Om livet med IVF:

Vi har haft en underbart lång och skön helg hemma hos mamma och pappa med god mat och naturen alldeles utanför och underbart doftande sommarkvällar och och och. 

Det har i ärlighetens namn varit jäkligt skönt att slippa allt vad bloggande och internätande heter. Jag har inte kollat internet en enda gång, förutom möjligtvis någon statusuppdatering om ett dopp i havet, eller så. Jag har ju naturligtvis haft tillgång till internet men inte någon lust. Inte när man kan sitta och lyssna på fåglarna om kvällen eller ligga på stranden om dagen. 

Så fick vi också berättat för resterande familj. Det blev väldigt roligt. Min kära svägerska hade ännu en gång "plågat" honom med frågor om huruvida inte det var dags för oss att skaffa barn och "------ sa ju redan för två år sedan att ni ville ha barn" och det sedvanliga tjatet. Då blev jag sur och bestämde mig för att jag inte ville berätta alls. Så då bestämde vi att pappa skulle säga det. Att han under familjemiddagen som vi hade i lördags skulle säga att han och mamma skulle få ett till barnbarn. Efter att han serverat båda sina svärdöttrar rosévin tyckte jag inte längre att planen kändes vattentät mken vi körde ändå. Så under middagen sa han "Jaa, appropå barn så har jag hört att vi ska få ett fjärde barnbarn!" Båda mina svägerskor (heter det så?) tittade på varandra och sa: "Det är inte vi!" och "Det är inte vi!" Det gick till och med så långt att den ena frågade pappa om han verkligen hade koll på sina barn innan de fattade att det kunde vara vi. Mycket lyckat. 

Sen blev det prat om IVF och den "tjatande" svägerskan sa att vi borde ha berättat för att få stöd istället för jobbiga frågor, och ja, det har hon ju rätt i på sätt och vis. Men på ett sätt är det upp till oss. Senare på kvällen sa pappa att han inte tyckte att vi behöööövde berätta för alla att vi gjort IVF. Men jag, och vi, tycker att det är ju en jäkla kamp vi har gått igenom och vi är stolta över det och därför gärna berättar. 

Jupp jupp. Igår hann vi även med att berätta för hans syster med familj. De blev såklart också glada. Men alla blir lite bekymrade över att vi berättar så "tidigt" och det gör mig lite bekymrad. Även fast vi berättar att vi sett ett fint hjärta på Ultraljud och så vidare. Vad hände där med att man kan stötta om något går fel? 

När vi kom tillbaka till storstaden igår möttes vi av kvav värme och en underbar sommarkväll. Jag vattnade blommorna på balkongen och sedan drog årets åskväder in över stan. Tur att jag vattnade blommorna. Vi satte oss och avnjöt ovädret på balkongen. Det är vårt väder. 

Nåväl. Jag mår illa idag. Ajöken.