Besvikelse.
Tack, fina ni för att ni hållt era tummar och tänkt på oss idag!
Om fyra timmar är det officiellt slut, hoppet om att få göra ett nytt försök den här månaden.
Jag har alltså inte fått mens ännu. Vad jag däremot har är konstanta spottings och mensvärk, så jag är nästan hundra på att den dyker upp imorgon, men då är det redan för sent. Vi har såklart köpt ett gravtest som vi ska ta imorgon bitti, men ni liksom jag vet (om vi ska vara vuxna resonabla människor) att det kommer att visa negativt.
Jag är arg och ledsen av så många anledningar men först och främst för att vi inför den här gången har varit så jäkla hoppfulla och positiva! Förra gången gick liksom mer i ett orolighetens töcken, men den här gången kände vi oss mer redo och peppade än någonsin! Det var ju NU det skulle hända! Och så måste vi vänta, förvisso bara en cykel, men ni vet... Vi har ju väntat så länge redan. Och eftersom det känts som att det var den här gången det skulle hända känns det svårt att hålla upp andan till nästa månad.
Han försöker vara positiv och säga att det inte spelar någon roll, att det bara är att vänta och att vi ju ändå väntat så länge så det spelar ingen roll om vi måste vänta en månad till, men det gör det visst! Det gör det visst...
Jävla skit.
Om fyra timmar är det officiellt slut, hoppet om att få göra ett nytt försök den här månaden.
Jag har alltså inte fått mens ännu. Vad jag däremot har är konstanta spottings och mensvärk, så jag är nästan hundra på att den dyker upp imorgon, men då är det redan för sent. Vi har såklart köpt ett gravtest som vi ska ta imorgon bitti, men ni liksom jag vet (om vi ska vara vuxna resonabla människor) att det kommer att visa negativt.
Jag är arg och ledsen av så många anledningar men först och främst för att vi inför den här gången har varit så jäkla hoppfulla och positiva! Förra gången gick liksom mer i ett orolighetens töcken, men den här gången kände vi oss mer redo och peppade än någonsin! Det var ju NU det skulle hända! Och så måste vi vänta, förvisso bara en cykel, men ni vet... Vi har ju väntat så länge redan. Och eftersom det känts som att det var den här gången det skulle hända känns det svårt att hålla upp andan till nästa månad.
Han försöker vara positiv och säga att det inte spelar någon roll, att det bara är att vänta och att vi ju ändå väntat så länge så det spelar ingen roll om vi måste vänta en månad till, men det gör det visst! Det gör det visst...
Jävla skit.
En chans till.
Ringde RMC. De ger mig en dag till, som de uttryckte det. Sen är det kört. Så jag får idag och imorgon på mig.
Kom igen kroppen, KOM IGEN!
Kom igen kroppen, KOM IGEN!
Mens.
Alltså. Såhär är det. Jag har kanske varit lite otydlig med detta men vi är alltså about att starta IVF/ICSI nr2. OM mensen kommer den här veckan. Enligt mina uträkningar måste mensen komma senast imorgon om vi ska kunna börja spruta på torsdag om vi ska följa IVF/ICSI nr.1's tidsschema för om den INTE gör det blir det inget försök den här mensen. Då måste vi vänta till nästa mens och hur det skulle kännas kan ni ju lista ut själva. Anledningen till detta är att RMC har påskstängt vecka 16 så äggplock och återföring MÅSTE ske vecka 15. Och sprutstart alltså denna vecka. Jag är fokuserad. Eller forcerad som han sa på mammabyteprogrammet igår.
Idag har jag gjort ALLT som står i min makt för att mensen ska komma. För det första blev jag lurad att den kom imorse och sen kom det inget mer. Efter det har vi haft sex, jag har badat varmt samt masserat magen och legat på spikmatta vilket gjorde jävligt ont. Allt för att mensen ska komma! Resultatet: Nada, zipp, noll! Inget förutom en jävla PMS(?), cravings efter godis, skräpmat och läsk och en stupad diet. Jag känner mig som en slagen hjälte och tanken på att det kanske inte blir någon semester i sommar gör det ännu värre! Kom igen nu menshelvete - show me what you got!
Idag har jag gjort ALLT som står i min makt för att mensen ska komma. För det första blev jag lurad att den kom imorse och sen kom det inget mer. Efter det har vi haft sex, jag har badat varmt samt masserat magen och legat på spikmatta vilket gjorde jävligt ont. Allt för att mensen ska komma! Resultatet: Nada, zipp, noll! Inget förutom en jävla PMS(?), cravings efter godis, skräpmat och läsk och en stupad diet. Jag känner mig som en slagen hjälte och tanken på att det kanske inte blir någon semester i sommar gör det ännu värre! Kom igen nu menshelvete - show me what you got!
Orättvisan och svordomarna.
Näe!
Det är så himla orättvist!
Det är så jädra satans jävla skitorättvist att vi som gör det här inte går fria.
Vi går inte fria från negativa gravtest, missfall, missbildningar, handikapp, barncancer, olyckor och oväntade dödsfall! Vi borde verkligen gå fria från allt det där. Jävlar vad det är orättvist att vi som får uppleva så mycket olycka ska behöva riskera att uppleva ännu mer! Fy satan vad livet är orättvist och jävligt ibland.
Helt plötsligt läser jag bara en "gravid-efter-IVF-blogg" när jag alldeles nyss läste flera stycken. Åh, jag blir så ledsen att jag börjar gråta varenda gång jag läser om någon stackare som får missfall efter att äntligen ha blivit gravid och efter att äntligen ha fått smaka på lyckan och dessutom gjort det fullt ut! Jag förstår att det måste kännas för jävligt. Det måste kännas riktigt jävla pissjävligt.
Jag tänker att det kanske är dumt att omfamna alla andras olycka på det där viset när man har fullt upp med sitt eget, men så tänker jag att vi blir starka tillsammans i det här. Vilken jävla tur att det finns bloggar och ett helt universum fullt av folk som förstår en (jag vill inte säga "universum fullt av folk som är med om samma sak" för det skulle jag helst vilja inte fanns alls)!
ÅH! Jag blir så trött på den här satans skiten ibland! Det är så jävla orättvist! Jag vill bara vara gravid och jag vill bara att det ska vara efter vecka 12 och jag vill bara föda barn och ha barn! Jag vill så jävla gärna att menshelvetet ska komma någon gång så vi kan köra igång med ett nytt försök någon jävla gång! Argh!
Det är så himla orättvist!
Det är så jädra satans jävla skitorättvist att vi som gör det här inte går fria.
Vi går inte fria från negativa gravtest, missfall, missbildningar, handikapp, barncancer, olyckor och oväntade dödsfall! Vi borde verkligen gå fria från allt det där. Jävlar vad det är orättvist att vi som får uppleva så mycket olycka ska behöva riskera att uppleva ännu mer! Fy satan vad livet är orättvist och jävligt ibland.
Helt plötsligt läser jag bara en "gravid-efter-IVF-blogg" när jag alldeles nyss läste flera stycken. Åh, jag blir så ledsen att jag börjar gråta varenda gång jag läser om någon stackare som får missfall efter att äntligen ha blivit gravid och efter att äntligen ha fått smaka på lyckan och dessutom gjort det fullt ut! Jag förstår att det måste kännas för jävligt. Det måste kännas riktigt jävla pissjävligt.
Jag tänker att det kanske är dumt att omfamna alla andras olycka på det där viset när man har fullt upp med sitt eget, men så tänker jag att vi blir starka tillsammans i det här. Vilken jävla tur att det finns bloggar och ett helt universum fullt av folk som förstår en (jag vill inte säga "universum fullt av folk som är med om samma sak" för det skulle jag helst vilja inte fanns alls)!
ÅH! Jag blir så trött på den här satans skiten ibland! Det är så jävla orättvist! Jag vill bara vara gravid och jag vill bara att det ska vara efter vecka 12 och jag vill bara föda barn och ha barn! Jag vill så jävla gärna att menshelvetet ska komma någon gång så vi kan köra igång med ett nytt försök någon jävla gång! Argh!
Ingen mens - ingen graviditet.
Nu börjar det brinna i knutarna här. Jag vet att jag inte ska stressa men om inte mensen kommer idag eller imorgon blir det tight att hinna med ett försök på grund av påsken. Då blir jag jättejätteledsen. Jag trodde mensen kom i lördags och blev skitglad och firade mer än vad vi redan gjorde, det kunde ju vara sista fyllan på länge. Tji fick vi. (Känns som att den meningen är genomgående i det här?) För sedan dess har det varit som Sahara down there. Och koooom nu inte här och säg att jag kan vara gravid - för det är jag alltså inte! Har såklart testat. Precis när jag själv började tro att jag kanske var det. En sak lär man sig i det här och det är att man omöjligt kan känna sin kropp. Men jag är lika ogravid som vanligt och börjar som vanligt bli otålig på att få mens och som vanligt vill den inte komma och kanske är det bara för det. Men nu har jag ju i alla fall testat negativt och då kanske den behagar dyka upp? Förra gången krävdes två negativa gravtest innan den kom.
Suck.
Sara Håkansson som är en av dem som skriver artiklarna om barnlöshet i Sydsvenskan var förresten jättefin och har mailat länkarna till artiklarna som jag skrev om sist, här är dem:
Suck.
Sara Håkansson som är en av dem som skriver artiklarna om barnlöshet i Sydsvenskan var förresten jättefin och har mailat länkarna till artiklarna som jag skrev om sist, här är dem:
Sydsvenskanserien - psykiska och ekonomiska aspekter på barnlöshet.
Igår var den, i min mening, hittills bästa artikeln i artikelserien om barnlöshet i Sydsvenskan. Av någon underlig anledning har de inte lagt ut just den artikeln på nätet. Jag funderar att maila och be dem lägga ut den så att alla kan läsa. Jag tycker den var bra av några olika anledningar:
1. Den handlade om hur kvinnor behandlas med onödigt höga hormondoser och om hur det är politikernas fel. De menar på att eftersom man bara har tre försök (oftast, på vissa ställen är det ännu sämre) vill både läkarna och paren maximera graviditetschanserna och därför proppas vi fulla av starka hormoner som får oss att må dåligt. Mycket hormoner= fler ägg. Jag började såklart gråta över frukostkaffet när jag satt och högläste artikeln för honom för jag är en sån som börjar gråta så fort någon visar lite sympati och i artikeln stod det med klarspråk att det är för jävligt att kvinnor ska behöva må såhär. Det är så skönt att få förståelse, att någon säger "Det är ok, vi vet att de här hormonerna får dig att vilja lägga dig ner och dö och det borde inte behöva vara så".
2. Det stod även att provrörsbefruktning kostar mindre än 20 000 kronor per cykel och att graviditetschanserna är (och lägg märke till det här, för det visste nog varken jag eller du!) är lika höga de första sex cyklerna! All "statistik" (utan någon vettig källa) som jag har läst mig till har varit att första gången är det inte så stor chans, andra gången störst och tredje gången mindre chans igen och här kommer alltså en läkare som säger att chansen är lika stor de första sex gångerna! Är det någon mer än jag som blir glad och lättad och j-vligt hoppfull inför ett sånt besked?
3. Det står att det vore bättre om man fick fler gratisförsök för då skulle man kunna behandlas med mildare hormonstimuleringar som bara varar i en vecka och som ger färre ägg, graviditetschansen minskar då från 30-35 % till 20-25% men kvinnorna mår bättre och den minskade chansen kompenseras ju med fler försök.
4. Sedan är det en artikel om hur mycket samhället hade tjänat på att tillåta fler provrörsförsök (och i längden alltså fler provrörsbarn). Det står att i genomsnitt behövs tre provrörsförsök för att ett barn ska bli till (i genomsnitt?!) och att det allt som allt kostar 200 000 (inklusive läkarbesök och medicin och allt) och efter ett genomsnittligt långt liv kommer DET barnet ge ett överskott till staten på 254 000 kronor! Men det räcker inte, med alla skatter och allt blir det ÄNNU mer pengar till samhället: Ca-ching! (Det absolut sämsta argumentet jag har hört mot detta är "Men vadå? Tänk om det blir en mördare av provrörsbarnet! Det skulle kosta samhället jättemycket pengar!" Då menar jag att om den eller de personerna som säger så hade vetat något om oss som kämpar på det här viset så är det att våra barn kommer att få kärlek i överflöd så det är nog minimal risk med det ska du se och det blir nog fler mördare av dina obildade ungar dumb ass!)
5. Det står att det är väldigt viktigt att vi bibehåller en födelsefrekvens på 2.1 barn per kvinna om vi vill upprätthålla välfärdsstaten och att nuförtiden föds det bara 1.9 barn per kvinna i Sverige. Det står att barnlöshet ibland kallas för "lyxproblem" men att faktum är att det behövs fler barn och han som blir intervjuad frågar sig vem som ska betala hans pension i framtiden? Jag tänker mig att vi barnlösa kanske till och med är beredda att skaffa fler barn än 2.1? (Läs: jag iaf, fast det kan jag ju inte veta något om innan jag har en!)
Som sagt, jag hade velat länka till detta inlägget men eftersom det inte finns på nätet kan jag ju inte göra det utan får tacka Sara Håkansson på Sydsvenskan för att hon skrev det och Outi Hovatta och Anders Svensson för att de var med i artiklarna. TACK!
1. Den handlade om hur kvinnor behandlas med onödigt höga hormondoser och om hur det är politikernas fel. De menar på att eftersom man bara har tre försök (oftast, på vissa ställen är det ännu sämre) vill både läkarna och paren maximera graviditetschanserna och därför proppas vi fulla av starka hormoner som får oss att må dåligt. Mycket hormoner= fler ägg. Jag började såklart gråta över frukostkaffet när jag satt och högläste artikeln för honom för jag är en sån som börjar gråta så fort någon visar lite sympati och i artikeln stod det med klarspråk att det är för jävligt att kvinnor ska behöva må såhär. Det är så skönt att få förståelse, att någon säger "Det är ok, vi vet att de här hormonerna får dig att vilja lägga dig ner och dö och det borde inte behöva vara så".
2. Det stod även att provrörsbefruktning kostar mindre än 20 000 kronor per cykel och att graviditetschanserna är (och lägg märke till det här, för det visste nog varken jag eller du!) är lika höga de första sex cyklerna! All "statistik" (utan någon vettig källa) som jag har läst mig till har varit att första gången är det inte så stor chans, andra gången störst och tredje gången mindre chans igen och här kommer alltså en läkare som säger att chansen är lika stor de första sex gångerna! Är det någon mer än jag som blir glad och lättad och j-vligt hoppfull inför ett sånt besked?
3. Det står att det vore bättre om man fick fler gratisförsök för då skulle man kunna behandlas med mildare hormonstimuleringar som bara varar i en vecka och som ger färre ägg, graviditetschansen minskar då från 30-35 % till 20-25% men kvinnorna mår bättre och den minskade chansen kompenseras ju med fler försök.
4. Sedan är det en artikel om hur mycket samhället hade tjänat på att tillåta fler provrörsförsök (och i längden alltså fler provrörsbarn). Det står att i genomsnitt behövs tre provrörsförsök för att ett barn ska bli till (i genomsnitt?!) och att det allt som allt kostar 200 000 (inklusive läkarbesök och medicin och allt) och efter ett genomsnittligt långt liv kommer DET barnet ge ett överskott till staten på 254 000 kronor! Men det räcker inte, med alla skatter och allt blir det ÄNNU mer pengar till samhället: Ca-ching! (Det absolut sämsta argumentet jag har hört mot detta är "Men vadå? Tänk om det blir en mördare av provrörsbarnet! Det skulle kosta samhället jättemycket pengar!" Då menar jag att om den eller de personerna som säger så hade vetat något om oss som kämpar på det här viset så är det att våra barn kommer att få kärlek i överflöd så det är nog minimal risk med det ska du se och det blir nog fler mördare av dina obildade ungar dumb ass!)
5. Det står att det är väldigt viktigt att vi bibehåller en födelsefrekvens på 2.1 barn per kvinna om vi vill upprätthålla välfärdsstaten och att nuförtiden föds det bara 1.9 barn per kvinna i Sverige. Det står att barnlöshet ibland kallas för "lyxproblem" men att faktum är att det behövs fler barn och han som blir intervjuad frågar sig vem som ska betala hans pension i framtiden? Jag tänker mig att vi barnlösa kanske till och med är beredda att skaffa fler barn än 2.1? (Läs: jag iaf, fast det kan jag ju inte veta något om innan jag har en!)
Som sagt, jag hade velat länka till detta inlägget men eftersom det inte finns på nätet kan jag ju inte göra det utan får tacka Sara Håkansson på Sydsvenskan för att hon skrev det och Outi Hovatta och Anders Svensson för att de var med i artiklarna. TACK!
Buhu.
Näe, det var ju inte så lätt att titta på En unge i minuten idag. Kanske är det så att vi har mensen på väg ändå? Oj, vad vi grät både han och jag. Delvis för den lille som föddes i vecka 27 och delvis för det fina kurdiska paret. Men mest för att det var så mycket kärlek i det här programmet. Och så lite på grund av pms:en som kommer veckan före mens. (Så vi får väl dessutom anta att det inte blev något barn på naturlig väg den här gången heller.)
Idag när vi var på väg någonstans mötte vi ett par i vår ålder med en bebis på magen. Då sa han halvt på skämt och halvt på allvar (tyst när de hade gått förbi såklart):
- Men gå där med er jävla bebis och tryck upp den i fejset på oss då!
Ni flesta som läser den här bloggen förstår nog känslan. Just då tänkte jag inte alls att de säääääkert hade gjort IVF för att trösta mig själv. Just då kände jag bara likadant. Och så tyckte jag att det var skönt att han uttryckte de känslorna.
Idag hände dessutom en sjuk sak. När jag var på väg ner för trapporna till tåget kom det en tanke på vad vi ska kalla nästa knytt i magen. (Det kanske är löjligt att kalla embryona för något men ni vet som också är med om detta att man gärna gör det. För att det ska vara verkligt antar jag?) Det bara kom och kändes helt naturligt och självklart. Senare på kvällen bara utbrast han samma smeknamn och sa:
- För den förra hette väl Knyttet?
SÅ sjukt. Denna gången välkomnar vi ----- när det är dags!
Idag när vi var på väg någonstans mötte vi ett par i vår ålder med en bebis på magen. Då sa han halvt på skämt och halvt på allvar (tyst när de hade gått förbi såklart):
- Men gå där med er jävla bebis och tryck upp den i fejset på oss då!
Ni flesta som läser den här bloggen förstår nog känslan. Just då tänkte jag inte alls att de säääääkert hade gjort IVF för att trösta mig själv. Just då kände jag bara likadant. Och så tyckte jag att det var skönt att han uttryckte de känslorna.
Idag hände dessutom en sjuk sak. När jag var på väg ner för trapporna till tåget kom det en tanke på vad vi ska kalla nästa knytt i magen. (Det kanske är löjligt att kalla embryona för något men ni vet som också är med om detta att man gärna gör det. För att det ska vara verkligt antar jag?) Det bara kom och kändes helt naturligt och självklart. Senare på kvällen bara utbrast han samma smeknamn och sa:
- För den förra hette väl Knyttet?
SÅ sjukt. Denna gången välkomnar vi ----- när det är dags!
Drömmar.
Ibland så sitter jag och läser den här bloggen och drömmer mig bort till:
1. Barn. Det gills nästan inte, barn står etta på alla mina drömlistor just nu. Så mycket etta att man knappt ens behöver nämna det. Det ska helst vara tre men av vilken sort spelar ingen roll. Inte så länge de ärver hans sinne för musik och gärna hans utseende också. Men det spelar inte heller någon roll. Helst ska de vara fyra eller fem eller sex stycken men det går bra bara vi får ett tack.
2. Hus på landet! Inte i ett samhälle utan utan grannar gärna med öppna åkrar runtomkring och så ska det inte vara sönderrenoverat utan vi ska kunna renovera det så som vi vill ha det. Det får gärna ingå en loge så vi kan hålla på med våra kreativa aktiviteter. Eller ett stall som man kan slakta och bygga om på riktigt konstnärsmanér. Alla våra vänner ska komma på påsk och på midsommar eller bara en helg då och då och det ska alltid finnas plats för alla som vill. På julen kommer våra familjer och vi ska alltid fira jul så som vi gjorde när jag var liten.
Ja, det är väl de två grejerna jag drömmer om. Men så inser jag att för att kunna uppfylla dröm nummer 2 måste vi först:
1. Plugga färdigt. Plugga färdigt och skaffa jobb. Det är väl däri det mest kritiska ligger. Tänk om det inte finns några jobb? Han kommer ju få jobb lätt som en plätt sålänge vi befinner oss i storstadsområdet eller på pendlingsavstånd, men han är ju inte färdigpluggad på flera år.
Och så dyker det upp några frågor:
Måste man verkligen plugga färdigt för att köpa hus?
Kommer jag klara mig så där mitt ute på landet utan vänner och storstadsbrus i närheten?
Helst av allt vill jag att mina barn ska få växa upp som jag gjorde - alldeles löjligt idyllisk. Jag inser att de inte kommer få växa upp fullt lika idylliskt på grund av flera olika anledningar men man kan ju i alla fall eftersträva att det ska bli så bra som möjligt. Han däremot har någon krass syn att kidsen ska växa upp i innerstan bland de andra kidsen som spenderar somrarna på innergården och kastar sten på fåglarna för att de ska få lära sig hur verkligheten ser ut. Jag har lärt mig hur verkligheten ser ut utan att växa upp så. Jag tror att det är svårt att undgå och jag tror att det kan bli bra folk av dem ändå sålänge de har vettiga föräldrar.
1. Barn. Det gills nästan inte, barn står etta på alla mina drömlistor just nu. Så mycket etta att man knappt ens behöver nämna det. Det ska helst vara tre men av vilken sort spelar ingen roll. Inte så länge de ärver hans sinne för musik och gärna hans utseende också. Men det spelar inte heller någon roll. Helst ska de vara fyra eller fem eller sex stycken men det går bra bara vi får ett tack.
2. Hus på landet! Inte i ett samhälle utan utan grannar gärna med öppna åkrar runtomkring och så ska det inte vara sönderrenoverat utan vi ska kunna renovera det så som vi vill ha det. Det får gärna ingå en loge så vi kan hålla på med våra kreativa aktiviteter. Eller ett stall som man kan slakta och bygga om på riktigt konstnärsmanér. Alla våra vänner ska komma på påsk och på midsommar eller bara en helg då och då och det ska alltid finnas plats för alla som vill. På julen kommer våra familjer och vi ska alltid fira jul så som vi gjorde när jag var liten.
Ja, det är väl de två grejerna jag drömmer om. Men så inser jag att för att kunna uppfylla dröm nummer 2 måste vi först:
1. Plugga färdigt. Plugga färdigt och skaffa jobb. Det är väl däri det mest kritiska ligger. Tänk om det inte finns några jobb? Han kommer ju få jobb lätt som en plätt sålänge vi befinner oss i storstadsområdet eller på pendlingsavstånd, men han är ju inte färdigpluggad på flera år.
Och så dyker det upp några frågor:
Måste man verkligen plugga färdigt för att köpa hus?
Kommer jag klara mig så där mitt ute på landet utan vänner och storstadsbrus i närheten?
Helst av allt vill jag att mina barn ska få växa upp som jag gjorde - alldeles löjligt idyllisk. Jag inser att de inte kommer få växa upp fullt lika idylliskt på grund av flera olika anledningar men man kan ju i alla fall eftersträva att det ska bli så bra som möjligt. Han däremot har någon krass syn att kidsen ska växa upp i innerstan bland de andra kidsen som spenderar somrarna på innergården och kastar sten på fåglarna för att de ska få lära sig hur verkligheten ser ut. Jag har lärt mig hur verkligheten ser ut utan att växa upp så. Jag tror att det är svårt att undgå och jag tror att det kan bli bra folk av dem ändå sålänge de har vettiga föräldrar.
Konstig?
Kom att tänka på den här låten när jag såg att kylskåpet var fullt av medicin:
Cornelis Vreeswijk – En vacker visa till Linnea
Är jag konstig?
Är jag konstig?
Munnen full av russinflarn, handen full av skinka. Du är allt ett ljuvligt skarn, du din lilla slinka. Du är allt en ros & lilja, du är allt en man kan vilja. Du är allt en man kan få, du är allt jag tänker på. Maka på dig lite du, gott om plats i sängen. Får jag lov att här och nu, utforska terrängen. Ser man på du är ju naken, ser man på du är ju vaken. Att du är det ser man på, som envar lätt kan förstå. Munnen full av mjuka bröst, handen full av vilja. Och jag svär med säker röst, inget kan oss skilja. Ljuset slocknar inte alls du, kom slå armen om min hals du. Lite mera lite till, gärna det ifall du vill. Munnen full av russinflarn, handen full av längtan. Kom nu ska vi göra barn, du mitt hjärtas trängtan. Sängen mjuk i tysta huset, kom nu får vi släcka ljuset. Du är schack och jag är matt, tack detsamma hej god natt.Btw, vi som håller på med den här skiten är bättre, lyckligare, starkare och gladare än alla andra:
RMC - gotta love them.
(Det låter som en hiphop-låt?)
Ah, vad de är fina på RMC! Jag undrar om cheferna vet om att de anställt de mest kompetenta, trevliga och sympatiska människorna i världen? Allt det här talar mot mina fördomar om vårdpersonal som oengagerade zombies som bara bryr sig om kaffepauserna (jag vet, jag har varit där). Jag är väldigt nöjd med att ha blivit motbevisad. Inte bara att de är grymma, bra, hjälpsamma, tröstande om det behövs, utan det känns även ibland som om de allihop gått igenom det här själva. Som om det vore ett kriterie att överhuvudtaget bli anställd där.
- Jaa, så undrar vi... Har du själv varit barnlös?
- Jepp.
- You're hired!
Nu spekulerar jag bara men det är fler än en gång som jag hört orden "vi som går igenom det här".
Hon jag talade med idag var glad, pepp, supertrevlig, väldigt skånsk och likadan som jag; det vill säga - pratade mycket och gärna. Perfect match sådär på morgonkvisten. Vi hade säkert kunnat prata hela förmiddagen om det hade varit så. Men summan av kardemumman var i alla fall att om mensen kommer i helgen är det ok att börja spruta. Om mensen kommer nästa helg kan jag också bara börja spruta. Jag behöver inte ringa tit som tätt för att fråga om det är ok. Det är ok. Jag är inplanerad i schemat. (Behöver jag säga en gång till att jag är laddad?)
Idag har jag lekt hemmafru - städat, diskat, handlat, torkat upp kattkräks, torkat upp kattkiss (kattfan), bakat, hällt upp godis, blandat dippa, köpt två olika chipssorter vilka båda är nya varianter av hans favoritchirre och snart ska jag förbereda maten så att allt vi behöver göra sen är att njuuuuta av fredagen. (Allt detta när det enda jag egentligen borde ha gjort är att plugga. Ooops.) Kan undra vad vi ska titta på ikväll bara nu när På Spåret är slut? Så ska det låta känns inte som my kinda' fredagsnöje såattsäga.
Trevlig helg på er gott folk!
Ah, vad de är fina på RMC! Jag undrar om cheferna vet om att de anställt de mest kompetenta, trevliga och sympatiska människorna i världen? Allt det här talar mot mina fördomar om vårdpersonal som oengagerade zombies som bara bryr sig om kaffepauserna (jag vet, jag har varit där). Jag är väldigt nöjd med att ha blivit motbevisad. Inte bara att de är grymma, bra, hjälpsamma, tröstande om det behövs, utan det känns även ibland som om de allihop gått igenom det här själva. Som om det vore ett kriterie att överhuvudtaget bli anställd där.
- Jaa, så undrar vi... Har du själv varit barnlös?
- Jepp.
- You're hired!
Nu spekulerar jag bara men det är fler än en gång som jag hört orden "vi som går igenom det här".
Hon jag talade med idag var glad, pepp, supertrevlig, väldigt skånsk och likadan som jag; det vill säga - pratade mycket och gärna. Perfect match sådär på morgonkvisten. Vi hade säkert kunnat prata hela förmiddagen om det hade varit så. Men summan av kardemumman var i alla fall att om mensen kommer i helgen är det ok att börja spruta. Om mensen kommer nästa helg kan jag också bara börja spruta. Jag behöver inte ringa tit som tätt för att fråga om det är ok. Det är ok. Jag är inplanerad i schemat. (Behöver jag säga en gång till att jag är laddad?)
Idag har jag lekt hemmafru - städat, diskat, handlat, torkat upp kattkräks, torkat upp kattkiss (kattfan), bakat, hällt upp godis, blandat dippa, köpt två olika chipssorter vilka båda är nya varianter av hans favoritchirre och snart ska jag förbereda maten så att allt vi behöver göra sen är att njuuuuta av fredagen. (Allt detta när det enda jag egentligen borde ha gjort är att plugga. Ooops.) Kan undra vad vi ska titta på ikväll bara nu när På Spåret är slut? Så ska det låta känns inte som my kinda' fredagsnöje såattsäga.
Trevlig helg på er gott folk!
26
Sydsvenskan fortsätter sin barnlöshetsmission och låter mig idag förstå att jag har haft min fertilitetspeak. Nu går det utför. Mellan 20 och 25 ska man vara! När man är mellan 26 och 30 börjar fertiliteten dala. Nu spelar det ju ingen roll att jag var 24 när vi började försöka och ändå inte blev preggo men det spelar ju roll ur fertilitetssynpunkt nu eftersom det är nu vi är hardcore och kör hela baletten med IVF och allt. Det spelar roll ur äggsynpunkt. Maskineriet ska funka och fortfarande producera ägg med kvalitet. Nu verkar det ju tack och lov som att jag sparat på mig en del ägg genom åren genom att helt enkelt inte släppa iväg dom och därför verkar jag ha en rätt schysst äggreserv. (Tror jag. Jag har ju aldrig fått se några siffror på det.) Problemet är bara att de ska vara av hög kvalitet också och det är väl där det börjar faila efter 25 då kan jag tänka mig. Inte för att det verkar vara sån jäkla fara på taket, det finns ju de som har det värre. Lite mer intressant fakta:
Genomsnittsåldern för minskad fertilitet för kvinnor är 31.
Genomsnittsåldern för minskad fertilitet för kvinnor är 31.
Risken för missfall är dubbelt så stor hos någon som är 36 gentemot 23.
Genomsnittsåldern för sterilitet (är det verkligen rätt ord?) hos kvinnan är 41.
Nåväl, ingen kan beskylla oss för att inte ha börjat försöka i tid. Unga som vi var (är?), pluggar fortfarande och bor fortfarande i hyreslägenhet mittistan. Har läst om alldeles för många som har pluggat färdigt, skaffat jobb, köpt hus och först sen fattat att det inte går vägen för att tycka att vi gör fel val. Vi vill ha barn när vi pluggar för att ha möjligheten att vara hemma tillsammans och dela rakt av på allting. Nu verkar ju ödet vilja annorlunda och kanske hinner jag bli färdigutbildad tills vi får barn. Men förhoppningsvis inte!
Åh, jag är så laddad nu! Jag kan inte vänta på att vi ska komma igång! Jag tänker på det hela tiden och tänker att Nu jävlar! Nu är vi redo på ett annat sätt. Förberedda på vad som komma skall. Mogna, redo och med erfarenheten av hur det går till. Det känns bra och vi är inte alls oroliga som vi var förra gången. Känner oss redan gamla i gemet. Som att vi kan det här. Förra gången var uppvärmning, nu kör vi på riktigt!
Nåväl, ingen kan beskylla oss för att inte ha börjat försöka i tid. Unga som vi var (är?), pluggar fortfarande och bor fortfarande i hyreslägenhet mittistan. Har läst om alldeles för många som har pluggat färdigt, skaffat jobb, köpt hus och först sen fattat att det inte går vägen för att tycka att vi gör fel val. Vi vill ha barn när vi pluggar för att ha möjligheten att vara hemma tillsammans och dela rakt av på allting. Nu verkar ju ödet vilja annorlunda och kanske hinner jag bli färdigutbildad tills vi får barn. Men förhoppningsvis inte!
Åh, jag är så laddad nu! Jag kan inte vänta på att vi ska komma igång! Jag tänker på det hela tiden och tänker att Nu jävlar! Nu är vi redo på ett annat sätt. Förberedda på vad som komma skall. Mogna, redo och med erfarenheten av hur det går till. Det känns bra och vi är inte alls oroliga som vi var förra gången. Känner oss redan gamla i gemet. Som att vi kan det här. Förra gången var uppvärmning, nu kör vi på riktigt!
Näråsåatte...
Intet nytt här inte.
Fikade med en vän idag. Hon är deppig. Har varit i flera år. Har mycket grejer att vara glad över som hon själv vet om att hon borde vara glad över. Ändå kan hon inte sluta prata om sin depression och hur hon inte gläds över något och hur hon inte är peppad när hon vaknar på morgonen. (Vem fan är det egentligen?)
Åh. Jag blir galen på henne! Jag skulle kunna ta tag i henne och skaka om henne och skrika att hon ska rycka upp sig! För fan! Det finns dom som har det värre. Om hon bara visste...
Fikade med en vän idag. Hon är deppig. Har varit i flera år. Har mycket grejer att vara glad över som hon själv vet om att hon borde vara glad över. Ändå kan hon inte sluta prata om sin depression och hur hon inte gläds över något och hur hon inte är peppad när hon vaknar på morgonen. (Vem fan är det egentligen?)
Åh. Jag blir galen på henne! Jag skulle kunna ta tag i henne och skaka om henne och skrika att hon ska rycka upp sig! För fan! Det finns dom som har det värre. Om hon bara visste...
O I get by with a little help from my friends.
De bästa vännerna kom över i helgen och pratade om djupa saker som den "nya arbetarklassen" och om vilka som räknas dit och om man överhuvudtaget kan tala om en arbetarklass eller om man måste omdefiniera klasstänket. Och så passade vi på att berätta för de bästa vännerna att "vi kan inte få barn vi håller på med provrörsbefruktning!" (För så heter det i folkmun, tror jag, IVF heter det bland oss invigda.) Det kändes som om en stor sten föll från mitt hjärta och de var stöttande, peppande och glada. Jag blev glad. Så. Nu vet dom. Och dom frågade bra frågor som typ "Hur mycket vill ni att vi ska fråga? Ska vi fråga hur det går hela tiden eller ska vi låta er själva ta upp det?" Så himla bra frågor men varken jag eller han hade några svar på det. Vi får ta det som det kommer. Efter att ha distanserat sig lite under den här karusellen kändes det bra att berätta varför, och som vanligt när man delar något stort och kanske tungt med någon eller några man tycker om, så kommer man varandra ännu lite närmre. Jag älskar dem och jag är glad för att de nu är en del av detta. Eller åtminstone vet en del om detta. Jag bad dem dessutom att fråga allt som dem eventuellt ville veta för man vet kanske inte så mycket om man inte själv är inblandad. Så jag fick berätta ungefär allt om hur allt går till. Lite om hur kroppen fungerar och hur ingreppen går till och visa sprutor och berätta läskiga detaljer och det var nyttigt. Både för mig, honom och dem tror jag. Sen käkade vi massor av kakor och drack massor av kaffe och jag och han hade tidigare under dagen konstaterat att det enda som vår orädda katt är rädd för är dammsugaren, men nu kunde vi även konstatera att hon också är rädd för vår minsta kompis som är ettochetthalvt. Hon fick ett välförtjänt träningspass. (Katten alltså.) Sen gick vi och käka indiskt. (Inte jag och katten alltså utan jag och de andra.) Sen blev det skumpa och öl och annan sprit och melodifestivalskval och allsång och dans ända tills jag gav upp vid tre.
Igår fick bästa läkare [namn] (?) komma till tals i tidningen! Läs här. Jag borde verkligen få de där ungarna snart så jag kan sätta igång och donera ägg!
Igår fick bästa läkare [namn] (?) komma till tals i tidningen! Läs här. Jag borde verkligen få de där ungarna snart så jag kan sätta igång och donera ägg!
Dagens IVF-tips.
Läs ALDRIG horoskop.
Oavsett om du tror på horoskop eller inte (det gör du förmodligen inte eftersom du är en vuxen och resonabel människa, men du kanske gillar att läsa dem ändå) så kan ALLT negativt du läser på ett eller annat sätt relateras till din IVF.
Så gör det bara inte.
Oavsett om du tror på horoskop eller inte (det gör du förmodligen inte eftersom du är en vuxen och resonabel människa, men du kanske gillar att läsa dem ändå) så kan ALLT negativt du läser på ett eller annat sätt relateras till din IVF.
Så gör det bara inte.
Om rädslan.
Man kan låtsas hur mycket man vill att man är stark och glad och tror på att man någon gång kommer att få barn och man måste låtsas att man verkligen tror att det här är lösningen, för om man inte låtsas att man tror att man kan få barn så kommer man inte att få några barn. (Och det är en jävla paradox.)
Men så då och då kommer den stora rädslan likt Morran och allt fryser till is där... den, drar fram.
Det kanske inte blir några barn? Det finns faktiskt en risk att det inte blir några barn. Hjälp! Vad ska vi göra då? Jag vill inte adoptera och jag vill inte skriva att det kanske inte blir några barn och jag vill inte skriva att jag inte vill adoptera för om det inte blir några barn så kanske jag visst vill adoptera men just nu så vill jag ha egna biologiska barn med honom. Jag vill inte ens tänka på att det finns alternativ. Att det finns donation. Att det finns adoption. Jag vill inte det. Vi har inte heller pratat om det. För vi får inte prata om det för om man pratar om det så betyder det att man tror att det finns en risk att det här inte funkar och man måste tro att det här funkar och man måste vara positiv och glad för annars blir det inga barn.
Fy fan vad det här är plågsamt ibland och fy fan vad jag hatar idioter som tycker att det är inte meningen att alla ska få barn. "Vissa kan inte få barn. Så är det." Dom skulle jag vilja rada upp och skjuta. (Förlåt karma för att jag sa så, jag menade det inte, jag skojade bara, jag överdrev, snälla kan jag få barn ändå?)
Dom är som sverigedemokrater och Morran på en och samma gång. Fast Morran är det synd om. Det är det inte om sverigedemokrater. Kanske lite för att de har en så snäv världssyn. Det är lite synd. Om dom. Men mest om deras mammor och pappor som misslyckats så fatalt.
Men så då och då kommer den stora rädslan likt Morran och allt fryser till is där... den, drar fram.
Det kanske inte blir några barn? Det finns faktiskt en risk att det inte blir några barn. Hjälp! Vad ska vi göra då? Jag vill inte adoptera och jag vill inte skriva att det kanske inte blir några barn och jag vill inte skriva att jag inte vill adoptera för om det inte blir några barn så kanske jag visst vill adoptera men just nu så vill jag ha egna biologiska barn med honom. Jag vill inte ens tänka på att det finns alternativ. Att det finns donation. Att det finns adoption. Jag vill inte det. Vi har inte heller pratat om det. För vi får inte prata om det för om man pratar om det så betyder det att man tror att det finns en risk att det här inte funkar och man måste tro att det här funkar och man måste vara positiv och glad för annars blir det inga barn.
Fy fan vad det här är plågsamt ibland och fy fan vad jag hatar idioter som tycker att det är inte meningen att alla ska få barn. "Vissa kan inte få barn. Så är det." Dom skulle jag vilja rada upp och skjuta. (Förlåt karma för att jag sa så, jag menade det inte, jag skojade bara, jag överdrev, snälla kan jag få barn ändå?)
Dom är som sverigedemokrater och Morran på en och samma gång. Fast Morran är det synd om. Det är det inte om sverigedemokrater. Kanske lite för att de har en så snäv världssyn. Det är lite synd. Om dom. Men mest om deras mammor och pappor som misslyckats så fatalt.
Jimmie Åkesson?
Artikelserie.
Sydsvenskan börjar en artikelserie om ofrivillig barnlöshet idag. Läs här. Läs även vad puckona som kommenterar tycker. Jag blir så arg, upprörd och ledsen att jag inte ens orkar ge mig in i en diskussion. Exempelvis: "Om valet står mellan hjärtoperation eller provrörsbehandling, så väljer jag att samhället lägger resurser på hjärtoperation. Inget svårt val." Eh? Det är väl ingen som tvingar dig att välja mellan hjärtoperation och provrörsbehandling? En provrörsbehandling tar väl inte per automatik bort en hjärtoperation? Dumbass!
Badförbud.
Jag är så väldigt sugen på att bada just ikväll. Ett långt varm skönt bad i badkaret. Men så får jag så dåligt samvete och tänker på honom som inte får bada. Som har fått badförbud. Han får inte bada, inte basta, inte cykla, inte ha laptop i knäet, inte ha tighta byxor (Well, klart jag inte kan tvinga honom att inte ha tighta byxor. Där sitter ju halva hans personlighet.) men bada får han inte göra i alla fall, han får inte heller ha feber. Allt det där är jättedåligt i barnfabriken. Däremot kan folk knarka herion bäst de vill och ändå få barn, men det är en annan historia.
Nåväl.
Badandet var vår hobby. Vår alldeles egen livsnjutarhobby som vi ägnade oss åt ofta och gärna, med tända ljus och rökelse och svindyrt badsalt från body shop och viiiiiiiiiin och efteråt blev vi helt yra i huvudet av syrebrist och vin och ibland lyxade vi till det med massage med fin massageolja efteråt. Nu kan jag alltså inte bada utan dåligt samvete och han hade tänkt på det senast idag, att han inte får bada.
Nåväl.
Badandet var vår hobby. Vår alldeles egen livsnjutarhobby som vi ägnade oss åt ofta och gärna, med tända ljus och rökelse och svindyrt badsalt från body shop och viiiiiiiiiin och efteråt blev vi helt yra i huvudet av syrebrist och vin och ibland lyxade vi till det med massage med fin massageolja efteråt. Nu kan jag alltså inte bada utan dåligt samvete och han hade tänkt på det senast idag, att han inte får bada.
- Du ska få bada snart! Sa jag. När jag är gravid, då ska vi bada! Och det kändes som att jag menade det.
Snart!
Snart!
Musikredaktionen tipsar.
När jag satt och letade typsnitt till den här bloggen så var det ett typsnitt som hette Summertime och då blev jag så väldans sugen på Scarlett Johansson. Om ni inte visste det innan så gör hon en hel bunt bra Tom Waits-covers att lyssna på om man för stunden inte orkar lyssna på Mr. Waits himself. De är som sagt alldeles himla bra och hon är himla fin att lyssna på och man blir sådär alldeles lagom mellow som man gillar att vara då och då. Jag har så mycket musik som jag blir sådär alldeles lagom mellow och får något större i tankarna till. Ganska mycket av den musiken är från innan jag träffade honom. När livet var sådär miserabelt som livet kan vara när man är singel, när man gottar ner sig i musik som man lyssnar på på tåget när man stirrar ut genom fönstret och tänker att Ingen förstår mig!
Vad härligt det var! Kan jag tänka ibland. Men det är ännu härligare att det är över!
(Det är bara lite tråkigt att jag inte hittar ny musik lika ofta längre.)
Vad härligt det var! Kan jag tänka ibland. Men det är ännu härligare att det är över!
(Det är bara lite tråkigt att jag inte hittar ny musik lika ofta längre.)
The boss.
Jag bestämde mig för att knata iväg och prata med chefen.
Tänkte att jag inte orkar med att dra fler vita lögner, i alla fall inte för henne. Vill liksom inte framstå som en helt oambitiös medarbetare som bara tackar nej till alla pass jag bli erbjuden. Vill inte säga att jag är vinterkräksjuk/halsflusssjuk/migränsjuk/annansjuk utan att vara det fler gånger. Så jag sa som det var.
-Vi kan inte få barn.
Och så började jag gråta såklart för det är så läskigt att säga de där fem orden: "Vi kan inte få barn." Det blir liksom så verkligt och obehagligt när man säger så, för vi kan ju få barn! Det är bara lite besvärligare för oss. Sen hade vi ett långt och jättebra samtal och hon var såklart nyfiken och jag berättade om hur allt går till och hon sa att jag får lov att vara ledig hur mycket jag vill och så avslutade hon med ett "Grattis!" Så fint. Grattis?
Sen gick jag och pluggade på ett fik och det var alldeles tyst och mysigt att plugga på ända tills det kom in en höggravid kvinna och hennes väninna och den gravida kvinnan pratade bara om sin graviditet och om sin förlossningsrädsla och kompisen verkade jätteuttråkad och jag blev jätteirriterad och kunde inte koncentrera mig alls. Jag blev inte irriterad för att hon vara gravid eller för att jag på något vis är missunsam mot gravida för jag har verkligen inte blivit bitter. Än. Men hon var såå tråkig. Hur kan man vara såå tråkig? Hur kan man bara prata om sig sig sig hela tiden? Jag klarar inte av folk som är så upptagna av sig själv att de inte ens har utrymme att fråga andra människor hur de mår! (Nu är ju visserligen en blogg ett forum för att få prata om sig sig sig, men det är väl det som är syftet med en blogg? Jag bryr mig ju ändå om er, liksom.) Ok, jag är nog lite bitter. Jag märker det. Men jag är verkligen inte missunsam! Jag gillar gravida! Jag ska verkligen vara jättegravid när jag blir gravid! Och om man märker ett sting av bitterhet någon gång när man ser en gravid, så brukar det hjälpa att tänka att hon - Hon har nog blivit gravid efter IVF! Och då blir man genast lite gladare för deras skull!
Tänkte att jag inte orkar med att dra fler vita lögner, i alla fall inte för henne. Vill liksom inte framstå som en helt oambitiös medarbetare som bara tackar nej till alla pass jag bli erbjuden. Vill inte säga att jag är vinterkräksjuk/halsflusssjuk/migränsjuk/annansjuk utan att vara det fler gånger. Så jag sa som det var.
-Vi kan inte få barn.
Och så började jag gråta såklart för det är så läskigt att säga de där fem orden: "Vi kan inte få barn." Det blir liksom så verkligt och obehagligt när man säger så, för vi kan ju få barn! Det är bara lite besvärligare för oss. Sen hade vi ett långt och jättebra samtal och hon var såklart nyfiken och jag berättade om hur allt går till och hon sa att jag får lov att vara ledig hur mycket jag vill och så avslutade hon med ett "Grattis!" Så fint. Grattis?
Sen gick jag och pluggade på ett fik och det var alldeles tyst och mysigt att plugga på ända tills det kom in en höggravid kvinna och hennes väninna och den gravida kvinnan pratade bara om sin graviditet och om sin förlossningsrädsla och kompisen verkade jätteuttråkad och jag blev jätteirriterad och kunde inte koncentrera mig alls. Jag blev inte irriterad för att hon vara gravid eller för att jag på något vis är missunsam mot gravida för jag har verkligen inte blivit bitter. Än. Men hon var såå tråkig. Hur kan man vara såå tråkig? Hur kan man bara prata om sig sig sig hela tiden? Jag klarar inte av folk som är så upptagna av sig själv att de inte ens har utrymme att fråga andra människor hur de mår! (Nu är ju visserligen en blogg ett forum för att få prata om sig sig sig, men det är väl det som är syftet med en blogg? Jag bryr mig ju ändå om er, liksom.) Ok, jag är nog lite bitter. Jag märker det. Men jag är verkligen inte missunsam! Jag gillar gravida! Jag ska verkligen vara jättegravid när jag blir gravid! Och om man märker ett sting av bitterhet någon gång när man ser en gravid, så brukar det hjälpa att tänka att hon - Hon har nog blivit gravid efter IVF! Och då blir man genast lite gladare för deras skull!
Länkar.
Ptja... Som sagt, jag är inte helt nöjd med den här designen. Och framförallt är jag inte nöjd med att jag inte har någon såndärn snajdig "Bloggar jag följer"-grej som uppdaterar sig i takt med att NI uppdaterar, som jag har sett att flera av er har. Hur gör man egentligen? Dessutom har jag glömt länka till flera av er eftersom jag är helt förvirrad här i mitt stilla sinne, så om ni skulle vilja vara jättegulliga och skriva ett "Hej" i kommentarerna med era bloggadresser skulle jag bli jätteglad!
Tack!
Tack!
Ursäkta röran- jag bygger om.
Ja, om det nu skulle visa sig att det är någon ensam stackare som besökt bloggen ikväll och undrat vad som i helsike pågår här så är det alltså bara jag som i tre(!) timmar nu försökt snicka ihop en blogg så som jag vill att den ska se ut.
Man kan bli galen för mindre.
Först har jag försökt klippa och klistra ihop en header i Photoshop. Det gick inte bra alls. Den skulle inte alls se sådär fattig och futtig och... konstig ut som den gör nu. Men jag gav upp halvvägs och tänker att jag får förbättra den en annan dag. Sedan gällde det att hitta en stilmall som jag kunde klippa och klistra i som jag ville och det är väl det som har tagit två timmar tills jag ÄNTLIGEN lyckades överlista den här jäveln. Resultatet blev väl... sådär.
Men nu orkar jag inte mer! Jag håller på att bli galen! Det får se ut såhär sålänge.
Jag som skulle vara snäll mot er och istället för att skriva ett nytt och kanske roligt inlägg skaffa en splajsans ny design lagom till en ny vecka och så blev det ett sånt här magplask. Ungefär som vår första IVF. Magplask. Nu blir det nya tag en annan dag. Fan då.
Man kan bli galen för mindre.
Först har jag försökt klippa och klistra ihop en header i Photoshop. Det gick inte bra alls. Den skulle inte alls se sådär fattig och futtig och... konstig ut som den gör nu. Men jag gav upp halvvägs och tänker att jag får förbättra den en annan dag. Sedan gällde det att hitta en stilmall som jag kunde klippa och klistra i som jag ville och det är väl det som har tagit två timmar tills jag ÄNTLIGEN lyckades överlista den här jäveln. Resultatet blev väl... sådär.
Men nu orkar jag inte mer! Jag håller på att bli galen! Det får se ut såhär sålänge.
Jag som skulle vara snäll mot er och istället för att skriva ett nytt och kanske roligt inlägg skaffa en splajsans ny design lagom till en ny vecka och så blev det ett sånt här magplask. Ungefär som vår första IVF. Magplask. Nu blir det nya tag en annan dag. Fan då.
Jag <3 RMC! Lite tröst för mig och dig...
Nu har vi varit på läkarmöte på RMC med bästa bästa läkare [namn]!
Heja vad hon är bra!
Jag kände mig såklart som värsta besvärliga hypokondrikern som hade "krävt" att vi skulle få komma dit och prata och ställa alla tusen frågor som man har efter ett misslyckat försök. Men hey! Vi är ju två om detta och varför ska jag sitta i telefonmöte och varför ska inte han få veta och få vara inblandad och yada yada. Så vi gick dit. Tillsammans.
Han tyckte att det var roligt att ungefär halva mötet blev som ett kuratorsamtal där vi pratade om det som är psykiskt påfrestande. Det kognitiva i det hela. Men det är ju det som är så jäkla bra med henne, att vi kan prata om alla aspekter av det hela. Synd att inte vårdvalet gäller där. Jag hade velat välja henne.
Där satt vi i alla fall och hade ett kuratorsmöte med en överläkare. Typ. Tog upp hennes dyrbara tid. (Tänkte jag.) Men hon hade säkert roligt också, vi är ju roliga att ha att göra med.
JALLEFALL så tog vi upp en del konkreta saker också. Som att:
Ja, det är väl ungefär det som jag kan komma ihåg nu på rak arm.
Och vet ni? Efter den här hektiska veckan lovar jag att göra en fin design på min blogg, så att det blir roligare och finare att läsa för er, mina hjältar!
(Och peppen! Jag höll på att glömma peppen! KÄRLEK till er som kämpar där ute, starka fina kvinnor och män! Jävlar vad vi är bra allihopa, man får inte glömma det! Och grattis till alla er som lyckats efter så lång tid!)
Heja vad hon är bra!
Jag kände mig såklart som värsta besvärliga hypokondrikern som hade "krävt" att vi skulle få komma dit och prata och ställa alla tusen frågor som man har efter ett misslyckat försök. Men hey! Vi är ju två om detta och varför ska jag sitta i telefonmöte och varför ska inte han få veta och få vara inblandad och yada yada. Så vi gick dit. Tillsammans.
Han tyckte att det var roligt att ungefär halva mötet blev som ett kuratorsamtal där vi pratade om det som är psykiskt påfrestande. Det kognitiva i det hela. Men det är ju det som är så jäkla bra med henne, att vi kan prata om alla aspekter av det hela. Synd att inte vårdvalet gäller där. Jag hade velat välja henne.
Där satt vi i alla fall och hade ett kuratorsmöte med en överläkare. Typ. Tog upp hennes dyrbara tid. (Tänkte jag.) Men hon hade säkert roligt också, vi är ju roliga att ha att göra med.
JALLEFALL så tog vi upp en del konkreta saker också. Som att:
- Det är ett STORT plus att jag är ung. Det är ungefär det som spelar roll. Hade han haft bättre spermier och jag hade varit äldre så hade det varit sämre förutsättningar. Vi har de bästa förutsättningarna nu eftersom jag är ung. (Men det kommer jag ju inte vara hela livet?)
- Vi hade kunnat köra långa metoden med nedreglering och allt om jag ville för då kunde det hända att vi fick fler jämnmogna ägg. (Jag tackade nej och sa att det kör vi på tredje försöket i såna fall. Hon sa att jag troligtvis kommer få lika många äggblåsor den här gången fastän vi sänker dosen och hon ville sänka den lite till, till bara 75 enheter, men vi kom överrens om att jag ska spruta med 100 till femte dagen då vi tar ett blodprov istället.)
- Jag har nog inte cancer. Hon sa att jag antagligen har ytliga blodkärl på livmodertappen som blöder lite då och då. Jag ska ändå gå och ta ett cellprov.
- Livmodern är den minst viktiga faktorn i det hela. (VA?!) Det beror inte på livmodern överhuvudtaget om ägget fastnar eller inte. Det beror helt och hållet på ägget och om det delar sig som det ska. Nu kommer jag inte ihåg riktigt men det var någonting med att om ägget har kläckts så kan man inte sätta tillbaka det för då skickar det ut armar som klistrar fast sig överallt i katetrar och hejsan och om det är så, tänker jag, då borde det ju skicka ut armar och hejsan som fastnar överallt i livmodern OM det nu är friskt.
- Kaffe och snus spelar ingen roll för mannen. Rökning är BIG no no. Men kaffe och snus är skit samma.
- KVINNOR däremot får inte göra någonting och ska avhålla sig från allt som är roligt. Nej, skämt åsido. Men dra ner på kaffet! Eller drick koffeinfritt, för det är koffeinet som gör det sa hon. Precis tvärtemot vad den andra läkaren sa, han sa att det inte var koffeinet utan kaffeplantan som sådan. Jag tror mer på henne. Eller så får jag väl dricka mitt röda te.
- Var positiv! Det är bevisat (jupp) att det lyckas bättre för de som ärpositiva och TROR på att det kommer att fungera någon gång. "Tänk inte om, tänk när!" Sa hon. Yes, NÄRnärnär?! (Det är ju så jäkla lätt att vara positiv på beställning?)
- Var öppna! Sa hon. Det är så jevvla jåbigt (sa hon inte, men ungefär) att dra vita lögner hit och dit. Där är vi inte överrens jag och han. Inte i alla fallen, men i vissa. Hur gör NI?
Ja, det är väl ungefär det som jag kan komma ihåg nu på rak arm.
Och vet ni? Efter den här hektiska veckan lovar jag att göra en fin design på min blogg, så att det blir roligare och finare att läsa för er, mina hjältar!
(Och peppen! Jag höll på att glömma peppen! KÄRLEK till er som kämpar där ute, starka fina kvinnor och män! Jävlar vad vi är bra allihopa, man får inte glömma det! Och grattis till alla er som lyckats efter så lång tid!)
Hopplöshetskänslor.
Igår kväll när jag skulle sova låg jag och tänkte en massa i vanlig ordning och det här dravlet var vad jag kom fram till:
Jag kan bli så himla himla ledsen när jag ser handikappade människor. Eller när jag tänker på min älskade släkting som är sjuk. Jag blir så ledsen för fy fan vad livet kan vara jävligt ibland.
Och så tänker jag att jag tycker det är svårt att komma upp på mornarna! Dom då?!
Och så tänker jag att jag är gnällig och patetisk men så kommer jag på att jag är ju faktiskt också handikappad på ett sätt. Vi kan ju inte få barn och fy fan vad orättvist livet är och hur mycket sorg man ska tvingas bära på samtidigt som man ska låtsas vara glad.
Och så tänker jag naivt att eftersom livet behandlat oss så illa nu, då kommer livet att inse att dom har fått sitt onda av mig och så kommer vi vara förskonade från olycka sen.
Så tänker jag. Naivt och hoppfullt och någon slags rättvisa.
Sen inser jag att det stämmer inte alls. Folk runt omkring oss kommer att dö. Vi kanske kommer att få missfall när vi äntligen blivit gravida. Livet kommer inte ta någon som helst hänsyn till hur mycket vi lider nu och det gör mig så himla ledsen, för även om jag inte gör det, så skulle jag vilja tro på någon slags kosmisk rättvisa och fördelning av den lilla lyckan som finns.
Men det finns ju inte.
Därför tror jag att vi svingas upp och ner i den här jävla karusellen, mellan hopp och förtvivlan, mellan att tro att någon gång! Någon gång blir det våran tur! Till att tro att Näej, vi kommer aldrig få några barn.
Jag kan bli så himla himla ledsen när jag ser handikappade människor. Eller när jag tänker på min älskade släkting som är sjuk. Jag blir så ledsen för fy fan vad livet kan vara jävligt ibland.
Och så tänker jag att jag tycker det är svårt att komma upp på mornarna! Dom då?!
Och så tänker jag att jag är gnällig och patetisk men så kommer jag på att jag är ju faktiskt också handikappad på ett sätt. Vi kan ju inte få barn och fy fan vad orättvist livet är och hur mycket sorg man ska tvingas bära på samtidigt som man ska låtsas vara glad.
Och så tänker jag naivt att eftersom livet behandlat oss så illa nu, då kommer livet att inse att dom har fått sitt onda av mig och så kommer vi vara förskonade från olycka sen.
Så tänker jag. Naivt och hoppfullt och någon slags rättvisa.
Sen inser jag att det stämmer inte alls. Folk runt omkring oss kommer att dö. Vi kanske kommer att få missfall när vi äntligen blivit gravida. Livet kommer inte ta någon som helst hänsyn till hur mycket vi lider nu och det gör mig så himla ledsen, för även om jag inte gör det, så skulle jag vilja tro på någon slags kosmisk rättvisa och fördelning av den lilla lyckan som finns.
Men det finns ju inte.
Därför tror jag att vi svingas upp och ner i den här jävla karusellen, mellan hopp och förtvivlan, mellan att tro att någon gång! Någon gång blir det våran tur! Till att tro att Näej, vi kommer aldrig få några barn.
Det är för jävligt är det. Det är precis vad det är.
Livet.
