Dåligt samvete del 1.
Jag kommer inte ifrån att jag aldrig eller väldigt sällan är riktigt glad nuförtiden. Det ligger liksom och gnager i bakgrunden hela tiden. Är jag glad eller på gott humör (vilket inte händer allt för ofta nuförtiden) så kommer jag på mig själv med att tänka "Men tänk vad glad jag vore om inte..." Mammas och farmors sjukdomar. För tänker jag inte på det hela tiden (vilket jag oftast gör) så jagar det ändå ikapp mig på natten i form av hemska mardrömmar. Och förutom att vara ledsen över allt som är skit med allt som är som det är så har jag också väldigt dåligt samvete. Hela tiden. Jag har jättedåligt samvete över att vi bor så långt bort från dom och för att jag inte orkar ta mig dit tillräckligt ofta och nu inte alls. Jag har dåligt samvete för att det känns som att julen står och faller med mig och det gör den naturligtvis inte, men det finns traditioner som riskerar att inte bli av som involverar hela släkten, vilka antagligen hade betytt jättemycket för farmor eftersom det förmodligen är hennes sista jul och det är ingen tvekan om att det hade blivit av om jag hade kunnat vara med för det finns liksom inget alternativ. Jag har dåligt samvete över att jag inte kan vara där och hjälpa till med grönkål och pepparkakor och janssons och grötkok och skinkan och pynta och hänga upp gardiner och klä granen och allt vad det är. Och så är jag så ledsen för att vi inte firat jul ihop på två år och så vet jag att både mamma och jag kommer gråta i telefon på julafton. Och så har jag otroligt dåligt samvete för att jag inte kan vara med och krama och trösta mamma när hon ska raka av sig sitt långa vackra hår och jag får dåligt samvete över att vi inte pratade längre ikväll och över att jag inte ringt farmor i veckan och att hon sitter ensam på fredagskvällen precis som alla andra kvällar och jag får dåligt samvete över att mina bröder och deras familjer har bestämt att de ska käka middag så sent imorgon när mamma blir så trött på eftermiddagen och det verkar som att ingen tänker förutom jag! Och så får jag förstås dåligt samvete över att jag uttrycker att jag är ledsen och har dåligt samvete för då vet jag att mamma får dåligt samvete. Och så är jag så ledsen för att jag är ledsen när det här ska vara "den lyckligaste tiden i mitt liv".
Uh.
Åh, fina Orättvisan. Klart att du är ledsen och nedstämd över all de här oron som råkat komma just under det som skulle vara din lyckligaste tid.
Går det att se på dig själv, liksom utifrån, och se att "den där omtänksamma tjejen, hon som har det tufft just nu, hon gör det hon kan och det räcker. Hennes mamma och de övriga omkring henne vet hur mycket hon bryr sig om dem - och de kräver inte mer än hon kan ge. Och den här tjejens viktigaste fokus just nu är att försöka hitta sätt att fylla på sin kraft för att orka med allt det som ligger framför. Hon skulle inte behöva ha dåligt samvete, för det tar kraft av henne. Hon skulle behöva nån som la armen om henne och sa: det är OK. Du är tillräcklig bara genom att vara DU!"
Kram, kram!
Kramar om
<3
Tack fina ni och tack för dina fantastiska och värmande ord Cecilia, jag ska verkligen försöka tänka så! <3 och kramar till er båda!
