Om livet med IVF:

Återigen på tillfällig uppkoppling. Har fortfarande inte teve, internet, tvättstuga, hiss eller varmvatten. Tidigast imorgon kväll får vi åtminstone varmvatten. Om allt funkar som det ska vill säga, och det brukar det ju oftast inte. 

Om nätterna sover jag oroligt om jag sover alls. Börjar tro att all skit kommer inpå mig nu, inte bara att jag börjar inse vilket jävla skithål jag har bott i i fem år, utan även oro och ångest över mamma och farmor och allt det där andra som skall hinnas med emellan som kallas livet. Om kvällarna är jag rädd och orolig och han får inte lämna min sida. Lyssnar på ljud från huset, undrar om det inte luktar bränt igen? Igår kväll grät jag mig till sömns i hans famn över livets jävlighet. Har ångest över att vi sprang ut i ett rökfyllt trapphus. Vi gjorde fel. Vi skulle stannat inne. Vi kunde dött, helt enkelt. I vårt nya hus som vi ska flytta i sitter ett anslag i entrén där det står: "Brinner det i övriga fastigheten - stanna i din lägenhet! Gå ALDRIG ut i ett rökfyllt trapphus!"

Jag har fått en släng av posttraumatisk stress tror jag minsann.

På grund av ganska olyckliga omständigheter har vi varken teve, internet eller telefon. Värst av allt är nog att vi inte har varmvatten och att jag struntade i att duscha håret igår när varmvattnet var tillbaka en kort stund. Det skulle jag inte gjort insåg jag imorse när jag fick pudra huvudet fullt av hans torrschampoo för att se någorlunda anständig ut. Tyvärr luktar det bajs, vilket ytterligare spädde på min fräschör. (Duscha gjorde jag kallt.) Inte heller tvättstugan fungerade idag när vi skulle tvätta, vilket egentligen var väntat eftersom det inte finns någon el i hela trapphuset (och således heller icke någon hiss). 

Jag är såååå glad att vi snart, snart, snart (det kan inte bli tillräckligt snart) flyttar och tack vare tristessen som infinner sig kvällar utan internet och teve så har vi redan packat en sådär åtta flyttlådor och fem 25-liters sopsäckar med kläder. Jag upprepar: Fem 25-liters sopsäckar med (mina) kläder. Jag räknar med att det blir minst åtta. Är det normalt? Jag har helt tappat perspektivet. (OBS! OBS! Ska rensa och sälja när vi packar upp.)

Nåväl, det här inlägget kan jag skriva tack vare att min teknikkunnige man kopplat in min mobil som nu alltså fungerar som ett slags modem(?). Så nu vet ni vad min frånvaro från vida världens webb beror på och hur länge den varar kan bara gudarna veta. Jomen. Jaha, nu får jag väl gå och spela wordfeud igen då...

Jaha, men eftersom min dygnsrytm är helt omvänd nu efter tentaperioden som jag haft blir jag lite sådär lagom rastlös nu framåt kvällen/natten och tänkte att vafasen, jag slänger iväg ett blogginlägg nu. Har ju varit så jädrans effektiv de sista dagarna så varför inte fortsätta på samma bana? 

Nu har vi alltså kommit till del 4 och jag trooooooooooooor att detta blir delen då ni kanske vågar er på en gissning om Piratens kön? Jag vet ju att några varit nyfikna! 

Jag skulle bara svänga inom Myrorna en dag och så visade det sig att det var barntema där och jäklariminlåda vad glad jag blev när jag hittade dessa underverk! Dessvärre var det dagen innan löning och CSN så jag fick snällt hänga undan och be honom komma så snart han slutat jobba. Vi köpte dem direkt:

Som ni ser...

<----------

... är det nu bara 100 dagar kvar till beräknad födsel! Nedräkningen kan börja! Imorgon kör vi tvåsiffrigt! 

Barnmorskan idag gick bra. Hjärtat slog fint mellan 140 och 150 slag per minut. Magen var 25 cm, preciiiiiis ovanför snittet och jag har redan gått upp 8-9 kilo. Hjälp! Fast barnmorskan tyckte inte att det var något problem. Efteråt köpte jag andra järntabletter (eftersom mitt järnvärde var lite lågt), katrinplommon (eftersom katrinplommonjuice inte gör susen enligt barnmorskan), sötmandel (som tydligen ska hjälpa mot halsbrännan eftersom Novalucol slår ut effekten av järnet och jag tar järnet på kvällen och på kvällen är halsbrännan som värst) och ett styck rosa band (såklart). 

Angående mamma hjälpte det inte att jag hade mina turtrosor idag istället, beskedet hon fick var ändå att de hade varit tvungen att ta portvaktskörteln plus ett par till. Nu dröjer det flera veckor innan vi får ytterligare besked och ni liksom jag vet hur väntan är. En berg och dalbana av hopp och förvivlan. Men jag har läst på ganska mycket om det här så jag känner mig hoppfull och fokuserad, önskar jag kunde överföra mitt målinriktade fokus på mamma, för det kommer nog trots allt bli en tuff period med strålbehandling och allt. Det positiva med strålbehandling (som det hade blivit i vilket fall) är att vi barn i skåne med familjer får ha henne här! Om de inte skickar henne till götlabörg förstås.

Så var det ett par veckor innan RUL och det var sommarrea på Polarn o Pyret och jag kunde verkligen inte hålla mig längre. Jag vet inte hur många gånger jag satt där och klickade "Lägg i kundvagnen", visade honom, konstaterade att vi inte skulle vi skulle ju vänta och sen hela proceduren om och om igen. Tills jag bara gjorde det. Klickade på "Köp" och köpte. 



Ett styck Baywatch-set. De är lite mer orangea i färgen i verkligheten precis som Baywatchkläderna är. Till ett stycke bebis på sex månader. Blir perfekt ljumma kvällar vid söderhavet.



Och så tre t-shirts och ett par leggings. Även dessa till sexmånaders bebis. Dessutom passar de till både pojke och flicka vilket var något vi inte visste ännu. Även om jag anser att alla kläder passar alla barn, fast personligen skulle jag aldrig välja att klä mitt barn i rosa ryschpysch eller fula skjortor med fula grabbiga tryck på. Vi kom överrens om att alla dyrt och heligt skulle få lova att ICKE köpa sådana plagg om de ville veta vilket kön Pyret har. Får nog trots allt räkna med en del sådana plagg i gåva ändå. (Om vi kommer använda dom? Most likely not.) Och då vill jag bara poängtera att det handlar om just färgerna rosa/ljusblått med tillhörande attribut och INTE huruvida man ska klä sitt barn helt könsneutralt vilket vi (tyvärr) inte kommer göra då vi fortfarande är en smula indoktrinerade i könens bojor. Ni kommer få se...

Well, vad nytt i vecka 26 då? Jodå, det ska jag tala om för er att om bebisen skulle födas nu har den 70% chans att överleva om den föds på ett sjukhus med rätt resurser! Allt enligt den tillförlitliga källan internet. Och det är ju faktiskt inte så jäklarns långt till Lund från Malmö. 

I övrigt. Barnet har en lugn period, vilket såklart gör mig nojjig as hell, men om jag kräver aktivitet (det vill säga om jag buffar på magen och gastar "Vaaaaaaaknaaaaaa!" och ber honom att göra detsamma) så får jag aktivitet. Jag har dessutom gett mig den på att kunna skita (ursäkta intimiteten) och häller därför i mig katrinplommonjuice som vore det vatten (japp, jag överdriver, det är ju inte såå gott). "Huva, vad man utsätter sig för" sa jag och "Vilket är värst? Dricka katrinplommonjuice eller vara förstoppad?" sa han.

Point taken.

Titta vad som låg innanför dörren idag när vi kom hem! Och med en fin hälsning dessutom. Jag blev såklart alldeles gråtig. 



Vill därför passa på att göra reklam både för Cecilias blogg som allt som oftast skänker glädje och eftertanke och dessutom propsa på att alla borde köpa hennes bok Väntrum, en roman om IVF (som jag redan börjat läsa eftersom den verkar såå mycket intressantare än de tio kurslitteratursböckerna som ligger och väntar på mig). 

Läskig rubrik va? Det tyckte han också när han fick fatt i en kroppsdel av något slag i magen häromdagen. Om det var en fot eller ett ben eller en arm, det vet vi inte, men såhär såg han ut när han höll handen på magen: 

Saker som vi köpt/införskaffat del 2. 



När jag var liten hade min mamma ett antal små, små elefanter i olika material. Jag kommer ihåg att en var uthuggd i någon sten och en annan gjord i någon metall. Eller så var den i metall den jag gav till dig någon jul? Du hade i alla fall två som jag minns. När jag frågade mamma vad det var så sa hon att det var hennes lyckoelefanter. Själv hade jag en liten åsna i tyg (från Chile tror jag, eller Sjönevads marknad) som jag sa var min lyckoelefant. Jag trodde att lyckoelefanter, det var någonting man skulle ha! En amulett för framtida lycka! 

När vi så påbörjade vår andra IVF/ICSI fick jag syn på den här på Indiska. Jag har alltid velat ha någon av deras fina mobiler, fast jag har alltid tyckt att de är för dyra, men så den här dagen kände jag att det är klart att Pyret ska ha Lyckoelefanter! Det är tre stycken på, en för mig, en för honom och en för Pyret. Men framförallt köpte jag den för att Pyret skulle komma till oss. Jag tog först den här, sen upptäckte jag att den var lite trasig i hänget så jag hängde tillbaka den och tog en annan. Som inte kändes rätt. Så jag hängde tillbaka den hela och köpte den här. Den rätta.

De fulländade lyckoelefanterna. Som från och med nu även är min mammas. Igår fick jag veta att hon har en tumör i bröstet. Det blir operation och hela baletten och jag tänker att det här går bra. Det måste det göra. Min mamma är min sol i universum och utan henne skulle jag dö. Jag har fått absolut google-förbud och för en gångs skull tänker jag följa den rekommendationen. Jag vill varken läsa bra eller dåliga historier. Jag vill kunna känna tillförlit till det jag känner och det är att det kommer att gå bra det här, det känner jag på mig. Dessutom har hon lovat mig att leva tills hon blir nittio. Du sa att det var nittiofem mamma, men nittio är ok. Fast nittiofem går också bra förstås! Jag älskar dig!

Idag är vi i vecka 25 banne mig! Enligt IVF:en då. Enligt ultraljudet och sjukvården är vi i vecka 25 imorgon. Men vi gör själva lite som vi vill och har sedan början haft som tradition att på kvällarna ligga och läsa alla appar och allt som går att hitta på internet om den aktuella veckan. Och fylla i Gravidboken såklart! 

Jag är en dålig bloggare just nu. Har för mycket att tänka på och för mycket studier. Han tyckte att jag kanske borde dra ner på studierna. Att inte plugga 200% (som det råkat bli) utan kanske bara 100%. Det låter vettigt, men det är inte realistiskt. Jag blir glad för att han tycker så och att han säger åt mig att ta det lugnt. Jag har börjat vila en och en halv timme mitt på dagen, är så jäkla trött, och igår när jag låg där utslagen på sängen sa han: "Jag tror att du ser ett stort vidunder framför dig och vidundret är Lunds Universitet och du är Sankt Göranna som måste döda draken." Gölligt, tyckte jag. Sankt Göranna. Jomen.

Näe, om man skulle ta och påbörja en liten serie här i bloggen så att det händer något. Detta är alltså en del av det som jag tänkt på men som jag inte haft tid till/orkat ta tag i. Men nu så, en ledig lördag är allt som krävs för att få fart på bloggandet! 

I den här lilla följetongen kommer jag att i tur och ordning visa upp saker som vi införskaffat eller köpt till Pyret och berätta lite om dem. I del nummer ett kommer ni att få möta Nyckelpigan. 


(Lägg märke till att bilden är tagen lite från sidan för att ni ska få slippa se min lördagsmorgonfrisyr och mitt vackra osminkade anlete reflekteras i glaset.) 

Detta är den allra allra första saken vi införskaffade till Pyret.

Den här Nyckelpigan har hängt ovanför min säng så länge jag kan minnas. Ovanför min första säng i mammas och pappas rum, ovanför min säng i mitt allra första egna rum, ovanför sängen i mitt tonårsrum och bredvid sängen i rummet i nya huset som jag bodde i ungefär ett halvår innan jag flyttade hemifrån 19 år gammal. Och där har den hängt.

Ungefär tills när vi var hemma hos mamma och pappa någon gång precis efter att både jag och han fått den där uppenbarelsen om att det var just Pyret som skulle komma till oss. Den som jag berättat om här. Då när vi var där hemma och jag fick syn på den här tavlan för kanske miljonte gången under min livstid så sa jag att "Den här ska vi ta hem till Pyret! Den ska alltid hänga ovanför Pyret!" Och så tog vi hem den och hängde upp den ovanför huvudändan av vår säng och han sa ganska ofta att Pyret skulle komma flygande till oss från tavlan och in i magen. Det var hoppfullt och trösterrikt och ett ljus i mörkret där i början av april 2011.

Och ni vet ju vem som bor i magen nu! :)

Jag vet egentligen inte särskilt mycket om tavlan. Den har ingen historia förutom den jag just berättat. Vem jag fått den av, var den kommer från och så vidare, det vet jag inte. Mamma, du kanske kan berätta mer?

Tänk att jag en gång i tiden vunnit en bloggtävling med motiveringen att min blogg, till skillnad från alla andras, inte handlar om barn och barn och barn och nu är det det enda jag skriver om. Om strävan efter och längtan efter mitt alldeles egna lilla barn. Tänk vad man förändras.

Jäkla unge till att oroa en det där... 

Inte ett knyst har h*n gjort ifrån sig idag. Helt knäpptyst hur mycket jag än skakat på magen och ropat och haft mig. Den ömma fadern fick även han göra ett försök till kommunikation men inte heller då någon reaktion. Vilket förstås slutar med att man googlar sig galen och orolig.

Och så helt plötsligt för ett par minuter sedan så tyckte jag att jag kände ett diffust buffande så jag bad honom pausa i serietittandet och så la vi oss i sängen för att känna. Ingenting. Så jag sa att "Ååh, om h*n bara kunde ge EN rejäl spark så att man vet att h*n lever!" Och så: POFF! En hård spark rakt på hans hand. Och så ett par till. Andas ut. Lycka. H*n kommer ge oss hjärtsnörp och andnöd många gånger den ungen. 

Här får ni en gammal bild igen, bara för att ni ska få se hur fin h*n är! 



Världens fiiiiiinaste näsa! Jag älskar den redan!

För mycket längesedan läste jag ett blogginlägg som hade just samma titel som jag har idag. Jag kan inte minnas var det var och jag vet inte heller varför men det har satt sig. jag talar ju inte franska så jag vet inte om det är en blandning av franska och engelska, men jag antar det? Det fastnade som sagt i alla fall och jag tycker att det beskriver min tillvaro så bra just nu: Jag är upptagen. Vi pluggar båda två 150% den här terminen, samtidigt som vi jobbar, samtidigt som vi ska flytta/städa/måla/allt som hör flytt till. Observera att jag inte gnäller, jag tycker att det är skitkul och istället för att stressa blir jag fokuserad och målmedveten. Yes, jag är din drömanställde. Men en del saker blir ju lidande, bland annat bloggen trots att jag har ett par kommande blogginlägg lagrade i hjärnan fast de får vänta en stund eftersom de kräver lite extra kärlek och omtanke. 

I övrigt mår jag bra. Ganska mycket sammandragningar men eftersom jag har blivit beordrad att inte oroa mig gör jag inte det heller. (Förutom ganska mycket ändå. Veckans oro: Rädsla för för tidig födsel.) Inne i magen sparkas det regelbundet och om man har tur kan man till och med se det utanpå! 

Tills nästa gång får ni hålla till godo med en bild på magen från mitt perspektiv: 



By the way: Mammaleggings i bomull från H&M för 99:- Guds gåva till kvinnan, gravid som ogravid! Köpte två nya par idag. Nu har jag tre par och tänker aldrig mer ha på mig något annat under kjolen/klänningen.

Jag måste säga (Ah! Heter det säg eller säga? Man blir galen för mindre när man är tillsammans med en anal svensklärare.) att jag gillar det här uppslaget i min kalender allra, allra mest: 



(Sen att den 7:e är min tjugosjunde födelsedag är ju bara en bonus...)

... comes to those who wait. 

Simple as that va. Det händer så mycket bra saker nu så att (luttrad som man är) jag börjar undra när backlashen ska komma. Förhoppningsvis icke alls för om man tänker efter så är det "bara" två bra saker som hänt oss: 

1. Vi är gravida. 
2. Vi har fått en ny lägenhet! 

Och innan vi blev gravida hade vi ju det skitjobbigt med barnlöshetsliv och allt vad det innebär så kanske, kaaaanske, att vi bara kan få ha det bra nu och vara glada. 

Vi ska alltså flytta till en mycket större och bara liiite dyrare lägenhet som har allt! Fyra rum, badrum med badkar, en extra toalett, högt i tak, hiss och balkong! Det kan inte bli bättre. Nu känner vi att vi kan bo där. Vi kan bo där tills vi vill köpa hus. Vi kan bo där i fem till tio år om det ska vara så eller ett, två kanske till och med tre barn om vi ska räkna så! Beskedet om den nya lyan kom ungefär en vecka efter att vi hade gett upp bostadsletandet. Jag bara konstaterade att jag inte orkar leta byteslägenhet eller kolla Blocket varje dag eller eller eller och aldrig veta om eller när vi skulle flytta eller att ingen ville ha vår sjaskiga och alldeles för dyra lägenhet och hela grejen gjorde mig bara så stressad att jag gav upp. Och han förstod. Så vi skulle helt enkelt börja göra allt för att kunna gtrivas här. Måla om, se till att hyresvärden fixar mögel och trasigt kakel och och och. Och så en dag fick jag ett mail om att ett privat hyresbolag hade en lägenhet som skulle passa oss och vi råkade visst dessutom ligga först i kön och trots att vi är två studenter som inte har någon inkomst (dessutom är jag nolltaxerad 2008/2009 eftersom jag då jobbade och skattade i landet i väst, inte uesa då utan dänmärk) som syns i någon kreditupplysning så fick vi lägenheten med hjälp av borgensman och finfina hyresreferenser. Sådär bara. Sex dagar från första mailet till kontrakt. 

Life IS good!

De senaste dagarna har det varit riktigt livat där inne. Igår fick jag bland annat uppleva känslan av när någon sparkar på ens urinblåsa - inifrån. Mycket märklig känsla som osökt fick mig att tänka på den här låten: 




Senare på kvällen när vi skulle gå och lägga oss höll jag handen på magen för att liksom känna efter om det kanske äntligen kändes något utanpå magen, men jag tycker det är så svårt att avgöra så jag bad honom att hålla handen på magen. Och så hände det! Han fick en rejäl spark rakt på handen! Vilken känsla! Jag tror att vi blev lika glada båda två - äntligen får han också känna hur vårt älskade lilla barn lever om där inne! Lycka!

Jag (liksom många med mig) är helt säker på att Vickan och Daniel gjort IVF. Hallå, han har genomgått en njurtransplantation och vem som helst fattar väl vad sådana starka mediciner som man måste ta för att kroppen inte ska stöta bort det nya organet kan göra med spermierna. På Universitetet har jag fått lära mig att vara källkritisk, men just den kunskapen tycker jag inte att jag behöver tillämpa i verkliga livet. Jag googlade och hittade det här vattentäta "beviset" för att de gjort IVF och när det står på Familjeliv är det väl inte en själ som tvivlar på att det är sant? Nej, skämt åsido, jag tror verkligen att det är så och OM det är så hoppas jag att de så småningom kommer att gå ut med det. Tänk vad det skulle göra för IVF-Sverige! Och så kan man väl tänka på hur Victoria i sådana fall måste ha känt under Nobelmiddagen när hon fick chans att samtala med IVF-faderns närmaste, häftigt! Nu är ju jag så långt bort från rojalist som man kan komma, vilket jag känner att jag vill förtydliga, men jag förstår också värdet i att offentliga personer är öppna med att de genomgått IVF och vilken betydelse det kan ha. Dessutom känner jag extra med alla som har svårt att få barn och gläds extra med dem. Vilken lycka!

Tack och lov att jag är tillsammans med en modern man! 

Han fick ett gäng pappaböcker av mig i födelsedagspresent. 
Han förkastar dem alla. Tål inte att de ska vara så grabbiga. Den enda han än sålänge uppskattat är Hemliga Pappan av Andreas Ekström som vi fick på det första informationsmötet för förstagångsgravida. Grattis: Du ska bli pappa av Magnus Reithner vägrar han ta i med tång trots att jag menar att den faktiskt och trots allt innehåller ett par konkreta och bra råd a la typen "Bär barnet på din vänsterarm så du har din högerarm fri." Det går inte. Han vägrar. För att boken inleds med att författaren pedagogiskt talar om att det kan vara bra att ha en kall öl i kylen hemma efter förlossningen. Som om det är det viktiga?! Koka makaroner av Johan Nilsson gillar han inte heller. Även den för grabbig. Enligt mig inte särskilt grabbig alls utan ganska helyllemysig sådär. 

Men jag förstår honom. Det måste ju vara hemskt frustrerande om man som man verkligen vill ta del av och veta precis lika mycket som sin kvinna om alla böcker och all litteratur och alla artiklar behandlar en som om man tänker som en gorilla?! 

Jag köpte Amelias Vänta barn som har kommit ut nu. Där fanns en (1) sida för männen. Där stod det bland annat att "Om du undrar varför alla pratar om veckor och inte månader hela tiden så är det för att graviditeten räknas i veckor!" DUH?! Jag tycker på riktigt synd om dem som är tillsammans med män som är så lite engagerade och intresserade av graviditeten att de inte ens vet om det.

Jo. VI är gravida. Tillsammans.

En av min sambos föräldrar kommer från ett land i sydeuropa i vilket de har ett hus i vilket vi brukar vara om somrarna. Just den här sommaren bestämde vi oss för att stanna hemma i Sverige av olika anledningar. Dels för att vi ville ha tillgång till sjukvård utifall något skulle hända, dels för att jag inte trodde att jag skulle orka åka bil genom hela europa när jag är gravid och dels för att vi tänkte att det har ju varit så fint väder här hemma just när vi varit iväg innan så så hemskt kan det ju inte vara att spendera en sommar i Sverige. Vi måste ju ge det en chans någon gång också.

Så här i efterhand kan jag väl säga att det inte var det bästa valet. För det första har det varit den sämsta sommar jag någonsin kan minnas. Det har regnat mer eller mindre varje dag. Jag har aldrig badat så här lite en sommar. För det andra har det inte hänt något som gjort att vi behövt tillgång till sjukvård, det enda som hade kunnat vara hade varit att vi fått skjuta på ett barnmorskemöte och för det tredje hade det ännu inte varit några problem att åka bil långt och länge. Jag hade inbillat mig att jag skulle vara höggravid och ha världens foglossning och allt vad det var. Nej, jag vet inte riktigt vad jag tänkte... 

Så vi stannade hemma. Och led. Vi har ömsom jobbat och ömsom varit lediga. Han hade skittråkigt på sin semester eftersom det regnade hela juli och trots att vi har försökt liva upp skiten genom att åka på diverse utflykter minns man ju inte mycket annat än regn. Och nu är "sommaren" förbi. Och mig kan det kvitta för jag längtar bara till vintern på grund av anledning och så längtar jag till nästa sommar. Då ska vi vara lediga tillsammans och hela vår lilla familj på tre ska vara i det där landet långt i söder i tre månader utan att behöva bry oss om vad det är för väder imorgon för det kommer vara sol och minst trettio grader då också. Och har vi tur så kommer det en regnskur och ett hejdundrande åskväder någon gång i slutet av sommaren. Tre månader!