Om livet med IVF:

Jag är så skakis att jag knappt kan skriva... 
Äntligen... 
ÄNTLIGEN! 
Detta har hänt: 
Vi har ringt till RMC en gång i veckan för att höra hur det har gått med vår remiss. Det vi har lyckats få ur dem har varit att det verkat som att läkaren har glömt skicka vår remiss. Vi har fortsatt ringa, de har sagt att de skrivit lappar och påminnelser till läkaren, men - ingenting. 
Igår fick jag nog och mailade till Vårdgarantin. 
Imorse klockan kvart över åtta hade jag fått ett svar där det stod "jag har talat med kliniken som kommer att ringa snarast"! Hjälp! Jag trodde att snarast betydde... Snarast! Men icke, hela dagen har jag gått på nålar inför samtalet som aldrig kom och ännu ett mail hann gå iväg till Vårdgarantin. Det här betyder ju liv eller död för oss, eller, kanske inte liv eller död utan snarare liv eller icke liv! 
Har tagit med mig telefonen in på toaletten hela dagen ifall ifall och mycket riktigt - när jag satt och kissade ringde det från någon slags koordinationsavdelning på RMC (tror jag det var). 
Hon sammanfattade hela förloppet och sa att det hade gått enligt skolexemplaret! Hon sa dock att det hade gått lite längre tid än nödvändigt mellan kontakten på Vårdcentralen och mötet på RMC och "självklart ska ni inte behöva vänta tre månader till!" Vilket vi ju iofs nästan gjort, haha, men strunt i det! Jag var så tacksam över samtalet såå! 
Sedan sa hon att vi skulle få en kallelse efter nyår och jag frågade "kallelse till vadå?" - Ja vänta lite ska jag kolla, sa hon, det kan ju ha hänt att NN redan har skrivit in det... Ja, den X:e januari ska ni få komma på inskrivning och den XX:e på IVF-skola! 
HALLELUJA! Sa jag inte, men jag tänkte! 
Och hon var så himla himla fin... 
Hon sa bland annat att det var viktigt att min sambo var med då för stötta och för att vi är två som går igenom detta. 
Då sa jag att ja, det är ju roligt att det är JAG som ska gå igenom allt trots att...
Då sa hon att "Vi (kvinnor, antar jag) klarar det här! Vi är starka och gjorda för det här!" Hon avslutade med ett "Du får ha en riktigt god jul och så kanske vi ses i korridorerna!" Då sa jag med darrande röst "Du anar inte hur mycket det här betydde för mig!", hon hörde nog att jag var på väg att börja gråta och sa "Naaaaaw". 
Så fin. 
Nu har vi ÄNTLIGEN en milstolpe att se fram mot!

Nähä hörrni. 
Här går det segare än segast. 
Vi har fortfarande inte fått något brev eller någon bekräftelse för att remissen till IVF har skickats iväg. Vart den nu ska skickas iväg? Iväg och tillbaka till läkaren? Iväg till någon myndighet? I alla fall kunde det vara skönt om de skickade iväg någon slags bekräftelse till oss. Kanske en liten ynka kallelse till en tid för planeringsmöte? 
Jag undrar verkligen vad jag skulle gjort om inte familjeliv.se fanns där jag kan guida mig själv genom den här djungeln tack vare alla forum. 
Äh, jag orkar inte skriva mer idag.  
Jag är skittrött. 
God natt!

I fredags var vi på möte på RMC. Där fick vi konstaterat manlig faktor och fick en remiss till IVF. Det var inget snack om saken utan läkaren bara konstaterade faktum och sa att han skrev en remiss på direkten. Så himla skönt. Jag har aldrig varit så glad eller lättad över ett negativt besked än jag var i fredags för samtidigt var det ju ett positivt besked - vi ska få hjälp! Och vi ska få bli med barn! (Förhoppningsvis.)
Senare på kvällen firade vi med ett glas vin och sa att vi nu är gravida, bara det att vi kommer ha en mycket längre graviditet än andra par. 
(Jag VET att det inte ens är säkert att vi lyckas, men jag kan inte tänka så, måste få vara glad över detta nu.)
Så igår var jag och tog blodprover på cykeldag 4, snabbt och lätt färdigbrett! 
Nästa möte skulle vi komma som par och då skulle jag undersökas. Jag tror att det var samma tillfälle som det skulle vara planeringsmöte för oss inför IVF:en. 

Jag skriver ju den här bloggen egentligen för våra nära och kära, som ännu inte har fått läsa. Vi måste få lite mer tid på oss att prata igenom och bestämma hur vi ska göra. Ska vi vara öppna med det här eller inte? Om vi är det går vi ju miste om att få berätta att "Nu är vi gravida!" men å andra sidan så måste vi lyssna till jobbigt tjat om "Ska inte ni skaffa barn snart?"

Jag vill berätta för mamma. För att få tröst och förståelse för vad vi går igenom. Det kommer. Tids nog kommer de att få läsa den här bloggen och vår berättelse om vägen till ett barn... Tids nog!

Blä. 
Usch o fy. 
Har haft en helg av ständiga barn-påminnelser. 
Det är roligt att prata om barn som om det är något man funderar på inom en inte för lång framtid. Det är roligt att inte låtsas om att det är några problem. 
Haha, oj, vad vi luras! 
Det känns så sjukt deppigt när man läser om alla andra som får komma och göra utredning direkt och allt löper på så bra så och vi får bara vänta på det där mötet. Om det är så att vi måste göra IVF eller ICSI måste ju jag också utredas och då får vi ju vänta äääääännu längre... 
Suck. 
Just nu känns allt bara hopplöst.

Tjatar och tjatar kanske är att ta i, men ja, frågar då. Om och om och omigen och hela tiden. Ja, tjatar. 
Jag förstår att det inte är så konstigt att folk undrar eftersom jag redan tidigt i vårt förhållande högt och tydligt deklarerade att här ska det minsann göras barn och tio stycken ska vi ha och vi tänker inte vänta!  Jag hade tydligen dessutom sagt när jag var tonåring att jag skulle ha mååååånga barn (som tur var kom ju livet och utbildning och annat skoj ivägen så det påbörjades inte för tidigt).  Så det är väl inte så märkligt att de som fått höra sånt, undrar. Egentligen. 
Men ändå. 
Ok att man frågar en gång. Kanske två. Men om man märker att det går många månader utan att något händer så kanske det är dags att vara lite finkänslig om man börjar förstå att någonting kanske inte står helt rätt till? Inte som vi fått höra "Amen vad är det? Är det några PROBLEM eller?!"  Så jävla taskigt sagt. Och vad ska man svara på det? "Ja, jo vi kan tydligen inte få barn på naturlig väg! Kul va? Skål!"
Sluta tjata. Sluta fråga. Ni förstår väl? Och ni förståååår väl att vi kommer att berätta för er när vi väl väntar barn? Vi kommer inte undanhålla det. 
Förutom för familj har jag berättat för en vän att vi försöker få barn (detta var längesen, innan vi hade fattat att allt inte låg rätt till). 
Hon frågade häromveckan hur det gick egentligen och eftersom man hela tiden blir tagen på bar gärning och överraskad måste man tillsammans på plats hitta på en bra lögn. 
"Eeh, jaaa, men, vi båda pluggar ju båda två nusåatteeee, vi vill gärna kunna försörja oss först och..."  Och de skulle bara VETA hur mycket vi SKITER i att vi pluggar båda två och att vi ser det som en fördel att båda två kommer få mycket tid tillsammans och tillsammans med barnet och att jag tycker att det är en fördel för mig som kvinna att redan ha barn INNAN man är färdigutbildad och ska söka jobb. 
När vi gick därifrån sa min pojkvän att han hade velat säga sanningen då, berätta om hur vi försöker så man slipper springa omkring och ljuga hela tiden. Men jag visste inte det, och man vet inte det eftersom man hela tiden blir överrumplad av den sortens frågor.  
Så, sluta fråga. Fråga bara inte. Fråga inte förrän du ser en stor och tydlig gravidmage. Eller fråga inte alls förrän du får veta förresten.

Nu har det gått ett helt långt år och två månader sedan vi bestämde oss för att vi skulle avla fram en blandning av oss. Denna avkomma skulle komma att bli den vackraste och smartaste lilla varelse som någonsin skulle gått på denna jord. 
Max två sa pojkvännen. Minst tre sa jag! 
Nu har han ändrat sig, efter att ha förstått att vi kanske inte kan få barn på naturlig väg vill han plötsligt ha tre också, minst! 
Men så lätt skarente va att man kan få hur många ungar man vill här i världen! 
Folk som inte vill går och blir gravida och folk som tycker att det blir om det blir går och blir gravida, men vi, som verkligen verkligen verkligen vill, vi blir inte gravida. 
Så himla typiskt och orättvist och ledsamt att man dör en smula varje gång mensen dyker upp. 
Så himla jobbigt att åka berg och dalbana vareviga månad, från hopp om det till att kastas ned i den mörkaste avgrund till att rycka upp sig och tycka att "Vad fan, nu kör vi igen!" till att inse att det troligtvis inte blev någonting den här gången heller. Vem orkar utsättas för det år ut och år in? 
Just idag är det en ledsendag men med rycka upp sig-tendenser. 
Jävla helvetes skit också.

Vi skulle "skaffa" barn och det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Det här är en pågående berättelse om hur det är att leva som ofrivilligt barnlös och förhoppningsvis inom en överskådlig framtid om hur det är att vara gravid.

Jag börjar med att publicera de dagboksanteckningar jag hittills gjort.