Om livet med IVF:

Mitt uppe i all den här oron och den plåga det innebär att vänta ett barn och tycka att hela världen beror på om det lilla livet mår bra där inne i mig så är jag så otroligt lycklig för att vi får vara med om det här. Jag tänker på vetenskapen och tacksamheten gentemot den och att Pyret bannemig inte är något jäkla mirakel utan resultatet av vetenskaplig forskning och flera års arbete och hundratusentals miljoner kronor som till sist (och alldeles för sent) resulterade i ett Nobelpris och ett älskat och efterlängtat liv i mig. 

Samtidigt tänker jag på alternativa sätt att få barn på. På adoption, som jag bland annat frågat Cecilia om här. På människor som inte har egna äggreserver eller spermier, på lesbiska par som tack och lov kan få hjälp i Sverige även om det går långsammare och är besvärligare och på bögpar (och frågan om surrogatmammor som jag ännu inte har avhandlat i min lilla hjärna eftersom det är en så svår moralisk fråga) och att det är i princip omöjligt för dem att adoptera eftersom det är tillåtet i teorin men omöjligt i praktiken. 

Och så tänker jag på den oerhörda lycka det innebär att vänta ett barn och att den största gåva jag någonsin skulle kunna ge någon annan (som vill gå den vägen) är möjligheten att vara gravid. Hur skulle jag kunna förvägra någon det om jag själv känner att jag kan bidra till det? Jag är medveten om att det är långt ifrån alla som känner att de skulle kunna ge bort en könscell som de annars skulle mensat bort en månad, men det handlar inte om det, det handlar om hur jag känner. Och jag känner att jag vill donera. Jag vill donera när jag fått så många barn jag vill ha, oavsett vilket sätt de kom till oss på. Jag vill donera om jag känner att jag orkar efter att själv ha gått igenom många påfrestande hormonbehandlingar. Jag vill donera om jag känner att jag kan gå igenom äggplock igen utan att morfinet verkar. Förhoppningsvis kan de ge mig något annat, alternativt söva mig eller droga mig rejält mycket mer de kommande gångerna, för liknande smärta har jag (ännu inte) varit med om. Så. Det finns många omständigheter som kan sätta käppar i hjulen på vägen. Men om jag orkar och kan vill jag absolut donera ägg i framtiden. Det är viktigt tycker jag.

Efter den där hårda inbromsningen har jag varit otroligt orolig. Särskilt eftersom jag inbillat mig att jag inte har känt Pyret så mycket efter det. Jag vet att jag inte borde oroa mig, jag såg ju att det var ett jäkla hålligång där inne utan att jag kände ett skvatt så jag borde inte. Men verkligheten är en annan. 

Gårdagen spenderade jag (förutom att prata med min barnmorska och boka in en hjärtlyssning enbart för att lugna mig) med att storgråta och apatiskt ligga i sängen tills han kom hem med indiskt och choklad och tyckte jättesynd om mig. Sen grät jag och käkade choklad om vartannat. Det är verkligen en evig plåga att vara gravid. 

Idag åkte vi alltså till Cura igen och jag måste säga att jag fått världens bästa barnmorska. Människor som kramas måste vara bäst! Jag började såklart gråta igen. Minsta tecken på sympati när jag känner mig ynklig gör att tårkanalerna öppnas direkt! Vi fick lyssna på Pyrets hjärtljud och trots att det tog henne någon minut att hitta dem (jävla moderkaka i framvägg) så var jag inte orolig. Jag visste ju att Pyret levde. Det var moderkakan jag var orolig över. Men jag tänker att om Pyrets hjärta slår i 150 kan det inte vara något fel på strömförsörjningen där inne. Förutom en kram och att få lyssna till Pyrets hjärtljud fick jag även ett nummer till ett ställe dit man kan få komma och prata om sin oro. Det tror jag verkligen behövs. Det känns skönt men när man alltid varit den starka så känner man sig så fånig som helt plötsligt känner sig vek. Fast det struntar jag i. Nu är det min tur att vara lite svag. 

När vi åkte hem fick jag, förutom gränslös kärlek, tillåtelse att köpa bebiskläder för tusen kronor som tröst. Han vet hur man tröstar en materialist. (Usch vad hemskt, jag skojar bara, lite...)

Det är en förlamande trötthet som har slagit till. Inte riktigt lik den där illamående tröttheten som man led av i början av graviditeten, utan mer plain trötthet liksom. Skön trötthet, som att man kan somna här och nu oavsett var man är. Det är nog hög tid att börja knapra de där järntabletterna nu alltså. 

Igår var vi så äntligen iväg på rutinultraljudet. Jag var, i vanlig ordning, så nervös att jag höll på att dö innan. Att vi fick vänta i tio minuter efter avtalad tid gjorde inte heller saken bättre. Jag hade både hjärtklappning och yrsel innan vi fick komma in. Vi träffade återigen underbara barnmorskan B-M (som för övrigt är den enda i sverige som skrivit en lärobok om ultraljud) och hon tyckte det var väldigt onödigt att slösa energi på att vara nervös. Hon skulle bara veta hur mycket man tycker det är som står på spel. Alldeles särskilt när man gjort IVF eller eventuellt varit med om andra hemska grejer i samband med detta ultraljud.

Jag hade tidigare funderat på om jag kanske skulle blunda till jag fick höra att allt såg bra ut, men i stundens hetta glömde jag bort det och istället såg jag direkt ett hjärta slå fint på skärmen. Sedan gick hon igenom ansikte - ingen gomspalt, magsäck - fylld, sedan kom vi till hjärnan och jag höll på att dö men den såg bra ut - one down one to go, och så kontrollerade hon hjärtat som såg perfekt ut med fyra kammare! Vilken lättnad! Barnet är friskt! Och trots att vi hamnade mitt i ett gympapass kände jag inte ett skvatt! Nu kan jag sluta oroa mig över att jag knappt känner något, livmodern ligger nämligen i framvägg. Sedan frågade vi om vi kunde få veta könet och det fick vi, så nu vet vi både Pyrets kön och namn! Eftersom Pyret är lik sin mamma och ska födas på nästan samma dag och därmed bli en enveten liten stenbock så vägrade h*n visa ansiktet och ge oss en profilbild, trots att vi försökte få till det väldigt länge. Så idag bjuder jag bara på en bild när h*n tittar bort, lite åt höger liksom: 



Man ser även navelsträngen som en korv framför magen. Och att de glömt ändra klockan till sommartid. 

Jag fick vara lugn i ungefär fyra timmar tills jag åkte bil med min bror och han tvärnitade varpå säkerhetsbältet drogs åt hårt mot magen. Sedan dess har jag knappt eller inte alls(?) känt av Pyret och det gör mig våldsamt orolig. 

Idag var det en bonnig typ som (på grov skånska) kommenterade mina tatueringar och sedan sa: "Själv har jag mina barns namn på armarna och får jag ett barn till ska jag tatuera in IDIOT i pannan!" Höö höö höö... Well, det sa du nog till fel person herrn. Till en 1. gravid 2. fd (blir det någonsin det?) ofrivilligt barnlös. 

För övrigt är jag väldigt stressad över vår boendesituation. Vi vill flytta till ett lugnare område, men det verkar praktiskt taget omöjligt att hitta en ny lägenhet/byta lägenhet. Detta, att inte kunna boa som jag vill och att inte vara säker på om man ska flytta hipp som happ om vi hittar något bättre, gör mig stressad så till den milda grad att vi nu bestämt oss för att stanna. Jag har bott i den här lägenheten i sex år och jag har älskat den men nu känns den mest som ett gissel. Han har bott här sen vi flyttade ihop och allra helst skulle vi vilja ha något nytt, något som är VÅRT. Vi har hela tiden levt här som om vi vore på väg och jag vill inte det längre. Så ikväll bestämde vi oss för att vi stannar här, med risk för att bli skjutna i någon slags uppgörelse på gatan utanför, men för att kunna skapa en trygg punkt i tillvaron. Vi målar om, möblerar om, flyttar sovrummet för att minska oljudet från grannarna och imorgon är det jag som ringer hyresgästföreningen för att få hjälp att sänka hyran och hyresvärden för att hota med det ena och det tredje och kräva lite jävla ordning på torpet. Nu jävlar är det krig!

Idag var det en som sa till mig att "det inte syns så mycket" på tal om att jag är i vecka 19. 

Vad jag har att säga om det? 

Hmpf!

Idag har jag gråtit två gånger. En gång när jag pratade med honom och en gång när jag pratade med mamma. 

Anledningen är denna: 

På jobbet imorse var jag tvungen att springa på toa heeela tiden - panik - urinvägsinfektion! Så jag ringde in en kollega och sen satte jag mig att ringa Cura. Där var i princip alla på semester. Så jag ringde vårdcentralen, som gav mig ett nummer att ringa först på eftermiddagen. Sen ringde dumma naiva jag Barnmorska Direkt som, tro't eller ej, gjorde det igen! Bort sig alltså. De skällde ut mig för att Cura inte kunde ta emot mig. Suck! Ja, sen gick jag hem och ringde Cura igen och sen ringde en barnmorska upp. Hon sa att jag gärna får komma och lämna urinprov imorgonbitti. Sen ringde jag läkaren och var där nu ikväll med ett urinprov. Snabbt och lätt och hon i labbet gav mig ett nytt provrör "till nästa gång!" 

Urinprovet såg perfekt ut, men de skulle skicka det till odling i alla fall. Jag förstår inte vad det är som gör mig så jädrans orolig att jag jagar upp mig så mycket att jag måste ringa någon och gråta. Sån jäkla oro hela tiden.

... så skulle jag vara ett Vildhallon. Det är inte jag som bestämt det, utan en av mina allra finaste vänner. Så idag kom en annan vän till mig och gav mig en flaska hemgjord vildhallonsaft. "Vildhallonsaft till vildhallonet!" sa hon, helt utan att veta att jag och den andra vännen bestämt frukter flera år tidigare. Det passar mig ganska bra för förutom vildhallonets egenskaper och personlighetsdrag som jag tydligen innehar så är Vildhallon Cornelis Vreeswijks bästa skiva och även den skiva (bland andra) min mamma brukade sätta på varje fredag och sjunga högt till när jag var liten. Jag kan fortfarande alla texterna utantill. 

För övrigt har jag gått in i en period av sjuk oro. Jag kan inte sluta oroa mig. Hur ska jag veta att den där inne fortfarande lever? Jag känner ju ingenting? Usch, det är hemskt det här. Och hur ska jag stå ut i en hel vecka till RUL? Herregud, ikväll får han lyssna med den där jäkla toarullen tills han hör hjärtat igen. Banne mig.

Ni vet de här historierna som man alltid får höra när man fylller år? Ni vet de som börjar med "Näääär duuuuu föddes, då var det iiiiiisande vinter..." och så vidare? Förutom den historien så kommer jag att lägga till en historia till Pyret. Den om sommaren när vi väntade henne eller honom. Så här ska den låta: 

"Den sommaren när vi väntade dig så var det den sämsta sommaren i mannaminne! Det bara regnade och regnade och regnade och regnade och solen lös bara tre dagar allt som allt i juli som brukar vara den varmaste sommarmånaden. Och trots att vi vanligtvis brukade lämna Sverige för att spendera sommaren i ett land långt, långt i söder stannade vi den här sommaren hemma i Sverige för att kunna hålla koll på dig och samtidigt ge den svenska sommaren en chans. Det skulle vi aldrig göra om igen. Vi stretade och gjorde allt för att ha lite roligt i allt det gråa och trots att det var den sämsta sommaren någon av oss kunde minnas så var det samtidigt den allra bästa sommaren som vi någonsin hade upplevt för vi väntade DIG! Och inget mer än DU krävs någonsin för DU är solen och livet och kärleken i evighet, amen!"

Igår kväll hörde älsklingen min Piratens hjärtljud med hjälp av en toarulle för första gången! Underbart och lugnande! Hon eller han mår bra där inne! Allt gott!

Att vara gravid är att vara utsatt för psykologisk terror. Jag tror inte att det är så för alla, men jag tror att det är så för många av oss som blivit gravida efter exempelvis IVF och flera års kamp. 

Idag fick jag uppleva dödsfruktan i ungefär en halv till en hel minut. Jag hade stängt på jobbet och var för en gångs skull ute i god tid och skulle bara kissa innan jag gick för att möta honom. Så kom det blod på pappret! Panik! Jag hann dö en smula. Tusen tankar och rotade fram en spegel för att titta men jag såg inget konstigt och det var så lite, lite och klarrött. Så låste jag och gick. Han sa att det är ju inget vi kan göra så vi gick och åt på restaurang, välbehövligt efter en lång dags arbete. Självklart var det första jag gjorde när vi kom dit att ta en titt på toan. Inget. Sen tog jag en andra titt innan vi skulle gå. Yttepyttelite. Men inte därifrån. Utan någon annanstans ifrån. Kanske hade jag torkat mig för hårt eller så håller jag på att få akut urinvägsinfektion igen. Har haft det förut och det började med blod - not so fun. Så jag hoppas på att jag bara kissat för mycket och torkat mig för hårt. 

För övrigt har både jag och han (liksom ni) tagit väldigt illa vid oss av det som hände i Norge i helgen. Kan inte riktigt släppa det och det la en tjock svart dimma över helgen som gick, trots födelsedagsfirande och familjehäng. Vi läser allt vi kommer över och pratar mycket om det. Kanske för att vi själva är vad Breivik skulle kalla Kulturmarxister? Det finns inga ord för hur mycket sorg han åsamkat så många familjer och så många människor. Och det är sannerligen ett angrepp på demokratin och mänskligheten att försöka utrota en hel politisk gren och deras möjliga framtid. Medan andra spekulerade om Al Qaida gissade jag redan i fredags kväll på högerextremist. Glöm inte att ungefär 90% av alla terrorbrott i Europa begås av högerextremister. Fy fan.

... för den lilla i magen. Nu var det här kanske inte så mycket för dens skull utan mer för min men ändå. Klockan 6.00 imorse drack jag alltså 3 dl sockerlösning med en pressad citron i. Fy fasiken. Kan inte tänka mig hur det smakar utan citron. Efter det försökte jag sova - det gick inte. Klockan 8.00 åkte vi in och tog ett stick i fingret vilket visade på ett toppenvärde - jag har inte graviditetsdiabetes. Än. Barnmorskan verkar övertygad om att jag kommer få det. Vi får se.

Idag var vi på inskrivning hos barnmorskan. Det var jättejätteroligt! Jag tycker att alla etapper i den här proceduren är jättejätteroliga.

Det enda jag tidigare fått höra om barnmorskor och det man gör där är att man får skäll angående sin vikt så jag blev jätteförvånad när jag vägde mig, inte hörde något vidare om det och sedan till på köpet fick höra att jag är smal! Pluspoäng till henne! Hon var dessutom jättejättebra. Supertrevlig och rolig och tog sig tid och en speciell sak som var bra och positivt var att hon hela tiden talade till oss båda och inte bara till mig. Hon refererade till OSS som GRAVIDA. Jätteviktigt tycker jag. Och han förstås.

När vi sedan hade pratat om allt som skulle pratas om var det dags för det viktiga, nämligen att lyssna på Pyrets hjärtljud! Först kände hon på min livmoder och Martin fick komma fram och lära sig känna hur den låg. Jättehäftigt. En rolig grej med det är att vi hela tiden har läst att "Vid den här tiden börjar livmodern stiga upp ovanför blygdbenet" och "Nu når livmodern fem centimeter ovanför blygdbenet" så där har vi gått och känt och klappat alldeles förgäves eftersom det visade sig att det som jag trodde var kalaskulan på magen i själva verket var livmoder med tillhörande bebis. Mitt på rakt fram! Jag som trodde det var tarmar! Så nu kan jag stolt gå där och puta bäst jag vill i vetskapen om att det faktiskt är bebisen! Nåväl. Sen var det dags att lyssna med vad jag antar är en doppler. Hon förvarnade om att det kunde vara svårt att hitta om man hittade det över huvudtaget samt att det kunde ta lite tid. Nästan direkt fick vi höra Pyrets hjärta! Det var jättehäftigt! Hjärtat slog i 149 slag/minut.

Varje gång man får ett livsstecken från den i magen blir man så lycklig och lättad, så går det två dagar och sen är man lika orolig igen. Hur ska det gå de där veckorna mellan ultraljudet i vecka 18 och det i vecka 32?! Det är ju dubbelt så lång tid! Fast då får man åtminstone lyssna och det är ju faktiskt nästan lika underbart! 

Imorgon ska jag tyvärr göra glukosbelastning. Det är tidigt men de vill att jag ska göra det eftersom min pappa har diabetes. Så klockan 6 imorgon bitti ska jag häva i mig 3 dl sockerlösning, sedan ska jag lägga mig igen och vara där klockan 8 för att ta ett prov. Sen ska jag hem igen, sova en timme och sen jobba. Jag kommer vara död på jobbet. Undrar hur jag ska kunna somna efter en sådan sockerchock? 

Gårdagens craving: Citron. Han fick gå och köpa citron klockan 22 på kvällen. Jag åt en hel. 

Dagens craving: Luktsuddigum. Tänk att äta ett sådant! Mmm...

... folk som säger "Men andra barnet ska ni se att det kommer komma av bara farten!"

Jag vet inte i hur många gånger och i hur många olika varianter jag hört detta ålderdomliga, okunniga tramspåstående de senaste veckorna. Vad jag däremot vet är att jag nu tröttnat på att på ett pedagogiskt och artigt vis nicka och säga "Hehe, jaa, men..." och sedan dra en lång harang om hur det faktiskt ligger till. Så medan han tålmodigt svarar "Jaa, joo, hehe" svarar jag "Mmm, fast det beror ju på att i de allra flesta fallen är man inte helt steril utan man kan bara inte säga om det kommer ta ett eller tio år innan det händer, och det orkar man ju inte vänta på!" Några frågor på det? Har ännu inte orkat lägga till något om att det inte handlar om att man spänner sig/oroar sig/är nervös och allt vad det nu kan vara som folk hittar på och att det faktiskt nyligen kommit nya forskningsrapporter som återigen visar att så inte är fallet. Men det kommer det med, tids nog. Under tiden undrar jag bara hur fan man skulle orka vara "spänd" i två år när man ligger med varandra. HAHA! 

I övrigt är allt väl. Vi ska på inskrivning hos barnmorska imorgon. Det ska bli kul. Eller, jag räknar med att det blir ganska intetsägande men förhoppningsvis kommer vi i alla fall få lyssna på Pyrets hjärtljud och all kontakt med Pyret är bra kontakt. Vi har försökt lyssna här hemma idag med hjälp av toarulle samt hushållsrulle utan resultat.

Vi gjorde ringtestet igår, ni vet det där när man håller en ring i en kedja ovanför handleden (det finns olika varianter på detta) och så ska man utifrån om ringen gör en ring eller pendlar fram och tillbaka kunna få "veta" om man vänta en tjej eller en pojke. Det som var märkligt var att ringen snurrade på både mig och honom, men den ändrade hela tiden håll. Det vill säga, först snurrade den åt ena hållet, sen snurrade den åt andra hållet och så vidare. På både mig och honom. Vi tolkar det som att den menar tjej, men hon som gjorde det hade aldrig sett något liknande förut. Scary! Jag började såklart genast noja över att något inte stod rätt till (haha, knäpp, jag veeet) men de andra sa att eftersom ringen snurrade så bestämt så var det ingen fråga om att det var en tjej. We'll see. Hur det än är kommer vi nog inte berätta det för våra familjer (sorry mamma och pappa) om vi får veta något på RUL eftersom risken för att få fula babyrosa och babyblå fulsaker blir överhängande då. Nej tack! 

Jag fick ett MMS av min pappa föreställandes den lilla röda koftan som min farmor håller på att sticka till Pyret. När jag såg bilden så pirrade det i hela kroppen! Det gör det oftare och oftare nu, som om Pyret blir mer och mer verklig och jag tror jag börjar bli kär. För jag känner mig alldeles förälskad och lycklig när jag tänker på den i min mage! Ändå känns det som en evighet innan vi får se Pyret igen på RUL om ett par veckor. Stackars, stackars normala folk som får se sitt barn för allra första gången i vecka 18! 

Nu går vi till jobbet, Pyret och jag.

Kikade förbi bara för att säga att jag mår bra, vi mår bra alla tre! 
Det är sommar och sol och jag försöker bada så mycket som möjligt. 

Titta här vad jag hittade igår, en artikel om barnlöshet som vår doktor Britt Surberg har skrivit! Vet ni, det var hon som tillverkade Pyret! Eller, det var ju inte hon, det var ju en embryolog, men det var i alla fall hon som plockade ut ägget och som sedan stoppade tillbaka ett prima embryo! Riktigt jäkla bra jobb gjorde hon trots sin buttra uppsyn! 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-kan-fler-fa-efterlangtade-barn_6293650.svd

Ibland när jag sitter och funderar på vem jag är, vilka personlighetsdrag jag har och vad som gör mig till mig, kommer jag fram till att jag är precis som min mamma. Vi har samma personlighetsdrag och beter oss precis likadant. Det kan hända att hon har något stabilare humör än vad jag har men annars är vi precis lika. Det är klart att jag har intressen och egenskaper som gör mig till mig och som skiljer mig från henne, men de stora grunddragen i personlighet i fråga om hur vi beter oss, hur vi reagerar på olika saker, vad vi säger i vissa specifika situationer och så vidare är i princip desamma. 

Och då undrar jag hur det kunde bli såhär. Om det alltid är så att man oavsett om man gör någon form av revolt eller liknande mot sina föräldrar blir formad av dem så i den milda grad att man är deras kopior? Att det kanske är så godhet eller ondska sprids vidare i världen? 

Och framförallt så undrar jag om det kommer att bli så att mitt barn blir en kopia av mig? Som är en kopia av min mamma. Som är en kopia av sin mamma. Som är en kopia av sin mamma. Och så vidare i all evighet.

Idag har vi varit på KUB-ultraljud. Det var underbart. Pyret rörde på sig det första den gjorde och vi kunde slappna av. Sen var det ett himla liv där inne, hoppade och sparkade och ryckte och gnuggade sig i ansiktet med händerna och gned benen mot varandra som en liten syrsa. Det var alldeles obeskrivligt underbart och helt otroligt att se! Fantastiskt att någon kan röra sig så mycket där inne utan att man känner något. Men än har den ju gott om simplats. Vi fick se en fin profilbild med näsa med karaktär (haha!) och vi fick se hur den svalde fostervatten. Man kunde även se att dess blåsa var fylld, lik sin mamma - kroniskt kissnödig! Och så fick vi se en fin liten hand med alla fem fingrar på, långa smala händer (no shit, man ser ju bara benen, haha) som sin mamma! Yes, dettta är en stolt moders ord. Sen fick vi resultatet, 1:17800! Ljusår ifrån någon risk som läkaren själv uttryckte det. Allt var perfekt. (Nu är jag bara orolig för att jag satt på bussen motor, ni vet längst bak, när jag åkte hem och kokade upp. Så nu är jag rädd att jag överhettade Pyret. Är det farligt? Ni är så bra på att lugna! Säg att det inte är farligt!)
Vi fick även ett slutgiltigt födelsedatum att gå efter en tid. Dagen före min födelsedag. Kan man få en bättre present? Nu dröjer det många långa veckor innan vi får se Pyret igen och det får vi göra på min mammas (och hans) födelsedag(ar). Vi kunde få en annan dag istället men eftersom min mamma var på ultraljud med mig på sin födelsedag för x antal år sedan såg jag det som ett gott tecken att vi fick det datumet och tackade ja. 

När jag kom hem fick jag också de oerhört ledsamma nyheterna att min farmor inte har lång tid kvar. Det är en märklig känsla att vara lycklig inför något så stort som livet och samtidigt förtvivlat ledsen inför något så oundvikligt som döden. Det är ledsamt på flera sätt. Förutom det uppenbara och självklara faktum att jag inte vill att hon ska dö överhuvudtaget är jag ledsen att hon antagligen inte kommer att få träffa sitt barnbarnsbarn som dessutom, om det blir en flicka, ska få hennes namn. Det ska vi berätta för henne när vi åker hem nästa vecka. Att hon, om det blir en hon, ska heta det bestämde vi när vi bara hade varit tillsammans ett par månader och satt småfulla och nykära på en båt i medelhavet. Och så har det dröjt så länge. 

Här kommer de senaste bilderna på Pyret:

Jag blev ju så arg på de där inkompetenta tanterna som sitter på Barnmorska direkt att jag ringde och skrev in oss på Curakliniken istället. Idag var dagen D. Dagen för första läkarbesöket med tillhörande VUL. Jag var såklart nervös som inför en avrättning eftersom varje sekund, minut och timme innan ett ultraljud känns som väntan på en dödlig injektion. 

Anyways. 

Vi kom dit och blev skiiiiitbra bemötta redan från första stund. En supergullig sjuksköterska hade redan skrivit remiss till KUB-test (utan att vi tjatat? What?), kollade blodtryck (som dagen till ära var skyhögt, men jag blev ursäktad eftersom jag var så nervös), järnvärde(?) och snabbkollade dessutom urinprovet jag hade med mig eftersom det känns som att jag åkt på en urinvägsinfektion (yes, jag har googlat, det kan vara andra hemska grejer också) men det visade tack och lov inget så de skickar iväg det på en odling där de kollar urinvägsinfektion plus de där hemska grejerna (GBS, för den som själv orkar googla eller råka veta vad det är).

So far, so good. 

Så var det dags för läkarundersökningen samt ultraljudet. Det tog... Kanske en minut innan läkaren hittade hjärtat. Jag har aldrig varit så nervös förut och aldrig så drabbad av dödens skräck som jag var när jag såg vår lilla bebis, jag såg huvud, armar, ben - allt! Utom hjärta. Inget tickande hjärta. SKRÄCKEN som uppstod! Jag kramade hans (inte läkarens såklart) arm hårdare och hårdare medan han blåögt frågade läkaren "Är det där huvudet?" och andra frågor. Läkaren svarade sammanbitet, två gånger, att "Jag måste bara få en bättre bild först." FÖÖÖÖCK OFF säger jag bara! Jag fattade direkt att det var kört. Vad skulle vi göra? Vad hände nu? Vi har ju berättat för ALLA? Hur ska jag överleva? OCH SÅ PLÖTSLIGT VAR DET DÄR! 

Världens finaste hjärta! <3

"DÄR ÄR HJÄRTAT!" Skrek jag, haha. Jadå, bekräftade läkaren. Det slog så fint precis som det skulle. Jag var skärrad flera timmar efteråt. Jäkla trixig unge det där. Har jäklats från början. En envis stenbock. Jag ska älska den till döden skiljer oss åt. 

Här är Pyret, 5.7 centimeter lång, 12+1 dagar gammal (enligt mätningen, enligt uträkningen 11+5), beräknad födsel 2 januari 2012 (5 januari enligt uträkningen). Alltså följer Pyret den kurva som hon eller han lade an från början, alltså 3 dagar äldre än i verkligheten!  



Ser ni! Huvudet till höger, rumpan till vänster och tummen i munnen! 

"Då är det dags att göra det officiellt då?" sa jag. "Det tycker jag!" sa läkaren. (OBS! Pappa, JAG bestämmer när du får lägga ut på facebook! Snart, jag lovar.) 

(Efter besöket fick vi tid till KUB-ultraljudet nästa vecka och fick veta att trots de inte hade tid för inskrivning med barnmorska förrän 1 september så skulle de ordna det så att vi fick komma tidigare. RUL blir i slutet av juli. TJI HO!) 

Jag har ju berättat tidigare om Barnmorska direkt, dit man ringer om man... vill ha hjälp med något som överhuvudtaget handlar om, tja, kvinnliga besvär av alla de slag. Nu har jag i alla fall dragit slutsatsen att där sitter det ett gäng inkompetenta surkärringar som (inte mina ord) antagligen får provision för varje person som de lyckas få att vända sig någon annanstans. Trist. 

Igår ringde jag för att för tredje gången böna och be om ett NUPP-test. Jag hade läst på Region Skånes hemsida att KUB-test ger man endast till de som är över 33 eller till extra oroliga föräldrar. Och eftersom jag tycker att vi är extra oroliga föräldrar (hallå, vi har ringt och tjatat 3 gånger! Hallå, vi har gjort IVF! Hallå! Hallå?) så försökte jag en gång till. Men det blev tvärnej och barnmorskan förklarade att KUB-test gör man eeeeenbart för att kontrollera om barnet har hjärtfel (eh, ja eller för att kontrollera kromosomsjukdomar, försökte jag) men nej! Det gör man enbart för att kontrollera om barnet har hjärtfel och det är ingen mening att göra. Ja, och så var det ju det där med kromosomsjukdomar, försökte jag IGEN. Nej, då får du göra fostervattensprov! Sa hon. Det kan du få göra...

Inläggen sinar överallt på internätet vad det verkar som. Likaså är det här. Jag orkar inte sätta på datorn om dagarna/kvällarna och oftast så finns det bättre saker att göra om sommaren än att sitta inne vid datorn och deppa. Försökte skriva ett inlägg från telefonen innan från soffans horisontalläge så att jag fick sagt åtminstone någonting (om än meningslöst), men det gick inte! Min telefon och blogg.se är alltså inte kompatibla. Trist. 

Dagens nyhet: Man får (helst) inte äta salmiak och lakrits när man är gravid. Då kan barnet få beteendestörningar, dålig slutledningsförmåga samt ADHD. Bummer. Mina cravings de senaste dagarna har varit salmiakbollar. Stora svarta sådana med mjukt saltlakritssalmiakgojs inuti som man kan finna på Hemköp och eftersom det stod såhär i appen: "If she craves something, make sure there is plenty of it and don't eat it!" så gick ju han och köpte ett halvt kilo sådana där bollar som jag hetsätit både i förrgår, igår och idag. Tills jag fick för mig att googla. Taskigt läge. No more mr. Salmiakboll for me...

Vi var precis med om det sjukaste. 

Han hade bjudit över en av sina allra närmsta vänner från förr (och fortfarande) för att han ville berätta för henne och honom om den stora nyheten. Det var typ bara de kvar av de närmsta som vi vill ska veta redan. Så vi körde samma taktik som vi gjorde med en av mina bästa tidigare under dagen. En taktik som inte verkar fungera. Det vill säga att de själva får upptäcka foldern om matråd för gravida som låg på köksbordet och ultraljudsbilderna på kylen. Alltså. Funkar inte. Så han tog ultraljudsbilderna och visade helt sonika. De sa grattis såklart och frågade hur tidigt det var och "får man verkligen göra ultraljud så tidigt?" och han svarade att "ja, det får man om det är en IVF-unge!" 
Då såg jag att hon tittade på (hennes) honom som för att få ett OK och så sa hon: "Vi har också en på g!"

Så visade det sig att de också har sprungit fram och tillbaka på RMC var och varannan dag och legat bara ett par veckor efter oss i behandlingarna och nu också lyckats på andra försöket! Vi har preciiiiiis följt varandras behandlingar med att par veckors mellanrum. Så sjukt! Vad är oddsen?! Och vad är oddsen att vi inte har sprungit på varandra där?! Så jäkla häftigt! Vilken grej.