Om livet med IVF:

Hon är här!

Vår efterlängtade, vackra, underbaraste, mest fantastiska och ofattbart PERFEKTA dotter föddes något oväntat på självaste Nyårsafton! 

07.06 föddes hon efter ett långt dygn, 50 centimeter lång och 2850 gram lätt! Lilla grynet! 

För namn, foto, förlossningsberättelse och andra godbitar ur livet, maila mig på orattvisan [at] gmail [punkt] com för nya adressen till nya bloggen! 

Och till signaturen SmålandsJenny och alla ni andra för mig okända bloggläsare: ALLA SKA MED! Maila ni också, jag har redan gett ut adressen till flera stycken som inte sagt hej förr, det är bara roligt att få veta liiiite mer om vilka ni är! Och var är alla gamlingar? Uma? Ickan? EttVanligtLiv, Baltazaar, ja alla ni på listan till vänster, med flera? var är ni? Mailar ni inte mig, mailar jag er! Det är ett hot! ;)

Det är dags för ett bokslut. 

2011 har varit ett mycket omtumlande år med både höga berg och djupa dalar. Många långa djupa dalar i början av året förstås men sedan mest omvälvande och helt fantastiskt höga berg! Men det allra högsta berget är vi ju på väg uppför nu. Som jag sa till honom innan, att det är konstigt hur livet just nu kan kännas helt meningslöst (mellandagsdepp) och att LIVETS MENING tydligen ska komma till oss om bara några dagar och förändra våra liv och göra det mycket större och ljusare och ge oss en MENING. Det känns så konstigt och avlägset. Men det kanske inte är så konstigt, egentligen, för det är ju inte förrän nästa år! ;) 
Det är fantastiskt det där, hur livet detta år har förändrats och hur det skall förändras ännu mer nästa år. Tänk att den 5 januari 2011 var vi på vårt allra första läkarmöte på RMC och den 5 januari 2012 ska vår lilla älskling komma till världen enligt IVF-datumet. Ett år tog det från IVF-start och vi är oerhört lyckliga för det. 

Jag tänkte göra en summering av året som gått.

2011 - year of hope and glory

Januari:
Vi var på RMC den 5 januari och vi bestämde behandlingsschema. Jag fyllde år och hade en fantastiskt fest med "bara de närmsta", vi var väl en 20 pers och jag insåg hur lyckligt lottad jag är. Jag började en ny utbildning pluggade och jobbade. Den 27 januari började jag spruta Gonal-f 112,5 IE. 

Februari:
Föreläsningar blandades med besök VUL-besök på RMC och vi hade kick-off på jobbet. Minns att jag hade så ont i magen av svullna äggstockar att jag nästan började gråta. Den 10 februari var det äggplock. Det gjorde inuttahelvetesont och i efterhand har jag förstått att det är för att morfinet inte biter på mig. Vi fick ut 10 ägg varav 6 var mogna och efteråt mös vi i soffan med glass och godis och jag var Stesolid-yr. 12 februari klockan 11.30 står det såhär i kalendern: "ET!! 11.30! Gick super! 1 tillbaka!" Fick ett fyrcelligt toppembryo tillbaka, det enda av två befruktade som klarade sig. Pluggade, jobbade och tjuvtestade minus den 21 februari. Defintivt minus på blodprovet på RMC den 23 februari. 

Mars:
Hade möte med vår favoritläkare Maggan på RMC den 3 mars. Det var skönt och bra och behövdes verkligen. Var mer som ett terapisamtal faktiskt. Jobbade, pluggade och hade uteserveringspremiär den 20 mars! Hade fina vårdagar och råkade gå ut på stan i två olika Vans en dag - pinsamt! Mensen tog lååång tid på sig och det var nära att den inte kom alls. Den 31 var sista dagen för mens fick jag veta men...

April:
... den 1 april fick jag mensen som ett riktigt aprilskämt och ringde RMC och bönade och bad om att få börja sputa dagen efter - det fick jag! (Och vilken TUR, vet jag nu!) Alltså sprutstart den 2 april, denna gång med Puregon 100 IE. Första sprutan tog jag på en rastplats på hallandsåsen på väg hem för att fira min brorsdotters första födelsedag! 8 april höjdes dosen till 125 IE och den 14 april var det dags för äggplock klockan 8.00. det var lika fasansfullt den här gången trots att jag fick dubbel dos morfin. Bad om mer men kunde inte få mer, hade fått maxdosen och efteråt var jag inte ens yr. Slutsats: Morfin fungerar inte på mig. Uselt resultat på äggplocket: 2 ägg. Blev mycket ledsen eftersom vår befruktningsgrad tidigare varit så låg och tänkte att det var kört. Dagen efter fick vi veta att båda äggen fantastiskt nog blivit befruktade! Den 16 april var det dags för återföring klockan 11.00. Vi var båda mycket nervösa eftersom vi inte visste om embryona skulle ha överlevt natten men ingen ringde. När vi kom dit fick vi vänta länge och jag höll på att kissa på mig så jag fick gå och kissa liiiite. Vilken plåga! Sedan fick vi komma in och se vårt embryo på skärmen, femcelligt och inte toppklassat denna gången men "bra". Blev lite besvikna. Det hade haft lite bråttom i starten och det kunde visst vara farligt och visa på stress. Efteråt har jag läst att ju förr de delar sig, desto bättre. En jobbig ruvartid men vi var positivare än någonsin, särskilt han och vi gav den i magen arbetsnamnet Pyret. Pyret visade sitt första livstecken när jag tjyvtestade den 26 april. Vi var lyckliga som aldrig förr. Dagen efter slogs vi till jorden av att blodprovet på RMC visade ett HCG på 41, gränsen för gravid går vid 50. Två ovissa och VIDRIGA dagar följde. Den 29 tog vi nytt blodprov på RMC och precis innan han ringde yttrade han de första negativa orden under denna IVF:en: "Vi får ställa in oss på att det inte är något." Ett par minuter senare grät han av lycka eftersom HCG:et nu låg på 102! Mer än en fördubbling på två dagar! Vi är gravida! Barnmorskan rådde oss att gå ut och dricka ett glas champagne "för det blir sista gången på nio månader och det spelar aaaabsoluuuut ingen roll nu!" Vi tog det som en order och gick ut och drack champagne!

Maj:
Vi pluggade, jobbade, firade vår dag och hans födelsedag och var fånigt lyckliga i vårsolen. Vi åkte och hälsade på hans föräldrar och berättade den glada nyheten trots att vi inte varit på VUL än. Konduktören på tåget visste att jag hade något i magen - läskigt! Men samtidigt betryggande. Pyret lever. Den 27 var det dags för VUL klockan 8.10 och jag var så nervös att jag på riktigt höll på att dö men vi fick se ett friskt bankande hjärta och en 1,8 cm lång Pyret! Det var sol när vi gick hem och jag skickade en bild på underverket till pappa! 

Juni:
Åkte hem och berättade för resten av familjen (bröder med familjer) den 4 juni på ett väldigt roligt vis. Vi hade varit på stranden och när vi skulle käka middag sa pappa: "Jag har hört att vi ska få ett barnbarn till..." Mina bröders fruar tittade på varandra och sa i munnen på varandra: "Det är inte vi!" och "Det är inte vi!" och trots att jag var den enda som inte drack vin tog det ett bra tag att förstå att det var lillasyster som nu skulle få barn! Dagen efter premiärbadade jag och vi berättade även för hans syster med familj. Glädje! Resten av juni bestod av jobb. 

Juli:
Skippade utlandssemestern i år och åkte på sverigeturné istället. Eller till småland och halland och södra skåne i alla fall. Hälsade på vänner och familj och gjorde loppisar! Den 18 juli var det inskrivning på Cura och vi fick höra Pyrets hjärtslag på 149 bpm. Dagen efter var det glukos-prov pga pappas diabetes. Jag hade ingen diabetes och resten av juli bestod av jobb och ytterligare en sväng hemom päronen. 

Augusti:
Den 9 augusti på mammas födelsedag (och hans mammas födelsedag) var det dags för Rutinultraljud. Samma dag som min mamma 26 (27?) år tidigare gjorde RUL med mig. Jag var så nervös att jag höll på att dö men ultraljudet visade en PERFEKT liten FLICKA! Vi var oerhört lyckliga och solen lös och Malmö var varmt! Resten av augusti var jobbjobbjobb och ny lya!

September:
Skolan började igen. Vi gick på Svansjön med Ryska statsballetten och det var så fantastiskt att jag grät! Fick veta att mamma hade fått bröstcancer vilket färgade resten av hösten svart. Varavade barnmorskebesök med tandläkardito. Jobbade och pluggade om vartannat.

Jo, för ett par veckor sedan var vi ju som sagt på Familjerättsbyrån för att skriva på faderskapspapprena. Men det är ju så konstigt, och jag kan inte förstå, VARFÖR i hela fridens namn behöver de medgivandet som han skrev på på RMC? 

1. Om jag inte hade råkat säga att det var ett provrörsbarn (som man säger till vanliga dödliga) hade vi ju inte behövt skicka in det där medgivandet? 
2. Vad ska de med det till? Som sagt, han är väl redan extra mycket pappa eftersom det omöjligt kan finnas någon annan pappa. Det är ju andra (vanliga dödliga) som kan gå ut och ligga med någon annan i ägglossningstider så varför ska inte de skriva på ett medgivandepapper? 
3. Varför skriver man ett sådant medgivande över huvudtaget? Och dessutom bara mannen? På pappret står det (på ett ungefär, vi har skickat in det nu): "Jag godkänner att mina spermier får befrukta ett ägg som sedan placeras i min sambo/äkta maka" och dessutom kan man ÅTERKALLA det godkännandet. Vad händer då om jag får fråga? 
4. Varför får inte jag skriva på ett medgivande om att mina ägg får befruktas av hans spermier och sedan stoppas tillbaka i min kropp? 

Åh, jag blir så irriterad! Vi blir så irriterade!

<---- 9 dagar kvar! 

Jag sitter med magen i vädret och försöker skriva uppsats. Det går sådär. Inte alls bra om jag ska vara ärlig. Menmen, det skiter jag högaktningsfullt i för jag har viktigare saker för mig. Vänta barn till exempel.

11 dagar kvar nu.

Vi hade en underbar dag igår, vi två (tre) och ni ska snart få se ett bildregn, om ni vill. 

Det kan inte vara lång tid kvar nu. Jag har sedan den 23:e haft molvärk som hållt i sig långa stunder och mer och mer sammandragningar. Dessa kommer dock bara om kvällarna (alltså även ikväll) och igår trodde vi nog båda två att något var på gång och jag kände för första gången att ja, jag kommer nog att bli lite stissig jag också när det väl sätter igång. 

Idag sov vi nästan till ett, det vill säga tolv timmar. Det känns som att vi tar den sömn vi behöver nu inför det stora som ska hända. Behöver jag säga att vi är väldigt förväntansfulla? 

En lista kanske vore på sin plats?

<----- 14 dagar kvar nu och hon kan komma när som helst! 

Idag var vi hos barnmorskan och hon ville inte spekulera alls och inte jag heller. Jag stod still i vikt och blev genast orolig över det, men lugnade mig när SF-måttet hade växt. Vår söta barnmorska var nöjd över att jag stod still i vikt eftersom jag ändå redan gått upp ungefär 14 kilo. Hjärtslagen låg på runt 150 och Lillan vägrade röra sig trots att vi muckade ganska mycket med henne. Det gjorde mig också orolig såklart och orolig över att barnmorskan frågade flera gånger om hon rört sig, det hade hon inte och har heller inte gjort på hela dagen - förrän nu! Inte så konstigt kanske eftersom hon hållt mig vaken hela natten. Jag förstååååår inte att folk säger "Vänta du bara, när du fått barn kommer du aaaaaldrig få sova!" Eeh, inget kan väl ändå vara värre än att inte kunna sova pga fogsmärta och på det behöva upp och kissa ungefär sex gånger per natt? Har man en bebis att vakna av har man ju i alla fall någon att vara glad över! Nåväl, när vi gick fick vi varsin kram och ett God Jul och Gott Nytt år och så får vi se om vi ses! Nästa inbokade möte är den 4 januari. Han är ju inställd på att hon ska komma den 3:e. Jag vet inte och vågar som sagt inte spekulera, men jag antar att det är dags att jag börjar uppdatera regelbundet så att ni inte tror jag är inne och föder barn! ;)

När tror ni att hon kommer? Kanske dags att börja gissa?

Idag har vi julestädat och snart ska de sista pepparkakorna bakas ut, köttbullar rullas och Jansson lagas. Kanske att vi hinner med en knäck i afton också. Imorgon är det skinka och gröt på agendan och kanske uppesittarkväll för stämningens skull. Hemmet doftar gran och hyacint och apelsiner med nejlikor i och det är underbart! Vi har världens finaste gran tror jag - 2,40 hög! Har aldrig sett en längre inomhusgran och den doftar ljuvligt! 

Nu blir det nog inge mer bloggande innan jul, så GOD JUL på er alla finingar där ute! 

Min mage lyfter upp mina bröst, vem behöver bysthållare?!

Både här och där. Jag måste verkligen börja skriva på min uppsats nu. Den ska ju vara färdig innan hon den däringa kommer. Nåväl, det ska nog gå bra. Men det är mycket annat som tar upp mina tankar nu. Julen till exempel. Vi ska fira jul ensamma i år och om man tänker efter lite för mycket inser man ju att det är alldeles otroligt sorgligt. Så det ska man undvika, tänka efter alltså. Ensamfirandet beror på att vi inte orkar åka upp eftersom jag är höggravid och jävlig, har ont i alla fogar och är alldeles för tjock. Bil vill vi inte åka för vi är alldeles för nojiga båda två och vädret kan ju slå om snabbt och tåg vägrar jag med den här magen och allt folk och trängas bland klappar, nätack! Så vi blir sittandes här. Däremot hade jag gärna haft mamma och pappa här men eftersom mamma får sin cellgiftsdos bara två dagar innan julafton vet vi att hon kommer att må dåligt och vara trött och det är det ju ingen som kan göra något åt. Nä, det blir en annorlunda jul i år och jag längtar alldeles så det gör ont i hela mig efter att fira med mamma och pappa för förra året firade vi med hans familj och det betyder att det är tre långa år mellan jularna med min familj. Åh, suck. Men som jag sa till mamma, och som jag får trösta även mig själv med: Nu har vi tagit det här beslutet och det får vi stå för och det är inget vi kan sitta och älta och vara ledsna över för det tjänar ju inget till, då hade vi ju kunnat handla annorlunda. 

Jag ska försöka göra julen till sådan den alltid varit i min familj. Samma saker på frukosten, lunchen, eftermiddagen, och julbordet. Och det här med att skapa "sin egen jul" blir helt enkelt fortsätta med mina traditioner eftersom han inte har några egentliga traditioner som är viktiga för honom. Det enda var att han ville lägga till rödbetssallad och köttbullar till lunchen, haha det har man ju på julbordet, men jag vill ju inte vara den som är den så det är OK med mig. Och så är han ju smålänning och vill ha potatis (but why? Det finns ju Janssons?) på julbordet så det får han också bestämma. Och så har vi köpt ett pussel att lägga. Jag har aldrig lagt ett pussel i hela mitt liv för jag har alldeles för dåligt tålamod, men det blir nog supermysigt. 

Och så är det lite sorgligt att vi inte heller firar juldagen med släkten som vi brukar. Men det är ju det där med bil och tåg och javafan, vi har ju haft skitmysiga stunder med familjen i höst så vi ska väl klara oss.

Vecka 37+0 idag!

I nästan en vecka nu har det legat en avi på hallbordet till oss från "Kultomtarna". Hmm, har vi tänkt... Vem fasen kan det vara ifrån? Ingen har sagt ett knyst så vi har inte haft en aning. Så idag efter dagens föräldrakurs med tema amning och livet efter förlossningen var vi i närheten av Posten och passade på att lösa ut paketet. "Den där handstilen känner jag igen!" tänkte jag. Jag är ganska kick ass på handstilar måste jag säga. Så när vi kom hem, sura och trötta (jag har varit ett monster hela dagen idag, jag förståååååår inte hur vissa dagar bara kan vara botten och alla är såå irriterande), satte vi på teven för att titta på Luciafirandet som sändes imorse på SVT (Han: "Vilket barn tror du är ett IVF-barn?") och käka lussebullar, pepparkakor och dricka glögg. I mitten där någonstans när lussebullarna fått gjort sitt för humöret kunde vi inte hålla oss längre så vi öppnade paketet (Hallå! Vi kunde ju inte veta om det var paket i paketet HELLER! ;) ) och titta vem det var ifrån: 


Allas vår Ruht! Med BULLEN i magen och allt! Jamen, jag menar: Hur fin får man vaaaaaaaaaaaa?! 
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3


Finaste, finaste! Det är så man smäller av av kärlek efter en jobbig dag! 

Och vad var det i då? Jo...


Mina favvisar - juleskum! Mums! Och två superfina klädpaket till Piraten! 


En suuuuuuuperfin klänning och en suuuuuuperfin blåvitrandig body! Det märks att hon har lärt sig vår stil, den där Ruht!


Och en jääääättefin slipover i orange/gul/brun slipover och en jääättefinbody med små små bruna... äpplen, tror vi! Hans reaktion? "Men, hur ska de klä sitt barn? Varför vill inte dom ha de här kläderna?!" Så: Spot ON! Tack så jättejätteJÄTTEmycket fina du och fina ni! VärldsBÄST! 

Om ni undrar över de halvkackiga bilderna så är det för att vi lånat en kamera att känna och klämma lite på inför ett eget kameraköp! Man vill ju få fina bilder när hon den lilla väl kommer, men som ni ser ovan är det jäkligt svårt att få till det!Här kommer lite fler:


En liten "julbricka" som jag tog med mig för att käka här framför datorn. Julmust, juleskum, mörk choklad med hallon i och en klutt av mandelmassan jag skulle haft att göra julgodis av men som nu snart är uppäten av mig istället! 


Och så den lilla tomten som vi fick med oss från mamma och pappa som låg gömd bland kläderna jag haft när jag var liten. Den är till oss alla tre för den har ett hjärta på magen, sa mamma! <3!

God jul på er alla fina och särskilt till dig och din han och din Bulle, fina fina Ruht! 

Slut på bilder för dagen! För övrigt håller vi på med något HELT SJUKT! Jag kommer ju från halland och i halland är ju grönkål något av det viktigaste på julbordet och eftersom mamma är sjuk och inte orkar hålla på och laga mat i överflöd dagarna i ända (hallå, det förstår väl jag det) så då tänkte jag att jag kunde göra det! Åtminstone till oss och till bror med familj som bor i skåne. Jag måste ju ändå lära mig någon gång! Så mamma skickade ner 3 kilo grönkål (vet ni hur STORA grönkål är?) för här nere kostar grönkålen 30 kronor kilot mot 10 hemma i halland. Jomen. Så den repade vi och frös in för ett tag sedan. "Repa" är halländska för att dra av själva bladen från stängerna såattsäga, och idag fick jag höra en fin historia från farmor om hur jag var med henne och hennes bror nere i källaren och repade grönkål (då snackar vi mängder) när jag var pytteliten och hur jag var sååååå tåååålig (jag har världens sämsta tålamod) så jag berättade det för honom som skrattade och sa att det måste ha varit min kusin. Nåväl. För att koka den här jäkla kålen krävs det i alla fall mad skills i form av matlagningskunskap och man får inte lov att använda en köttbuljongtärning (som mamma helt förståeligt höll på att strypa pappa för när han föreslog, klart, om man kokat på det här omständliga viset i mer än trettio år vill man väl inte höra att ens arbete är lika mycket värt som en buljongtärning!) utan man ska koka egen köttbuljong och för att koka egen köttbuljong krävs det ju kött. Så vi, två helt förlorade köttnybörjare, tog oss in i en köttbutik här på Möllan och bad att få högrev, fläsklägg och ett märgben. Hur mycket av något visste vi inte och inte heller om det skulle vara rimmat eller färskt. Så köttgubben (slaktaren?) skakade på huvudet åt oss och höftade litegrann. Hur som helst blev det en jäkla massa kött för 100 spänn! Billigt tänkte vi, dyrt sa mamma. Fantastiskt det där. Vi måste verkligen börja köpa kött i köttbutiken och grönsaker på torget. Därmed basta. Nåväl, nu kokar det iaf en jäkla massa kött tillsammans med en jäkla massa grönsaker och julkryddor i en (inte tillräckligt) stor gryta på spisen. Och där ska det koka i ett par timmar till tills det är dags att koka kålen i någon timma i buljongen som blir. Just nu ser det ganska vidrigt ut men jag tänker att alla de där danska tanterna på teve som lagar riktigt redig mat från början och på heeela djuret och mamma och farmor för all del och även mormor i sin himmel (även om hon aldrig lagade grönkål, hon var ju smålänning) nog är GANSKA stolta över oss. Men är det någon gång allt ska lagas från grunden så är det baska mig på julen! Tamejfan. (Ja, konstaterade igår när vi kollade igenom filmerna att jag svär som en bortsbindare, det låter kanske fult men jag kan välja mina tillfällen om det skulle krävas och jag tycker det är en trevlig egenskap på kvinnor i 50-årsåldern så jag behåller nog det så det finns där när det beger sig.)

Hepp hepp! 

Uppdatering: 
Fick precis det här MMS:et av pappa, angående halläningens nedärvda kärlek till grönkål:


(Lite småttigt, men ni kanske ser ändå?)

Joooomeeeeen vi skulle ju packa den där väskan som vi sa då va. 

Jag började med att igår skriva en oändligt lång lista och konstaterade att allt det kommer ju inte att få plats! Jag vet hur det är i vanliga fall när toalett-delen av min packning tar upp halva utrymmet och så kommer det ju vara nu med... Barnmorskan har sagt att man inte ska packa för mycket men enligt alla "tips och goda råd" på internet måste man ju ha med sig halva hemmet och halva apoteket och halva allt-som-man-ännu-inte-köpt-eller-ens-trodde-sig-behöva, exempelvis Dextrosol, Resord, Lypsyl och såna grejer. För att inte tala om att bestämma vilket godis man ska ha med och ett gäng flarrer julmujst måste ju också med för det bara skaaaaa jag ha! 

Nåväl, en del i att packa BB-väskan är ju att tömma kameror och filmkameror. Filmkameran har vi aldrig tömt och den innehåller 32GB(!) film, så det i sig är ju ett litet projekt. Vi har nu sparat dom på min externa hårddisk och håller nu på att spara dom till min dator. Sedan ska vi även spara dom till hans dator för annars vägrar jag tömma kameran. Den innehåller nämligen mycket värdefulla minnen. Vi började filma dagen innan första sprutan på andra IVF:en och sedan filmade vi tills minneskortet sa stop, vilket det gjorde kanske en månad senare, så sedan dess har vi tyvärr inte filmat. Men nu jävlar ska det filmas igen! 

Vi har inte vågat titta på klippet från den morgonen när vi testade, men nu gjorde vi det. Jag blev nästan lika nervös som jag var då och all ångest och rädsla kom tillbaka. Jag ville klappa honom på huvudet och berätta att det skulle bli ett bra resultat och ge hon den nervösa en lång och varm kram. Det tog verkligen lång tid innan någon av oss vågade vända på testet och när vi gjorde det började vi båda två att gråta, såväl på film som i verkligheten. Så fint. Sådan glädje. Så jäkla fantastiskt... Pyret! "Jaa, 4 veckor..." sa han. 4 veckor! Det är nästan ogreppbart nu när hon är 37 veckor. 37 veckor stor och när som helst på väg ut!

Jag längtar mer än någonsin!

Förutom att skriva tenta har vi den här veckan gjort en väldigt massa barnrelaterade saker.

Igår var vi hos barnmorskan. Det var en månad sen sist vi var där. Allt var bra. Lillans hjärtljud växlade mellan 125 och 158! Jag såg paniken i hans ögon eftersom vi fått höra att allt mellan 110 och 160 är normalt och bra och 158 är ju skyyyyhögt, men jag påminde honom om att de vill se ett varierande hjärtljud. Barnmorskan kände också efter om Lillan var fixerad eller inte, det var hon inte men hon var inte rörlig heller utan ruckbar. Han pussade min mage innan jag drog upp strumpbyxorna. Gölle. Jag har gått upp 14 kilo sedan innan graviditeten nu, huvva. Mina fötter ser ut som tjocka korvar och han säger: "Det där ser INTE ut som dina fötter!" Mina fötter är i vanliga fall långa, smala och platta med långa, smala tår. Nu har de valkar både här och där och ömmar så fort jag (med viss möda) reser mig på morgonen. 

Efter barnmorskebesöket var det smärtlindringskurs. De här kurserna de har på Cura är jätteJÄTTEbra! Vi fick veta mycket vi inte visste innan, bland annat att man kan få morfin som smärtstillande. Det verkade lite najsare än EDA om man säger så, jag blev bara orolig att morfinet kanske inte verkar på mig eftersom det inte gjorde det vid äggplock, men vi ska ringa till RMC och fråga vad det var för morfin de använde där. Vi får nog lov att revidera vårt förlossningsbrev lite allt eftersom vi får veta mer och även mer om hur det går till på förlossningen i Malmö. Just nu kan jag tycka att vårt förlossningsbrev låter lite som "Hej! Eftersom ni här på förlossningen inte vet hur det går till när man ska föda barn så kan vi berätta för er - Jo, det börjar med att..."

I tisdags var vi på KK (tredje våningen, samma som RMC - back to where it all began - tur att det var klockan 18.00, alltså efter att alla barnlösa gått hem, vi såg dock Dr. Leif som var den behandlingsansvarige för Lillan och jag blev lite starstruck - haha!) på förlossningsföreläsning. Den var också väldigt bra men väldigt saklig. Överlag tycker jag att alla som man träffar på som jobbar på förlossningen i Malmö verkar huuur gulliga som helst. Synd att de har så dåligt rykte. 

I torsdags var vi på Familjerättsbyrån för att skriva på faderskapspapprena. Jag har nog aldrig sett honom så stolt någonsin! Väl där blev vi båda två nervösa för det kändes som att vi lurade någon! Haha! Den här jäkla känslan av att saker och ting inte är på riktigt - när ska den försvinna?! Hursomhelst var det jättekonstigt, för när vi sa att vi väntade ett provrörsbarn (som man ju säger för att vanliga dödliga ska förstå) så ville de helt plötsligt ha det där medgivandepappret (vet inte om ni minns men när man börjar med IVF så får ju mannen skriva på ett papper om att det är OK att man använder hans spermier till det här, vad nu det ska vara bra för, kvinnan får bara foga sig i att man använder hennes ägg eller?) som han skrev under på RMC och vi kan inte förstå det?! Hade vi inte sagt att det var ett IVF-barn hade vi ju inte behövt skicka in det occh vad gör det egentligen för skillnad? Han är väl redan ännu mer pappa eftersom det inte finns en chans i helvetet att någon annan är pappa? (Förutsatt att labbpersonalen på RMC använt rätt spermier - och rätt ägg!- dårå.) Nåväl, det blir ju ett ganska angenämt samtal att ringa till RMC och säga att man behöver det där pappret för man ska bli päron! Tji ho! 

Ja, det var väl det barnrelaterade. Eller, igår var han på julferre med jobbet och jag styrde upp julmys tillsammans med mina bästa (han blev avundsjuk och ville hellre vara hemma med oss och skyndade således hem efter maten och de två gratis dryckerna) och jäklariminlåda vad det var hålligång i magen! Jag vet inte riktigt vad det är som händer men jag tror att det är när hon trycker ner huvudet så kommer det några nerver i kläm eller något för det känns som att blygdbenet och blåsan ska sprängas på en och samma gång! Hursomhelst så hände det här ganska många gånger och det gjorde så ont att jag skrek "AJ!" rakt ut. Så jag skämtade med min kompis som tidigare berättat att hon har en plan på vad som ska hända ifall det sätter igång när Han inte är hemma och frågade "Jaha, tänk om det är på G nu? Vad är din plan?" 
Hon: "Ja, men att vi ska ta väskan, sen åker vi taxi in och så ringer vi Honom och säger - möt oss där! Har du packat väskan?" 
Jag: "Nä!"
Hon (smått hysteriskt): "Men duuuuuu! DU MÅSTE PACKA VÄSKAN!"
Sen berättade vi det för honom när han kom hem och han blev också smått hysteriskt och bestämde att väskan ska packas idag. Idag är det dessutom fullmåne och kvinnorna i min familj diggar det där med att föda på fullmåne såatte. Nästa fullmåne är den 9 januari. Om en vecka är hon färdigbakad. 

Ja, det var det för den här gången det! På återseende!

Skriver tenta nu. Och när jag sitter här och känner mig akademisk och kunnig fantiserar jag om att Piraten suger åt sig kunskap och kulturellt kapital på samma sätt som hon drar åt sig näring och... kalcium, typ. För det är bannemig det enda kapital hon kommer få åtnjuta de närmsta åren, höhö!

Vi lånade en profylax-DVD av några kompisar eftersom Profylaxkurserna i Malme var uppbokade ända till mitten av januari sist jag kollade och då räknar jag kallt med att vara mamma. Hur det nu var så kollade vi på den ikväll och för att verkligen, veeeeerkligen förstå hur det kunde kännas så skulle man göra en övning där han skulle nypa mig i låret samtidigt som jag andades sådär. Det gick väl sådär. För man skulle först kolla när det gjorde ont och då skulle jag säga "aj" så det gjorde jag. Sen vågade han inte ta i så hårt någon mer gång, och absoluuuut inte hårdare, så man kan väl säga att mina värkar i det här övningsstadiet varit ganska milda. Haha! Stackarn. Sen pratade vi lite om hur nervös och hysterisk han kanske kommer att bli och att det kanske blir jag som sitter där och säger åt honom att andas istället. Vi får se. Han var bra på att säga "Glöm inte att andas!" både under sprutperiod och äggplock i alla fall så det ska nog gå nu med. (

Bara han får lov att panika lite först.)