Om livet med IVF:

Jag har ett par trosor som är mina favorittrosor. Det är ett par vita bomullstrosor från Weekday. De är hur sköna och snygga som helst. Av en händelse kom det sig att jag hade på mig dessa trosor varje gång vi gjorde ett viktigt steg i början av den här IVF:en och så kom de alltså att bli mina lyckotrosor! Haha! Jag vet, det är så fånigt, men jag har haft dom på på första ultraljudet, inskrivningsultraljudet, KUB-ultraljudet och så senast på RUL:et och allt har ju gått så bra! Och nu har dealltså  legat i troslådan och väntat på nästa stora händelse som INTE är barnmorskebesöket imorgon utan som var mammas operation idag. Jag har planerat och planerat eftersom jag är sån, men eftersom jag numer också är helt graviditetsförvirrad (herregud, don't get me started) hade jag glömt bort att ta på mig dom. När jag kom på det för en timme sen, klockan tio i sju, och vi fortfarande inte hade hört något från mamma (och då hade jag redan tillsammans med resten av familjen hunnit jobba upp en ganska stor oro) blev jag helt hispig. Alltså jag menar heeeeeelt hispig! Började svära för mig själv - helvetesjävlaskitfaaaaaaaaansockså - och var tvungen att sätta mig i soffan och djupandas innan jag kunde lugna ner mig själv med att det troligtvis inte spelar någon som helst roll vilka trosor jag har på mig. Tjugo minuter senare ringde mamma! Hon lever! Jag blev så lättad att jag började gråta. Såklart. Ungefär som när jag ringde mamma för att berätta att jag var gravid och hon sa: "Men varför GRÅTER du då?!" För att jag är så jäkla glad! Liksom. 

Läkarna verkar ha slutat för kvällen så vi får inte veta något om själva operationen förrän imorgon men vi tror och hoppas att de sluppit ta så många lymfkörtlar och jävlariminlåda om det är så ska jag fira med en alkoholfri öl!