Om livet med IVF:

Jag bröt google-förbudet och läste på en del om bröstcancer. Jag tycker inte om att inte ha kontroll och precis som i barnlöshetssvängen är ovissheten det värsta. Ni vet hur man tänker "Om vi bara kunde få veta om vi i alla fall över huvudtaget kommer att få ett barn?!" tänker man nu "Om vi i alla fall bara kan få veta hur det står till/om det kommer gå bra/hur behandlingarna ska se ut!" Efter googlandet kände jag att jag återfick en liten känsla av kontroll. Nu vet jag exakt hur man brukar behandla den här typen av cancer och jag vet att det kanske blir en jäkla tung period av behandlingar (dock inte nödvändigtvis) MEN jag vet också att den inte innebär att man dör knall och fall och att det faktiskt är väldigt stor chans att man överlever och att OM det i allra allra allra värsta hemskaste fall inte går att bota så lever man ett gott liv med hjälp av behandlingar i flera år efter beskedet. Jag läste också på en del om krishantering, om de olika faserna i krisen:
1. Chock
2. Reaktion
3. Bearbetning
4. Nyorientering
Jag läste även att det inte alls behöver se ut såhär eftersom alla människor är olika. Jag vet inte alls i vilket steg jag befinner mig i, eller mamma, eller pappa, eller mina syskon. Jag kanske är någonstans mellan steg två och tre eftersom jag fortfarande kan börja gråta som ett litet barn när som helst, men att jag även har en fot i bearbetningsprocessen eftersom jag nu försöker återfå kontroll. Det bästa för mig hade varit om jag hade fått följa med mamma på vartenda litet läkarmöte och varenda besök på sjukhuset, då hade jag kanske känt att jag hade kontroll. Men jag inser att det är inte min roll, det är pappas. På tal om pappa så läste jag också att det är väldigt vanligt att den äkta hälften till den cancerdrabbade behöver kuratorsamtal, men som vanligt inom vården är det inget man erbjuds utan man måste själv be om det (jag tycker förstås också att mamma borde släppa sina gamla fördomar om psykologer och kuratorer och gå och prata med någon även hon, och jag, och de andra). Jag önskar att jag kunde ta pappa i handen och säga att "Kom nu, så går vi till kuratorn!"Men det är svårt att lära gamla hundar sitta, antar jag. Som tur är finns det andra typer av terapi och jag märkte när vi gick längs havet i helgen, pappa och jag, att det har en sällsamt lugnande effekt på oss båda. Ingen annanstans känner jag mig så lugn och trygg och hemma som där på klipporna och samtidigt så liten inför storheten. Jag antar att han känner likadant. 



Jag älskar när havet ser ut såhär. Det är min absoluta favorit. Med åskan på intågande.

För mig, som gärna ser mig själv som högpresterande, innebär det här ännu en termin av bara G. Insikten om att jag än en gång måste släppa ambitioner och bara göra precis det jag klarar av och inte mer. Och det är att kräva mycket och det är hårt för en sån som mig, men det är okej. Det är faktiskt okej att inte vara bäst jämt. 

För övrigt läste jag också att den jobbigaste perioden för den drabbade kan komma efteråt, när behandlingarna är klara och man är friskförklarad. Det kan bli jobbigt utan den trygghet som kontakten med vården innebär och det kan vara jobbigt när alla är glada och tycker att allt ska bli precis som vanligt igen och själv så står man där med en märklig känsla av tomhet. Jag ska försöka komma ihåg det när jag är som lyckligast över att du är friskförklarad mamma!