Flickan och kråkan.
... (Punkt punkt punkt.)
Och hur reagerade jag?
... (Punkt punkt punkt.)
Jag reagerade med att börja gråta. Hemma hos mamma och pappa i mammas famn.
Jag kan liksom inte förklara varför jag blir så himla ledsen. (Men NI vet.)
... (Punkt punkt punkt.)
Det känns så jävla orättvist att några som inte ens har varit tillsammans lika länge som vi ska få barn. Det känns så jävla orättvist att några som inte ens bor tillsammans ska få barn. Det känns så jävla orättvist att några som säkert (vad vet jag, egentligen?) bara glömt ett p-piller ska få barn! Och när jag under dagen har tänkt på det där barnet som ligger i hennes mage så har jag börjat gråta.
... (Punkt punkt punkt.)
När vi började försöka gjorde vi det med tanken att vi ska bli först! Det var en svindlande och alldeles underbar tanke och tänk vad många det är som ska bli glada för våran skull!
... (Punkt punkt punkt.)
När vi sen fick veta att en annan av hans bästa kompisar skulle bli pappa hade vi precis fått veta att vi inte kunde.
... (Punkt punkt punkt.)
Det kändes trots allt ok för nu visste vi ju att vi skulle få hjälp. Och dessutom bodde de inte ens i samma stad.
... (Punkt punkt punkt.)
Nu känns det bara för jävligt.
... (Punkt punkt punkt.)
Och jag blir så arg på mig själv för att jag blir ledsen. Att jag inte bara kan vara glad! Han är ju glad! (Han kan inte vara något annat, säger han, för det förändrar ju inte vårat öde.) Men mest av allt blir jag så ledsen för att vi har varit så jävla peppade och glada att vi nu är igång igen och NU ÄR DET VÅR TUR! Och så blir jag ledsen och tänker förbjudna tankar och när han säger att det blir ju perfekt för då kan vi vara pappalediga ihop så tänker jag att vafan, det har ju inte lyckats förut. Det kommer väl knappast gå så bra att vi ska lyckas nu? Och då blir jag arg och ännu mer ledsen för det var ju inte så jag skulle tänka! Jag skulle tänka att nu är det vår tur! Och så tänker jag att vi inte kommer lyckas bara för att jag tänker så. Eller så kommer det bli ena jevvla ledsna ungar!
... (Punkt punkt punkt.)
När vi åkte i bilen hem idag så sa jag till honom: Har du tänkt på att det aldrig har hänt oss något bra?
Jag satt häromdagen och läste min tidning en dag som så många förut. O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som en efter en har tatt slut Då såg jag en bild av en flicka med en skadskjuten kråka i famn hon springer iväg genom skogen så fort som hon någonsin kan Och hon springer med fladdrande lockar hon springer på taniga ben o hon bönar och ber och hon hoppas och tror att det inte ska vara för sent Flickan är liten och hennes hår är så ljust o hennes kind är så flämtande röd kråkan är klumpig och kraxande svart om en stund är den alldeles död Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn hon springer mot trygghet och värme för det som är riktigt och sant O hon springer med tindrande ögon hon springer på taniga ben för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig för sent O jag började darra i vånda och nöd jag skakade av rädsla och skräck för jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett För mitt hopp är en skadsjuten kråka och jag är ett springande barn som tror det finns någon som kan hjälpa mig än som tror det finns nån som har svar O jag springer med bultande hjärta jag springer på taniga ben O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent
(Det här är förresten den allra allra första låten som han laddade ner. Någonsin. Fick jag nyss veta.)
Åh KRAM på dig vännen... Vet PRECIS hur du känner och blir jätte berörd när jag läser! VARFÖR ska livet vara så jävla orättvist.
Det är så många som hunnit bli gravida under tiden vi har försökt, som vi egentligen BORDE vara före, eftersom vi började försöka långt innan dem.. Endel har ju t.om hunnit få sina barn nu.
Orättvist och det är skitjobbigt att handskas med känslorna, man vill kunna vara genuint glad för deras skull men det är omöjligt att inte bli ledsen för sin egen skull.
Men snart är det din och min och vi alla andra kämpares tur!! Väldigt snart! Sådeså! Kram!
Gravidbesked från andra (icke IVF:are) är hemskt!! Vet inte hur många såna jag fått under våra år som barnlösa. Speciellt inte när det gått till som du beskrev ovan... när det bara blir ett "hoppsan". kramar om
Fina fina du.. Och så började fröken böl gråta igen, när jag läste det här.
OJ vad jag förstår dina känslor, och känner igen precis allt. Och Fan för att vi måste känna såhär, och att det för oss snart är lika naturligt att känna bitterhet som lycka.
Men Ni kommer att få ett knytte, Ni kommer att "lyckas", Ni kommer också att bli föräldrar snart, och när Ni står där med bullen i famnen - då kommer Ni veta det har varit värt alla tårar.. För Ni kommer att få ett perfekt litet barn snart, det vet jag!
STOR KRAM!!!!! .. Och hoppas du mår lite bra snart.
Jag förstår precis hur du känner. Det är som att man har blivit en missunsam bitter skitdålig människa. Och så ska man till råga på det hålla masken när man får höra dessa nyheter. Hu så grymt! Men vi är inga dåliga männsikor, bara mänskliga. Snart blir det vår tur. Stor kram till dig!
Jävla svin är vad de är(lite ironiskt sådär...), "glömma ett litet piller" o "gick på första försöket" folket...usch. DE kommer aldrig få uppleva den enorma lycka o tacksamhet som VI...DE kommer ta sina barn för givna, det kommer aldrig VI...
DU är FIN <3
Krams
Men visst har det väl hänt er något, bra. Ni har ju varandra, ni träffades, ni bor ihop, ni har ett fint förhållande. Och den där detaljen vad gäller barn, visst kommer ni att få barn. Ni måste bara kämpa lite extra. Och jag tror att vi får kämpa lite extra för att vi klarar av det, inte alla skulle klara av det som vi går igenom.
Jag känner igen den känslan som du beskriver. Hur svårt det är att känna glädje för andra när man mår så dåligt själv. Egentligen är man glad för deras skull men dem känslorna trycks ner av andra känslor. Och när så händer så får man det där dåliga samvetet som gör att man mår ännu sämre och så gräver man ner sig och tänker att "aldrig vi, vi kommer aldrig nå dit". Ni kommer att nå dit. Och när ert barn kommer så kommer det vara ett mirakel och det kommer vara så efterlängtat och välkommet.
Jag har fått frågan om hur jag ska göra, om jag tänker berätta för mitt kommande barn om det är ett IVF-barn. Och självklart kommer det berättas, det ska inte vara något att skämmas för, tvärtom. Just det faktum att den är ett IVF-barn visar ju hur jävla efterlängtat det barnet är, hur vi verkligen har kämpat och varit helt säkra på vår sak. Det kan ingen ta ifrån oss. Våra barn, när vi har dem i famnen kommer vara små mirakel, efterlängtade som få och väldigt speciella.
Det är er tur.
Kram.
Alltså, ni är så fina så jag börjar gråta när jag läser vad ni skriver! <3
Det är så himla himla bra att jag har er som förstår precis vad jag menar och inte dömer! Det är guld värt! Tack för alla fina ord!
Kramar och kärlek!
