27(!) äggblåsor och vojne vojne sääääkert kommer bli överstimulerad och det här var inte bra så det blir blodprov och coasting och det är ju inte säkert att det blir någon ET alls och så vägde de mig och skickade med mig buljong hem att dricka.
Men i alla fall så ringde de nu och berättade att blodprovet var inte alls så illa som de befarade så nu blir det ÄP i alla fall - på torsdag!
By the way så har jag slagit viktrekord, har aldrig vägt såhär mycket och har verrrrrrkligen inte lust att börja träna NU! Vet inte heller hur bra det kan vara att BÖRJA träna när man är gravid. Får väl helt enkelt sluta unna mig själv grejer eftersom det är så "synd" om mig!
Levande nåldyna.
Ja hörrni. Nu börjar det bli ont om plats att sticka i magen. Massor med stickhål och ett och annat yttepytte blåmärke. Jag ser ut som en levande nåldyna och har även fått den bittra erfarenheten att sticka för nära ett annat stickställe, då gör det ont. För övrigt verkar det som om jag tappat finessen för när jag tar sprutorna så någon sekund efter jag tagit ut nålarna så ploppar det ut små droppar på min mage som om den säger "jag är mättad nu, det finns inte plats för mer medicin i mig!"
Nåväl, en droppe mer eller mindre gör väl varken från eller till.
Jag tycker förresten att någon kunde förvarnat om att när man håller på med det här så svullnar man upp som en ballong och får apont i äggstockarna. Det var typ det enda jag INTE visste om IVF och är hittills det värsta (förutom tröttheten som är lamslagande).
Saker jag ser fram mot just nu:
1. Sluta spruta
2. Plocka ut äggen
3. Sluta undvika vänner och sociala sammanhang - "komma ut"
4. Att bli gravid, vara gravid i nio månader, föda barn, amma sex månader, sluta amma och dricka en flaska bubbel! Mmm!
Orättvisan.
Fy fan.
Ibland när hormonerna gör att man känner sig riktigt jävlig och man helst av allt bara vill ligga kvar under täcket och tycka synd om sig själv kommer man på hur jävla orättvist det är att vi, som är ganska många egentligen, ska behöva genomgå det här. Det är så jävla jävla orättvist att ni som inte har varit med om det ens kan förstå.
Så är det.
Jag orkar inte ens beskriva på vilket sätt det är jävligt för alla ni som är eller har varit med om det vet ju och det är ingen mening att försöka förklara för någon som ändå inte kommer att förstå.
När jag tänker så så försöker jag trösta mig själv, och kanske er, med att att vi kommer få barn som kommer att bli så oändligt älskade så det aldrig har funnits barn förut som varit så älskade och de kommer bli underbara medmänniskor, snälla, smarta och ambitiösa och de kommer att bli läkare allihop så de kan försörja oss på ålderns höst så vi kan sitta på en söderhavsö och njuta och tänka att det var fan ta mig värt det ändå!
Ni ser, jag kan inte låta bli att vara positiv trots att allt känns jävligt just nu och ibland hatar jag att jag är sån, att jag inte bara kan få vara ledsen för mig själv, men jag hatar ännu mer att vara ledsen!
Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig...
Första ultraljudet!
Jaha hörrni.
Egentligen orkar jag inte skriva alls för jag är trött och har världens mest svullna mage. Jag ser ut som en gravid kvinna. Anledningen är att jag idag fick bekräftat att jag inte inbillat mig aktiviteten i äggstockarna och därför tar jag ut det extra mycket nu.
PÅ VUL:et såg läkaren nio stycken äggblåsor på vänster sida och fyra stycken äggblåsor på höger sida. Märkligt. Jag har alltid tyckt att jag inte känner av när (om?) jag har ägglossning från min högra sida.
Jag blev i alla fall skitnöjd över resultatet för jag hade ju (såklart) varit orolig att det inte skulle finnas något alls. Läkaren däremot blev orolig och jag fick ta ett blodprov för att kontrollera att jag inte var överstimulerad. Även sjuksköterskan som tog provet på mig blev orolig och sa åt mig att äta salt för det binder vätska. Nu orkar jag inte förklara vad överstimulering innebär så det får ni som inte vet snällt googla. I alla fall blev jag skitglad och gick hem och satte i mig en stor påse salt&blandat även om jag inte riiiiktigt tror att det gills som salt mat.
Häää häää häää!
Sen dröjde det innan de ringde min kära man och berättade att blodprovet var bra så jag ska fortsätta med samma dos Gonal-F och Orgalutran och så ska jag tillbaka på ett nytt VUL nästa vecka.
Som det känns nu med 13 äggblåsor a 10-12 mm så bävar jag inför hur det kommer kännas när de är dubbelt så stora och kanske fler?!
Läkaren frågade även om jag hade dessa symptom:
1. Hade huvudvärk (nej)
2. Lättirriterad (nej)
3. Ledsen? (mer blödig än vanligt - ja!)
4. Kände mig svullen och därför hade problem med det ena och det tredje? (ja)
5. Trött? (jättetrött hela tiden, vill bara hem och sova så fort jag gått utanför dörren!)
Det var så skönt eftersom den ENDA biverkningen som står i bipacksedeln är huvudvärk och det har jag ju (nästan) inte haft några problem med och därför har jag trott att jag inbillat mig allt det andra. Nu när jag fått bekräftat att det är biverkningar kan jag alltså omfamna dem. Skönt!
Egentligen orkar jag inte skriva alls för jag är trött och har världens mest svullna mage. Jag ser ut som en gravid kvinna. Anledningen är att jag idag fick bekräftat att jag inte inbillat mig aktiviteten i äggstockarna och därför tar jag ut det extra mycket nu.
PÅ VUL:et såg läkaren nio stycken äggblåsor på vänster sida och fyra stycken äggblåsor på höger sida. Märkligt. Jag har alltid tyckt att jag inte känner av när (om?) jag har ägglossning från min högra sida.
Jag blev i alla fall skitnöjd över resultatet för jag hade ju (såklart) varit orolig att det inte skulle finnas något alls. Läkaren däremot blev orolig och jag fick ta ett blodprov för att kontrollera att jag inte var överstimulerad. Även sjuksköterskan som tog provet på mig blev orolig och sa åt mig att äta salt för det binder vätska. Nu orkar jag inte förklara vad överstimulering innebär så det får ni som inte vet snällt googla. I alla fall blev jag skitglad och gick hem och satte i mig en stor påse salt&blandat även om jag inte riiiiktigt tror att det gills som salt mat.
Häää häää häää!
Sen dröjde det innan de ringde min kära man och berättade att blodprovet var bra så jag ska fortsätta med samma dos Gonal-F och Orgalutran och så ska jag tillbaka på ett nytt VUL nästa vecka.
Som det känns nu med 13 äggblåsor a 10-12 mm så bävar jag inför hur det kommer kännas när de är dubbelt så stora och kanske fler?!
Läkaren frågade även om jag hade dessa symptom:
1. Hade huvudvärk (nej)
2. Lättirriterad (nej)
3. Ledsen? (mer blödig än vanligt - ja!)
4. Kände mig svullen och därför hade problem med det ena och det tredje? (ja)
5. Trött? (jättetrött hela tiden, vill bara hem och sova så fort jag gått utanför dörren!)
Det var så skönt eftersom den ENDA biverkningen som står i bipacksedeln är huvudvärk och det har jag ju (nästan) inte haft några problem med och därför har jag trott att jag inbillat mig allt det andra. Nu när jag fått bekräftat att det är biverkningar kan jag alltså omfamna dem. Skönt!
Mitt bästa tips för en bättre hy!
Yes, då har vi kommit till den del i bloggen som jag kommer att kalla hudvårdsskolan.
Jag har genom hela livet haft ganska dålig hy. Inget har hjälpt förutom smink och en vända med antibiotika, men mitt hittills bästa tips för en bättre hy är:
1. Spruta med Gonal-f
2. Spruta med Orgalutran
Jag skulle tro att den aktiva substansen i det här fallet är Gonal-F. Jag skojar inte om jag säger att jag inte haft såhär bra hy på länge! Vilket i sig är märkligt eftersom det står att MÄN som använder Gonal-F kan få acnebesvär. Verkar de här hormonerna på något sätt tvärtom på kvinnor? Strunt samma, min hy är glad, jag är glad och ja, hoppas det håller sig såhär även efter sprutorna!
Mitt andra tips för dagen hamnar i kategorin Spruttips - Råd för IVF:are och andra knarkomaner:
SLÄNG in sprutan i magen! Tjoff bara! Så gör det inte ont alls. Helt klart dagens bästa upptäckt.
Orgalutran - igen!
Har ju glömt och förklara vad Orgalutran är. Jag hittade ett väldigt bra och förklarande blogginlägg och där fanns dessutom bilder på sprutorna så ni kan se hur roliga de ser ut! Kolla här!
