Dåligt samvete del 1.

Uh. 

Jag kommer inte ifrån att jag aldrig eller väldigt sällan är riktigt glad nuförtiden. Det ligger liksom och gnager i bakgrunden hela tiden. Är jag glad eller på gott humör (vilket inte händer allt för ofta nuförtiden) så kommer jag på mig själv med att tänka "Men tänk vad glad jag vore om inte..." Mammas och farmors sjukdomar. För tänker jag inte på det hela tiden (vilket jag oftast gör) så jagar det ändå ikapp mig på natten i form av hemska mardrömmar. Och förutom att vara ledsen över allt som är skit med allt som är som det är så har jag också väldigt dåligt samvete. Hela tiden. Jag har jättedåligt samvete över att vi bor så långt bort från dom och för att jag inte orkar ta mig dit tillräckligt ofta och nu inte alls. Jag har dåligt samvete för att det känns som att julen står och faller med mig och det gör den naturligtvis inte, men det finns traditioner som riskerar att inte bli av som involverar hela släkten, vilka antagligen hade betytt jättemycket för farmor eftersom det förmodligen är hennes sista jul och det är ingen tvekan om att det hade blivit av om jag hade kunnat vara med för det finns liksom inget alternativ. Jag har dåligt samvete över att jag inte kan vara där och hjälpa till med grönkål och pepparkakor och janssons och grötkok och skinkan och pynta och hänga upp gardiner och klä granen och allt vad det är. Och så är jag så ledsen för att vi inte firat jul ihop på två år och så vet jag att både mamma och jag kommer gråta i telefon på julafton. Och så har jag otroligt dåligt samvete för att jag inte kan vara med och krama och trösta mamma när hon ska raka av sig sitt långa vackra hår och jag får dåligt samvete över att vi inte pratade längre ikväll och över att jag inte ringt farmor i veckan och att hon sitter ensam på fredagskvällen precis som alla andra kvällar och jag får dåligt samvete över att mina bröder och deras familjer har bestämt att de ska käka middag så sent imorgon när mamma blir så trött på eftermiddagen och det verkar som att ingen tänker förutom jag! Och så får jag förstås dåligt samvete över att jag uttrycker att jag är ledsen och har dåligt samvete för då vet jag att mamma får dåligt samvete. Och så är jag så ledsen för att jag är ledsen när det här ska vara "den lyckligaste tiden i mitt liv". 

Uh.

To do.

Tja, man kommer ju till en punkt när man gjort alla stora inköp och tänker att nu, NU är vi klara! Och så kommer man på att man glömt allt det där småttiga. Här är en lista på saker vi har kvar att göra (och problemet är ju att jag nu har så mycket foglossning att jag överhuvudtaget inte vill gå ut på stan): 

1. Köpa ett babynest (det har jag beställt nu imorse)
2. Köpa mjuklift (jupp, vi kunde inte enas om vilket som skulle vara bäst, så det fick bli både babynest och mjuklift)
3. Amningsinlägg av ylle (jag är ju lite rädd överlag över att det kommer göra ont att amma och att få mjölkstockning på det vore THE HORROR så såna här måste införskaffas)
4. Amningstopp (har förstått att det ska man ha, eller?)
5. Fler amningsbehåar (Fick två av min fina vän som jobbar på underklädesbutik, men vet inte om det räcker?)
6. Köpa apoteksprodukter, Bepanthen (som vi vanliga dödliga känner mest som världens bästa tatueringssalva) och andra bebismedikamenter
7. Blöjor, nappflaskor, ersättning (ska man köpa sånt innan?)
8. Regnskydd till vagnen

Dessutom har vi kvar att hämta ut den där gratis babyboxen på babyproffsen och så var det något mer som jag glömde bort just som jag skulle skriva det. Hmm... 

I övrigt har jag så mycket julstämning nu att jag måste hindra mig själv från att börja julpynta redan nu. Hur mycket julfreaks jag och han än är och hur många julstjärnor som redan hänger i fönstrena på gatan så skall vi hålla oss till åtminstone lördag med att sätta upp dem!

Trött.

Ja, är det något sätt jag förbereder mig inför livet med barn så är det i alla fall INTE genom att vila. Suck. Jag kan inte minnas sist jag hade sovmorgon eller åtminstone fick sova ut. Kan inte heller minnas när jag la mig ner och vilade mitt på dagen sist. Jag pluggar, springer på föreläsningar (trots att sjukgymnasten sa att jag inte fick) och jag jobbar och däremellan försöker vi få i ordning på både gamla och nya lägenheten. Gamla lägenheten ska målas en smula och flyttstädas och nya lägenheten ska möbleras, städas, borras, fixas, trixas och framförallt JULPYNTAS helt over the top och vår deadline för allt detta är i slutet av den här veckan. Nästa vecka lämnar vi ifrån oss nycklarna till gamla lägenheten och då är den UR VÄRLDEN! Det ska bli sååå skönt! Jag får ångest bara av att tänka på den och blir så glad av den här nya lägenheten! Anledningen till att vi satt målet att vara färdiga med fixandet och donandet så snart är att både han och jag ska skriva uppsats och då krävs det ju att man har en lugn och skön atmosfär runt sig så man inte behöver fixa en massa grejer för då blir inget gjort. Det enda jag ska göra i december är att skriva uppsats och käka lussebullar. Punkt slut. 

Så undrar ni över min frånvaro både här och i era bloggar så har ni anledningen ovan. 

By the way börjar jag undra om jag inte håller på att få en släng av graviditetsdiabetes? Jag känner mig helt konstig när jag ätit/druckit något sött och det har ju blivit en hel del på sistone... Det får nog bli en google på det. 

Kram på er allihop och på återseende! (Och TACK för glada tillrop över TUL:et, hurra!)

Tillväxtultraljud!

Först och främst måste jag gnälla lite över hur trött jag är. Och med detta sagt så förstår ni att detta inlägg blir högst pliktskyldigast. 

Vi var på TUL idag och lilla hjärtat var perfekt! Vi konstaterade att enda gången som man verkligen önskar att allt är heeeelt normalt är nu, för så fort hon kikar ut kommer hon ju vara sååå unik och speciell, fast just nu är vi lyckligast i världen över att hon är heeeelt normal. Hon bjöd tyvärr inte på någon perfekt profilbild men en del bilder fick v och den finaste en i profil med en fot i pannan, men de orkar jag inte redigera och lägga ut idag. Hon väger 2100 gram nu och beräknas väga runt 3,5 kilo när hon är färdigbakad. Just nu ligger hon 3% över det normala så hon är en välmående liten tjej!

Perfekt alltså!



Uh!

Nu har vi bott i en flyttlåda i ungefär två månader känns det som. Det är därför jag är ganska frånvarande nu, nu har nämligen hantverkarna kommit. Målarna. Eller maularrrna som man säger på skånska. De är så väldigt skånska. Vi har fått tömma eller ställa allt i mitten på två rum och en hall hittills och när de är färdiga med det måste vi lämpa över allt som är i de resterande rummen i de färdiga rummen. Puh. Det känns som att det enda vi gjort på sistone är att flytta saker och möbler mellan rum. Samtidigt ska vi måla och flyttstäda gamla lägenheten och idag har vi kapitulerat inför hyresbolaget (Malmös absolut sämsta, vad gäller service och tja, allt, företag: Heimstaden, om någon undrar) och köpt färg själva trots att vi blivit lovade och jag ringt och tjatat om den jävla färgen hundra gånger. Men det är ett krig mellan oss och det är även ett krig mellan dem och många andra vänner och folk som jag känner. De är dumma i huvudet helt enkelt. Det var lite om Heimstaden det. Annat är det med det bolaget som vi nu bor hos, Åh - love them! De målar och tapetserar om ALLT i nya lyan utom vardagsrummet och har dessutom lagt nytt golv i två rum, allt utan minsta gnäll utan de till och med ERBJÖD oss detta när vi flyttade in. Känn på den ni! Och vaktisarna SKRIVER LAPPAR och KOMMER IHÅG grejer! Det ni, Heimstaden, det är andra bullar! Allt detta plus tjugo kvadratmeter extra och högt i tak för ingen summa extra alls (nästan). 

Men, allt detta bra förtar ju trots allt inte det faktum att vi har två veckor på oss till det är första advent och vi är julfreaken de lux och vill ha:
1. Städat, målat, lämnat nycklarna, det vill säga ha gamla lägenheten UR VÄRLDEN.
2. Städat, borrat upp grejer och fixat här.
3. Julpyntat
INNAN första advent. Därför: Känn stressen. 

Bästa grejen den här veckan är för övrigt att vi ska på tillväxtultraljud! Tjofadderittanrej vad glada och exalterade vi är över att få se lilla smulan igen! Det var ju huuuuuuur längesen som helst! Längtar ihjäl mig och fyller därför dagarna till dess med extra många göromål. 

Till dess: 

ADJÖKEN!

Morgonhicka och en liten tanke om adoption.

Hon börjar varje morgon och avslutar varje kväll med ett lite träningspass i form av hicka. Lilla stackaren ligger där inne och hoppar som en galning. I början verkade det som att hon tyckte det var jobbigt för hon började vända och vrida på sig vid hickan, men nu verkar det som hon har kapitulerat och accepterat den och hickar bara stilla vidare tills den går över. Mysigt är det i alla fall att föreställa sig att det ligger en liten människa där inne och hickar och det enda vi kan göra för att trösta är att klappa på magen och säga ett stillsamt "Bu!"

Igår tittade vi på senaste avsnittet av Drömmen om ett barn
Han: "Tänk så många fina historier man kan hitta på och berätta för sitt adopterade barn..."
Jag: "Hitta på?"
Han: "Ja... Mamma och pappa reste över halva jorden bara för att leta efter det fiiinaste lilla barnet i hela världen!" 
Och så fällde både han och jag en tår, eller två.

Uppdatering.

Var hos barnmorskan idag och allt var perfekt och följer kurvan precis. Hon är, vad vissa skulle kalla, medelmåtta. Men vi menar att hon är perfekt! Perfekta hjärtslag och SF-kurvan låg perfekt på den mittersta linjen. Jojjomän, jag var lite perfekt också och briljerade med mitt perfekta blodtryck. Min inte så perfekta vikt är väl också ganska perfekt enligt någon slags standard men ett par tre kilo för mycket vid det här laget enligt mig. 

Mamma har börjat med cellgifter och idag skulle hon ta någonslags spruta som bygger upp de vita blodkropparna och jag fick använding av mina IVF-skills genom att förklara hur man gör. "Den kändes ju knappt!" sa hon sedan och tja, nä, hon har väl varit med om värre saker vid det här laget.

<3

Hujeda mig.

Det har varit en helg med växlande molnighet det här. I punkter skulle den kunna beskrivas såhär:
  • Bröt ihop fyra gånger i fredags över foglossningen/ryggontet. Var helt handikappad och för jävlig. När jag har så ont och inte kan göra något beter jag mig illa mot honom. Han måste ju göra allt och så gör han allt "fel". Men han var snäll och förstående och sa att det inte är jag utan "monstret i mig" som talar, vilket inte gjorde mig gladare. Blir ännu mer ledsen över att jag är så dum mot honom när jag har ont. Frustration. Frustration även över att det är två månader kvar med detta handikapp.
  • Har haft en olustig känsla hela helgen, både han och jag har drömt mardrömmar. Tänker att det är allhelgona som spökar.
  • Gick och jobbade trots handikappet. Dubbel lön.
  • Hade en sjukt trevlig middag med ett par IVF-vänner. Smakade på det röda vinet som männen drack - SJUKT GOTT!
  • Längtar efter henne där inne så jäkla mycket. Det är så fantastiskt att se henne möblera om där inne och två dagar i rad har hon haft hicka på morgonen som vi har legat och känt på. Gölle. Efter att ha varit och träffat ett par vänners helt nya och pyttelilla bebis känns det mycket verkligare att det är en sån (som dessutom redan är typ lika stor som han är) som ligger där inne!
  • Känner mig mammig. Längtar efter mamma och pappa.
  • Idag är det exakt två månader kvar till den 6 januari.
För övrigt är jag sjukt glad och peppad över att EttVanligtLiv har plusat idag och att Anna håller på att föda barn! GRATTIS!

Tack Förskingringskassan!

Uh, blir trött bara av att tänka på att jag nu ska skriva detta blogginlägget. Jag orkar liksom inte! 

Men. Såhär är det:

Jag jobbade i Danmark ett par år innan jag återgick till studierna. I Danmark hade jag en rekorderlig lön. Så hygglig att jag, när jag började plugga igen, fick lov att ta högre lån vilket man får om man har vant sig vid en högre levnadsstandard än låtosssägaenvanligdödligtjugenånting-student. Detta beslut från CSN grundades på min deklaration från danmark översatt i svenska kronor. Dessutom så jobbar jag ju extra. Så förutom CSN på typ 10 000 så får jag ungefär 2-3000 kronor extra varje månad. Det är ju ändå en minskning på ett antal tusen från den danska lönen, men a woman's gotta do what a woman's gotta do. 

När jag så slutade jobba i Danmark för ett par år sedan hade vi försökt bli gravida i ett halvår redan och vi hade ju tänkt från början att det hade varit så himla bra att bli preggo, vara mammaledig i dänmärk (eftersom man får vara ledig i ett år med typ full lön, på mitt jobb) och SEN börja plugga igen. MEN. Nu gick det ju inte riktigt så lätt och av ren självbevarelsedrift återgick jag till Sverige på heltid för att plugga. Men ordentlig som jag är kollade jag upp hur det skulle fungera med föräldrapenning när man jobbat och sedan börjar plugga, barn fanns ju inom en inte allt för lång framtid (trodde vi). Jag ringde Försäkringskassan för att fråga hur jag skulle gå till väga och de försäkrade mig om att jag INTE behövde anmäla mig på arbetsförmedlingen (som jag hade hört att man kanske skulle behöva göra) eftersom jag skulle studera. Ska man studera är man ju inte arbetslös och dessutom är ens SGI skyddad i tre månader, så sålänge glappet mellan arbete och studier inte överstiger tre månader är ens SGI skyddad och det gjorde det ju inte, jag hade bara ett par semesterveckor över jul och nyår innan skolan började. 

Så i våras när vi äntligen blev gravida tänkte jag att det är nog dags att jag börjar med det här direkt, det kanske inte går så smidigt som om man jobbat i Sverige. Mycket riktigt. Jag började med det här innan sommaren och IGÅR fick jag veta att min SGI är nollad på grund av att jag INTE gick till arbetsförmedlingen första dagen efter att jag slutat jobba i Danmark, för det där med tre månaders skydd gällde visst bara om man jobbat i Sverige! 

Jag: Så det är egentligen erat fel att jag inte får någon föräldrapenning? 
Nina på förskingringskassan: Näe, det är ju regeringens fel.
Jag: Fast det var ju ni på försäkringskassan som sa att jag inte behövde gå till arbetsförmedlingen och att min SGI var skyddad i tre månader?
Nina på förskingringskassan: Eh, ja. 

ALLTSÅ BEHÖVER JAG SÄGA ATT JAG BLIR SÅ INUTTAHELVETESJÄVLATRÖTTOCHFÖRBANNAD?! Hur fan kan de ens tillåta sig att bara haspla ur sig något som de uppenbarligen inte har en jävla aning om och som sedan förstör folks ekonomiska situation i ett helt jävla år?! Uh. 

Vidare fick jag veta att "det inte spelar någon roll" vart det där med att man INTE har tre månaders skydd mellan arbete och studier om man jobbat i Danmark står. Nu vet jag att det gör det ju visst eftersom jag fick två månader på mig att överklaga beslutet. Vilket jag ju såklart kommer att göra. de vet inte vem de gett sig på: Paragrafryttaren no1. Och överklaga ska man ju alltid, även om man inte får rätt eftersom "utsaga från myndighet är bindande" enligt en av våra juristvänner. Pfft! Nåväl, imorgon är det jag som ringer Nina igen. Dessutom behöver jag fråga ytterligare en grej som hon som ringde upp mig idag från Föräldrapenningsavdelningen (såklart) inte kunde svara på. Det verkar som att det är en kvalifikation man måste ha för att få jobba få föräskringskassan: Att inte veta ett jävla skit. Det står nämligen klart och tydligt på deras hemsida att det finns något som heter Studietids-SGI, men ingenstans finns det att läsa vad det innebär eller vad som krävs för att man ska få det och det visste såklart inte heller damen som ringde mig idag. Det skulle jag ta med Nina tyckte hon, så det tar jag med Nina. Undrar egentligen vad hon ville som ringde idag? 

Pust.

Busunge!

Ända sedan dag ett har hon busat med oss vår lilla skrutta. Det började med HCG:et som inte var tillräckligt högt i början och så har det fortsatt med moderkaka i framvägg och diffusa sparkar med mera som har gjort oss oroliga och i helgen var det dags igen. 

I fredags kväll hade jag inte känt av henne ordentligt sen morgonen och när vi gick och la oss tog vi till alla de metoder vi brukar för att väcka henne för i vanliga fall brukar hon vara aktiv på kvällen. Så vi puttade på magen från sida till sida, visslade, pratade, ringde med mobilen och till slut tog vi till det definitiva tortyrredskapet lysa-med-ficklampan som vi tidigare vägrat. Ingenting. Möjligtvis något diffust ner mot urinblåsan som jag inte med säkerhet kunde säga var hon. Återigen kom tankarna om när ska man ringa? När är man fjantig? När har man fog för sin oro? När ska man åka in? Vi la oss för att sova men det var en orolig sömn. På morgonen vaknade vi direkt av klockan och försökte väcka henne, hon brukar nämligen vara aktiv på morgonen också, men nu - ingenting. Möjligtvis ett yttepyttepet men absolut inget tillfredsställande. 

Så vi ringde. 

Barnmorskan på förlossningen sa att "Nu ska du göra såhär: Plocka ihop alla dina papper, ta med dig leg och kom in." Jag blev såklart ännu mer orolig när hon tog mig på allvar, men samtidigt kändes det såå skönt! Vi åkte in, till första våningen istället för tredje (RMC) för första gången. Väl där blev vi mottagna av den barnmorskan som jag tdigare pratat med och blev inledda till ett rum. Väl där skulle hon sätta CTG-dosan på mig och prickade precis rätt från första början - hjärtat slog med runt 140 slag i minuten! Vilken lättnad att inte behöva vänta i flera sekunder på att hon skulle hitta hjärtat! Jag fick också en grej att klicka på varje gång jag kände en rörelse från henne och såklart satte hon snart igång med att försöka sparka bort dosorna på magen! Jag låg där i en timme och bara den första halvtimmen hade hon rört sig mer än 30 gånger! Sedan somnade hon nog för när läkaren kom och skulle göra ultraljud hade hon inte rört sig på ett tag. "Dags att väcka henne igen!" Sa läkaren och tog ett rejält tag på varje sida av magen och slängde den fram och tillbaka. Herreminje! Så hårdhänta har vi aldrig vågat vara! Sen mätte han fostervattnet och jag såg ingenting förutom ett huvud som skymtade förbi till slut. Han hann se ett hjärta som slog. Ja, det var nog det minst tillfredsställande ultraljudet hittills. Men allt var som det skulle och läkaren rusade vidare mot nya äventyr. Till slut var vi nöjda med besöket och jag blev bortkopplad och vi fick åka hem. 

Tidigare har vi varit tveksamt inställda till att föda i Malmö, men efter det här besöket och efter att ha blivit såå väl bemötta av den fina barnmorskan känner vi oss säkra på och trygga med att föda där. Skönt att kunna stanna på hemmaplan och inte behöva bege sig till Lund eller varför inte Ystad mitt i mörkaste vintern. 

Annan krämpa: Inatt har det känts som att min mage ska spricka. Jag har känt så tidigare men aldrig såhär mycket och ihållande. Jag har inte kunnat sova utan har vaknat hela tiden av att det gör ont och han har tyckt synd om mig på riktigt riktigt för första gången (foglossning verkar svårare att ta till sig?). Det känns som om jag ska föda ur magen. Ni som är erfarna, är detta normalt? Det är liksom till höger om naveln, där hon ligger och putar som bäst med rumpan? /Tacksam för hjälp -85.

Censur.

Det här inlägget är mammapappa-censurerat, OK? 

Igår var det dags att fylla i den här boken igen, för veckan som gått: 



Såhär känner jag mig: ONT! :(
Jag har ju foglossning i hela jävla kroppen känns det som och kan inte plocka upp en strumpa från golvet utan att jag blir handikappad resten av dagen. 

Det här tänker jag mycket på just nu: Att vi längtar så efter dig! 
No comments. 

Sånt här oroar jag mig över:
De tidigare veckorna är fyllda med oro över om hjärtat slår, om vi ska få se en levande på ultraljudet, om hon sparkar, om hon lever som hon ska, om hennes mormors cancer och nu bara ORKAR JAG INTE OROA MIG MER! Klart jag oroar mig över allt, men vafasen, vilken jävla tråkig fråga. 

Det här längtar jag efter...
... att ha på mig:
  • En tight kjol
Kjolar i alla former är mitt absoluta favoritplagg och jag har precis packat ihop en låda som det står "Icke-gravidkläder i strl XS, S och jeans i strl 26". Hur deppigt som helst men tänker att de och alla snyyyyyygga kjolar ska bli min morot att komma i form sen.
  • Läppstift
Äh, jag kan väl ha läppstift på mig om jag vvill, det har bara inte blivit så. Det innehåller ju en massa kassa parabener och skit så det är väl onödigt. Men ack så snyggt med ett par klarröda läppar.
  • Högklackat!
Jag är inte så mycket för högklackat egentligen, men det är ju snyggt och i somras köpte jag ett par sjukt snygga röda pumps som jag ju inte kan använda nu på grund av mina ballongfötter. Men om ett år så! Eller så...

... att äta/dricka:
  • Salami
  • Brie
  • Vin
Behöver ingen närmare förklaring va? Alla tre är källor till njutning som man ICKE får avnjuta nu. 

...att göra:
  • Färga håret
Har färgat håret en gång under graviditeten och det känns för jävligt när det råttfärgade/gråa kommer fram. Jag måste vara den yngsta människan med grått hår någonsin. Men jag gillar ju inte det där med gifter som kan påverka Pyret negativt i framtiden. Har dessutom precis insett att jag inte kommer lyckas färga håret hemma en sista gång innan förlossningen, hur ska jag lyckas hänga över badkaret? Och färga på salong är det inte tal om! De har aldrig lyckats göra det så jag vill ha det. 
  • Gå på punkspelning
En av mina favoritsysselsättningar, men, har ändå blivit nojjig över volymen och alla fulla punkare som säkert inte visar en tjock mage någon hänsyn. och så sist men inte minst: 
  • ...
Den tomma punkten. Här ville jag skriva: "Ha normalt sex."

Han: "Nääääääe, fy faaan!" 
Jag: "Vadå? Det är ju inte en bok till henne, den är ju för oss, egentligen? Hon ska ju bara hitta den här om 20 år eller något sånt!"
Han: "Nä, fyy faaan vad äckligt! Jag tänker bara om jag skulle hittat något sånt om mina föräldrar! NÄÄE!"
Jag: "Men jag vill att vi ska kunna prata avslappnat om sex och sånt! '...När två vuxna människor tycker om varandra så...'"
Han: "'...Det är när pappa stoppar in sin vidriga äckliga kuk på samma ställe SOM DU kom ifrån - DU som är så FIN!"

Så den fick bli tom. Så vet åtminstone vi att den där tomma punkten betyder: "Ha normalt sex." Det vill säga sex utan oro för blod, utan oro för att mosa någon där inne och, tja, ni vet. 

Och om det skulle visa sig att ni ändå läst det här inlägget fast ni inte fick, mamma och pappa, så kan ni (förutom att skylla er själva) trösta er med att vi aldrig haft sex. Vi har ju gjort IVF.

Nattfanskap.

Det blir mycket svordomar nu...

Det känns som att nätterna nuförtiden tävlar med varandra om vem som kan vara jävligast. Inatt tog nog priset hittills även om de tidigare nätterna denna veckan med influensa och foglossning i kombination inte heller gjort dåligt ifrån sig på jävlighetsfronten. 

Jag somnar sittande för att kunna andas och för att det gör minst ont i fogarna. Sen vaknar jag av kli i halsen, rinnande näsa, ömmande höfter och varenda vändning känns som ett berg att ta sig över. Jag - ett berg. Inatt vaknade jag som sagt tusen gånger och en gång vaknade jag av att han gav mig en puss på kinden.

Jag: "Vad gör du?"
Han: "Jag går och lägger mig på soffan."
Jag: "Varför?!"
Han: "För att du... andas!"

Jag hade alltså andats och stönat och stånkat och snarkat och haft mig så mycket att han inte kunde sova kvar i sängen. Tio minuter senare hade jag hunnit somna om, drömma en mardröm, vaknat i panik och vankat ut i vardagsrummet och bett honom komma tillbaka in i sängen. Annars kan jag inte somna om igen. Efter det vaknade jag bland annat av att grannarna hade sex, varför har folk sex på så konstiga tider? Jag skulle aldrig vilja ha sex klockan fem på morgonen! Sen vaknade jag av en stor smäll, var helt säker på att en bomb gått av någonstans, låg och lyssnade men det enda jag hörde var grannarnas marchövningar så till slut slöt jag mig till att det förmodligen var dom som hade tappat något mycket tungt i golvet. Efter det vaknade jag ett par gånger till, konstaterade att det var för tidigt för att gå upp, facebookade lite och somnade till slut utmattad och sov till elva.

Pust.

Cancerjäveln.

I fredags fick vi veta mer om mammas cancer. Eller före detta cancer som vi väljer att kalla den. Det var en aggressiv cancer men tumören som plockades bort var bara 15 mm och tackochlovihimmelen så var det bara en av de fjorton lymfkörtlarana som plockades bort som var smittad. Läkarna väljer ändå att för säkerhets skull gå på med det tunga artilleriet så det blir både cellgifter och strålning och allt vad det var för stackars mamma. "Men hellre tappa håret än dö" som hon själv säger! Det kommer att gå bra det här, även om vi har en lång och tuff tid framför oss. Cellgifter kickar ju cancers ass. 

Jag är ganska pissed på den där jävla cancern. Det känns som att den snuvar mig på så mycket. Framförallt snuvar den ju mamma på mycket, både hår och ork och matlust och allt vad det är. Det blir så kluvet för jag vet ju att det är jobbigare för mamma och för pappa än för mig. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det var väl jävligt otajmat ändå cancerjävel?!

Den förtar en del av glädjen med att vara gravid. Mammas liv och sjukdom är ju så mycket verkligare än vad den lilla i magen är och därför är det svårt att glädjas åt något (eller någON) som ännu är så... abstrakt? Vi kan inte planera julen för vi vet inte hur någon mår och resan till landet långt i söder som vi skulle göra hela familjen (för första gången någonsin) nästa år för att fira mammas 60-årsdag kunde vi glömma enligt läkarna, då är det strålbehandling som gäller. 

Det är så svårt att skriva om det här eftersom det är en balansgång. Jag vill ju skriva om allt som berör mig och allt som jag tänker på och som tynger mig, men samtidigt vill jag inte att mamma ska få dåligt samvete över att hon fått en överjävlig sjukdom som tar allt fokus för tillfället. För det får den göra och det måste den göra.

Mamma, du är viktigast nu. 

Jag har en flaska alkoholfri skumpa i kylen som jag bestämde ska avnjutas när mamma blivit friskförklarad, men det kan ju dröja upp till ett år, fast läkaren sa att hon nu skulle se sig som frisk och att de nu ska mota Olle i grind. Och om ett år vill jag nog dricka en flarra riktig skumpa och det här "levnadsbeskedet" som vi istället fick tycker jag är tillfälle nog att fira, så därför blir det bad och skumpa inom en överskådlig tid.

Skål!

Tjöpt.

Just ja, det blev ju vecka 30 och hur overkligt det än är att det faktiskt FINNS en liten bebis där inne så är det ju så att jag och även han insåg att nu är det bara 10 (+ett par dagar mer eller mindre) veckor kvar och det kanske, kaaaanske är dags att börja tänka på något annat än att packa upp kartonger (som jag ändå inte kan eftersom foglossningen kills me) och börja införskaffa lite nödvändigheter helt plöstligt! (Drar efter andan efter världens längsta och mest osammanhängande mening?)

Nåväl, här är en lista på saker som vi köpt, förutom kläder: 
1. Världens (och då menar jag väääärldens) finaste barnvagn. En pärla i vinrött sammet. 

Japp, och det var den listan det. Spjälsäng ska vi förmodligen ha min gamla, annars ska vi köpa en billigt av ett par vänner. De första månaderna tänker vi samsova om det funkar och till det ska vi köpa ett babynest. Om inte samsovningen fungerar ska vi ta bort ena långsidan på spjälsängen och ha den mot sängen så att jag har henne nära och kan amma enkelt utan att behöva gå upp om natten. 

Vi fick 400 Euro av hans fastrar (ja, där nere i söder gillar de det där med familj och den ena fastern har själv inga barn och den andra har inga barnbarn) att köpa något till lillan för så ikväll beställde vi en sån här: 



Och en sån här: 



Båda två är från Babybjörns Retrokollektion som de har för att fira sitt 50-årsjubileum. Dessa två ting och babynestet är nog de enda "stora" sakerna vi kommer att köpa i nyskick. Jag tycker det känns sådär att köpa nya saker som kostar multum när man kan köpa likadana på Blocket eller Tradera för mindre än halva priset. Men de här har vi ändå kikat på länge eftersom de är såå fina och är det något vi får lov att köpa till fullpris så är det dessa. (Inre försvarstal.) Fasen, nu kom jag på att vi ska köpa ett skötbord till badkaret i nyskick också och så vidare och så vidare. Helt enkelt: Det som inte finns på Blocket eller Tradera eller i vänners eller familjs ägo kommer vi att köpa nytt, såklart! 

Nåväl, detta är jag och lillan i fredags i vecka 30 (29+0), i den beboeliga delen av nya lyan: 


Äh!

Jäkla gnällande det blev här igår då. Ibland blir man lite trött på stigmatiserandet som man själv är med om att skapa. 

Jag skriver lite om vecka 30 istället som vi går in i idag enligt IVF:en och imorgon enligt ultraljudet! Vi räknar själva efter IVF-datumet för att vi tjänar en dag på det om ni förstår, men vi vet att det är ultraljudsdatumet som gäller. Tja, vad ska jag säga om det egentligen? Jag vet ingenting om vecka 30 ännu eftersom vi inte har läst apparna på telefonen än, men hon bör väl väga en sisådär ettochetthalvtkilo-nånting och vara runt 40 centimeter. Jag älskar henne. Det är ett som är säkert.

Lilla hjärtat.

Ligger i sängen med ena handen på datorn och andra handen på hon som virvlar runt där inne. Rumpan, enligt barnmorskan, alltså den som vi pratat med hela tiden (inte barnmorskan då utan rumpan). Den som sticker ut på höger sida. Fint det. Hon möblerar om där inne ikväll och jag kan inte få nog. Helst skulle hon vara vaken dygnet runt och alltid leva om. Men jag får lov att acceptera att hon måste få vila och därför tar det här inlägget extra lång tid att skriva eftersom jag måste pausa, känna, njuta. 

Tänkte idag på hur fort det förändras det där, det man klarar av och accepterar som ofrivilligt barnlös. Jag tänkte på det när jag satt på en yogamatta i ett rum fyllt av gravida kvinns som alla försökte göra smidiga yogarörelser men som i ärlighetens namn mest ser ut som ett gäng strandade valrossar som försöker utföra lite gymping, att för inte så länge sedan hade jag aldrig någonsin stått ut i det sammanhanget. Jag tänker på det när jag tänker på att i princip ALLA hans vänner ska bli föräldrar i samma veva som oss, vilken jäkla tur att vi blev gravida, annars hade vi aldrig mer kunnat träffa dom. Jag tänker på det varje gång jag lägger ut (vad jag tidigare i någon slags försvarsmekanism skulle kallat "äckliga") gravidbilder och gravidstatusar på facebook. Jag tänker på det när förlossningsinformationen på MAS ska hållas i aulan på plan 3, det vill säga samma våning som RMC ligger på - så jäkla dumt att ett en hord av gravida ska stå där utanför och vagga förväntansfullt medan barnlösa par diskret försöker smyga in på RMC. Det är fan inte finkänsligt någonstans. Och jag tänkte på det när han sa att det var hemskt att man kunde höra bebisarnas hjärtljud ut i väntrummet när jag var hos barnmorskan igår, ifall det var några ofrivilligt barnlösa där. Och han har ju rätt, men det är än en gång bara vi som förstår, vi som vet, vi som visar en särskild hänsyn.

Om Narnia.

Igår när jag satt och läste en blogg om ett misslyckat IVF-försök och försökte författa en tröstande kommentar så kom han in i rummet och jag suckade och sa att "Åh, jag blir så himla ledsen när folk försöker och försöker och försöker och så går det inte!" Och så sa han "Men varför läser du det? Du måste sluta läsa om sånt." och jag svarade att "Nej det tänker jag inte för jag gör det för att jag måste! Vi måste trösta och stötta varandra för det är bara vi som vet!"

Lite senare på kvällen tittade vi på Barn till varje pris? och så nämnde singeltjejen Matilda att "någon" hade skrivit ett inlägg som hette "Vi är alla vänliga grannar i Narnia" som handlade om hur vi stöttar varandra och tröstar och ger kärlek och näring här i bloggvärlden och jag klämde hans hand och han tittade på mig och log och förstod att det var så jag menade. 

Jag hade tänkt skriva om det redan där, men så ikväll får jag veta att det är ju EttVanligtLiv som skrivit inlägget och hon länkar själv till det i sin blogg idag. Bra skrivet! Både om gemenskapen mellan oss och svårigheten för andra att förstå. 

Kärlek i bloggvärlden! 



On request.

LängtarefterLiten efterfrågade en bild på eländet och jag är ju inte den som är den så håll i hatten, här kommer den:

Kattröv.


Hahahaaaaaaaaa! För jävligt!
Min älskade sambo tycker att den ser ut som en sån här om man vänder på bilden:

Squig.



Taaaaaaaack...

(Det här inlägget skrev jag förra veckan, men det gick inte att publicera eftersom vårt tillfälliga mobilinternet totalstrejkade och idag har lillan där inne jobbat ännu hårdare på att trycka ut naveln mer så idag ser den lite annorlunda ut. För övrigt blir det väl sisådär med min närvaro framöver eftersom vi inte fått igång vårt internet ÄN. Tjarrå!)

Om naveln.

Man får en helt ny relation till sin navel när man är gravid.

Det är för det första väldigt, väääldigt fascinerande att jag har suttit fast i min mamma där på samma sätt som Piraten nu sitter fast i mig! Det blir... mäktigt! På något vis.

Det är för det andra väldigt fascinerande hur något som alltid har sett ut på ett visst sätt kan ändra utseende så radikalt. Jag har alltid haft en djup, inåtgående navel och nu liknar den mer en sån där platt navel med ett veck uppe på, om ni fattar? Den har alltså inte ploppat ut helt än utan min mage ser mer ut som en tudelad röv än en boll om man säger så... Och så igår pluppade en liten bit inne i själva naveln utm som ett litet bråck liksom.

För det tredje har jag tydligen en brun fläck i mitten av naveln som jag aldrig har kunnat se förut eftersom den har gått så långt inåt, men nu kan man se den och min navel ser således ut som en kattröv.

- Det kommer den fortsätta att göra efter förlossningen, informerade mig en vän som har barn om, som på en mycket gammal katt!

Men tack då!

Om skrock och skrönor!

(Najnajnajnaj! Som det heter på skånska. Tele2 har skickat ett sms där det står att jag nu förbrukat mitt internet på telefonen också, så det här kan bli det sista ni hör från mig på myyyyycket lång tid, eller åtminstone tidigast tisdag då vi kanske möjligtvis skulle få tillbaka vatten och teve och sånt därnt men om ni känner till Tele2 så vet även ni att de arbetar lite långsammare än andra och förmodligen har vi redan hunnit flytta innan internet kommer tillbaka i det här skräphuset.) 

Jo. Vi gjorde ju alla de där "testen" man kan göra för att få reda på om Pyret var en tjej eller kille. Flicka eller pojk. Tös eller påg. Bland annat sökte jag helt enkelt på det på internet och fyllde i en massa "tester" av samlat skrock och resultatet blev alltid det samma: Flicka.

Och så gjorde vi såklart ringtestet. Min brors frus syster tog min brors frus vigselring och sin guldkedja och höll ovanför min handled, ringen började snurra: Flicka. Ringen betedde sig likadant ovanför hans handled: Flicka. Men så gjorde den något märkligt - bytte håll och började snurra åt andra hållet. Jag tänker att det kan betyda två saker, antingen att vi kommer få fler flickor eller att Pyret kommer bli lesbisk. Om det blir det senare kommer hennes fader att bli mycket nöjd kom vi fram till i förrgår när jag frågade hur det skulle kännas om/när hon skulle börja träffa killar. "Killar i den åldern är per definition dumma i huvudet!" sa han, och fortsatte med att det skulle vara mycket bättre om hon bara träffade tjejer (som ju i och för sig också kan vara dumma i huvudet i den åldern). 

Dessutom drömde jag, innan vi visste, att vi ska få en tjej och sedan ett tvillingpar och efter det blev jag mer och mer säker på att vi väntade en tjej. Mycket märkligt eftersom jag från början "önskade" (alla som genomgått IVF vet att det inte spelar nååååågon som helst roll vad det blir, man är tacksam oavsett vilket, men man har ju ofta en föreställning om vad man "väntar") mig en pojk. Men ju längre tiden gick förlikade jag mig med att vi skulle få en flicka (trots att jag inte visste) och till slut blev tron på en flicka större och därför valde vi att ta reda på könet. För att ställa om lite ifall det nu var en pojke och för att kunna få börja använda ett av namnen som vi redan hade bestämt. 

På ultraljudet visade sig en liten flicka! 

Senare läste jag en undersökning om att 70% av akademiskt utbildade kvinnor som inte önskade sig ett speciellt kön kunde "känna på sig" vilket kön barnet de bar på hade. Intressant. 

Men så sa han en dag: "Fast en skröna stämmer ju inte... Den om att om man väntar en flicka så själ hon sin mammas skönhet!"

- audience sighs -

Naaaaaaaaaaaw!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0